Under många år ledde jag diskussionforumet ViFinns på MSN. ViFinns var ett friskinriktat självhjälps-/stödforum för vuxna med ätstörningar, och hade i slutet fler än 300 medlemmar, och var för mig en viktig hjälp på min väg ut ur anorexin, plus en ovärderlig språngbräda för min utveckling på många områden. Där tvingades jag lära mig att sätta gränser för hur mycket jag gjorde för andra, hur mycket jag kunde bry mig, hur långt jag lät någon driva mig och (faktiskt) utnyttja det faktum att jag bryr mig; jag lärde mig att jag inte alltid kan vara alla till lags och att våga säga det som behöver bli sagt även om någon blir arg, att lita på min intuition och att jag för det mesta vet vad som behöver sägas (vilket inte är det som någon annan alltid vill höra), att uttrycka mig klart och finslipa mina kunskaper och argument. Det var en rejäl utmaning och många gånger riktigt jobbigt, och jag lärde mig att ta negativ kritik och rena personangrepp. Men det hjälpte mig att växa och inse vem jag är och vad jag kan göra.
Efter ett antal år blev det däremot tydligt att forumet tog alldeles för mycket tid, tid som jag inte längre hade eller var beredd att lägga. Jag är en ansvarstagande person, och kände ett (troligen lite för stort) ansvar gentemot "mina" medlemmar; för att se till att alla som skrev blev hörda, att reglerna följdes så att forumets intentioner med friskinriktning bibehölls, att tankar och mönster bemöttes och ifrågasattes. Det är så jag arbetar, och med tiden blev det allt tydligare att jag var för bra och lade för mycket energi och tid på forumet för att det ska vara hållbart att göra det ideellt. Ideellt arbete har ett stort värde, men inte hur länge som helst, och inte till vilket pris som helst. När det ideella arbetet utgör nästan en halvtidstjänst är det dags att skära ned. Framför allt hade jag kommit längre än så, och det var hög tid att gå vidare. Så i januari i år lades diskussionsforumet på ViFinns till sist ned.
Under månaderna som gått sedan dess har jag tidvis känt en enorm lättnad över att vara fri och inte behöva ta ansvar för forumet. Samtidigt har det givetvis inte varit helt lätt att sluta bry mig, för jag bryr mig om människor som jag mött och möter. Vissa dagar har jag funderat på att öppna ViFinns för medlemmar igen, eftersom jag vet att det finns ett behov av ett verkligt friskinriktat forum som modereras och där inlägg blir lästa och medlemmar uppmuntras att tänka om. Jag vill ju hjälpa. Men samtidigt vet jag hur omöjligt det är, eftersom jag inte får fler timmar på dygnet eller en extra energitillförsel bara för att jag vill något. Mina prioriteringar måste - precis som alla andras - vara mig själv först. Jag är viktigast i mitt liv, jag har ansvar för mig själv, min hälsa, mitt arbete och mina katter. Inte för alla andra.
Dessutom intresserar mig inte ätstörningsprat längre - det har en tendens att alldeles för lätt bli ett offerinriktat eländesältande som inte leder någonvart. Den som gör sig till ett offer lämnar bort ansvaret och kontrollen över sitt liv, säger att "jag är ett offer, jag kan inte göra något åt det här" och kommer heller inte att göra något. Men vi har alla ansvaret för våra liv och våra beteenden, och det är bara vi som kan ändra dem. Det förflutna kan vi inte ändra på, men vi kan bestämma över hur vi låter det påverka våra liv idag och i framtiden.
I stället vill jag arbeta med självkänsla, framför allt kvinnlig självkänsla, och de frågor som väcks när man bryter sina missbruks- och beroendebeteenden. Det är först då det blir intressant, det är först då personligheten kan utvecklas på allvar. Personer med ätstörningsproblematik är ofta otroligt intressanta personer under ätstörningen, och jag brinner fortfarande för de här frågorna, även om jag vet mina begränsningar bättre än förr.
Däremot får jag ibland tankar som handlar om de här ämnena, och som skulle platsa i en blogg. Därför skapar jag nu ViFinns-bloggen för den som är intresserad. Relevanta inlägg kommer att läggas både här och på ViFinns.
Blessed be
)O( Lisa )O(
