Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.
Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för "han är ju som han är". En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.
Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?
Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD
Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga "fy dig"? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:
– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD
Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.
– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD
Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?
Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration - det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.
-Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP
DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:
-Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP
DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.
-Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP
Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.
Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar