Compassion fatigue

Jag satt igår kväll och zappade framför TV:n, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanalerna flimrade förbi utan att något fångade mig. Sådan blir jag när jag är trött i huvudet och inte orkar annat. När jag borde stänga av och lägga mig i sängen men inte förmår att göra ens det. Helgen bjöd på en massa samvaro med en god vän, en hårklippning hos min fenomenale frisör, trevliga möten och glada leenden på Alla Hjärtans Dag, jobb och besök på gården dit min bror och hans fru snart flyttar, där vi firade hans födelsedag i huset som han renoverar. Men efteråt var jag trött, behövde verkligen jobba men behövde tydligen ännu mer bara vara, vara ifred utan att göra något.

Ett program på TV8 fångade mig en liten stund. Det handlade, såvitt jag förstod, om sjukvårdspersonal och präster i militär tjänst i Afghanistan, och om vilken enorm press de utsätts för. De är kanske inte alltid ute på fältet, men vad de får se och höra... Hur ska en människa orka med det? Så nämndes plötsligt termen "compassion fatigue", och jag hajade till. Den förstod jag instinktivt. Inte bara förstod. Kände igen.

Människor som bryr sig för mycket om andra, som tar in och tar in och tar in andras smärta och problem utan att ta minst lika bra hand om sig själva - eller faktiskt bättre hand om, som vi borde göra eftersom vi är viktigast i våra liv - kan drabbas av detta. Man blir emotionellt utmattad av överflödet av känslor som inte fått utlopp, destruktiva beteenden kan bubbla upp till ytan i form av isolering, missbruk, agressivitet (givetvis oftast vänd inåt), depression, apati osv. Det beskrivs också som "secondary traumatic stress disorder".

Jag skrev ett inlägg förra veckan, Inte mer nu, och inser att det jag känner är just compassion fatigue. Emotionell utmattning av att bry mig om för mycket tills jag inte orkar längre. Ibland känns det nämligen så tröstlöst att veta att hur mycket jag än bryr mig så spelar det ingen roll. Men vad gör man när man är en person som av naturen bryr sig, som älskar och vill sprida kärlek och ljus, ge stöd och energi, få andra att orka? Det är svårt att bara stänga av när man inte orkar längre när det jag behöver stänga av är en del av den jag är. Eller?

Jag kanske borde vända mig utåt i stället, se till att hitta andra som ger mig lika mycket som jag ger, så att jag skapar en balans. Men i de där utmattade perioderna vill jag bara vara ifred, vill inte ha någon där som bryr sig, för det känns som om det blir ett krav.

Det kanske är hög tid att ändra på mina beteenden nu, för min skull. Jag har redan minskat antalet bloggar jag läser, hur mycket jag försöker stötta och vilka. Det är inte för att jag är kallhjärtad och inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. Mer än vad jag har energi till. Mycket mer än vad jag får tillbaka, men det kan bero på att jag är dålig på att ta emot. Jag vet inte.

Läs gärna mer på Compassion Fatigue Awareness Project, där det bland annat finns information om CF, självtester (inga roliga resultat för min del) och tips och råd om vad man kan göra, både på en arbetsplats och för sig själv. Läs till exempel de 8 reglerna för olika områden.

Exempel:

The Eight Laws Governing Healthy Caregiving:
#1 Sustain Your Compassion
#2 Retain Healthy Skepticism
#3 Learn to Let Go
#4 Remain Optimistic
#5 Be the Solution
#6 Embrace Discernment
#7 Practice Sustainable Self Care
#8 Acknowledge Your Successes

Alla Hjärtans Dag

Jag vill skicka en varm Alla Hjärtans Dag-hälsning till er alla. Oavsett om ni är tillsammans med någon som har uppvaktat er idag - och som ni har uppvaktat tillbaka, såklart - eller om ni i likhet med mig är singlar och inte har fått något från er själs älskare, så får ni i alla fall en stor kram och massa kärlek från mig. Vi behöver mer kärlek i världen, vi behöver älska oss själva för att verkligen älska andra och ta emot deras kärlek. För har ni tänkt på att om vi inte kan ta emot kärlek, så blir den som ges bara hängande i luften. Att inte ta emot kärleken är ju som att förkasta den, och det ger inte mer kärlek i världen.

Alla är värda att älskas, alla är faktiskt skyldiga sig själva att älska sig och ta emot den kärlek som andra vill ge, frivilligt. Det finns ingen som är så usel att hon/han inte har något som är värt att älska. Om du inte vågar se att du är värd att älska, eller är rädd för att det inte ska finnas något att älska, titta då på dig själv i spegeln med ett leende på läpparna och i ögonen och låtsas älska dig. Leta efter bara en enda sak att tycka om - älska - och säg högt att du tycker om den. Fortsätt sedan med fler saker i takt med att du hittar dem.

Behandla dig själv som någon du älskar, för det är du värd, och då kommer du så småningom att se att du kan älska och låta dig älskas.

Massa kärlek och kramar!

Inte mer nu

Just nu orkar jag inte med alla som mår så dåligt, som bara pratar om hur dåligt de mår, vilka destruktiva beteenden och tankar de har.

Jag orkar inte veta att de planerar att för egen hand avsluta sina liv, att bära den vetskapen utan att kunna göra något alls.

Mer än att hoppas innerligt att någon får iväg dem till vården innan det är för sent.

Man kan säga mycket negativt om psykvård och LPT, men när människor med så mycket liv framför sig som, vad de än tror, kan komma ur mörkret sitter och skär sönder sig, tar den ena överdosen efter den andra i hopp om den slutliga vilan eller svälter, hetsäter, spyr och tränar sönder sig, så är det inte längre en fråga om eget val. Då handlar det om att rädda liv.

Jag orkar inte heller med att försöka stötta dem som får så mycket hjälp, men som inte tar emot hjälpen, som "sitter av tiden" utan att aktivt delta eller göra något alls för att hjälpa sig själva. Och som dessutom klagar över att inte få någon hjälp.
Jag vill skrika åt dem som klagar över att de inte får någon hjälp men som i nästa stund sitter hos sin läkare och tjatar, bönar och ber om att slippa bli inlagd, om att slippa få den hjälp som erbjuds. Jaha, vad tror du ska hända om du inte tar emot hjälpen?!

DU måste göra något.
DE kan inte göra det åt dig.
Mer än försöka hålla dig vid liv när du hotar dig själv till livet.
Kanske inte ens då.

Jag vill sluta ögonen och öronen och inte veta mer.
Jag vill inte släppa någon närmare och börja bry mig för att sedan tvingas bära beskedet om ytterligare ett spillt liv.
Jag vill inte veta.

Så jag stänger av, slutar läsa, slutar lyssna, slutar försöka ge och ge och ge hopp till den som gjort det så klart att hon har gett upp. Det är kanske fel, men jag orkar inte. Andra får ta över. Min energi räcker inte till.

Jag vill ge min energi, mitt hopp, min värme till de älskade vännerna som mår dåligt men som inte ger upp, som inte skär sönder sig eller gör det ena försöket efter det andra att ta livet av sig. De som inte hela tiden talar om att de har gett upp hoppet och vägrar ta emot den hjälp som ges dem, utan som kämpar på i mörkret eller grådasket och envist fortsätter tro på den där lilla strimman ljus. Er orkar jag med, mina älskade. Även om mina ord inte dyker upp hos er så är mina tankar där.

Ursäkta de sällan återkommande uppdateringarna!

Just nu har jag lite ont om tid att blogga så mycket som jag vill göra, för orden råder det ingen större brist på. Bara tid. Och ork. Orken är det verkligen brist på.

Försöker jobba, jobba, jobba med nästa bok(översättning) för att klara min deadline och äntligen få lite pengar, och samtidigt sticka emellan med så många andra små uppdrag som möjligt när det kommer några, så att jag överlever tills pengarna från förlaget kommer. Det är inte roligt och jag och stress är inte en bra kombination. Vi tycker inte om varandra. Jag har dessutom inte alls fått tillbaka energin och orken efter depressionen och det som var på väg mot utbrändhet, utan är fortfarande lika trött. Skulle lätt kunna sova bort ett antal timmar på dagen, får allt svårare att komma i säng på natten och ännu svårare att komma upp ur sängen före 8:30, såvida jag inte måste. Där har vi ju mitt lilla dilemma: Jag måste inte. Så länge jag håller mina deadlines så kan jag gå upp när jag vill. Ingen talar om för mig att jag måste börja jobba vid en viss tid, eller inte får sluta efter en viss tid, utan jag bestämmer. Men jag försöker ändå komma upp och igång på morgonen så att jag kanske får lite tid för roliga saker på eftermiddagen och kvällen. Dessutom kan jag inte längre jobba 12-timmarsdagar så som jag kunde förr.

Så det blir lite dåligt med uppdateringar just nu; kan inte unna mig lyxen att skriva om ditt och datt så som jag vill göra, utan känner mer en liten inre press att när jag har så ont om tid vill jag skriva om det som verkligen känns viktigt. Och just nu vet jag inte riktigt vad det är. Men det kommer nog.

Tills dess kommer kanske några ord här och där - och jag läser era bloggar även om jag inte alltid kommenterar.