Sårbarhet

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av... ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom - faktiskt mer rädd än för att bli sviken - och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar... Skrämmande.

Bra men ändå inte

Livet är lite märkligt just nu. Egentligen så är det bra, eller mycket bra - träffat någon som jag trivs otroligt bra tillsammans med och har väldigt kul med, lever ut en "alternativ" livsstil som jag sökt efter ett tag, har nya vänner, en del jobb, det är strålande sol och vår - men samtidigt känns det som om jag balanserar på en rakbladstunn knivsudd till utbrändhet. Tröttheten är vissa stunder nästan förlamande, mitt vanligtvis osvikliga minne (har nästan fotografiskt minne och en förmåga att komma ihåg saker som folk säger i förbifarten) sviktar så att jag glömmer saker som diskuterats, jag vågar nästan inte dricka alkohol eftersom jag kan få små minnesluckor utan att ens bli full, går omkring med en ständig känsla av att kanske ha glömt något viktigt, känner att till och med en del roliga saker blir som enorma krav och stressmoment, plus att tröttheten gör mig stressad, så att jag blir mer trött osv. Och jag känner mig lite mer deprimerad igen, men vet inte om det bara är utmattning. Jag vill så mycket och det är vansinnigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag vill.

Jag försöker ta det lugnt, minimera stressen genom att inte sitta vid datorn särskilt mycket, bara flyta med, umgås med M och med vänner på ett lugnt och kravlöst sätt, hör inte direkt av mig ens till de älskade vännerna om jag inte orkar eller har något att säga (och konstigt nog är det ingen av dem som hör av sig heller, men de har väl inte heller något att säga), tar en tupplur om jag behöver det och känner efter. Jag försöker verkligen att säga Nej, att inte ta på mig saker som jag inte kan garantera att jag orkar med eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att behöva svika löften och göra människor besvikna.

Människor blir ibland besvikna utan att det handlar om svikna löften, utan bara för att jag är upptagen eller har andra prioriteringar eller helt enkelt inte uppfyller deras förväntningar, och det är lite svårt att acceptera. Eller svårt och svårt, det gör lite ont när de beter sig som om jag är den värsta svikaren bara för att jag inte gör som de vill. Men ärligt talat: Är det särskilt vänskapligt? Jag borde inte bry mig, för det handlar om deras egna problem, men jag tar ändå åt mig trots att jag försöker låta bli.

Så nu försöker jag verkligen att sätta gränser för mig själv, inte ta på mig för mycket, och verkligen släppa de inre kraven. För hur kul är det när något känns som ett krav? Jag har redan släppt kören eftersom jag bara inte orkar gå dit längre, och funderar på att släppa en fest nästa vecka, som jag verkligen sett fram emot, för att jag bara tycker att det känns jobbigt nu. Som ett krav. Jag vill hellre kura ihop mig i en soffa framför vedkaminen och mysa eller läsa. Eller bara titta på TV utan att behöva säga något. Men om jag inte går så kommer jag garanterat att få höra talas om det sedan, och antagligen anklagas för att vara en svikare. Så det är inte lätt att bestämma mig för hur jag ska göra. Ibland vore det skönt om någon tog över mitt liv och bestämde. Det är i de stunderna jag faktiskt kan sakna den timeout från livet som psyket brukade vara. Trots att det är 10½ år sedan sist (bortsett från Varberg), och att den sista vändan gav mig viss sjukhusskräck, så kan jag komma på mig med att ibland sakna det. Och det jag saknar är timeouten, att inte behöva göra något, eller ens bry mig om något.

Men det positiva är att jag börjar lära mig att prioritera bort allt som inte är så viktigt, släppa kraven och kunna lägga undan tankar och upplevda förväntningar som faktiskt inte är så viktiga. Jag försöker släppa vänners syrliga kommentarer om att jag inte verkar ha tid för dem längre eller att jag är dålig på att höra av mig (kommunikation går faktiskt åt två håll, så vill de något kan de kontakta mig), och bara vara. Mindfulness, medveten närvaro, acceptans - saker att arbeta på och bli bättre på. När jag lyckas är det underbart - harmoni och lugn, att bara flyta med. Men jag vill lära mig att skaka av mig andras problem och de kommentarer de ger som kommer från deras problem. Jag vill ju göra rätt mot alla, men vet att den enda jag egentligen har en förpliktelse gentemot är mig själv. Jag måste lära mig att sätta mig själv och mina behov före andras, annars kommer jag att fortsätta gå in i väggen med jämna mellanrum. Och livet är för kort för att känna sig jagad och tyngd av krav. Så idag försöker jag släppa det dåliga samvetet utan orsak.

Allt det här är anledningen till viss bloggtystnad och brist på kommentarer hos andra. Jag är här, jag läser, jag tänker på, jag bryr mig, och jag mår nog egentligen ganska bra. Eller skulle göra om jag inte var så trött.