Början till slutet på ett kapitel

En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.

Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.

Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och... ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?

Kan det ha vänt?

Jag börjar ana att det kan ha vänt nu, att antideppet har börjat få effekt så att det har vänt. Det är inte någon stor förändring, jag är fortfarande otroligt trött och lättuttröttad, har ångestattacker av större och mindre slag och svårt för att ta mig för saker, men något har ändrats. Det är lättare att skingra mörkret, lättare när allt känns svart att hitta saker som gör det ljusare och lättare, det känns som om det inte är lika långt upp till ytan längre, som om jag frustrerande långsamt börjar närma mig mig själv igen. Än är det en bit kvar, men det känns närmare än på länge. Jag behöver inte anstränga mig så för att vara mig själv, åtminstone inte alltid. De senaste dagarna när jag har gått på stan har jag visserligen känt mig väldigt dissocierad, nästan som om jag vandrar omkring i en glasbubbla i en annan värld, separarerad från alla andra, även om jag kan kommunicera med dem. Förhoppningsvis handlar det bara om något tillfälligt, övergående; kanske trötthet som gör att jag inte tar in och interagerar med alla stimuli, kanske en förkylning i kroppen, för ungefär så brukar det kännas rent kognitivt när jag har feber. Några kvällar har jag faktiskt varit så trött att jag har känt mig febrig; jag, som sällan har feber alls och när jag har det hamnar på grader som är normala för de flesta andra (jag har låg normaltemperatur). Men ändå känns det som om det börjar vända.

Några saker skrämmer mig:

• Att det tar så lång tid att komma tillbaka
• Att jag är tröttare nu än när jag blev sjukskriven. Det kan visserligen bero på att jag inte kände efter så länge jag var inne i ett mer akut stresstillstånd, men ändå. Borde jag inte bli piggare av att vila?
• Att ångesten fortfarande är såpass stark och tar mycket energi
• Att det fortfarande är svårt att äta eftersom jag inte har någon aptit (så jag äter lite mer "skräp" och onyttigheter bara för att det är enklare, vilket kanske inte egentligen är så värst bra för kroppen)
• Att jag är mindre stresstålig än tidigare
• Att jag kan bli så trött efter att ha jobbat några timmar att jag är nästan lipfärdig

Så här är det: Jag vill komma tillbaka till normal arbetstid så snabbt som möjligt, och vill dessutom ha ork att satsa på makeupandet genom att marknadsföra mig lite, kanske söka jobb på varuhusens sminkavdelningar för att få en lite mer fast inkomst, och bestämma mig för vad jag egentligen vill med det här. Jag vill dessutom kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa ut boken jag översätter och komma igång ordentligt med översättningen, för jag har inte kommit så långt med den som jag borde ha gjort. Men jag har supersvårt för att förmå mig att sätta mig och läsa alls, framför allt när jag inte har kommit in i boken ordentligt. Igår kunde jag däremot sträckläsa ut en bok - Twilight av Stephenie Meyer (underbar!) - så koncentrationsförmågan kanske börjar komma tillbaka. Jag får väl göra som jag gjort några gånger tidigare: Ta med boken och sätta mig på ett café och läsa några timmar. Perfekt att göra på juldagar när allt annat är tråkigt.

Jag har bra dagar och mindre bra dagar, dagar när jag kan jobba jättefokuserat i flera timmar och dagar då jag inte klarar av att komma igång med jobbet alls, dagar utan ångest och dagar med ångestattacker. Men mitt i allt så känns det ändå som om mörkret börjar lätta och som om det är på väg uppåt igen. Det sa min terapeut också, och när andra märker det borde det vara ett gott tecken. Jag ska ta mig ur det här den här gången också!

Går ränderna aldrig ur?

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra - jämföra med hur de har sett ut - så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Viktfobi?

För två veckor sedan när jag hade terapi så hamnade vi i en diskussion kring vikten, något jag har märkt är ett lite känsligt område. Nej, inte känsligt förresten, utan mer något som jag helst inte pratar om.
Den gången påpekade jag att jag hade gått upp två kilo på två veckor, eftersom jag hade märkt att jag hade tappat lite mer än jag trodde (effekt av bristande aptit pga antidepp), och tyckte att jag var jäkligt duktig som hade gått upp dem igen. Jag förstod visserligen inte riktigt hur det hade gått till på vare sig ned- eller uppvägen eftersom jag inte tyckte att jag hade ändrat på något, men kanske hade jag det ändå utan att tänka på det. Men upp hade jag gått i alla fall.

När jag hade märkt att jag gått ner så funderade jag lite på vad som skulle hända om jag gick ner mer och hamnade runt ett anorektiskt BMI. Skulle någon reagera, skulle någon säga något? Någon i vården, alltså. Jag tror ärligt talat inte det. Men vi diskuterade ändå det, eftersom det är en intressant fråga hur man definierar det om någon har en anorektisk vikt men inte i övrigt en ätstörning. Nu ligger jag inte ens på en anorektisk vikt, så det är en hypotetisk diskussion, men ändå. Säg att jag gjorde det. Jag svälter inte, kompenserar inte på något sätt, har ingen viktfobi och anledningen till att jag inte har mens är att jag har hormonspiral (dessutom hade jag mens även på ett BMI under 13, så jag blir inte av med den). Huruvida det är en ätstörning eller inte handlar ju inte om vikten, vilket alla vi som varit där är väl medvetna om, även om vikten är en del av det. Är det en ätstörning om man går ner till en anorektisk vikt men inte har några anorektiska tankar och beteenden och inte uppfyller de andra kriterierna? Och spelar det någon roll för svaret om man haft en ätstörning tidigare?

Min terapeut ifrågasätter dock att jag inte skulle ha viktfobi. Anledningen är att jag inte vill gå upp mer i vikt, och inte tänker göra det. Men jag nojar inte över vikten, jag försöker inte gå ner utan tvärtom se till att jag inte går ner för mycket, men samtidigt har jag noll och ingen lust att gå upp. Det har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jag anser inte att det är viktfobi. För mig är viktfobi det jag brukade ha när jag fick ångest och sug i bröstet av blotta tanken på att gå upp i vikt och när jag kunde börja gråta för att vågen visade mer än gången innan. Nu är jag mer likgiltig till de där siffrorna, men jag kommer nog aldrig att vilja gå upp. Och ärligt talat: Hur många kvinnor vill gå upp i vikt? Gå ut på gatan och fråga 100 kvinnor så kan jag svära på att minst 75% inte vill gå upp, oavsett storlek. Troligen fler. Varför skulle just jag behöva vara annorlunda för att jag varit anorektisk?

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över om det kan ligga ett uns av sanning i terapeutens ord. Det känns inte så, jag känner ingen fobi eller ångest eller rädsla för att gå upp, men kan det vara så att jag bara tänker och känner på ett annat sätt nu? Faktum är visserligen att jag gick upp en massa kilon utan att vilja det när jag tog mig ur anorexin, så att jag inte vill betyder egentligen ingenting. Men jag tänker inte anstränga mig för att lägga på mig mer. Går jag upp så går jag upp, helt enkelt. Att hela tiden behöva tänka på vad jag äter känns alldeles för onormalt, och jag vet ju av erfarenhet att jag guppar lite upp och ner i vikt. Dessutom är det inte som om jag väger jättelite, men jag ligger strax under normalt nu eftersom jag upptäckte igår att jag tappat lite igen (har höjt antideppet).

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om vikten, känner mig alltid liksom anklagad och går in i försvarsställning. Vilket är jättebarnsligt, för jag vet att jag inte gjort något fel även om det känns som om min terapeut tycker att jag har det när jag går ner. Jag har inget att försvara. Ska det här alltid vara ett känsligt kapitel, eller är det bara just med min terapeut eftersom hon har sett mig som nästan sämst också och jag är rädd för att hon ska stämpla mig som ätstörd trots att vi båda är väl medvetna om att jag inte är det? Jag är ju fri(sk) från ätstörningen och har inte gått tillbaka bara för att jag tappat ett par kilo! Varför räcker det plötsligt inte med att jag vet vad jag har för beteenden, varför vågar jag inte bara lita helt på mig själv utan tar åt mig av vad andra kanske tänker och tycker? Är jag rädd för att andra ska tro att "ränderna aldrig går ur" som en kompis uttryckte det, eller är jag rädd för att de faktiskt inte har gått ur och jag fortfarande kan förleda mig själv?

Jag fick en bloggaward!

Allrafinaste Helena har gett mig en bloggaward. Jag blir alldeles stum och varm inombords när jag läser vad hon skriver:
Lisa - är alltså tjejen med tre bloggar :O Den jag följer mest är "Jagfinns"-bloggen. Lisa är tjejen jag skrev om här ovan. Tjejen som efter några års "frånvaro" äntligen är tillbaka i mitt liv.Hennes ord är fortfarande väldigt betydelsefulla för mig och hennes förmåga att sätta samman olika ord i fantastiska inlägg är om möjligt ännu bättre. Hon gör skillnad i mitt liv.
Lisa, jag vet att även du behöver en extra varm kram just nu. Jag finns här om det är någonting. Kramar och kärlek <3

Helena, om du visste vad dina ord värmer! Just nu känner jag mig vissa dagar verkligen tom och frusen och vet inte hur jag ska komma ur alltihop, men så kommer ljusstrimmorna i form av alla underbara människor och så känns det lite hoppfullare. Självklart kommer jag igenom det här och ut i ljuset igen. Jag har gjort det förr, det är bara en tidsfråga.

Massa kramar och mycket kärlek till dig och till alla ni änglar som lyser som stjärnstrålar på själens natthimmel och på ett ögonblick kan göra natten till dag. <3 <3 <3

Svar: Ämnesomsättning och viktuppgång

Jag fick frågor både av Louise och en anonym skribent om det här med hur man upptäckte att jag hade dålig ämnesomsättning. Det är givetvis något som jag tror att alla anorektiker är livrädda för, att man bara ska rusa upp i vikt till övervikt trots att man äter normalt, och att man ska ha "förstört" ämnesomsättningen. Många gånger har man sänkt sin ämnesomsättning genom svälten, eftersom det är så kroppen reagerar vid svält för att hushålla med energin, men när man börjar äta igen så kommer den igång. Och då blir det ofta så att man måste äta mer för att fortsätta gå upp. Men ju större obalans kroppen är i - och det gäller framför allt bulimiker eller anorektiker som kräks mycket eller missbrukar diverse medel för att kompensera - desto längre tid tar det för den att komma i balans igen, och då är det vanligt att lägga på sig ganska mycket vätska, och det kan ske fort. "Vanlig" viktuppgång går sällan så fort. Om man har gått upp i vätska så kommer den däremot att successivt försvinna när salthalter och kroppens vätskebalans normaliseras.

För mig var det så att man vid provtagning medan jag fortfarande var anorektisk upptäckte något mysko med mina ämnesomsättningsprover - två prover som drog åt lite olika håll. Så min husläkare pratade med en endokrinolog och tog nya prover samt serumprover som visade att ämnesomsättningen var sänkt, troligen på grund av en tidigare inflammation i sköldkörteln. Jag har inte haft någon inflammation som jag vet om, men räknar med att det blivit en autoimmun påverkan genom all den stress som ätstörningen innebar för kroppen. Men det var enligt experten alltså inte en sänkt ämnesomsättning pga ätstörningen utan pga andra faktorer.

Jag kan inte säga att jag märkte av några av symtomen, eftersom de är ungefär identiska med svältsymtom och flera depressionssymtom, men givetvis kan t.ex. min envisa heshet ha berott på detta. Jag gick inte upp i vikt och har inte heller efteråt haft lätt för att gå upp i vikt (har aldrig haft det), men så här i efterhand misstänker jag att det är tack vare detta som jag inte fortsatte snabbt ner i vikt. Vilket jag idag är väldigt glad för, med tanke på hur kämpigt det var att ta igen de kilon jag tagit igen.

Sedan var det ju så att till skillnad från om man har sänkt sin ämnesomsättning genom svält, när den höjs igen när man kommit igång med normalt ätande och börjar gå upp i vikt, så blev min ämnesomsättning och mina prover mycket sämre när jag började äta normalt och gå upp mer. Eftersom jag gick på regelbunden kontroll för att se till att vi skulle få rätt dos på medicinerna så märktes detta, och det var ju också ett tecken på att det inte var svältrelaterat (även om alla mina följder av ätstörningen nog egentligen är relaterade till anorexin). Idag har jag kunnat sänka medicindosen lite och mina värden ligger inom normalintervallet vid provtagningar. Jag hade ett tag en förhoppning om att en dag bli fri från medicinen, men har gett upp den tanken nu, för det är nog helt enkelt så att min sköldkörtel skadades och jag därför behöver lite uppbackning av hormon för att fungera normalt.

Var detta ett bra svar, tjejer? Det är så mycket jag vet i alla fall. Jag tror inte att någon av er behöver oroa er, men vet att ni gör det ändå, för när jag började gå upp var jag livrädd för att just jag skulle fortsätta upp, upp, upp och ingenting någon sa kunde hjälpa. Det är helt enkelt något man måste gå igenom själv för att se att man inte blir överviktig av att äta normalt. Ge det tid, för tänk hur många år ni gett ätstörningen - då är det inte så konstigt om det tar tid att bli normal igen. En del läkare säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att nå botten, men det tror jag inte på. För mig tog det några decennier att nå botten och kanske 4 år att bli frisk. Men mycket hårt arbete, diverse bakslag och tålamod eftersom jag är en extremt otålig person. Ni kan också bli fri(sk)a!