Fattar ni att det nästan är juni?! De flesta räkningarna hade dragits från kontot idag, så det ser skrämmande och ekande tomt ut. Är nere till krediten på jobbkontot. Visst, det beror på att jag väntar på en faktura, men ändå. Det brukar sällan vara så här illa. Och jag är rädd att det ska fortsätta så här dåligt och att jag inte ska kunna göra rätt för mig och behöva gå i konkurs. Det känns som om mycket fortfarande är en rest från när jag var sjukskriven i höstas och vintras och bara fick ut 10000 för tre månader. Inget kan stressa mig så som pengar, eller brist på pengar. Inget.
Lyckades få en tvättid i morse och tog risken att tvätta min festklänning från bröllopet på handtvättprogrammet. Det ser ut som om det gått bra (fingers crossed). Så nu är det bara disk och dammsugning kvar. Sedan vet jag inte - antingen tar jag med mig en bok och går ner till Röda Sten, eller till Slottskogen, eller så åker jag ut till Marstrand. Hmmm... tål att tänka på.
lördag 30 maj 2009
fredag 29 maj 2009
Fredag kväll framför TVn med datorn i knät
Precis så patetiskt är det faktiskt. Det är fredag och jag sitter hemma framför TV:n i myskläder med datorn framför mig. Och jag tittar inte ens ordentligt utan sitter och zappar.
Men tidigare ikväll gick jag och en av de älskade vännerna ner till Röda Sten och tog ett glas vin/cider på deras uteservering i kvällssolen. Det är helt ljuvligt att sitta där i sol och värme bland trevliga människor. Göteborg när det är som bäst! Fler sådana kvällar, tack.
En något bättre dag idag, kanske för att jag har suttit med en översättning större delen av dagen, och kommer att sitta med den ett par dagar till. Det är inte världens mest stimulerande text - ett program för en utbildning om konkurrenslagstiftning - men det är skönt att ha något rejält att sitta med, även om det inte är för särskilt många dagar och inte så mycket pengar. Skönast är nog, just nu, att hålla mig upptagen så att jag tvingas att fokusera tankarna på jobb och att jag känner attt jag får något gjort. Annars blir jag lätt sittande eftersom jag just nu har extremt svårt att ta mig för något. Jag vill inte gärna erkänna det, men jag är kanske lite för deprimerad och drabbad av ångest för att orka ta initiativ. Den förmågan brukar ju drabbas mest av de depressiva perioderna.
Förhoppningsvis kan jag somna i någonsånär tid ikväll. Det blir ofta så sent, och så korta nätter, för lite sömn osv. Jag tycker om nätter, men jag tycker också om att sova och kan inte sova särskilt länge på dagen, så jag försöker komma i säng och komma upp ganska tidigt på morgonen. Fast det är verkligen segt att ta mig ur sängen på morgnarna, så jag behöver börja vakna ganska tidigt. Jag som brukade vara så morgonpigg! Numera är jag bara morgonpigg jämfört med morgontrötta vänner som M.
Men nu börjar ögonen gå i kors, så det är dags att plocka ur linserna, tvätta av sminket och göra allt som behöver göras innan jag går och lägger mig.
Sov så gott!
Men tidigare ikväll gick jag och en av de älskade vännerna ner till Röda Sten och tog ett glas vin/cider på deras uteservering i kvällssolen. Det är helt ljuvligt att sitta där i sol och värme bland trevliga människor. Göteborg när det är som bäst! Fler sådana kvällar, tack.
En något bättre dag idag, kanske för att jag har suttit med en översättning större delen av dagen, och kommer att sitta med den ett par dagar till. Det är inte världens mest stimulerande text - ett program för en utbildning om konkurrenslagstiftning - men det är skönt att ha något rejält att sitta med, även om det inte är för särskilt många dagar och inte så mycket pengar. Skönast är nog, just nu, att hålla mig upptagen så att jag tvingas att fokusera tankarna på jobb och att jag känner attt jag får något gjort. Annars blir jag lätt sittande eftersom jag just nu har extremt svårt att ta mig för något. Jag vill inte gärna erkänna det, men jag är kanske lite för deprimerad och drabbad av ångest för att orka ta initiativ. Den förmågan brukar ju drabbas mest av de depressiva perioderna.
Förhoppningsvis kan jag somna i någonsånär tid ikväll. Det blir ofta så sent, och så korta nätter, för lite sömn osv. Jag tycker om nätter, men jag tycker också om att sova och kan inte sova särskilt länge på dagen, så jag försöker komma i säng och komma upp ganska tidigt på morgonen. Fast det är verkligen segt att ta mig ur sängen på morgnarna, så jag behöver börja vakna ganska tidigt. Jag som brukade vara så morgonpigg! Numera är jag bara morgonpigg jämfört med morgontrötta vänner som M.
Men nu börjar ögonen gå i kors, så det är dags att plocka ur linserna, tvätta av sminket och göra allt som behöver göras innan jag går och lägger mig.
Sov så gott!
torsdag 28 maj 2009
Inte överens med livet
Nej. Jag är inte helt överens med livet just nu. Det känns som om så mycket går emot mig, och har gjort ett bra tag, och jag är bara slutkörd. Jag vet; jag borde fokusera på det positiva, för det är klart att det händer en massa positiva saker också, men till sist orkar jag inte längre. Jag orkar inte peppa mig själv, se ljusglimtar och hålla modet uppe. Orken tryter. Jag visste inte förr att det kan krävas så mycket energi för att tänka positivt, men det gör det. Det krävs energi för att hålla problemen borta ur tankarna, det krävs energi för att vända negativa tankar till positiva, det krävs energi för att hålla modet uppe och intala sig att allt kommer att ordna sig, det krävs energi för att hålla oron borta och det krävs, inte minst, energi för att mota bort en depression. Nej, den är inte borta. Tvärtom känns det som om jag med mycket stor möda försöker hålla den på armlängds avstånd och hålla skenet uppe i hopp om att jag kan välja det positiva för att stärka det positiva.
Men jag är trött. Trött på att vara deppig, trött på ångestmorgnar och ångestattacker, trött på mitt korta tålamod med mig själv, trött på att vara trött. Jag orkar inte kämpa emot hela tiden, och då känns det som om mörkret långsamt sluter sig runt mig. Gissa om det skrämmer mig! Jag vet inte hur man ger upp, jag vet inte riktigt hur man ger efter och följer med in i mörkrets välkomnande famn. Jag vet bara hur man hela tiden kämpar emot, kämpar för att ta mig ur det, kämpar för att hålla skenet uppe. Vad skulle hända om jag slutar kämpa för att vara positiv och fördriva depressionen? Skulle mörkret sluta sig, skulle jag dras ned, skulle jag bli galen? Jag tror inte det. Men jag skulle nog inte stå ut med mig själv särskilt länge och börja kämpa emot igen. Jag vill inte vara trött och negativ, vill inte drabbas av den där likgiltigheten när jag struntar i om jag lever eller dör, det där känslomässiga limbot som jag levde i alltför länge. Jag är inte den jag var då, jag lever i färg, jag känner. Jag kan inte nöja mig med likgiltighet och depression, för jag har sett något helt annat. Så jag tror inte att jag kan sluta kämpa, eller kan jag det? Kanske är det som Kathy Jones har sagt; att vägen ut ur mörkret kommer när man når botten och bryter igenom den till det stora kreativa flödet. Men har jag inte redan varit på botten? Jag trodde det - men jag minns inte att jag bröt igenom den,utan snarare att jag tog mig upp igen.
Jag vet inte om jag ska ha tålamod (detta förhatliga ord!) och hoppas att min lilla egenhöjning av antideppet får tillräcklig effekt, eller om jag ska höja lite till, eller ringa min husläkare. OK, jag vet att jag borde ringa henne, men de där telefontiderna är inte lätta att passa. Framför allt inte när man har lite lätt telefonfobi och avskyr att ringa några andra än vännerna. Men vad ska hon göra? Föreslå medicinhöjning eller -byte? Vad annars kan hon göra? Jag mår inget vidare men är för frisk för öppenpsyk, som ändå inte skulle kunna göra något eftersom de inte kan erbjuda terapi. Jag svälter mig inte, jag skär mig inte, jag är inte suicidal. Jag har självdestruktiva tankar, jag skulle vilja gå ner i vikt för jag vill inte vara normalstor (och ha normal fettprocent - hittar inte ord för hur illa jag tycker om att vara normal), skulle ganska lätt kunna äta för att kunna kräkas efteråt, men jag gör det inte. Tankar är inte handlingar. Alltså är jag frisk, välfungerande, har inget i psykiatrin att göra. Så ingen kan hjälpa mig. Jag är fast och kan inget annat än att hoppas att det ska bli bättre.
Jag höll på att bli tokig på mig själv igår, så frustrerad att jag nästan började gråta av ilska på dansen över jag bara inte kunde få till tekniken. Det gick inte, kroppen ville inte lyda, hjärnan strejkade och dessutom var jag till sist så fysiskt trött att musklerna inte orkade mer. Så arg och besviken på mig själv har jag inte varit på länge; jag var så nära att börja gråta och rusa ut ur salen av ren ilska. Ja, jag är perfektionist och ställer enorma krav på mig själv; ja, jag vill fatta allt direkt och vill kunna omsätta rörelseinstruktioner till muskelarbete snabbt som attan, vill att kroppen ska ta in rörelser lika snabbt som hjärnan tar in information. När det bara är tvärstopp och jag redan mår dåligt och är lättirriterad och trött och självkänslan fortfarande ligger gömd i något mörkt hörn någonstans efter att ha blivit dumpad igen och känna att ingen någonsin kommer att älska mig, då är det inte lätt att ha tålamod med att kroppen behöver tid att lära sig. Tvärtom är det rätt så bäddat för frustration. Men det är då som självkänslan verkligen inte behöver en knäck till. Jag kände mig så kass, så värdelös som inte kunde få in en rörelse som alla andra verkade få in på studs, och tänkte att "hur kunde jag vara så dum att jag anmälde mig till fortsättningskursen i sommar?"
Självkänslan var på botten igår, men jag tänker öva, öva, öva på tekniken och ge det ett tag till innan jag ger upp. För ja, jag var nästan beredd att ge upp igår. Men jag vill inte ge upp. För jag tror att mitt uttryck i dansen kommer att vara riktigt bra när jag väl får koll på tekniken, och kicken från The Dark Side-workshopen var så häftig att jag vill ha mer. Det var en kick som var bättre än sex. Jag älskar ju att dansa och jag vill bli så bra att jag kan uttrycka känslor och beröra. Och då kan jag inte ge upp långt innan jag gett mig en ärlig chans att bli bra. Bakvägen ut är alltså inte öppen.
Idag var det bättre. Jag har nämligen kunnat gömma känslorna bakom jobb och tidsfördriv på Facebook. Om det kommer mycket jobb slipper jag drabbas av känslorna och jag kommer att få in mer pengar. Konkursen skjuts upp.
Men jag är trött. Så in i märgen trött. En bra dag, som bröllopet i lördags, ger tyvärr en eller flera dåliga dagar med låg energi. När jag är professionell och öppen och social några timmar, så kommer det alltid en backlash av trötthet-på-gränsen-till-utmattning. Är det så här det är att komma tillbaka efter utbrändhet? Fast det är väl värre än vad jag går igenom, för jag var ju bara deprimerad och på väg mot utbrändhet.
Jag önskar att livet ville svänga ut i lycka och positivitet ett tag nu; framgångar snarare än motgångar. För det som är nu är jag dyrt och heligt less på. Och jag vet inte hur jag ska förändra det. Kan jag ens förändra det?
Men jag är trött. Trött på att vara deppig, trött på ångestmorgnar och ångestattacker, trött på mitt korta tålamod med mig själv, trött på att vara trött. Jag orkar inte kämpa emot hela tiden, och då känns det som om mörkret långsamt sluter sig runt mig. Gissa om det skrämmer mig! Jag vet inte hur man ger upp, jag vet inte riktigt hur man ger efter och följer med in i mörkrets välkomnande famn. Jag vet bara hur man hela tiden kämpar emot, kämpar för att ta mig ur det, kämpar för att hålla skenet uppe. Vad skulle hända om jag slutar kämpa för att vara positiv och fördriva depressionen? Skulle mörkret sluta sig, skulle jag dras ned, skulle jag bli galen? Jag tror inte det. Men jag skulle nog inte stå ut med mig själv särskilt länge och börja kämpa emot igen. Jag vill inte vara trött och negativ, vill inte drabbas av den där likgiltigheten när jag struntar i om jag lever eller dör, det där känslomässiga limbot som jag levde i alltför länge. Jag är inte den jag var då, jag lever i färg, jag känner. Jag kan inte nöja mig med likgiltighet och depression, för jag har sett något helt annat. Så jag tror inte att jag kan sluta kämpa, eller kan jag det? Kanske är det som Kathy Jones har sagt; att vägen ut ur mörkret kommer när man når botten och bryter igenom den till det stora kreativa flödet. Men har jag inte redan varit på botten? Jag trodde det - men jag minns inte att jag bröt igenom den,utan snarare att jag tog mig upp igen.
Jag vet inte om jag ska ha tålamod (detta förhatliga ord!) och hoppas att min lilla egenhöjning av antideppet får tillräcklig effekt, eller om jag ska höja lite till, eller ringa min husläkare. OK, jag vet att jag borde ringa henne, men de där telefontiderna är inte lätta att passa. Framför allt inte när man har lite lätt telefonfobi och avskyr att ringa några andra än vännerna. Men vad ska hon göra? Föreslå medicinhöjning eller -byte? Vad annars kan hon göra? Jag mår inget vidare men är för frisk för öppenpsyk, som ändå inte skulle kunna göra något eftersom de inte kan erbjuda terapi. Jag svälter mig inte, jag skär mig inte, jag är inte suicidal. Jag har självdestruktiva tankar, jag skulle vilja gå ner i vikt för jag vill inte vara normalstor (och ha normal fettprocent - hittar inte ord för hur illa jag tycker om att vara normal), skulle ganska lätt kunna äta för att kunna kräkas efteråt, men jag gör det inte. Tankar är inte handlingar. Alltså är jag frisk, välfungerande, har inget i psykiatrin att göra. Så ingen kan hjälpa mig. Jag är fast och kan inget annat än att hoppas att det ska bli bättre.
Jag höll på att bli tokig på mig själv igår, så frustrerad att jag nästan började gråta av ilska på dansen över jag bara inte kunde få till tekniken. Det gick inte, kroppen ville inte lyda, hjärnan strejkade och dessutom var jag till sist så fysiskt trött att musklerna inte orkade mer. Så arg och besviken på mig själv har jag inte varit på länge; jag var så nära att börja gråta och rusa ut ur salen av ren ilska. Ja, jag är perfektionist och ställer enorma krav på mig själv; ja, jag vill fatta allt direkt och vill kunna omsätta rörelseinstruktioner till muskelarbete snabbt som attan, vill att kroppen ska ta in rörelser lika snabbt som hjärnan tar in information. När det bara är tvärstopp och jag redan mår dåligt och är lättirriterad och trött och självkänslan fortfarande ligger gömd i något mörkt hörn någonstans efter att ha blivit dumpad igen och känna att ingen någonsin kommer att älska mig, då är det inte lätt att ha tålamod med att kroppen behöver tid att lära sig. Tvärtom är det rätt så bäddat för frustration. Men det är då som självkänslan verkligen inte behöver en knäck till. Jag kände mig så kass, så värdelös som inte kunde få in en rörelse som alla andra verkade få in på studs, och tänkte att "hur kunde jag vara så dum att jag anmälde mig till fortsättningskursen i sommar?"
Självkänslan var på botten igår, men jag tänker öva, öva, öva på tekniken och ge det ett tag till innan jag ger upp. För ja, jag var nästan beredd att ge upp igår. Men jag vill inte ge upp. För jag tror att mitt uttryck i dansen kommer att vara riktigt bra när jag väl får koll på tekniken, och kicken från The Dark Side-workshopen var så häftig att jag vill ha mer. Det var en kick som var bättre än sex. Jag älskar ju att dansa och jag vill bli så bra att jag kan uttrycka känslor och beröra. Och då kan jag inte ge upp långt innan jag gett mig en ärlig chans att bli bra. Bakvägen ut är alltså inte öppen.
Idag var det bättre. Jag har nämligen kunnat gömma känslorna bakom jobb och tidsfördriv på Facebook. Om det kommer mycket jobb slipper jag drabbas av känslorna och jag kommer att få in mer pengar. Konkursen skjuts upp.
Men jag är trött. Så in i märgen trött. En bra dag, som bröllopet i lördags, ger tyvärr en eller flera dåliga dagar med låg energi. När jag är professionell och öppen och social några timmar, så kommer det alltid en backlash av trötthet-på-gränsen-till-utmattning. Är det så här det är att komma tillbaka efter utbrändhet? Fast det är väl värre än vad jag går igenom, för jag var ju bara deprimerad och på väg mot utbrändhet.
Jag önskar att livet ville svänga ut i lycka och positivitet ett tag nu; framgångar snarare än motgångar. För det som är nu är jag dyrt och heligt less på. Och jag vet inte hur jag ska förändra det. Kan jag ens förändra det?
tisdag 26 maj 2009
Dagar av tunga suckar
Och så blev allting så tungt igen. Tungt att andas, tryck över bröstet, svårt att ta mig för något. Depression? Men hallå - jag äter ju antidepp! Kanske bara en liten ångestperiod. Hoppas att den går över, för jag trivs inte med att känna mig så labil. Så... sårbar. Känns som om det skyddande övre lagret av huden är avskalat, som om mitt skal är tunnare. Mer mottaglig för denna världens all olycka, eller kanske mest för mina känslor och allt annat som påverkar. Egentligen är det kanske något bra, men det känns mest jobbigt. Jag tycker inte om att inte känna mig som mig själv; jag vill vara kompetent och stark och initiativrik och... passionerad. Vill brinna! Nu känns det mest som om jag småglöder eller pyr litegrann.
Så vad har hänt? Inget, egentligen. Var på en supertrevlig bröllopsfest för en av de älskade vännerna i lördags, fick migrän i stället för baksmälla i söndags (värre medan det varar men när det går över mår jag bättre än om jag hade varit bakis) och hade en riktig dagen-efter-eftermiddag med pizza framför Twilight tillsammans med en annan av de älskade vännerna. Så igår ville jag inte gå upp ur sängen och hade rent otroligt svårt att fokusera på jobb. Inte för att det direkt finns mycket jobb - vilket är en stor stressfaktor och en delkälla till ångesten - men jag har ändå nästa bok att pyssla med. Naturligtvis fick jag lite att göra på eftermiddagen, så jag missade bussen till Lindholmen och det blev ingen dans. Skit också! Men jag vägrar komma så sent som jag hade gjort om jag hade tagit nästa buss eller försökt med spårvagn och stombuss, och tyckte i stället synd om mig hemma och länsade skåp och lådor efter den choklad jag kunde hitta.
Det känns bara som om så mycket går emot mig just nu: Bonnie började löpa i fredags kväll och har varit lite smått jobbig. Visserligen har Tiger förbarmat sig över henne ett par gånger (det måste väl räknas som ett mercy fuck om det är från en kastrerad katt?), men inte slutar hon yljama för det. Att det kan finnas så mycket ljud i en så liten katt! Jag visste att det var på gång eftersom hon har passerat ett år, men hoppats att det skulle dröja tills jag har lite mer pengar. Men icke. Ringde veterinären igår och fick en tid för sterilisering och tatueringsmärkning nästa onsdag - man kan visst inte sterilisera medan katten löper - och då ska jag ha fått en faktura betald. Fick dessutom tummen ur att ordna med lilltjejens försäkring också. Mer pengar...
Den gamla stationära datorn, som jag jobbar mest vid, är på sluttampen av sitt liv och gör alltsomoftast livet lite surt genom att inte registrera tangentbordstryckningar helt rätt. Jag har försökt att rensa bort allt som kan rensas bort, men den är ändå rätt så fullpackad. Och just nu håller den vanliga bärbara (som också är något till åren kommen) på att tramsa och inte vilja starta om ordentligt efter att jag har fått avinstallera antivirusprogrammet som vägrar uppdatera för att installera om det. Det tar verkligen energi när datorer krånglar, för att inte tala om tid. Jag vet att jag behöver en ny dator ganska snart, men försöker skjuta upp det tills det finns mer pengar.
Jag ska tatuera mig på måndag, något jag sett fram emot under lång tid, men jag ser inte fram emot att betala för det. Just nu är det värre än på ganska länge, men jag försöker hålla modet uppe och tänka att det nog ordnar sig. Det måste ordna sig. Jag har inte råd med semester i år, men ska dansa två gånger i veckan (eller dans en gång och hård drilling en gång i veckan), vilket är bättre än de flesta semestrar, och jag ska försöka satsa på ledig tid i stället för på shopping.
Faktum är att jag ska göra ett tappert försök till en shoppingfri månad. Det innebär att jag inte ska handla annat än mat, eventuella presenter till andra (har lite födelsedagar och examina på gång), ersätta saker som tar slut (linsvätska, shampoo osv) och eventuella saker som jag behöver för jobbet. Det borde inte vara så svårt, men för någon som verkligen älskar att shoppa och ser det som terapeutiskt kommer det att kännas lite trist. Inga böcker, inga kläder, inget smink... Men jag har mer än tillräckligt, och en månad går fort. Jag börjar med att försöka med en månad i alla fall.
Nåja, dags att sätta igång med dagen. Måtte den bli bättre än igår! Fel: Den SKA bli bättre än igår.
Så vad har hänt? Inget, egentligen. Var på en supertrevlig bröllopsfest för en av de älskade vännerna i lördags, fick migrän i stället för baksmälla i söndags (värre medan det varar men när det går över mår jag bättre än om jag hade varit bakis) och hade en riktig dagen-efter-eftermiddag med pizza framför Twilight tillsammans med en annan av de älskade vännerna. Så igår ville jag inte gå upp ur sängen och hade rent otroligt svårt att fokusera på jobb. Inte för att det direkt finns mycket jobb - vilket är en stor stressfaktor och en delkälla till ångesten - men jag har ändå nästa bok att pyssla med. Naturligtvis fick jag lite att göra på eftermiddagen, så jag missade bussen till Lindholmen och det blev ingen dans. Skit också! Men jag vägrar komma så sent som jag hade gjort om jag hade tagit nästa buss eller försökt med spårvagn och stombuss, och tyckte i stället synd om mig hemma och länsade skåp och lådor efter den choklad jag kunde hitta.
Det känns bara som om så mycket går emot mig just nu: Bonnie började löpa i fredags kväll och har varit lite smått jobbig. Visserligen har Tiger förbarmat sig över henne ett par gånger (det måste väl räknas som ett mercy fuck om det är från en kastrerad katt?), men inte slutar hon yljama för det. Att det kan finnas så mycket ljud i en så liten katt! Jag visste att det var på gång eftersom hon har passerat ett år, men hoppats att det skulle dröja tills jag har lite mer pengar. Men icke. Ringde veterinären igår och fick en tid för sterilisering och tatueringsmärkning nästa onsdag - man kan visst inte sterilisera medan katten löper - och då ska jag ha fått en faktura betald. Fick dessutom tummen ur att ordna med lilltjejens försäkring också. Mer pengar...
Den gamla stationära datorn, som jag jobbar mest vid, är på sluttampen av sitt liv och gör alltsomoftast livet lite surt genom att inte registrera tangentbordstryckningar helt rätt. Jag har försökt att rensa bort allt som kan rensas bort, men den är ändå rätt så fullpackad. Och just nu håller den vanliga bärbara (som också är något till åren kommen) på att tramsa och inte vilja starta om ordentligt efter att jag har fått avinstallera antivirusprogrammet som vägrar uppdatera för att installera om det. Det tar verkligen energi när datorer krånglar, för att inte tala om tid. Jag vet att jag behöver en ny dator ganska snart, men försöker skjuta upp det tills det finns mer pengar.
Jag ska tatuera mig på måndag, något jag sett fram emot under lång tid, men jag ser inte fram emot att betala för det. Just nu är det värre än på ganska länge, men jag försöker hålla modet uppe och tänka att det nog ordnar sig. Det måste ordna sig. Jag har inte råd med semester i år, men ska dansa två gånger i veckan (eller dans en gång och hård drilling en gång i veckan), vilket är bättre än de flesta semestrar, och jag ska försöka satsa på ledig tid i stället för på shopping.
Faktum är att jag ska göra ett tappert försök till en shoppingfri månad. Det innebär att jag inte ska handla annat än mat, eventuella presenter till andra (har lite födelsedagar och examina på gång), ersätta saker som tar slut (linsvätska, shampoo osv) och eventuella saker som jag behöver för jobbet. Det borde inte vara så svårt, men för någon som verkligen älskar att shoppa och ser det som terapeutiskt kommer det att kännas lite trist. Inga böcker, inga kläder, inget smink... Men jag har mer än tillräckligt, och en månad går fort. Jag börjar med att försöka med en månad i alla fall.
Nåja, dags att sätta igång med dagen. Måtte den bli bättre än igår! Fel: Den SKA bli bättre än igår.
torsdag 21 maj 2009
Blah
Just det - idag är en riktig blah-dag. Röd dag, strålande sol, jag har massor av korr kvar att göra, en massa städande, disk och plock som väntar på att bli gjort, och har ingen lust att göra något. Trött och håglös, och rätt så deppig. Vill liksom ingenting. Allt känns rätt så trist och tungt och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att jag inte har ett liv. Ständig oro över pengar, samtidigt som det blir mer och mer tydligt att jag måste byta ut min stationära dator. Och det finns mer saker som jag skulle "behöva". Inte minst semester. Men det blir nog inget av det, för tatuering går före. Dessutom ska jag dansa i sommar, två kurser, men just nu räknar jag hit och dit för att se hur jag ska få ihop det ekonomiskt. Och det är inte direkt som om arbetstillfällena hopar sig... Alldeles för få jobb, helt enkelt. Men jag försöker ha is i magen och hoppas på att det ska bli bättre; försöker manifestera mer jobb med viljans kraft och genom mitt vanliga nätverkande och genom att verkligen försöka ladda det med positiv energi i stället för med oro. Det ska lösa sig på något sätt.
Jag är ledsen idag, känner mig rotlös och undrar om jag någonsin kommer att bli kär, träffa någon som älskar mig och vill leva resten av mitt liv. Kommer jag att träffa fadern till mitt barn? Oavsett om det är den personen som jag kommer att leva med eller inte. Jag vill träffa en person som får alla andra att förblekna i jämförelse, någon som helt enkelt fångar mitt hjärta. Låter det töntigt? OK då, då får jag väl vara töntig. Jag är inte så cynisk att jag tänker förneka att jag också vill bli kär och att det finns en romantiker bakom den svarta fasaden. (Fast det förstås... hur skulle en Vampire Girl kunna vara något annat än romantisk?)
Drömmer inte alla om att träffa sin soul mate? Den där personen som liksom är din andra hälft, som kompletterar dig, som du var skapad att dela ditt liv med? Drömmer vi inte alla om att bli riktigt förälskade, ända in på djupet, att älska på ett sätt som förändrar oss, som förändrar hela livet? Eller är det bara jag? Jag tror inte det... Men det känns lite som att i min ålder så "ska" man inte tänka så. Det anses tonårigt, pubertalt, hormonstormigt. Sturm und Drang. Men so what? Jag har förnekat mina känslor under en så stor del av mitt liv att jag banne mig hoppas på riktigt starka känslor, som jag tänker bejaka. För faktum är att jag är något av en känslojunkie.
Jag tycker om att bli berörd, att känna - djupt, starkt, i alla regnbågens färger. Det har jag alltid velat; att bli berörd och att beröra har alltid varit viktigt för mig, även under åren då jag förnekade och höll tillbaka en hel del av mina egna känslor.
Fast det är inte alltid lätt att uppleva känslor, hitta saker som berör. Kanske är det därför jag så ofta är uttråkad och känner mig allmänt otillfredsställd av livet: jag blir inte tillräckligt berörd, känner inte tillräckligt starkt. Får inte tillräckligt med kickar. Känsloberoende och kicksökare - jajamän. Men mer om det någon annan gång.
Nu måste jag ta mig i kragen och gå ut och handla lite. Få lite sol och luft innan jag sätter mig med manuset... Jag var ju tvungen att titta på Tyra Banks show så länge Rob Pattinson och Taylor Lautner var gäster :)
Peace, Love and Twilight
Jag är ledsen idag, känner mig rotlös och undrar om jag någonsin kommer att bli kär, träffa någon som älskar mig och vill leva resten av mitt liv. Kommer jag att träffa fadern till mitt barn? Oavsett om det är den personen som jag kommer att leva med eller inte. Jag vill träffa en person som får alla andra att förblekna i jämförelse, någon som helt enkelt fångar mitt hjärta. Låter det töntigt? OK då, då får jag väl vara töntig. Jag är inte så cynisk att jag tänker förneka att jag också vill bli kär och att det finns en romantiker bakom den svarta fasaden. (Fast det förstås... hur skulle en Vampire Girl kunna vara något annat än romantisk?)
Drömmer inte alla om att träffa sin soul mate? Den där personen som liksom är din andra hälft, som kompletterar dig, som du var skapad att dela ditt liv med? Drömmer vi inte alla om att bli riktigt förälskade, ända in på djupet, att älska på ett sätt som förändrar oss, som förändrar hela livet? Eller är det bara jag? Jag tror inte det... Men det känns lite som att i min ålder så "ska" man inte tänka så. Det anses tonårigt, pubertalt, hormonstormigt. Sturm und Drang. Men so what? Jag har förnekat mina känslor under en så stor del av mitt liv att jag banne mig hoppas på riktigt starka känslor, som jag tänker bejaka. För faktum är att jag är något av en känslojunkie.
Jag tycker om att bli berörd, att känna - djupt, starkt, i alla regnbågens färger. Det har jag alltid velat; att bli berörd och att beröra har alltid varit viktigt för mig, även under åren då jag förnekade och höll tillbaka en hel del av mina egna känslor.
Fast det är inte alltid lätt att uppleva känslor, hitta saker som berör. Kanske är det därför jag så ofta är uttråkad och känner mig allmänt otillfredsställd av livet: jag blir inte tillräckligt berörd, känner inte tillräckligt starkt. Får inte tillräckligt med kickar. Känsloberoende och kicksökare - jajamän. Men mer om det någon annan gång.
Nu måste jag ta mig i kragen och gå ut och handla lite. Få lite sol och luft innan jag sätter mig med manuset... Jag var ju tvungen att titta på Tyra Banks show så länge Rob Pattinson och Taylor Lautner var gäster :)
Peace, Love and Twilight
Nattliga tankar, 21 maj
OK, det är bara ett tjugotal minuter in på den 21e, men natt är det i alla fall, och min (o)vana trogen är jag vaken. Sitter framför TVn (CSI NY) med datorn i knät och ska snart lägga mig. Snart. Fastnade framför den engelska versionen av Vem tror du att du är? på SVT, där Stephen Fry sökte efter sin mors förfäder. Väldigt intressant och gripande, för en hel gren av släkten försvann i koncentrationslägren. Förintelsen är något som alltid har berört mig enormt, ibland till den grad att jag blir så berörd och uppfylld av djup, djup förtvivlan och desperation att jag knappt klarar av att se vissa filmer. Förr undrade jag ibland över var de här känslorna kom från och varför jag kände en sådan dragningskraft till den judiska kulturen; min familj är inte judisk, har inga judiska rötter och inte heller några kopplingar till Tyskland eller Förintelsen som jag känner till. Men numera vet jag mer. Min familj har inte kopplingarna; jag har. De finns i mina minnen, även om det inte är den blodslinje som jag föddes in i den här gången. Jag vet att många inte tror på tidigare liv och återfödelse, och även jag är skeptiker, men jag tror på min intuition och det jag "sett" och "upplevt". Jag kan inte förklara det, men jag är beredd att tro på det, eller åtminstone ha ett öppet sinne och inte avfärda det. Each to her own.
Kattis, det blev inget pysslat igår. Men jag var i verkstan mycket längre än vad jag hade tänkt vara, för det dök upp ovanligt många och vi snackade och hade kul. Lite lagom tramsigt och socialt är bra. För plötsligt var jag inte lika uppåt längre. Så länge jag höll igång kändes det OK, men plötsligt sjönk humöret som en sten och allt kändes bara urjobbigt. Då åkte jag hem. Ville inte prata med någon om det, för jag är rädd att andra ska tycka att jag är en drama queen som överreagerar på något som alla varit med om. (Fast den reaktionen kanske bara finns i mina tankar.) Jag försöker verkligen tänka positivt, att det var hans förlust och att jag självklart ärr värd bättre och kommer att hitta någon bättre som jag älskar och som älskar mig, och jag försöker vara ärlig men ändå keep a brave face inför andra. Fånigt? Kanske. Men sån är jag.
M hade ju lämnat mina saker i verkstan, och det var sannerligen bara några av dem. Så manligt; öppnar badrumskåpet och tror att det är allt. Trots att han vet att det finns mer. Nåja, det är enkelt löst när han kommer hem. Men det var något i att bli påmind och att vara bland människor som jag lärt känna tillsammans med honom som fick mig att känna mig så... rotlös, liksom. Som att jag inte hör hemma någonstans längre. Det är absolut inte så att jag behöver en partner för att känna mig hel, men jag kände mig trygg med honom. Och det är svårt att vara undergiven utan en dominant. Därför känns det lite tomt nu. Och då och då blir allt bara väldigt tungt...
Det är däremot bättre idag. Jag har varit ute på Marstrand för ett jobb (reklamfilm), köpt bröllopspresent, slöat framför Greys Anatomy, och strukit en hög med tvätt samtidigt som jag tittade på Twilight. Igen.
Men nu är det dags att förbereda mig för sängen. Och lyfta bort Ozzy ur knät...
Kattis, det blev inget pysslat igår. Men jag var i verkstan mycket längre än vad jag hade tänkt vara, för det dök upp ovanligt många och vi snackade och hade kul. Lite lagom tramsigt och socialt är bra. För plötsligt var jag inte lika uppåt längre. Så länge jag höll igång kändes det OK, men plötsligt sjönk humöret som en sten och allt kändes bara urjobbigt. Då åkte jag hem. Ville inte prata med någon om det, för jag är rädd att andra ska tycka att jag är en drama queen som överreagerar på något som alla varit med om. (Fast den reaktionen kanske bara finns i mina tankar.) Jag försöker verkligen tänka positivt, att det var hans förlust och att jag självklart ärr värd bättre och kommer att hitta någon bättre som jag älskar och som älskar mig, och jag försöker vara ärlig men ändå keep a brave face inför andra. Fånigt? Kanske. Men sån är jag.
M hade ju lämnat mina saker i verkstan, och det var sannerligen bara några av dem. Så manligt; öppnar badrumskåpet och tror att det är allt. Trots att han vet att det finns mer. Nåja, det är enkelt löst när han kommer hem. Men det var något i att bli påmind och att vara bland människor som jag lärt känna tillsammans med honom som fick mig att känna mig så... rotlös, liksom. Som att jag inte hör hemma någonstans längre. Det är absolut inte så att jag behöver en partner för att känna mig hel, men jag kände mig trygg med honom. Och det är svårt att vara undergiven utan en dominant. Därför känns det lite tomt nu. Och då och då blir allt bara väldigt tungt...
Det är däremot bättre idag. Jag har varit ute på Marstrand för ett jobb (reklamfilm), köpt bröllopspresent, slöat framför Greys Anatomy, och strukit en hög med tvätt samtidigt som jag tittade på Twilight. Igen.
Men nu är det dags att förbereda mig för sängen. Och lyfta bort Ozzy ur knät...
tisdag 19 maj 2009
Väntan
I morse gick det mycket lättare att komma ur sängen. Jag vaknade redan innan radion gick igång (6:50) av att Tiger ville gosa, och var pigg. Kanske berodde det på att det (då) var strålande solsken och kvittrande glada fåglar utanför fönstret. Nu är det lite mer igenmulet, med hot om regn tugnt vilande över staden, och jag är inte lika pigg. Men jag har hunnit tvätta två proppfulla maskiner, och fått det mesta torrt i torkrummet (hurra), och vikt ihop och stoppat in allt som inte behövde hängas upp. Dessutom fick jag till sist inse att jag måste stryka lite ikväll, för nu finns det kläder som jag vill ha i högen med stryktvätt. Det är en ganska rejäl hög, för det är inte ofta jag stryker numera.
Dagens jobb är fortsatta korrkommentarer, tämligen ostimulerande, och jag blir inte direkt pigg av att sitta framför en datorskärm. Men det ser ut som om jag får lite omväxling imorgon. Alldeles nyss ringde en makeupartist från samma pool som jag och erbjöd två jobb: En rockvideo som tyvärr skulle filmas på lördag när jag är på bröllop, och en reklamfilm som ska spelas in imorgon. Den kan jag däremot ta! Visst är jag lite nervös, men det ska bli roligt. Så nu väntar jag på att kontaktpersonen för den filmen ska höra av sig med varifrån och när transporten ut till Marstrand åker.
Om någon timme eller två ska jag iväg till en pyssellokal/"verkstad" och eventuellt pyssla till lite fler skinnsmycken. Men troligen blir det mest socialt och att hämta upp mina saker som M ställt där. Jag tycker personligen att han väl kunde ha lämnat över dem ansikte mot ansikte, men det kanske var enklast så här. För honom. Jag tror inte att jag hade gjort så om rollerna var ombytta, om man säger så.
Mina vänner tycker att det var fegt och undvikande, och jag kommer på mig med att försvara honom. Det är ett beteende som är så djupt rotat; att jag inte ens kan låta andra kritisera någon som faktiskt sårade mig och lämnade mig och som, ja, beter sig lite fegt. Alltid skydda, aldrig skylla på. Det är nästan som om jag ursäktar att han dumpade mig, vilket skulle innebära att jag indirekt ansåg att han hade rätt och tog på mig skulden. Det ska jag inte göra!
Det ska däremot inte bli så sent, för jag vill hinna se både NCIS och The Mentalist, och stryka framför TV:n. Det är det bästa sättet!
Nej, några kapitel till klarar jag nog innan ögonlocken blir för tunga...
Dagens jobb är fortsatta korrkommentarer, tämligen ostimulerande, och jag blir inte direkt pigg av att sitta framför en datorskärm. Men det ser ut som om jag får lite omväxling imorgon. Alldeles nyss ringde en makeupartist från samma pool som jag och erbjöd två jobb: En rockvideo som tyvärr skulle filmas på lördag när jag är på bröllop, och en reklamfilm som ska spelas in imorgon. Den kan jag däremot ta! Visst är jag lite nervös, men det ska bli roligt. Så nu väntar jag på att kontaktpersonen för den filmen ska höra av sig med varifrån och när transporten ut till Marstrand åker.
Om någon timme eller två ska jag iväg till en pyssellokal/"verkstad" och eventuellt pyssla till lite fler skinnsmycken. Men troligen blir det mest socialt och att hämta upp mina saker som M ställt där. Jag tycker personligen att han väl kunde ha lämnat över dem ansikte mot ansikte, men det kanske var enklast så här. För honom. Jag tror inte att jag hade gjort så om rollerna var ombytta, om man säger så.
Mina vänner tycker att det var fegt och undvikande, och jag kommer på mig med att försvara honom. Det är ett beteende som är så djupt rotat; att jag inte ens kan låta andra kritisera någon som faktiskt sårade mig och lämnade mig och som, ja, beter sig lite fegt. Alltid skydda, aldrig skylla på. Det är nästan som om jag ursäktar att han dumpade mig, vilket skulle innebära att jag indirekt ansåg att han hade rätt och tog på mig skulden. Det ska jag inte göra!
Det ska däremot inte bli så sent, för jag vill hinna se både NCIS och The Mentalist, och stryka framför TV:n. Det är det bästa sättet!
Nej, några kapitel till klarar jag nog innan ögonlocken blir för tunga...
måndag 18 maj 2009
Konstigt trötta dagar
Det känns som om det bara blir svårare och svårare att komma ur sängen på morgnarna. Igår (söndag) var verkligen konstig; jag var så vansinnigt trött att jag tror att jag gick tillbaka till sängen kanske 4 gånger på dagen, och jag bara gäspade och gäspade - vilket man inte direkt blir piggare av. Men så någon gång runt 22 var det som om jag kom in i andra andningen och var plötsligt pigg igen. I ett par timmar. Jag kanske håller på att förvandlas till något slags nattvarelse?
Men så drar jag mig till minnes vad vi pratade om när jag fixade naglarna i fredags (ja, jag är så fåfäng). Hon äter samma antidepp som jag, och har plötsligt jättesvårt att komma ur sängen på morgonen (för mig tar det nästan en timme), plus att hon gäspar mycket. Samma här. Så det kanske är så enkelt att det är biverkningar att jag är trött oftare, har svårt att lämna sängen även om jag inte egentligen är särskilt trött på morgonen och att jag gäspar. Och jag höjde faktiskt dosen för sådär 10 dagar sedan (vilket jag borde tala om för min läkare någon gång framöver, om jag lyckas tajma hennes få telefontider), så det är egentligen inte konstigt om jag har lite biverkningar nu. Men irriterande är det.
Jag brukade vara så morgonpigg, och jämfört med många andra jag känner så är jag fortfarande det. Och jag är faktiskt inte så värst trött på morgonen, eller på kvällen, utan det är biten däremellan som kan bli en utmaning. Förutsatt att jag lyckas slita mig från sängens sköna grepp innan jag blir trött igen.
Jag försöker tänka att tröttheten bara är en rest av utmattningen från i höstas och att ge mig själv tid att återhämta mig, ta tupplurar om jag behöver det och så vidare. Men samtidigt undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan jag är tillbaka på normala energinivåer igen. Ska det verkligen ta så här lång tid? Det är inte så att jag oroar mig för det, utan jag är snarare irriterad och otålig (Naturligtvis. Tålamod är fortfarande inte en av mina större dygder.)
Idag ska jag försöka hålla ögonen öppna medan jag går igenom korrkommentarer för min nästa bok. Det här är den tråkiga delen av att översätta böcker: Redigeringsarbetet. Det är ett ganska tankebefriat jobb som inte kräver mer än ett minimum av kreativitet från min sida, och det är antagligen därför som jag tycker att det är tråkigt. Jag behöver fler kreativa utmaningar! Jag vill ha tid att samla inspirationen och göra smycken, och jag vill dansa (sommarkurserna börjar om en vecka - hurra!), skriva och läsa. Men det får jag göra efter jobbet. Ibland är det verkligen överskattat att vara vuxen och ansvarstagande.
Men så drar jag mig till minnes vad vi pratade om när jag fixade naglarna i fredags (ja, jag är så fåfäng). Hon äter samma antidepp som jag, och har plötsligt jättesvårt att komma ur sängen på morgonen (för mig tar det nästan en timme), plus att hon gäspar mycket. Samma här. Så det kanske är så enkelt att det är biverkningar att jag är trött oftare, har svårt att lämna sängen även om jag inte egentligen är särskilt trött på morgonen och att jag gäspar. Och jag höjde faktiskt dosen för sådär 10 dagar sedan (vilket jag borde tala om för min läkare någon gång framöver, om jag lyckas tajma hennes få telefontider), så det är egentligen inte konstigt om jag har lite biverkningar nu. Men irriterande är det.
Jag brukade vara så morgonpigg, och jämfört med många andra jag känner så är jag fortfarande det. Och jag är faktiskt inte så värst trött på morgonen, eller på kvällen, utan det är biten däremellan som kan bli en utmaning. Förutsatt att jag lyckas slita mig från sängens sköna grepp innan jag blir trött igen.
Jag försöker tänka att tröttheten bara är en rest av utmattningen från i höstas och att ge mig själv tid att återhämta mig, ta tupplurar om jag behöver det och så vidare. Men samtidigt undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan jag är tillbaka på normala energinivåer igen. Ska det verkligen ta så här lång tid? Det är inte så att jag oroar mig för det, utan jag är snarare irriterad och otålig (Naturligtvis. Tålamod är fortfarande inte en av mina större dygder.)
Idag ska jag försöka hålla ögonen öppna medan jag går igenom korrkommentarer för min nästa bok. Det här är den tråkiga delen av att översätta böcker: Redigeringsarbetet. Det är ett ganska tankebefriat jobb som inte kräver mer än ett minimum av kreativitet från min sida, och det är antagligen därför som jag tycker att det är tråkigt. Jag behöver fler kreativa utmaningar! Jag vill ha tid att samla inspirationen och göra smycken, och jag vill dansa (sommarkurserna börjar om en vecka - hurra!), skriva och läsa. Men det får jag göra efter jobbet. Ibland är det verkligen överskattat att vara vuxen och ansvarstagande.
måndag 11 maj 2009
Bättre dag
Bättre dag idag. Inte lika uppriven, kanske snarare uppgiven. Men jag försöker begrava tankarna i översättning och Microsoft-terminologi för att slippa känna och tänka alltför mycket; och för att jag måste. Deadline imorgon och jag har tänkt klara av den också, för jag måste sätta igång med nästa del av Modesitt-boken (The Magical Engineer).
Tyvärr ser det ut som om det innebär att jag missar kvällens extrainsatta drillingklass för Callisto :( Jag såg verkligen fram emot lite Bellydance Bootcamp och att dansa ur mig allt från den senaste veckan, men jobbet måste tyvärr gå före. Nåja, sommarkurserna börjar om två veckor, så jag lär få svettas ändå...
Saknar. Saknar att sova tillsammans, saknar att äta frukost tillsammans och att skratta och prata tillsammans. Saknar.
Tyvärr ser det ut som om det innebär att jag missar kvällens extrainsatta drillingklass för Callisto :( Jag såg verkligen fram emot lite Bellydance Bootcamp och att dansa ur mig allt från den senaste veckan, men jobbet måste tyvärr gå före. Nåja, sommarkurserna börjar om två veckor, så jag lär få svettas ändå...
Saknar. Saknar att sova tillsammans, saknar att äta frukost tillsammans och att skratta och prata tillsammans. Saknar.
söndag 10 maj 2009
Livsolust och orättvist
Dålig dag. Måste egentligen jobba, har massor att ta igen efter deklarationsmåndagen och onsdagschocken, men kan inte tänka bra idag. Och jag måste verkligen ta mig i kragen, för sammanbrott pga att ha blivit dumpad är nog inte en ursäkt som gills i arbetslivet. Och där är jag idag: Sammanbrott. Nära nog i alla fall. Jag är inte den som brukar gråta, men nu kan jag inte sluta.
Jag förstår verkligen inte vad jag gjorde för fel. Eller varför han inte sa något innan, utan vi gjorde gemensamma planer inför sommaren och han betedde sig som om allt var bra, för att sedan bara kallt slänga det i ansiktet på mig. Det är slut, det känns inte rätt, det klickar inte. Men varför sa han inte det innan? Jag förstår inte! Dessutom verkar det som om han får en massa sympatier, när det var han som gjorde slut. Idag känner jag verkligen allt annat än livslust, utan ren och skär livsOlust. Det är inte rättvist!
Livet är förbannat orättvist och jag kan inte riktigt dra mig upp ur mörkret nu. Jag vill verkligen inte frossa i min olycka och tycka synd om mig, men den här gången funkar inte mina vanliga lösningar med att vara hård mot mig själv och säga till mig att rycka upp mig och inte vara så jävla patetisk utan ta tag i mitt liv igen. Det går inte idag.
Så länge jag är upptagen håller jag ihop. Fredag var otroligt upptagen, frukostsamling på FACE studio inför dagens jobb och plocka ihop allt som skulle med till If, sminkningar nonstop 12:30 -17:30, där jag bara hann få i mig några nävar nötter och en snabb macka, tillbaka till studion med alla prylar, snabbt byta om där för att halvspringa till Hard Rock Café för bowling och middag. Igår var jag borta hemifrån för möhippa mellan strax efter 9 och närmare 1 på natten, så då fanns det inte riktigt heller tid att känna. Jag är ju fenomenal på att hålla masken och plocka fram den där sociala, glada och positiva Lisan. Men framåt kvällen kom mörkret allt närmare igen, och idag... Nej. Idag vill jag inte.
Jag vill inte prata om det, jag vet inte hur jag ska hantera om människor tycker synd om mig - är jag verkligen värd deras sympati? jag kanske bara är patetisk och borde kunna klara av att bli dumpad - och dessutom vill jag inte träffa någon när jag är så här ledsen. (Fast träffar jag någon så åker förstås masken på igen.) Samtidigt vill jag egentligen inte vara ensam, eller vill jag det? Gah, jag vet varken ut eller in! Jag vill inte bli distraherad, jag vill inte prata om det, jag vill bara glömma. Eller att det inte ska vara så här. Tänk om det bara vore en mardröm och jag kunde vakna och allt var bra igen. Tänk om jag kunde vakna och vara hel igen. För jag känner mig trasig. Det här var inte den stora, himlastormande kärleken, så varför gör det så ont? Varför känner jag mig så trasig? För att jag var dum och litade på honom? För att jag lät mig tro att allt var bra bara för att det verkade bra och kändes bra? För att jag var så dum att jag trodde att jag skulle räcka till, att jag skulle vara bra nog? Jag menar inte att vara urpatetisk eller att jag vill ha en massa bekräftelse, utan det är retoriska frågor - det är de frågorna som inte slutar surra i huvudet. Tills jag har en förklaring så kan jag inte hjälpa att jag tänker att det var något som jag gjorde eller inte gjorde.
Broken girl, lost in the shadows...
Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig
Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra — Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen
Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt
Mest av allt, inga minnen
Jag förstår verkligen inte vad jag gjorde för fel. Eller varför han inte sa något innan, utan vi gjorde gemensamma planer inför sommaren och han betedde sig som om allt var bra, för att sedan bara kallt slänga det i ansiktet på mig. Det är slut, det känns inte rätt, det klickar inte. Men varför sa han inte det innan? Jag förstår inte! Dessutom verkar det som om han får en massa sympatier, när det var han som gjorde slut. Idag känner jag verkligen allt annat än livslust, utan ren och skär livsOlust. Det är inte rättvist!
Livet är förbannat orättvist och jag kan inte riktigt dra mig upp ur mörkret nu. Jag vill verkligen inte frossa i min olycka och tycka synd om mig, men den här gången funkar inte mina vanliga lösningar med att vara hård mot mig själv och säga till mig att rycka upp mig och inte vara så jävla patetisk utan ta tag i mitt liv igen. Det går inte idag.
Så länge jag är upptagen håller jag ihop. Fredag var otroligt upptagen, frukostsamling på FACE studio inför dagens jobb och plocka ihop allt som skulle med till If, sminkningar nonstop 12:30 -17:30, där jag bara hann få i mig några nävar nötter och en snabb macka, tillbaka till studion med alla prylar, snabbt byta om där för att halvspringa till Hard Rock Café för bowling och middag. Igår var jag borta hemifrån för möhippa mellan strax efter 9 och närmare 1 på natten, så då fanns det inte riktigt heller tid att känna. Jag är ju fenomenal på att hålla masken och plocka fram den där sociala, glada och positiva Lisan. Men framåt kvällen kom mörkret allt närmare igen, och idag... Nej. Idag vill jag inte.
Jag vill inte prata om det, jag vet inte hur jag ska hantera om människor tycker synd om mig - är jag verkligen värd deras sympati? jag kanske bara är patetisk och borde kunna klara av att bli dumpad - och dessutom vill jag inte träffa någon när jag är så här ledsen. (Fast träffar jag någon så åker förstås masken på igen.) Samtidigt vill jag egentligen inte vara ensam, eller vill jag det? Gah, jag vet varken ut eller in! Jag vill inte bli distraherad, jag vill inte prata om det, jag vill bara glömma. Eller att det inte ska vara så här. Tänk om det bara vore en mardröm och jag kunde vakna och allt var bra igen. Tänk om jag kunde vakna och vara hel igen. För jag känner mig trasig. Det här var inte den stora, himlastormande kärleken, så varför gör det så ont? Varför känner jag mig så trasig? För att jag var dum och litade på honom? För att jag lät mig tro att allt var bra bara för att det verkade bra och kändes bra? För att jag var så dum att jag trodde att jag skulle räcka till, att jag skulle vara bra nog? Jag menar inte att vara urpatetisk eller att jag vill ha en massa bekräftelse, utan det är retoriska frågor - det är de frågorna som inte slutar surra i huvudet. Tills jag har en förklaring så kan jag inte hjälpa att jag tänker att det var något som jag gjorde eller inte gjorde.
Broken girl, lost in the shadows...
Natten tillhör mig
Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig
Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra — Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen
Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt
Mest av allt, inga minnen
22 februari 1998
© Lisa Isaksson
torsdag 7 maj 2009
Känslomässig berg- och dalbana
Hur ska man kunna jobba när humöret åker upp och ner i expressfart, tankarna surrar ibland så fort att jag inte lyckas fånga upp en röd tråd, för att sedan bli så långsamma, så långsamma. Känner mig bedövad långa stunder, som om jag hade tagit en dubbel dos Stesolid (vilket jag inte har gjort), vissa stunder känner jag mig faktiskt lättad och friare efter gårdagens sammanbrott, andra stunder är det som om marken rämnat och jag är långt därnere i mörkret igen, nära ett nytt sammanbrott och drabbad av den enorma likgiltigheten. Den där likgiltigheten som innebär att jag inte bryr mig om huruvida jag lever eller dör. Den stora meningslösheten.
Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener - jag är verkligen ingen drama queen - men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.
Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.
Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen... (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.
Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag - fram till dansen - och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline...
Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.
Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener - jag är verkligen ingen drama queen - men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.
Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.
Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen... (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.
Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag - fram till dansen - och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline...
Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.
onsdag 6 maj 2009
Klichéer
"Du har inte gjort något fel", "Klandra inte dig själv", "Jag tycker inget illa om dig", "Det klickar bara inte" - har jag hört det förut? Så klichéartat.
Gissa om jag känner mig dum. Jag tyckte att allt kändes bra. OK, det var inget himlastormande, inget klick på det sättet, men det kändes bra. Vissa saker klickade otroligt bra. Trodde jag. Vad fel jag verkade ha. Det är nästan det värsta; att jag hade så fel. Jag försökte verkligen att inte överanalysera, att inte gå händelser i förväg, utan vara här och nu. Så länge det är bra så är det bra. Fast det var visst inte bra nog. Hur ska jag inte kunna ta det personligt?
Varför är män så på i början, och sedan vänder de tvärt? Allt är jättebra tills det plötsligt är ingenting, och då är det för sent att prata om det. Jag kan inte säga någonting, kan inte påverka någonting, och det hatar jag! Jag hatar att alltid vara den som blir lämnad, den som inte är nog.
Än en gång: Övergiven. Lämnad. Dumpad. Inget värd.
Det är klart att vi fortfarande ska vara vänner, jag inleder aldrig något med en person som jag inte också vill ha som nära vän. Det är den absoluta grunden för mig. Men jag litar inte på att han menar det, utan misstänker att han inte egentligen är intresserad av att vara vänner, utan bara av att hålla sams. Och det vore verkligen synd, för här är någon som jag haft jävligt roligt med och trivs med. Som det är enkelt att umgås med. Som jag inte vill förlora ur mitt liv. Jag visste inte vad jag kände för honom, vilket kanske inte är ett bra tecken om man tänker relationsmässigt, men jag trivdes och såg honom som en jäkligt bra vän, någon som jag vill ha kvar som vän. Men jag är inte den som tränger mig på, framför allt inte när jag vet att jag inte är önskad, så jag kommer ha svårt för att våga höra av mig och föreslå saker - vilket jag talade om. Så vi får väl se hur mycket han menade.
Plötsligt är allt mer komplicerat eftersom vi umgicks i vissa speciella sammanhang, och jag inte vet hur jag ska förhålla mig till dem nu. När jag äntligen hittar ett sammanhang där jag känner mig hemma, så händer det här. Är jag välkommen även om jag är ensam? Har jag någon plats där som mig själv, i stället för som någon annans? Med ens suddades en del av sommarplanerna bort. Nåja, jag kanske inte ska tänka mer på det nu.
Jag vet inte vad som gör mest ont: att inte ha sett att det var på gång, att bli ratad eller rädslan för att bli av med det sammanhang där jag fick just en känsla av sammanhang. Är den borta nu?
Gissa om jag känner mig dum. Jag tyckte att allt kändes bra. OK, det var inget himlastormande, inget klick på det sättet, men det kändes bra. Vissa saker klickade otroligt bra. Trodde jag. Vad fel jag verkade ha. Det är nästan det värsta; att jag hade så fel. Jag försökte verkligen att inte överanalysera, att inte gå händelser i förväg, utan vara här och nu. Så länge det är bra så är det bra. Fast det var visst inte bra nog. Hur ska jag inte kunna ta det personligt?
Varför är män så på i början, och sedan vänder de tvärt? Allt är jättebra tills det plötsligt är ingenting, och då är det för sent att prata om det. Jag kan inte säga någonting, kan inte påverka någonting, och det hatar jag! Jag hatar att alltid vara den som blir lämnad, den som inte är nog.
Än en gång: Övergiven. Lämnad. Dumpad. Inget värd.
Det är klart att vi fortfarande ska vara vänner, jag inleder aldrig något med en person som jag inte också vill ha som nära vän. Det är den absoluta grunden för mig. Men jag litar inte på att han menar det, utan misstänker att han inte egentligen är intresserad av att vara vänner, utan bara av att hålla sams. Och det vore verkligen synd, för här är någon som jag haft jävligt roligt med och trivs med. Som det är enkelt att umgås med. Som jag inte vill förlora ur mitt liv. Jag visste inte vad jag kände för honom, vilket kanske inte är ett bra tecken om man tänker relationsmässigt, men jag trivdes och såg honom som en jäkligt bra vän, någon som jag vill ha kvar som vän. Men jag är inte den som tränger mig på, framför allt inte när jag vet att jag inte är önskad, så jag kommer ha svårt för att våga höra av mig och föreslå saker - vilket jag talade om. Så vi får väl se hur mycket han menade.
Plötsligt är allt mer komplicerat eftersom vi umgicks i vissa speciella sammanhang, och jag inte vet hur jag ska förhålla mig till dem nu. När jag äntligen hittar ett sammanhang där jag känner mig hemma, så händer det här. Är jag välkommen även om jag är ensam? Har jag någon plats där som mig själv, i stället för som någon annans? Med ens suddades en del av sommarplanerna bort. Nåja, jag kanske inte ska tänka mer på det nu.
Jag vet inte vad som gör mest ont: att inte ha sett att det var på gång, att bli ratad eller rädslan för att bli av med det sammanhang där jag fick just en känsla av sammanhang. Är den borta nu?
Oälskbar eller bara osäker?
Ja, osäker är jag. Inte på vem jag är, utan på att andra tycker om mig, eller ens kan tycka om mig. Så fort en partner tar några steg bakåt, är på dåligt humör, snarstucken, inte verkar intresserad av mig längre, så slår tankarna till: Har han/hon tröttnat på mig nu? Är jag inte intressant längre? Tycker han/hon inte om mig längre? Det här säger jag givetvis inte, för jag vill inte vara en tjej som hela tiden måste höra att hon är omtyckt, som hela tiden behöver reassurance. För vem orkar med en sådan tjej? I stället försöker jag mer; vara gladare, vara mer lyhörd, kontrollera och läsa av om det är OK när jag kommer med förslag, inte ställa några krav. Jag räknar med att den jag har något ihop med säger ifrån om något inte känns bra, och just därför frågar jag. Jag vill ju inte göra något fel.
Men gissa om det sliter på mig, gissa om jag stålsätter mig för ett besked som den där lilla flickan inom mig är övertygad kommer att komma förr eller senare: att jag inte är värd att älska, tycka om, vara tillsammans med. Att jag är precis så ointressant, oattraktiv och värdelös som jag kan känna mig i mina sämsta stunder. Det spelar ingen roll hur många gånger vänner och bekanta har påpekat att jag är lätt att tycka om. för jag blir alltid övergiven igen till sist. Jag blir alltid lämnad, så då måste det väl vara mig det är fel på. Oälskbar, oattraktiv, ointressant, oförmögen att behålla någons intresse en längre tid.
Jag vet. Det är lite förmätet att tänka att det är mitt fel om en partner är på dåligt humör, för hela världen kretsar inte kring mig. Jag vet det. Men när det går ut över mig, så är det svårt att låta bli att undra. Och när jag har visat någon förtroendet att berätta att allt inte är på topp, och vågat visa att jag inte är på topp jämt, så blir jag ännu mer osäker och rädd för att jag inte längre räcker till. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt, och att alla får ha en dålig dag, men faktum är att jag gång på gång fått tecken på att jag måste vara mer eller mindre på topp hela tiden, för annars blir jag lämnad. Jag förstår bara inte varför det är så. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte visa hur jävligt det är vissa dagar, jag begär inte att någon ska lyssna på mig hela tiden (det har jag några få utvalda vänner till) eller bekräfta mig, och ändå verkar det som om jag, så fort jag inte är glad och social, så fort jag väljer att dra mig undan i stället för att tvinga mig att vara social trots ångest och trötthet, alltid får negativa kommentarer om det, eller rent av plötsligt blir ointressant. Det skrämmer mig. Då är jag med ens den lilla flickan som blir övergiven igen.
Ska jag någonsin våga prata med en partner om det här utan att vara livrädd för att det låter som om jag ställer krav? Ska jag någonsin våga vara så öppen? Jag vet inte.
Varför allt detta nu? Ett sms nu på morgonen med orden "det känns som om vi behöver prata". Finns det några ord som kan göra mig så kall? Som kan få marken att skälva under mina fötter, som om mitt fotfäste när som helst kan försvinna?
Det kan vara inget, det kan vara ett missförstånd, det kan vara slutet. Men jag tänker direkt att jag har gjort något fel och att det därför är slutet. Är det över så är det, då kan jag inte göra något åt det, för jag är för stolt för att krypa och be och ens fråga varför. Hur det än är, så känns det som en spik i kistan, som ett tecken på min oförmåga att vara tillräcklig, att hålla någon intresserad. Jag tänker direkt det värsta, men då är jag i alla fall förberedd. Men idag är tajmingen verkligen den absolut sämsta på länge. Har huvudvärk för femte dagen i rad, tårarna rinner, ångesten är tung i kroppen och nerverna ligger utanpå.
Men gissa om det sliter på mig, gissa om jag stålsätter mig för ett besked som den där lilla flickan inom mig är övertygad kommer att komma förr eller senare: att jag inte är värd att älska, tycka om, vara tillsammans med. Att jag är precis så ointressant, oattraktiv och värdelös som jag kan känna mig i mina sämsta stunder. Det spelar ingen roll hur många gånger vänner och bekanta har påpekat att jag är lätt att tycka om. för jag blir alltid övergiven igen till sist. Jag blir alltid lämnad, så då måste det väl vara mig det är fel på. Oälskbar, oattraktiv, ointressant, oförmögen att behålla någons intresse en längre tid.
Jag vet. Det är lite förmätet att tänka att det är mitt fel om en partner är på dåligt humör, för hela världen kretsar inte kring mig. Jag vet det. Men när det går ut över mig, så är det svårt att låta bli att undra. Och när jag har visat någon förtroendet att berätta att allt inte är på topp, och vågat visa att jag inte är på topp jämt, så blir jag ännu mer osäker och rädd för att jag inte längre räcker till. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt, och att alla får ha en dålig dag, men faktum är att jag gång på gång fått tecken på att jag måste vara mer eller mindre på topp hela tiden, för annars blir jag lämnad. Jag förstår bara inte varför det är så. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte visa hur jävligt det är vissa dagar, jag begär inte att någon ska lyssna på mig hela tiden (det har jag några få utvalda vänner till) eller bekräfta mig, och ändå verkar det som om jag, så fort jag inte är glad och social, så fort jag väljer att dra mig undan i stället för att tvinga mig att vara social trots ångest och trötthet, alltid får negativa kommentarer om det, eller rent av plötsligt blir ointressant. Det skrämmer mig. Då är jag med ens den lilla flickan som blir övergiven igen.
Ska jag någonsin våga prata med en partner om det här utan att vara livrädd för att det låter som om jag ställer krav? Ska jag någonsin våga vara så öppen? Jag vet inte.
Varför allt detta nu? Ett sms nu på morgonen med orden "det känns som om vi behöver prata". Finns det några ord som kan göra mig så kall? Som kan få marken att skälva under mina fötter, som om mitt fotfäste när som helst kan försvinna?
Det kan vara inget, det kan vara ett missförstånd, det kan vara slutet. Men jag tänker direkt att jag har gjort något fel och att det därför är slutet. Är det över så är det, då kan jag inte göra något åt det, för jag är för stolt för att krypa och be och ens fråga varför. Hur det än är, så känns det som en spik i kistan, som ett tecken på min oförmåga att vara tillräcklig, att hålla någon intresserad. Jag tänker direkt det värsta, men då är jag i alla fall förberedd. Men idag är tajmingen verkligen den absolut sämsta på länge. Har huvudvärk för femte dagen i rad, tårarna rinner, ångesten är tung i kroppen och nerverna ligger utanpå.
tisdag 5 maj 2009
Bara fånig?
Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.
Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå... Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.
Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig "för stor" och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom "ser fel" igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.
Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: "Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag." Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif - bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!
Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt - eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.
Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.
Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal - inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.
De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart...
Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå... Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.
Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig "för stor" och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom "ser fel" igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.
Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: "Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag." Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif - bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!
Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt - eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.
Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.
Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal - inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.
De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart...
måndag 4 maj 2009
Isch!
Det kryper och sticker i fingertopparna, händerna känns svaga, det surrar i huvudet och jag känner mig lipfärdig. Ångest är inte kul. Inte ett dugg. Dessutom sitter jag med bokföring, måste sitta med bokföring för att deklarera ikväll. Efter dansen. Kanske är mer samlad då. Inget får mig att vilja fly så som deklarationen!
söndag 3 maj 2009
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Så nu är det maj. Redan. De senaste dagarna har varit lite upp och ner. Inte bara för att saker och ting har en tendens att inte bli riktigt som det var tänkt - vilket antagligen mest av allt är ett tecken på att man inte ska tänka för mycket - utan även för att jag helt enkelt inte är i toppform. Just nu går humöret i vågor och ångesten likaså, och jag har inte tidigare riktigt tänkt på hur mycket energi det tar att ha ont någonstans. Lederna är inte att leka med vissa dagar...
Valborg tänkte jag tillbringa i lugn och ro med att grilla hos M. När jag kom dit visade det sig att hans syster och hennes man skulle komma över. Helt OK, för de är trevliga och mycket lätta att umgås med. Sedan kom två av Ms kompisar, som jag även räknar till mina vänner, också över. Lugn och ro bara vi två blev grillmiddag med 6 personer - men lugnt och stilla ändå. Så även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Och trevligt. Men när gästerna hade gett sig av och vi halvsovande satte på TVn för att slöa lite, i tron att klockan måste vara en bra stund över midnatt, med tanke på hur trötta vi var. Icke då! Klockan var strax efter elva... Så jag antar att det räknades som en lugn kväll, vilket det faktiskt var, i betydelsen inget röjande, utan stilla middag och samtal. Med personer som alla verkade vara förkylningströtta eller allergitrötta eller bara allmänt trötta. Det var faktiskt rätt så skönt att komma i säng tidigt.
I fredags åkte jag hem ett par timmar för att packa ihop för en helg på lägergård utanför Smögen, och M hämtade upp mig och L i husbilen. Jag måste säga att det är helt OK att resa uppkrupen i en soffa med en bok. Vi kom upp en par timmar före middagen, och L och jag hade ett ganska långt snack eftersom hon inte mådde alls bra. Ångest, helt enkelt. Så jag erbjöd henne att sova med oss i husbilen i stället för ensam i ett rum, vilket hon nappade på. Och jag förstår henne. När man har rejäl ångest och allt bara känns jättejobbigt, så är ensam det sista man vill vara, även om det kan vara svårt att våga fråga om man får "tränga sig på". Men eftersom både L och jag har vissa gemensamma saker i våra bakgrunder, och är väl medvetna om att den andra också vet hur det är att ha ångest och bara inte må bra, även om man inte vet varför eller egentligen inte vill prata om det, så blir det lättare att prata och också lättare i och med att vi vet att vi inte är ensamma med att må så.
Kvällen blev halvlugn, trots att det var först på lördagen som vårfesten skulle äga rum. God middag, med mumsig efterrätt och vin. Kanske lite mer vin än vad jag hade tänkt, men hyfsat varvat med vatten :-) Från middag och lite socialt snack i soffan över snacks och dipp (mer grönsaker och dipp än chips, faktiskt), och jättegod lakritsshot, till den vedeldade badtunnan i en timme eller så, lite privat tid med M och sedan gå och lägga mig framåt tvåtiden. Det är verkligen helt underbart att sitta i 40-gradigt vatten mitt i natten. Även om man måste komma ihåg att dricka vatten eftersom man inte riktigt känner att man svettas och blir av med en massa vätska... vilket flera uppenbarligen glömde. Det glömmer man tydligen bara en gång. Kvällen får ändå räknas som lugn, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.
Lördagen bestod av en del arbete. Som att måla bräder en masse, iförd endast underkläder, målarförkläde och Converse - för att inte få färgfläckar på kläderna. De närvarande männen tyckte att det enda som saknades var högklackade skor, plus att de nog egentligen tyckte att underkläderna inte heller var helt nödvändiga. Det var visserligen strålande sol, men rätt så kallt, och så här i efterhand var det kanske inte världens smartaste sak att göra när man knappt blivit av med en förkylning. Inte för att jag direkt frös. OK, inte hela tiden, men kanske lite osmart. Efter målning, lunchfika (ost- och skinkpaj och jordgubbs- och rabarberkräm) och att ha ställt i ordning några av de oanvända sovrummen, gick jag undan in i husbilen för att vara ifred, läsa lite och vila en timme. M och L kom också och vilade en stund, och den där timmen blev två timmar, tills det var dags att börja göra mig i ordning för middagen.
När jag stod i duschen såg jag plötsligt stjärnor, helt utan ha slagit i huvudet eller något sådant, och det visade sig knappt en timme senare att det visst var första tecknet på migrän. Inte alls vad jag hade tänkt mig, men tack och lov hade jag med mig migrännässpray och kunde ta den så att anfallet inte bröt ut på allvar. Men det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli lite avslagen, trött och lättirriterad, och liksom lite beröringskänslig. Att ha ont har den effekten på mig. Och precis som vanligt efter migrän så hade jag ont i nacken. Det blev tack och lov bättre, fast tyvärr försvann inte ångesten. Enkelt uttryckt kände jag mig inte riktigt på topp, även om jag kunde njuta av middagen. Men det var verkligen inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Hela dagen idag har jag haft ont i lederna, och ångest som ligger väldigt nära ytan. Har en del gamla nojjor som surrar i skallen, men som jag inte "kan" prata med om vem som helst. Med L kunde jag, eftersom hon har liknande tankar. Det är jobbigt när humöret går upp och ner och ångesten hela tiden ligger på lur, och jag dessutom börjar känna mig deppig igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och imorgon måste jag göra klart förra årets bokföring för att deklarera. I sista stund. Jag hoppas bara att jag inte får alltför mycket restskatt...
Men nu ska jag försöka dra mig tillbaka för kvällen. Om jag inte stannar uppe och tittar på "Britain's most haunted", förstås. Nåja, jag kan åtminstone packa upp och göra mig i ordning för natten.
Sov gott!
Valborg tänkte jag tillbringa i lugn och ro med att grilla hos M. När jag kom dit visade det sig att hans syster och hennes man skulle komma över. Helt OK, för de är trevliga och mycket lätta att umgås med. Sedan kom två av Ms kompisar, som jag även räknar till mina vänner, också över. Lugn och ro bara vi två blev grillmiddag med 6 personer - men lugnt och stilla ändå. Så även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Och trevligt. Men när gästerna hade gett sig av och vi halvsovande satte på TVn för att slöa lite, i tron att klockan måste vara en bra stund över midnatt, med tanke på hur trötta vi var. Icke då! Klockan var strax efter elva... Så jag antar att det räknades som en lugn kväll, vilket det faktiskt var, i betydelsen inget röjande, utan stilla middag och samtal. Med personer som alla verkade vara förkylningströtta eller allergitrötta eller bara allmänt trötta. Det var faktiskt rätt så skönt att komma i säng tidigt.
I fredags åkte jag hem ett par timmar för att packa ihop för en helg på lägergård utanför Smögen, och M hämtade upp mig och L i husbilen. Jag måste säga att det är helt OK att resa uppkrupen i en soffa med en bok. Vi kom upp en par timmar före middagen, och L och jag hade ett ganska långt snack eftersom hon inte mådde alls bra. Ångest, helt enkelt. Så jag erbjöd henne att sova med oss i husbilen i stället för ensam i ett rum, vilket hon nappade på. Och jag förstår henne. När man har rejäl ångest och allt bara känns jättejobbigt, så är ensam det sista man vill vara, även om det kan vara svårt att våga fråga om man får "tränga sig på". Men eftersom både L och jag har vissa gemensamma saker i våra bakgrunder, och är väl medvetna om att den andra också vet hur det är att ha ångest och bara inte må bra, även om man inte vet varför eller egentligen inte vill prata om det, så blir det lättare att prata och också lättare i och med att vi vet att vi inte är ensamma med att må så.
Kvällen blev halvlugn, trots att det var först på lördagen som vårfesten skulle äga rum. God middag, med mumsig efterrätt och vin. Kanske lite mer vin än vad jag hade tänkt, men hyfsat varvat med vatten :-) Från middag och lite socialt snack i soffan över snacks och dipp (mer grönsaker och dipp än chips, faktiskt), och jättegod lakritsshot, till den vedeldade badtunnan i en timme eller så, lite privat tid med M och sedan gå och lägga mig framåt tvåtiden. Det är verkligen helt underbart att sitta i 40-gradigt vatten mitt i natten. Även om man måste komma ihåg att dricka vatten eftersom man inte riktigt känner att man svettas och blir av med en massa vätska... vilket flera uppenbarligen glömde. Det glömmer man tydligen bara en gång. Kvällen får ändå räknas som lugn, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.
Lördagen bestod av en del arbete. Som att måla bräder en masse, iförd endast underkläder, målarförkläde och Converse - för att inte få färgfläckar på kläderna. De närvarande männen tyckte att det enda som saknades var högklackade skor, plus att de nog egentligen tyckte att underkläderna inte heller var helt nödvändiga. Det var visserligen strålande sol, men rätt så kallt, och så här i efterhand var det kanske inte världens smartaste sak att göra när man knappt blivit av med en förkylning. Inte för att jag direkt frös. OK, inte hela tiden, men kanske lite osmart. Efter målning, lunchfika (ost- och skinkpaj och jordgubbs- och rabarberkräm) och att ha ställt i ordning några av de oanvända sovrummen, gick jag undan in i husbilen för att vara ifred, läsa lite och vila en timme. M och L kom också och vilade en stund, och den där timmen blev två timmar, tills det var dags att börja göra mig i ordning för middagen.
När jag stod i duschen såg jag plötsligt stjärnor, helt utan ha slagit i huvudet eller något sådant, och det visade sig knappt en timme senare att det visst var första tecknet på migrän. Inte alls vad jag hade tänkt mig, men tack och lov hade jag med mig migrännässpray och kunde ta den så att anfallet inte bröt ut på allvar. Men det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli lite avslagen, trött och lättirriterad, och liksom lite beröringskänslig. Att ha ont har den effekten på mig. Och precis som vanligt efter migrän så hade jag ont i nacken. Det blev tack och lov bättre, fast tyvärr försvann inte ångesten. Enkelt uttryckt kände jag mig inte riktigt på topp, även om jag kunde njuta av middagen. Men det var verkligen inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Hela dagen idag har jag haft ont i lederna, och ångest som ligger väldigt nära ytan. Har en del gamla nojjor som surrar i skallen, men som jag inte "kan" prata med om vem som helst. Med L kunde jag, eftersom hon har liknande tankar. Det är jobbigt när humöret går upp och ner och ångesten hela tiden ligger på lur, och jag dessutom börjar känna mig deppig igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och imorgon måste jag göra klart förra årets bokföring för att deklarera. I sista stund. Jag hoppas bara att jag inte får alltför mycket restskatt...
Men nu ska jag försöka dra mig tillbaka för kvällen. Om jag inte stannar uppe och tittar på "Britain's most haunted", förstås. Nåja, jag kan åtminstone packa upp och göra mig i ordning för natten.
Sov gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)