Anna Odell, Konstfackeleven som fejkade en psykos och blev tvångsintagen som ett del av sitt examensarbete, fick sin dom idag: 50 dagsböter à 50 kr styck.
Hon döms för våldsamt motstånd och oredligt förfarande, men inte för falskt larm, och behöver inte heller betala skadestånd till psykiatrin för de kostnader hennes aktion gav upphov till. Informationen kommer från SVT. Läs mer här.
Anna Odell ville med sitt examensarbete sätta fokus på bristerna inom psykvården, vilket i sig är nog så lovvärt, framför allt eftersom vi är många som har erfarit de bristerna. Men om hon lyckades eller inte har kommit i andra hand, för hennes tilltag satte snarare fokus på hur långt man får gå i konstens namn och på att hennes låtsade psykos satte andra människor i en risksituation och tog resurser från andra som behövde dem. Eftersom Anna Odell nu slipper betala vården kanske hon borde ange att hennes examensarbete ofrivilloigt sponsrats av psykiatrin i Stockholm.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Mental träning och tankar
*andas... djupt... andas...*
Gårdagens brudsminkning gick jättebra, och jag kände än en gång efteråt att jag har världens bästa jobb!
Några timmar senare var det dags för en föreläsning/workshop som jag verkligen kände att jag behövde: Mental träning för dansare, med Callisto.
Mental träning som bygger på NLP är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och just NLP är ett redskap och arbetssätt som jag tror väldigt starkt på. Även om jag "kan" tankesättet och egentligen vet hur jag kan förändra en hel del genom mina tankar, så behövde jag sannerligen en boost av det. Och några faktiska övningar. Det heter ju inte mental träning för intet; det är inget som bara kommer, utan något man aktivt tränar in.
Just nu håller hjärnan fortfarande på att bearbeta intrycken och informationen, men det jag direkt känner att jag fick ut av föreläsningen (bortsett en kanske mer värdefull påminnelse om saker jag hade tappat bort lite i de senaste månadernas självförtroende- och stressdipp) var tanken på målformulering och att vända problem till lösningar. Vad har jag för mål med det jag gör? Hur ska jag nå dit? Och sedan spalta upp målet i realistiska och nåbara delmål, sätta en tidsram och känna att jag faktiskt har kontroll över situationen. Kontroll på ett bra sätt.
När jag ser på en bit av mitt liv i taget är det lätt. Dansen är det område där jag bäst kan se vad jag har för mål och syfte. Jag vet varför jag dansar, jag vet vart jag vill komma, jag har en tidsram och åtminstone några delmål framför mig. Det som igår kändes som ett ganska panikartat nästan oöverstigligt hinder förvandlades med några enkla frågor till ett stort lugn, ett mål, ett skeende, något jag kan påverka och faktiskt gör något åt - till en konkret möjlighet till förbättring som jag har kontroll över. Och även om jag spontant börjar tänka på alla andra saker i dansen som jag också vill och behöver bli bättre på för att nå det stora målet tjänar jag inte på att försöka ta allt på en gång. Been there, done that. För många saker på en gång gör mig bara splittrad och får mig att tappa fokus. Om jag i stället sätter upp dem som delmål, ett i taget, så blir det överskådligt. Då är det bara min eviga otålighet som skapar lite irritation, och den går att dämpa med fokus.
När det gäller resten av livet är det inte lika tydligt än, och jag har ett tag känt att jag behöver sätta mig ned och fundera över vilka de olika bitarna av mitt liv är, vad mitt syfte med dem än, vad jag har för mål med dem/vart jag vill komma med dem, och hur jag ska göra det. För jag har bara blivit stressad av att tänka på. Fast vid närmare eftertanke kanske det är lätt ångest tillsammans med stress, det är svårt att känna skillnaden ibland. De stora bitarna i mitt liv är:
Shedo har tagit mer tid och utrymme än träningen, och faktiskt också lite mer än dansen och min tro på sistone, och det är inte OK. För även om det är något jag känner starkt för och något som betyder mycket för mig och andra, så måste jag sätta gränser för hur mycket tid jag kan lägga ner och koncentrera den tiden. Jag har själv valt att kandidera både till styrelsen och bloggen, och är lite rädd för att andra ska tycka att jag är lat om jag inte engagerar mig lika mycket som andra, men det är ett osunt tänkande som bara skapar stress och förtar allt det roliga, meningsfulla. Jag engagerar mig för att jag känner att jag har något att bidra med och för att det är ett viktigt ämne som jag brinner för, och det ger mig också en möjlighet att ge tillbaka till andra, göra något för andra. Men hur mycket nytta gör jag om jag bränner ut mig eller inte orkar brinna längre?
Träningen, ja. *suck* Försummad under alltför lång tid och ju längre det dröjer, desto mer besviken blir jag på mig själv och ju mer minskar motivationen. Jag brukade ju tycka att det var SÅ roligt! Det finns en anledning till att jag blev endorfinberoende... Jag älskar verkligen träningskicken, och kanske är det så att jag blir rädd för det och därför backar? Träning har dessutom varit min ojämförligt bästa stressventil, så hur kunde det gå så här? Vill ta tag i det. Behöver ta tag i det, för att hålla i sådär sjuttio år till.
Utöver de här områdena finns "allt annat": vänner, andra intressen, mitt hem... Men jag tror att om jag kan skapa en balans, prioritera och få bättre fokus över vad som ska göras och lägga upp ett schema för det, så kommer jag att få mer tid till annat. Ett litet aber är att jag inte kan styra så mycket över mängden jobb... Men det får jag lära mig hantera.
Hmm... Plötsligt känner jag att jag har större överblick över mitt liv och en början till strategi. Yay!
Gårdagens brudsminkning gick jättebra, och jag kände än en gång efteråt att jag har världens bästa jobb!
Några timmar senare var det dags för en föreläsning/workshop som jag verkligen kände att jag behövde: Mental träning för dansare, med Callisto.
Mental träning som bygger på NLP är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och just NLP är ett redskap och arbetssätt som jag tror väldigt starkt på. Även om jag "kan" tankesättet och egentligen vet hur jag kan förändra en hel del genom mina tankar, så behövde jag sannerligen en boost av det. Och några faktiska övningar. Det heter ju inte mental träning för intet; det är inget som bara kommer, utan något man aktivt tränar in.
Just nu håller hjärnan fortfarande på att bearbeta intrycken och informationen, men det jag direkt känner att jag fick ut av föreläsningen (bortsett en kanske mer värdefull påminnelse om saker jag hade tappat bort lite i de senaste månadernas självförtroende- och stressdipp) var tanken på målformulering och att vända problem till lösningar. Vad har jag för mål med det jag gör? Hur ska jag nå dit? Och sedan spalta upp målet i realistiska och nåbara delmål, sätta en tidsram och känna att jag faktiskt har kontroll över situationen. Kontroll på ett bra sätt.
När jag ser på en bit av mitt liv i taget är det lätt. Dansen är det område där jag bäst kan se vad jag har för mål och syfte. Jag vet varför jag dansar, jag vet vart jag vill komma, jag har en tidsram och åtminstone några delmål framför mig. Det som igår kändes som ett ganska panikartat nästan oöverstigligt hinder förvandlades med några enkla frågor till ett stort lugn, ett mål, ett skeende, något jag kan påverka och faktiskt gör något åt - till en konkret möjlighet till förbättring som jag har kontroll över. Och även om jag spontant börjar tänka på alla andra saker i dansen som jag också vill och behöver bli bättre på för att nå det stora målet tjänar jag inte på att försöka ta allt på en gång. Been there, done that. För många saker på en gång gör mig bara splittrad och får mig att tappa fokus. Om jag i stället sätter upp dem som delmål, ett i taget, så blir det överskådligt. Då är det bara min eviga otålighet som skapar lite irritation, och den går att dämpa med fokus.
När det gäller resten av livet är det inte lika tydligt än, och jag har ett tag känt att jag behöver sätta mig ned och fundera över vilka de olika bitarna av mitt liv är, vad mitt syfte med dem än, vad jag har för mål med dem/vart jag vill komma med dem, och hur jag ska göra det. För jag har bara blivit stressad av att tänka på. Fast vid närmare eftertanke kanske det är lätt ångest tillsammans med stress, det är svårt att känna skillnaden ibland. De stora bitarna i mitt liv är:
- Jobb - som är två huvuddelar
-översättning/skrivande
-makeupartist - Dans
- Gudinnetro/prästinna (lite jobb, lite utbildning, mycket jag och mitt liv)
- Shedo
-styrelsen
-bloggen - Träning
Shedo har tagit mer tid och utrymme än träningen, och faktiskt också lite mer än dansen och min tro på sistone, och det är inte OK. För även om det är något jag känner starkt för och något som betyder mycket för mig och andra, så måste jag sätta gränser för hur mycket tid jag kan lägga ner och koncentrera den tiden. Jag har själv valt att kandidera både till styrelsen och bloggen, och är lite rädd för att andra ska tycka att jag är lat om jag inte engagerar mig lika mycket som andra, men det är ett osunt tänkande som bara skapar stress och förtar allt det roliga, meningsfulla. Jag engagerar mig för att jag känner att jag har något att bidra med och för att det är ett viktigt ämne som jag brinner för, och det ger mig också en möjlighet att ge tillbaka till andra, göra något för andra. Men hur mycket nytta gör jag om jag bränner ut mig eller inte orkar brinna längre?
Träningen, ja. *suck* Försummad under alltför lång tid och ju längre det dröjer, desto mer besviken blir jag på mig själv och ju mer minskar motivationen. Jag brukade ju tycka att det var SÅ roligt! Det finns en anledning till att jag blev endorfinberoende... Jag älskar verkligen träningskicken, och kanske är det så att jag blir rädd för det och därför backar? Träning har dessutom varit min ojämförligt bästa stressventil, så hur kunde det gå så här? Vill ta tag i det. Behöver ta tag i det, för att hålla i sådär sjuttio år till.
Utöver de här områdena finns "allt annat": vänner, andra intressen, mitt hem... Men jag tror att om jag kan skapa en balans, prioritera och få bättre fokus över vad som ska göras och lägga upp ett schema för det, så kommer jag att få mer tid till annat. Ett litet aber är att jag inte kan styra så mycket över mängden jobb... Men det får jag lära mig hantera.
Hmm... Plötsligt känner jag att jag har större överblick över mitt liv och en början till strategi. Yay!
lördag 29 augusti 2009
Bearbetning pågår. Var god dröj...
Det är lite så det känns. Jag håller på att bearbeta en hel massa saker från det förflutna och även om inte mycket av det är riktigt framme i skriva ned-stadiet, så märker jag att det upptar en hel del tid, tankar och energi. Dels är det väl den årliga tillbakablicken, när jag skalar av ytterligare lager av försvar och förstår lite mer av åren bakom den mörka spegeln, lite mer om mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit; dels är det bearbetning av saker som hänt efteråt. Saker som jag trott att jag var klar med och kunde lägga bakom mig, men som jag tydligen bara hade tryckt undan, eller åtminstone inte fått ur kroppen.
Tiden rusar iväg utan att jag tycker att jag hinner med något annat än att jobba, lite socialt liv över Internet (annars skulle väl alla vänner ha försvunnit vid det här laget), en del Shedo-arbete (bl.a. med Shedobloggen) och det nödvändigaste. Och ändå är jag så in i märgen trött. Hur gör vanliga människor för att orka - och hinna! - med jobb, träning, vänner, intressen, hemmet? För att inte tala om barn och familj? Jag skulle varken orka eller hinna. Jag brukade både orka och hinna. Vad har hänt? Är det den ackumulerade stressen av månader med knappt halvtidsjobb som följs av månader när jag försöker jobba dubbelt för att komma i kapp, ständig oro över jobb och pengar, sömnproblem, det förflutna (är det PTSD eller bara likt det?) och allt i sommar?
Är trött på en trötthet som inte går över trots att jag håller almanackan fri och inte begär att allt runt mig ska vara städat och perfekt. Trött på värk i både leder och vävnader, på att inte orka träna och när jag väl försöker ge mig ut så gör det ont, trött på den slöa människa jag har blivit. Och det är så svårt att ändra på det.
Och än en gång är det alldeles för sent... Godnatt!
tisdag 25 augusti 2009
Springvardag
Idag har varit en sådan där dagar när jag går från det ena mötet till det andra och samtidigt försöker landa i mig själv emellanåt. Det har varit roliga saker, men slutresultatet blir lite splittrat och trött som jag är redan från början blir det lite svårt att samla tankarna.
Jag hade bland annat ett lunchmöte med Sara, som är Shedos lokalrepresentant i Göteborg, för att spåna lite och bara lära känna varandra - otroligt trevligt! Jag ser verkligen fram emot att lära känna de andra Shedo-tjejerna här och få ihop en bra lokalförening - utifrån dem jag träffade i somras tror jag att vi har ett fantastiskt gäng här!
Efteråt tog jag en snabb sväng in i en liten butik i Haga - Fanny Michel - som har lite smycken, väskor, skor och annat tjejigt. Shopping är en lagom ansträngande sysselsättning när man är lite småsplittrad. Eller egentligen när som helst. Förälskade mig lite i en söt liten hjärtformad väska med nitar som tål att tänka på.
Sedan hem, kolla jobbmail, skriva ett blogginlägg, göra lite jobb och sedan iväg till ett möte med en blivande brud. Jag ska sminka henne på lördag morgon, och vill helst alltid träffa bruden ifråga även om jag inte alltid hinner göra en provsminkning. Det blir ett sätt att stämma av vad det är för person jag arbetar med, se vad hon passar i för färger, vad hon själv vill och idag fick jag dessutom se kläderna. Stor hjälp!
Har en massa tankar i skallen, många saker jag bearbetar och funderar på, men inget har kommit till skriva ned-stadiet än. Det kommer.
Och nu är det So You Think You Can Dance. 6 dansare kvar (i den svenska sändningen eftersom vi ligger några veckor efter USA)...
måndag 24 augusti 2009
Ny trailer för New Moon
Nedräkning pågår...
Jag vet, är jag inte för gammal för hela Twilight-grejen, bla bla bla. Men vet ni vad? Det är jag inte!
Jag vet, är jag inte för gammal för hela Twilight-grejen, bla bla bla. Men vet ni vad? Det är jag inte!
Ett tips när ni tittar på trailern: Det är bra att komma ihåg att andas. Jag drog visst efter andan under ögonblicket med Bella och Edward i början och märkte inte det förrän jag skulle dra efter andan igen vid Volterra-klippet. Att andas är bra.
Det enda som stör mig är att vargarna ser väldigt Narnia ut. Men de har tid på sig att retuschera dem. Hoppas jag. Annars kan jag stå ut. Det är inte som om det är för vargarnas skull jag väntar. Taylor Lautner må ha lagt på sig 15 kilo, till synes mest muskler, vara fantastiskt söt och ha en rätt så otrolig 10-pack på magen, men inget Team Jacob här inte... No, nay, never.
torsdag 20 augusti 2009
Att få äga sina känslor eller När en kram är fel svar
En av de svårare sakerna jag fått lära mig när det gäller lyssnande och det vårdande/stöttande/helande samtalet (både när det gäller motivationsarbete, coaching, råd, healing och "själavård") är att hålla tillbaka mina egna känslor och låta den som talar äga sina. Det krävde till en början att jag tänkte efter lite och aktivt höll tillbaka, men kommer idag, för det mesta, naturligt.
Det handlar om att ge utrymme och låta den som talar äga sina känslor utan att - i största välmening - inkräkta på, ogiltigförklara, förminska eller ta över känslorna. Att lyssna är att bortse från sina egna känslor, reaktioner och impulser och verkligen höra vad den som talar säger, i ord och i uttryckta känslor. Genom att aktivt lyssna utan att själv inkräkta eller ta över håller man personen ifråga energimässigt, skapar ett tryggt utrymme för samtalet och visar att man är där och lyssnar. Att hålla ett känsloavstånd och ge utrymme och äganderätt till de egna känslorna är lika viktigt som gränserna man sätter vid t.ex. massage och healing, där gränserna kanske är lättare att känna igen just för att de är fysiska.
Jag är en fysisk och kramig person som bryr mig väldigt mycket om andra människor; jag är dessutom empat och har lätt för att känna in mig i andras känslor (vilket kan vara påfrestande tills man lärt sig att sätta upp en sköld som skyddar mot andras känslor). Just därför har jag fått lära mig att aktivt hålla tillbaka och ge utrymme tills den som talar själv talar om vad hon/han behöver av mig. Den där medkänslan som är så naturlig och mänsklig, önskan om att ge tröst genom en kram - det är fint, men i det här sammanhanget kan det vara så fel.
Det blir ett inkräktande, det blir ett sätt att faktiskt inte lyssna fullt ut, utan att låta sig styras av sina egna känslor och reaktioner; det tar fokus från den som talar, det berövar henne på sätt och vis äganderätten till sina känslor och förminskar dem. Att tränga in i samtalet med sina egna impulser och känslor, och projicera dem på den man lyssnar till (eller borde lyssna till), blir ett sätt att flytta fokus på den som talar till sig själv och därför förminska både den som talade och hennes/hans känslor.
Det är otroligt lätt att säga "kram" eller att kasta sig fram och ge en kram, men vad säger det egentligen? Visar det förståelse? Visar det att man har lyssnat och verkligen hört vad som sagts? Ja, om någon har bett om en kram eller visat att hon/han vill ha det. Men annars är det fel svar. Detsamma gäller råd; att ge ett råd kan bli så fel om man inte har blivit tillfrågad. I ett professionellt sammanhang eller när det gäller att prata allvar så är det helt enkelt fel svar. Rätt svar kan vara så enkelt som att vara tyst tills den som talat själv visar att hon vill ha en kram eller reaktion, ställer en fråga eller liknande. Låta den andra, den som pratar, själv bestämma vad hon vill ha och behöver och acceptera det.
Det professionella samtalet skiljer sig givetvis från vanliga kompissamtal och andra typer av vardagssamtal, men när det gäller allvarligare samtal, förtroligheter, personliga avslöjanden och blottlägganden - då gäller egentligen samma sak angående gränserna: att ta ett steg bakåt känslomässigt, lyssna aktivt och låta den som talar ta steget att bryta gränsen efteråt. Lämna de egna känslorna utanför, säg inget förrän den andra är färdig eller vill att du ska säga något. Det är respekt. Det är lyssnande. Det är att hålla någon energimässigt och känslomässigt och ge henne/honom rätt till sina egna känslor och ord. Det är att vara mogen nog att ta ett steg tillbaka från sina egna känslor och inte projicera dem på den andra, inte bemöta på det sättet man själv skulle vilja bli bemött utan bara vara där.
Jag har råkat ut för ett antal dåliga samtalspartner genom åren i psykiatrin - skötare, kuratorer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter - som inte kan lyssna. Jag vet inte om det har handlat om bristande erfarenhet, dålig utbildning eller en personlig oförmåga att förstå vikten av att lyssna aktivt, men det har påverkat min tilltro till de här personerna och faktiskt till hela yrkesgrupper när jag har träffat för många inom ett yrke med samma oförmåga att lyssna. Svaret "det ordnar sig nog, ska du se" är ett skolexempel på ett tomt svar som innebär att man inte har förstått någonting.
Idag försöker jag vara väldigt medveten om att lyssna, hålla tyst och ta ett steg bakåt i allvarliga samtal även med vänner, och låta dem själva avgöra vad de behöver från mig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker. Och jag har kanske blivit lite känsligare för hur jag blir bemött i ett samtal. Om jag inte känner mig hörd, om jag märker att den jag pratar med inte hör mig, utan lyssnar genom sina egna filter och känslor och projicerar dem på mig, då tappar jag förtroendet. Jag väljer vilka som får förtroenden - utöver sådant som sägs i en helt öppen blogg där fördelen är att ingen kan avbryta - och det är en liten skara som jag känner att jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få veta lite mer än andra. En avgörande faktor är reaktionen och förmågan att lyssna utan att projicera och låta mig äga mina känslor.
Det är en svår balansgång att ha distans i rätt sammanhang, men det första steget till att bli en bra och förtroendegivande lyssnare är att kunna vara tyst och inte låta de egna känslorna få överhanden i en situation som inte handlar om dig, utan om någon annan.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan
onsdag 19 augusti 2009
Dans
Har suttit lite på YouTube och frossat i underbara dansvideos...
Tyce DiOrios koreografi om en kvinna med bröstcancer - dansad av Melissa och Ade
Wade Robsons gruppnummer från So You Think You Can Dance säsong 3, från avsnitt nr 100 av serien, med Wade med på scen
Mia Michaels Emmy-belönade bänkkoreografi från SYTYCD säsong 3 - dansad av Heidi och Travis
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan
Självförtroendetörnar och hjärnspöken
I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning - även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.
Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig - då är det inte lätt att vara rationell längre.
Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.
Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu - och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt - jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte - hur stor paniken och ångesten än blir.
Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein - fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen "fake it 'til you make it", och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.
Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser - oavsett om det är hjärnspöken eller inte - jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner - och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.
Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.
Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder - eller sälja på Tradera - glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma - några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör - det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla... Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.
Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.
För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.
Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.
Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!
Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig - då är det inte lätt att vara rationell längre.
Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.
Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu - och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt - jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte - hur stor paniken och ångesten än blir.
Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein - fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen "fake it 'til you make it", och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.
Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser - oavsett om det är hjärnspöken eller inte - jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner - och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.
Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.
Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder - eller sälja på Tradera - glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma - några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör - det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla... Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.
Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.
För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.
Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.
Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!
måndag 17 augusti 2009
Självskadebeteenden vanliga även hos pojkar
Svenska dagbladet publicerar idag en artikel om en studie som visar att det är nästan lika vanligt att pojkar/unga män skadar sig själva som att flickor gör det. (Läs artikeln här.)
I studien tillfrågades 1000 ungdomar i två enkäter om olika självskadebeteenden och den korta versionen av resultatet är:
För många av oss som är insatta i de här frågorna kommer resultaten nog inte som någon större överraskning, men det är en fråga som är mycket viktig att lyfta upp. Det är ett större problem än vad många fortfarande vill kännas vid, och den här undersökningen visar det. 40% är en hög siffra även om merparten kanske bara skadar sig en enda gång.
I många fall när man pratar om självskadebeteenden i media hamnar fokus på unga kvinnor som skär sig, vilket gör att de som inte skär sig och de som inte är flickor lätt hamnar i skymundan. Det behövs alltså en mer nyanserad bild med fler dimensioner av det här problemet. Inte bara för att uppmärksamma att både kvinnor och män skadar sig, utan att man måste titta efter andra tecken än skär- och brännsår och våga ställa frågan. Merparten av dem som skadar sig saknar en positiv relation till sina föräldrar, så det kanske är dags för föräldrar i allmänhet att aktivt se efter hur deras barn mår, och ställa de där jobbiga frågorna.
Sanningen är att det dessutom finns ett stort och dolt isberg med självdestruktiva och självskadande beteenden som inte ger tydliga, yttre fysiska skador. De glöms fortfarande bort eftersom de inte ger tydliga spår och direkta, och inte gör sig lika bra på bild. Överdoser, missbruk av droger och alkohol, provokation till slagsmål, överträning, att förneka sig tillräckligt med sömn, vätska och näring, ätstörningsliknande beteenden (svält, överätning, kräkningar) i självskadande syfte, att medvetet utsätta sig för sexuella risker (oskyddat sex med många partner) och att låta sig skadas eller utnyttjas av permanenta eller tillfälliga relationer - detta är ganska vanligt förekommande självdestruktiva metoder som det fortfarande inte pratas särskilt mycket om.
Hur många av de unga som har ett väldigt riskabelt sexuellt beteende eller som ofta hamnar i slagsmål använder det som ett sätt att skada sig själva med andra människor som verktyg?
Men att börja prata om unga som skadar sig själva på ett sätt som inte är sensationssökande kvällstidningsjournalistik är ett steg framåt, och jag hoppas att det fortsätter på det spåret. Det behövs sakliga diskussioner om hur det faktiskt ser ut, och inte bara ett sensationsfokus på de värsta fallen.
I studien tillfrågades 1000 ungdomar i två enkäter om olika självskadebeteenden och den korta versionen av resultatet är:
Totalt var det 40 procent som svarade att de någon gång gjort någonting
avsiktligt med sin egen kropp så att det lett till synbara men i form av ärr,
sår eller blåmärken. 12 procent hade skadat sig fem gånger eller fler. En del
hade provat flera olika metoder:
• 20 procent hade slagit sig själva, till exempel bankat sitt huvud i väggen.
• 17 procent hade rispat sig med vasst föremål.
• 17 procent hade avsiktligt förhindrat sår från att läka.
• 17 procent hade rispat in bilder, ord eller symboler.
• 16 procent hade skurit sig.
• 15 procent hade rivit sig själva så att det blödde.
• 11 procent hade stuckit sig med vassa föremål.
• 8 procent hade bränt sig med cigarett eller tändare
För många av oss som är insatta i de här frågorna kommer resultaten nog inte som någon större överraskning, men det är en fråga som är mycket viktig att lyfta upp. Det är ett större problem än vad många fortfarande vill kännas vid, och den här undersökningen visar det. 40% är en hög siffra även om merparten kanske bara skadar sig en enda gång.
I många fall när man pratar om självskadebeteenden i media hamnar fokus på unga kvinnor som skär sig, vilket gör att de som inte skär sig och de som inte är flickor lätt hamnar i skymundan. Det behövs alltså en mer nyanserad bild med fler dimensioner av det här problemet. Inte bara för att uppmärksamma att både kvinnor och män skadar sig, utan att man måste titta efter andra tecken än skär- och brännsår och våga ställa frågan. Merparten av dem som skadar sig saknar en positiv relation till sina föräldrar, så det kanske är dags för föräldrar i allmänhet att aktivt se efter hur deras barn mår, och ställa de där jobbiga frågorna.
Sanningen är att det dessutom finns ett stort och dolt isberg med självdestruktiva och självskadande beteenden som inte ger tydliga, yttre fysiska skador. De glöms fortfarande bort eftersom de inte ger tydliga spår och direkta, och inte gör sig lika bra på bild. Överdoser, missbruk av droger och alkohol, provokation till slagsmål, överträning, att förneka sig tillräckligt med sömn, vätska och näring, ätstörningsliknande beteenden (svält, överätning, kräkningar) i självskadande syfte, att medvetet utsätta sig för sexuella risker (oskyddat sex med många partner) och att låta sig skadas eller utnyttjas av permanenta eller tillfälliga relationer - detta är ganska vanligt förekommande självdestruktiva metoder som det fortfarande inte pratas särskilt mycket om.
Hur många av de unga som har ett väldigt riskabelt sexuellt beteende eller som ofta hamnar i slagsmål använder det som ett sätt att skada sig själva med andra människor som verktyg?
Men att börja prata om unga som skadar sig själva på ett sätt som inte är sensationssökande kvällstidningsjournalistik är ett steg framåt, och jag hoppas att det fortsätter på det spåret. Det behövs sakliga diskussioner om hur det faktiskt ser ut, och inte bara ett sensationsfokus på de värsta fallen.
lördag 15 augusti 2009
Skönhet, perfektion - njut!
Travis Walls fantastiska koreografi till Jeanine och Jason i So You Think You Can Dance. Det här är dansmagi som får tiden att stanna och hjärtat att brista av skönhet. Jag blir kär - i känslan...
torsdag 6 augusti 2009
Att vara ett offer - eller att göra sig till ett?
Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.
Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: "Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll." Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden - och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.
Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing - andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.
Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.
Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.
Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.
Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.
Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)