Mer om sexuella trakasserier på teatern

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med "han är ju så där", att det inte är så farligt och att "du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär". Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.