Trivselvikt. Enligt Svensk ordbok 3:

trivselvikt subst. trivselvikten
• (hög) kroppsvikt som man trivs med äv. om den enl. viss norm anses olämplig

Varför? Varför förutsätts en vikt man trivs med vara 1) hög och 2) normbrytande? Vad är det för idioti?! Är det något lutheranskt påbud om att trivsel[infoga valfritt ord] är ett normbrott? att jag inte förväntas vara nöjd och trivas med min kropp, framför allt inte om jag bär runt på några kilo för mycket?


Jag har en trivselvikt nu.

Det är stora ord för mig. Fortfarande snudd på obegripliga, sedda i ljuset av mitt förflutna. För även om jag har betraktat mig som fri(sk) i snart 7 år, så sätter ändå 25 år i en tillvaro där vikt var så ytterligt centralt sina spår. Att använda ord som "trivsel" och "nöjd" på samma sida som "kropp" och "vikt", rent av i samma mening, känns fortfarande märkligt. Jag blir stolt över att ärligt kunna använda dessa ord tillsammans, och oerhört glad över att kunna göra det med sanning, men jag har inte vant mig. Jag förundras fortfarande.


Jag har en trivselvikt utan att veta vad jag väger.

Vågen och jag är inte vänner. Det beror kanske mer på att min mer än 10 år gamla 49-kronorsvåg från IKEA är allt annat än pålitlig och kalibrerad och att jag därför inte riktigt vet om den visar rätt, eller när den visar rätt, än på någon kvarvarande viktnoja, men ändå. Vikt, de där siffrorna som visst ska säga något om min kropp, var i många år ett mått på mitt värde och mående (ju lägre värde på vågen, desto högre värde på mig), men jag har ändå aldrig kunnat förhålla mig till dem. Jag har aldrig förstått vad det är de säger, varför alla andra – med eller utan ätstörningar i sin historia – hänger upp sig så otroligt på de där siffrorna. De har aldrig talat till mig. De har skrikit och förbannat, förlöjligat och tryckt ner, men aldrig talat.

Jag har aldrig varit särskilt stor. Jag har känt mig stor, för stor, men det är en annan fråga. Jag har däremot, i vuxen ålder, varit mycket mindre än nu, och även något större. Det förra var jag nöjd med då, det senare trivdes jag inte med. Helt onojigt inte trivdes. Om man går efter tabeller och annat som förstårsigpåarna gärna gör, de som tror att jag inte kan känna vad min kropp behöver och hur min kropp mår bara för att jag under några decennier tämligen aktivt förnekade alla behov och gjorde mitt bästa för att i stort sett sudda ut min uppenbarelse från jordens yta, så har jag väl aldrig varit särskilt mycket över det där "normal". Deras normal.

I höstas och vintras både dansade och tränade jag mycket, kunde lägga allt tyngre vikt på stången på Pump-passen, var i bra form. Bättre än någonsin, misstänker jag. Vikten hade jag ingen koll på. Jag var nöjd med min kropp, kände mig stark, jag trivdes. Sedan slog depressionen till med lite för mycket kraft och otaliga ångestattacker tog väl ut sin rätt på min kropp, som blev allt spändare och mer smärtande. Träningskicken, ett av mina livselixir, uteblev, skulderproblem gjorde att jag inte kunde träna Pump längre (mindre lyckat att tappa stången pga att en nerv kommer i kläm), energin var som bortblåst. Jag tappade väl några kilo där när även matlusten försvann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Det var mer att jag registrerade att andra påpekade det och lite likgiltigt konstaterade att de kanske hade rätt. En del av mig, den där som tycker att anorexia mycket väl kan vara en bra distraktion mot depression, tyckte till och med att det var rätt så trevligt. En liten vinst i det stora mörkret. Trivdes jag? Vet inte. Jag otrivdes inte.

Nu… jag mår mycket bättre och antar att jag har lagt på mig merparten av det jag tappade under våren. Kanske inte på det mest hälsosamma sättet, och med alltför lite träning. Men ändå: jag trivs. Jag är nöjd, mesta delen av tiden. Och tro mig: i min verklighet är 90-10 i nöjdhetsratio ett under. 95-5 ännu mer så. Och det är nog där jag är: 95-5.

Jag har nog aldrig varit så här avslappnad i min kropp och trivts så bra i den. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig heller varit så i min kropp. Det är som om jag till sist återtagit det sista av , och återtagit det som jag stängde av för fyra år sedan, som om jag till sist mindes att jag inte har en kropp, jag är en kropp. Den är en del av mig, så varför förneka den? Varför inte ta hand om den? Varför inte njuta av den?

Men. Givetvis finns det ett men. Ett aldrig så litet förbehåll. Den dag jag ställer mig på en våg och ser det där värdet närma sig eller rent av inledas med den där 6:an, då är det dags att ta tag i träningen igen. Om jag inte gör det innan. För jag erkänner att jag har en gräns som jag faktiskt inte vill gå över. Om jag skulle ha passerat den redan nu eller se 6:an och inte bry mig – så är ingen gladare än jag. Då är den mentala spärren borta. Men det är inget jag har en aktiv koll på.

Men här, idag, har jag en trivselvikt. För mig är det en vikt jag trivs med. Oavsett vikt. Oavsett om jag vet vad den är. Om det är normbrytande så är det verkligen sorgligt.

Utøya

I kveld er gatene fylt av kjærlighet. (1)

Förra lördagen, den 23 juli 2011. Jag vaknar tidigt, vid fem, efter bara ett par timmars sömn. Ruskar på mig för att komma tillbaka till min kropp, till verkligheten utanför drömmen. Drömmen dröjer sig kvar. Av ren vana sträcker jag ut handen, tar mobilen, kollar twitter. Ser ett twitterinlägg om 80 döda i Norge och fryser till is. Illamående, ofattbar chock och sorg som en klump i magen. Det kan väl inte vara sant? När jag gick och lade mig talade de om kanske 10 skjutna… Bläddrar i inläggslistan och hittar en tweet från en nyhetsbyrå.

Går in på nrk.no och får det bekräftat. 80 skjutna barn, ungdomar och vuxna på Utøya. Tårarna rinner. Ser polisens presskonferens från tre på natten, hör vad de säger men kan inte förstå. 80?! Försöker somna om. Det går inte. Väntar in den första nyhetssändningen kl 6. Följer sedan direktsändningen från NRK i mobilen. Dåsar bort med lillkatten bredvid mig. Den förmiddagen försvinner i ett töcken av nyhetssändningar, ofattbarhet och sömn. Jag funderar på att skriva något, men kan inte. Mina reaktioner kan inte göra det rättvisa, och det handlar inte om mig. Det handlar om döda unga, om spillda liv, om ofattbar grymhet.

Det börjar komma in vittnesberättelser, och jag ser genom dem, känner genom dem, vad de varit med om. Scener som hämtade ur en film, men på riktigt. Rädsla, död, blod, skott. För varje vittnesskildring trillar tårarna och iskylan hänger kvar. Det är overkligt. Det är på riktigt. Jag läser blogginlägg, tittar på nyhetssändningar, hör intervjuer och försöker förstå. Hör Jens Stoltenbergs lugna, trygga stämma mitt i kaoset. Även han påverkad, drabbad, men samlad, värdig och utan hat.

–For meg er Utøya mitt ungdomsparadis som i går ble forvandlet til et helvete. (2)

Ungdomarna på Utøya var där på sommarläger med AUF. Den sortens sommarläger som är fullt av glädje, entusiasm, unga möter likasinnade, vänner för livet, blir förälskade, diskuterar politik och liv, drömmer om en bättre framtid, spelar fotboll, dansar disko, smyger ut på Kärleksstigen för sin första kyss, förlorar kanske oskulden i ett tält eller på en klippa. Det ska vara en idyll, ett utsnitt ur paradiset, fullt av glädje, ljus och liv. Därför blir tragedin så mycket större. Men också beslutsamheten i att inte låta hat och våld segra.

Jag var på sommarläger som 16-åring. Inte politiskt, men ändå. Jag minns hur det var, spänningen, förväntan, drömmarna, framtidstron. Känslostormar, vänskap, glädje. Innebandy, kantinmat, badning. Att sitta i en buss och skratta tills jag hade ont i magen och nästan kissade på mig med nya vänner. Att sjunga med och dansa till MTV vrålhögt, grilla och spela biljard. Se vänners förälskelser men själv stå utanför. Komma hem och prata världens lustigaste dialekt efter att ha hängt med vänner från Abbekås, Kumla, Stockholm och Överkalix och plockat upp allas dialekter. Att mitt i något sådant kunna mötas av besinningslöst dödande…?

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.” (3)

Jag ser, hör, gråter, sörjer – men mitt liv går vidare. För samtidigt skrattar jag, känner livslusten i kroppen, växer mig starkare för varje tår jag släpper fram. Jag fylls av kärlek, inte hat. Jag gläds åt den solidaritet som väcks i sorgen, en genuin medkänsla över nationsgränserna. Och jag äcklas av alla som försöker vinna politiska poänger på det som hänt – oavsett partifärg. Det är ovärdigt.

Han tok noen av de vakreste rosene våre. Men han kan ikke stanse våren. (4)

Den här veckan har jag gått en balansgång mellan mediernas känslofrosseri och en vilja att stänga av. Jag har känt förtvivlan över en värld där något sådant här kan hända. Jag har känt ilska över medier som dag efter dag frossar i detaljer kring Anders Behring Breivik, hur jag möts av hans åsikter och bild så fort jag ser en löpsedel, medan hans offer tycks vara ointressanta. Jag har valt att känna med det som hände, att låta sorgen finnas där utan att ta över. Och jag väljer att inte hata.

Inga ord kan göra det som hände ogjort. Inga tårar kan ge döda barn, syskon, vänner och föräldrar livet tillbaka. Vi kan bara dela sorgen, ge av vår styrka och medkänsla, och arbeta för den värld vi själva tror på och vill se. Jag väljer kärlek, öppenhet.

Jag skrattar igen. En spontan, naturlig glädjeyttring visar att livet går vidare. Jag känner lust, jag längtar, jag lyser, jag retas och fnissar. Sorgen över dem som dött, lika naturlig som sorgen över alla andra som dött, dör och kommer att dö runt oss, finns alltid kvar parallellt med livet som fortsätter. Vi ler igen, vi skrattar till och med igen. Det innebär inte att vi glömmer, någonsin. Bara att sorgen aldrig segrar.

Referenser:

(1) Kronprins Haakon, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

(2) Jens Stoltenberg, presskonferens den 23 juli 2011

(3) Jens Stoltenberg, minnesgudstjänst i Oslo Domkyrka, den 24 juli 2011

(4) AUF-ledaren Eskil Pedersen, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

Jaha, Finland?

Finland inför nya ID-kort för utlänningar. Bruna ID-kort. Vuxna finländare får blå ID-kort och minderåriga lila kort. Anledningen är, enligt projektledaren Ismo Parviainen i Aamulehti, att underlätta övervakningen. De blå ID-korten är nämligen även giltiga som resehandlingar, medan de lila och bruna korten inte kommer att vara det.

Olika ID-kort för finländare och utlänningar, ID-kort som dessutom har olika egenskaper och ska underlätta övervakningen – det ger lite obehagliga vibbar. Vad blir nästa steg? Tygmärken på kläderna så att det blir ännu lättare att övervaka människor? Inopererade chip? Eller varför inte placera utlänningarna inom särskilda områden, så att man lätt kan ha koll på dem?

Nej, Finland, det här känns inte som 2011.

Adoption = import av barn?

Jodå, det tycker Gunilla Gomér, Kd-politiker i Västra Götalandsregionen, enligt en intervju i morgonens Västnytt i samband med ett utspel om en nollvision av aborter i Sverige. Ordvalet får ett tveklöst IG med omdömet "fruktansvärt omdömeslöst ordval" av mig. Hennes vision och förslag får ett "hmmm" med mycket stor skepsis.

Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!

Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.

När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.

Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet "importera", utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?

Blyg – jag?

Ja, jag är blyg. Det är nog inget de flesta som träffar mig skulle tro, och inte heller de som känner mig ganska väl. Men jag är och har alltid varit blyg.

Härom dagen skrev I Are Lisa ett blogginlägg om blyghet och skam. Det är ett ganska långt inlägg, men väl värt att läsa, och många gånger bättre än vad det är långt. Och det fick mig att fundera över det här med att leva med blyghet.

Jag var ganska otrygg som barn och har alltid varit rädd för att göra ett dåligt intryck och säga något fel. Jag var kanske inte det där tysta, blyga barnet som gömmer sig bakom mammas kjolar – med tanke på strömmen av syskon fanns det helt enkelt inte möjlighet att gömma mig bakom en förälder. Dessutom har jag nog alltid haft svårt för att vara tyst, plus att jag har och antagligen alltid har haft ett enormt människointresse, samtidigt som jag ända fram till vuxen ålder alltid har känt att jag har varit fel och inte passat in, och därför ansträngt mig för att just passa in. Jag har dolt blygheten, precis som det dåliga självförtroendet, bakom att prata. Bakom en fasad av … tja, av vad? Falsk självsäkerhet? Framåtanda? Frimodighet? Eller bara genom att vara allmänt speedad?

I Are Lisa har helt rätt i att det finns en stigmatisering av blyghet; att det är en egenskap som av någon märklig anledning är skambelagd och något man förväntas utmana och träna sig ur. Vi lever i ett samhälle där idealet tycks vara att man ska vara rättfram och frimodig och våga ta sig an nya situationer och där allt annat betraktas som en svaghet, som något sämre. Men varför?

Jag är inte direkt en person som skäms, för i stort sett någonting. Däremot har jag upplevt det besvärande att vara blyg, och känt att jag inte vill vara det. Således har jag strävat efter att vara något annat än vad jag är, och rentav förnekat den blyghet som alltid funnits där. Genom att i stället bli forcerad har jag säkert många gånger gett ett väldigt speedat och inte helt äkta intryck, bara för att jag har velat vara modig och självsäker. I själva verket har jag varit rädd och orolig i möten med nya människor, osäker i alla nya situationer och väldigt rädd för att göra fel. För att vara för mycket eller för lite, prata för mycket eller för lite, för högt eller för lågt.

Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och läskigt att träffa nya människor, som när jag i veckan för första gången deltog i ett Geek Girl Meetup. Med 37 år bakom mig har jag ändå lärt mig att jag ofta gör ett bra intryck på människor, och än bättre när jag faktiskt bara är mig själv. Det är OK att jag tycker det är läskigt och prata ändå; det är OK att vara blyg samtidigt som jag är intensiv och otroligt socialt intresserad. När jag bejakar rädslan och känslorna så går det faktiskt lättare, och ju mer jag är mig själv utan att fundera på vad som är rätt och fel eller på hur jag uppfattas, desto mer äkta blir jag.

Många gånger undrar jag varför jag utsätter mig för att träffa nya grupper med människor, framför allt de gånger då jag inte kan gömma mig bakom en professionell roll. Som lärare, föreläsare, översättare, egenföretagare osv går jag in i en jobbroll, en officiell roll som är jag men inte hela mig. Det är antagligen därför som jag sällan har scenskräck: när jag går upp på scen eller står framför en publik så är det inte mig de ser, utan bara en persona; det jag vill att de ska se. Om jag i stället är "bara jag", som i privata sammanhang, är det hur läskigt som helst, och jag är rädd för att tränga mig på och börja prata med människor. Men eftersom jag inte vill låta mig styras av rädsla, utmanar jag den. Att ha ett stort intresse för människor och kommunikation hjälper. Enormt mycket. Men läskigt – det är det fortfarande.

Jag är spontan och öppen och frimodig och intensiv och intresserad och passionerad och supersocial – men jag är också blyg och lite ängslig. Men jag skäms inte för det. Det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra.

Rent generellt tycker jag att människor kan sluta skämmas för vilka de är.

Sommarlängtan

"Summer came and left without a warning, 

All at once I looked and you were gone"

~"Endless Summer Nights", Richard Marx

Lite så känns det just nu: som om sommaren kom och försvann så hastigt. På en vecka gick det från kylig vår till varm försommar, träden slog ut över nätterna, och påskafton kändes mer som midsommarafton. Och jag älskade det! Inte alltför varma dagar, även om nätterna ännu var lite svala.

Men nu… Regn och 13 grader. Var är sommaren?

Jag längtar.

Jag vill kunna nakenbada utan att frysa, jag vill soltorka på en varm klippa, vill dricka solljummen Coca-Cola och äta Bergs fruktwienerbröd uppe vid Skallens fyr. Jag vill dansa på bryggan och sitta och dricka rosévin med väninnorna medan solen går ner. Jag vill kunna gå klädd i tunn sommarklänning och inget mer, jag vill ha varma kvällar vid sjön eller havet, långa ljumma nätter i ett sammetslent mörkret som är som gjort för långa promenader och förtroliga samtal vid vattnet. Jag vill ha solsken, dundrande åskväder, regnbågar och solregn.

Jag längtar.

Fri(sk)het

Ibland känner jag mig fortfarande liksom nyfrälst av fri(sk)het, och trots att det gått flera år nu sedan jag var aktivt anorektisk, eller till viss del styrd av de tankarna, så lägger jag märke till friskhetstecken. Och det gör mig alltid sådär pirrande glad och stolt – som "jag har faktiskt kommit så här långt".

Det kan handla om allt från att jag utan problem kan äta efterrätt närhelst jag vill, bli proppmätt för att jag tog den där andra biten urgod men mäktig banoffeepaj bara för att det var gott utan att sedan tänka att jag måste kompensera för det, att jag litar på vikten utan minsta känsla av att jag skulle behöva kontrollera den, eller att jag kan ha en dålig dag när jag tycker att jag ser tjock ut och veta att den tanken är falsk och därför kunna slå bort den. Jag tränar bara när jag vill och för att jag vill, och när nu min högt älskade och eftertraktade (och behövda!) endorfinkick tycks utebli vad jag än tränar, så tränar jag mindre. Den enda anledningen att träna utan kicken, att träna trots att jag inte känner för det, skulle vara viktnedgång – och gissa hur stolt jag är över att inte känna det. Jag behöver inte gå ner i vikt. Det här är kanske helt normala tankar för andra, men när man levt i ett kvarts sekel med jagande ätstörningstankar som ständig följeslagare är det helt obeskrivligt skönt att inse att ett friskt tänkande har blivit så naturligt för mig.

Men visst har jag en del små egenheter. Jag tycker ofta att det är urtrist att behöva äta flera gånger om dagen, varje dag, jag har nästan kroniskt dålig aptit (som inte direkt blivit bättre av depression och antidepp) och är ibland för trött för att äta. Ända sedan jag var bebis har mat inte varit särskilt viktigt för mig, men jag äter ändå för att jag behöver det. Även om jag ibland verkligen måste tvinga mig att komma ihåg det. Jag älskar sötsaker och tycker att de borde kunna utgöra en mycket större, självklar del av kostcirkeln, och tycker jättemycket om att laga och äta mat med andra även om det är urtrist ensam.

En del av mig kommer nog alltid att vilja gå ner "bara lite", men den delen är lättignorerad. Och jag har nog aldrig varit så nöjd med både mig och min kropp som nu, även om jag ibland kan tycka att jag nog tappat liiiite för mycket i vikt. Men jag är till och med nöjd med områden som jag alltid har avskytt förr! Det är ett så stort framsteg att jag saknar ord. Jag är förbluffad, helt enkelt. Och de där små egenheterna jag har är jag numera såpass van vid att jag känner att de inte handlar om ätstört tänkande, utan bara om ett normalt Lisa-stört tänkande.

Jag hoppas att jag får behålla den här underbara glädjen över mina fri(sk)hetstecken resten av livet!

En gång ätstörd, alltid ätstörd i andras ögon?

Jag har nu varit fri(sk) från de ätstörningar som präglat större delen av mitt liv i 6½ år, men fortfarande möts jag till och från av tvivlet på att det går att bli frisk. Det är en fördom som är otroligt spridd, givetvis till stor del beroende på att många aldrig släpper taget om ätstörningen helt och därför inte blir helt friska, men ändå en fördom. För det är klart att det går att bli fri(sk). När man slutar leva ut ätstörningen, slutar låta tankar på mat och vikt styra tillvaron, normaliserar sitt ätande och slutar med kompensationsbeteenden så släpper man ätstörningen. Det är inte mer mystiskt än så. Visst innebär det att jag antagligen aldrig kan banta utan att riskera att väcka de ätstörda tankarna igen, men det finns faktiskt ett steg mellan tanke och handling. En ätstörd tanke innebär inte att jag kommer att agera på den. En dålig dags missnöje med kroppen och påföljande tanke om att gå ner lite i vikt behöver inte leda till att jag tar fasta på den tanken. Jag har ett val.

Jag har stött på tvivlet på att det går att bli frisk både inom och utanför vården, och de som vågar fråga är dem jag verkligen uppskattar. Den tvivlande blicken är svårare att bemöta. För då går jag in i försvarsställning, även om det bara är mentalt, och känner mig ifrågasatt. Och eftersom "alla" vet att anorektiker ljuger, så finns det inte mycket jag kan säga till den som tror att man inte kan bli frisk. Jag försöker leva friskt och på så sätt visa att jag faktiskt har befriat mig från alla kontrollerande tankar, att jag äter som jag vill och tränar när jag har lust och faktiskt struntar i vad jag väger. Jag har inte ens särskilt bra koll på det, utan gissar utifrån vad min kassa gamla IKEA-våg visade senast.

Förra veckan var jag en sväng på akuten för att tigga till mig en remiss till öppenpsykiatrin eftersom den hjälp jag kan få från vårdcentralen inte känns adekvat för mina behov. Det lilla besöket, som var enormt ångestframkallande för mig eftersom jag avskyr sjukhus och känner mig extra utsatt där – utöver den sårbarhet och utsatthet jag redan känner i och med depression, ångest och panikattacker – innebar att dra en snabb redogörelse för nuläge och historik för två personer. Först en sköterska och sedan för en läkare. Jag säger redogörelse, för den var inte omfattande nog för att jag ska vilja kalla den för en korrekt anamnes.

Givetvis nämnde jag att jag i min historia har både långvariga ätstörningar och självskadebeteenden, men att jag varit fri från anorexin sedan 2004. Ändå kommer det frågor om maten, om jag verkligen inte har ätstörda tankar osv. Läkaren frågade om vikt och BMI, om hur jag äter och liknande, och jag blev bara så trött. Varför kan de inte lägga fokus på det jag säger är problemet i stället för att problematisera något som inte längre är något problem?

Det är sant att jag är längre än genomsnittet och något smalare än genomsnittet, det vill säga inte direkt storvuxen. Och jag har kanske tappat några kilo under den här depressionsperioden eftersom jag helt enkelt inte har någon aptit och inte alltid orkat äta. Men det är inte ett problem och jag vill inte att det ska bli en felfokus bara för att någon inte förstår att man kan bli fri(sk) även från långvariga ätstörningar.

Toppar och dalar

Toppar tycks ständigt följas av dalar, lycka av sorgsenhet, gemenskap av ensamhet. Det är väl så som livets flöde fungerar, så man behåller en balans mellan högt och lågt, ljus och mörker. Mina toppar är kanske högre än en del andras och dalarna därför också djupare. Mitt idealtillstånd av balans blir därför när topparna är lika många och långa som dalarna snarare än ett liv som är en rak linje. Den där raka linjen representerar för mig stillestånd, stagnation, brist på liv. Ni vet den där linjen på en hjärtmonitor när hjärtat stoppat. Inte idealiskt alls.
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)

I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.

Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, "du hade inte råd att inte åka dit". Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.

Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!

Kattliv

– Men nu verkar hon sådär fokuserad på jobbet igen. Knattrar som värsta kulsprutan på tangenterna. Så kan vi inte ha det. Who's in?
– Jag!
– Bus? Självklart!
Bonnie går ut och petar på matte. Pet, pet. Springer sedan undan för att matte ska komma och leka. Eller gosa. Oklart vilket. Huvudsyftet är att störa. Matte går efter, kliar lite bakom örat, kastar iväg en leksaksfisk.
Matte sätter sig vid datorn igen.
Ozzy sonderar terrängen genom att hoppa upp på skrivbordet och sätta sig vid fönstret. Matte pratar lite med honom men fortsätter knattra.
Ozzy sätter sig framför datorskärmen och stirrar på matte.
– Fattar du inte att vi tycker att du ska sluta jobba nu. Vi har tråkigt och jag vill ha gos.

Matte förstår inte, kliar bara Ozzy lite och sätter sedan ner honom på golvet. För att fortsätta jobba.
Tiger börjar pipjama ynkligt från sovrummet.
– Matte, matte, var är du? Jag har inte sett dig på flera minuter. Kom hiiiit!
Matte kommer inte utan kallar på Tiger som glatt kommer trippande när han hör hennes röst. Fast han kommer för att gerillagosa. Sätter sig bredvid matte, pussar, stryker sig, klappar matte med klorna halvute och kryper ner i knät. Förrädiskt gosig, men det här är inte gullegos utan terrorgos i syfte att skapa maximal distraktion och störning.
Efter några minuters bökande runt, runt i mattes knä för att täcka varje kvadratmillimeter med katthår, och ett antal attacker med blöta Tigerpussar och kloklappar, på en nu något frustrerad matte, är Tiger nöjd och hoppar ner. Steg 1 avklarat.
Nu är det dags att få matte att lämna datorn.


Tre katter i köket. Ozzy börjar ropa.
– Matte, matte, matte! Matte, matte, matte!
När matte bara vänder sig om och tittar på honom är det dags för steg 2: kasta saker. Ett muggunderlägg åker i golvet. 
– Ozzy! Matte låter lite sträng.
Ett armband puttas ner, och en nässpray. Men ingen matte.
– OK, flocken. Vad ska vi göra? Välta växter?
Ja, det står en kruka på bordet. Den innehåller nu i stort sett bara pärlhyacintlökar eftersom tre små pälsmonster på förbluffande kort tid kan sätta i sig bladen i en händelsecirkel som består av att katt äter pärlhyacintblad – katt spyr upp pärlhyacintblad och hårboll – katt äter fler pärlhyacintblad. Och så vidare.
– Hörni, vad tror ni om den här?
– Mmm, jag undrar om det inte finns vatten på botten också.
– Jag vill! Får jag! Får jag! Får jag!
Duns. 
– Vad gör ni egentligen? Vad var det där? frågar matte från arbetsrummet.
Det hörs ett stilla porlande när vatten rinner ur den välta krukan, över köksbordet och ner på golvet.
Matte kommer till sist ut i köket, ser en belåten Ozzy på köksbordet och en Tiger och en Bonnie under bordet bredvid en växande vattenpöl. Suckar. Plockar bort blöta saker från bordet och hämtar en trasa. Torkar upp, sätter på kaffe. 
Tre nöjda katter stryker sig runt mattes ben, är bevekande bedårande och får gos. Matskålen fylls på.
Mission accomplished.


Tio minuter senare sover katterna. Matte kämpar med koncentrationen.

Försäkringskassan – vad finns det att säga?

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet - mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller "särskilda behov", innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos "extrem trötthet" antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Det här med människosyn

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar." (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

(källa: Wikipedia)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet "särskilda behov" som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som "barn med särskilda behov" och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera "normalt". Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var "så mycket"? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att "jag ser åtminstone jäkligt bra ut", och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Något har hänt

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Depression eller naturlig reaktion?

Hur vet man om en rejäl dipp är en ingång i en depression eller en naturlig reaktion på en ohållbar situation, extrem trötthet och ett eller ett par smärtsamma minnen/trauman som kommit upp till ytan? Frågan är allvarligt menad: Hur vet man?
Handlar det om diagnostiska kriterier som inte är uppfyllda, eller om patientens berättelse och upplevelse av huruvida det finns problem som orsakar nedstämdheten kontra när man inte kan se någon tydlig anledning? Och ska både versionerna behandlas på samma sätt?

Min upplevelse av mina depressionsperioder är grådask, kyla, känslotomhet - en avsaknad av känslor som gjorde att jag kände mig allt annat än levande. Och till det ett antal av de vanliga diagnoskriterierna. Kan en naturlig stress-/trauma-/utmattningsreaktion skilja sig genom att det skulle kunna finnas ett mer normalt känsloliv, eller rent av väldigt starka och överväldigande känslor? Och de vanliga kriterierna.

Inom vården är de snabba att dra upp receptblocken och skriva ut antidepp, men betydligt sämre på att lyssna och erbjuda samtalsstöd för att ge patienter en chans att bearbeta sig genom och ur en jobbig situation. Det är väl mer kostnadseffektivt att skriva ett recept, låta patienten knapra piller som förhoppningsvis får henne/honom att må lite bättre och glömma problemet. För om det inte är en rent endogen depression så löser pillren i sig inget. Men hur väl fungerar det, och är det människoeffektivt om problemen ändå inte blir lösta? Om man bara dövar känslorna så att allt verkar vara bra på ytan?

Vore det inte humanare, mänskligare, mer lyckofrämjande och på lång sikt bättre för både individen och samhället att erbjuda samtal, lösningsorientering och faktiskt hjälp att ta sig genom och vidare? Helt oavsett om det handlar om trauman från barndom eller nutid, en stressig livssituation eller inlärd hjälplöshet måste det väl ändå vara bättre att lösa än att döva? Visst, det kan ta lite tid, för någon som är nere är inte alltid den kvickaste i att ändra sina tanke- och beteendemönster, men låt det ta lite tid då! Ett litet steg framåt är ändå ett steg framåt. Och "lite tid" innebär inte tretton år på divanen innan man har pratar färdigt om barndomen, utan jag är helt och fullt för lösningsorientering – men med utrymme för att få prata ur sig trauman och känslor.

Vi lever i ett samhälle där lyssnandets konst är på utdöende, och där allt färre förstår det helande i att i trygghet och lugn och ro få prata, få sätta ord på, och bli hörd. Idag ska allt gå så fort, så fort, att många inte har tid att vara tillräckligt närvarande för att lyssna. Blir det inte då ännu viktigare med något slags samtalsstöd för den som har saker att bearbeta? I stället för en näve piller och kanske (om man har tur) ett återbesök om två månader.

En lysande feminist och medsyster har gått ur tiden

Sent igår kväll nåddes jag via Twitter av beskedet att Stina Sundberg, ett av Feministiskt initiativs båda språkrör, som var med i F! från början, hade gått bort efter en tids sjukdom. Min reaktion var en av overklighet och djup sorg.

Stina var en förgrundsgestalt och stark förkämpe inom kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen och feminismen, och dessutom Sveriges första lesbiska partiledare, vilket betydde enormt mycket för många av oss. Hennes jordnära arbete för jämställdhet och mot diskriminering, och hennes betydelse för såväl kvinno- som HBTQ-rörelsen och Feministiskt initiativ kan inte uttryckas i ord. Hon lämnar ett stort hål efter sig.
Det är med sorg och förvåning jag har letat igenom svenska medier nu på morgonen – de större dags- och kvällstidningarna samt SVT och Sveriges radio – utan att hitta ett enda ord om Stinas bortgång. Det är märkligt. Någon som betytt så mycket, men som inte har strävat efter att själv stå i rampljuset, blir tydligen osynlig.

Jag kände inte Stina särskilt väl, men vi träffades ett antal gånger både inom F!s arbete och utanför. Mitt första intryck, som bara förstärktes med tiden, var av en otroligt varm person. Varm, jordnära, lyhörd och intelligent. Stina var otroligt kunnig på så många områden, hade en fantastisk förmåga att se och lyssna på människor, och få dem att känna sig sedda och hörda, hon satte sig inte på en piedestal utan mötte människor på deras nivå och hon kunde tala så att människor förstod. Allt detta är egenskaper som ingav mig djup respekt och som är få politiker förunnade. Jag upplevde att Stina tillfullo behärskade den fina balansgången mellan att vara politiker och också, och framför allt, medmänniska.
Vi må ha stått på lite olika delar av den politiska färgskalan, men jag känner bara respekt för Stina. Hennes jordnära, starka närvaro, engagemang och lugna intelligens kommer att saknas oerhört mycket. Jag kommer att sakna henne och är otroligt tacksam för att ha fått träffa denna inspirerande och engagerande människa, som genom sin närvaro lärde mig hur en bra politiker kan vara.

Läs Feministiskt initiativs meddelande om Stinas bortgång.

Stina – tack för allt du gav.

Dagens öööh: Fånge får skadestånd för magsår

Barometern.se har en liten blänkare om hur en fånge på fängelset i Kalmar får 22 000 kr i skadestånd för att han mår psykiskt dåligt och har fått magsår av oron över att inte veta vad som ska hända från dag till dag. Han bedöms dessutom av sina problem, sömnsvårigheter och viktnedgång ha fått 2% medicinsk invaliditet.

Detta i ett system där graviditet inte berättigar till sjukskrivning, ens vid svåra besvär och där människor med långt mycket värre problem än oro och magsår utförsäkras. Här har vi någon som själv orsakat sin situation genom att begå ett brott som är så allvarligt att han har dömts till fängelse, och som finner fängelsemiljön stressande, och får skadestånd och en invaliditetsklassning. Bisarrt!

Magsår behandlar man med antibiotika, lite viktnedgång är det få som dör av och jag misstänker att många, däribland jag, lever med både sömnsvårigheter och i stort sett konstant oro och stress över att inte veta hur tillvaron ska se ut från dag till dag (i mitt fall om jag kommer att ha jobb eller om jag kan betala både hyra och skatt nästa månad). Då känns det här rätt så skevt.

Hur många som lever i ovisshet, stress och mår dåligt får någonsin sina besvär prövade som "medicinsk invaliditet"? Skulle man kunna döma Försäkringskassan till att betala skadestånd för samma problem som den här mannen tycks ha lyckat få ut sitt skadestånd för – de är väl ändå orsaken till långt värre oro och stress?

Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: "Svenska kvinnor klär sig som män".Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som "förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel". För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen "En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra" som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet "kvinnlighet" är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att "vara någon".

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från "kvinnor som hjälper varandra"? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, "Bakåtsträvande i mörkblå kostym", i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Ibland är det så enkelt

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto - något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: "tänk om jag inte är tillräckligt bra". Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över "bra nog" - och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.

Allt fler unga får förtidspension

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  "Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här", men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar. 

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls. 

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

Uppföljning av Lindex och storleksförvirringen

Efter att Jennies blogginlägg om Lindex något mystiska storlekar spridits på Facebook, Twitter och i diverse bloggar har nu DN och Stockholmsfolket snappat upp och skrivit om det. Med kanske inte särskilt mycket bättre förklaringar av det enkla faktum att tröjor i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är flick- eller pojktröjor.

Lindex informationsansvariga, Kristina Hermansson, svarar följande på frågorna om hur detta kan komma sig:

– Vi har ju olika passform på våra olika kollektioner. Hur mycket som ska skilja däremellan är något som vi ständigt jobbar med i vårt utvecklingsarbete. (DN 20110125)

– Ett annat skäl till att plaggen kan skilja sig åt är att vi samarbetar med många olika leverantörer. (DN 20110125)

- Det är lite upp till vad kunden väljer att köpa. Vi erbjuder olika kollektioner där passformen varierar efter materialet och modegraden. Vissa typer av plagg har en nättare passform. (Stockholmsfolket 20110125)

Att plagg kan ha olika passform på bredden kan jag köpa, även om jag inte håller med om att pojkar skulle behöva större rörelseutrymme än flickor. Däremot undrar jag fortfarande hur olika passform kan påverka plaggens längd. För ett barn som är 110 cm långt är fortfarande 110 centimeter långt oavsett hur aktivt det är, och borde ha i stort sett lika långa armar och ben som andra barn i samma längd. Det finns grundmått för de olika centilongstorlekarna just för att storlekarna ska vara överensstämmande. Men tydligen följs inte det. Att skylla på att man har olika leverantörer känns lite… undvikande. Om en leverantör inte klarar av att följa de mönster som skickas till leverantören, mönster som väl borde följa måttstandarderna, får man väl påpeka det för leverantören eller byta leverantör.
Jag skulle vilja påstå att det blir en felmärkning om storlek 110 för pojkar är lika stor som storlek 122 för flickor, och att den är minst sagt vilseledande. När jag köper kläder till mina syskonbarn eller till vänners barn tittar jag på storleken, jag har inte med mig barnet för att prova runt i butiken. Och precis så tror jag att många andra gör, för att vi räknar med centilongsystemets lika mått för lika storlekar. I vissa fall finns det "slim fit" eller större passform angivet, men längden borde fortfarande vara densamma.

Jag är helt säker på att detta inte bara gäller Lindex, utan många av de större kedjornas barnkläder. Nu råkar det bara vara Lindex som har uppmärksammats.

En annan sak, som många har påpekat i diskussionen som blivit, är hur flickkläderna allt som oftast inte bara är "nättare" utan dessutom av sämre material. Tunnare, tightare och mindre slitstarka. Och det gäller allt från jeans till overaller. Finns det en rent generell tro på att flickor är lugnare än pojkar och därför ska ha "nätta" kläder som ger mindre rörelsefrihet, går sönder lättare och inte alltid ens går att tvätta lika varmt? Man talar mycket om konsumentmakt, och det här känns som ett tydligt exempel på ett område där konsumenterna borde utnyttja sin makt. Granska, ifrågasätt, välj var och vad du handlar.

Dagens öööh: På Lindex är flickor kortare än pojkar. Även om de är lika långa

En god vän tipsade mig om ett blogginlägg från "Den nya bloggen" om en intressant upptäckt som bloggskribenten hade gjort på Lindex: Barnkläder i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är pojk- eller flickkläder. Gissa vilka som är minst? Men eftersom klädstorlekarna baseras på barnens längd blir det något bisarrt: är en flickcentimeter kortare än en pojkcentimeter?

Det är alltså inte nog med att barnkläder fortfarande är pinsamt tydligt uppdelade i flick- respektive pojkkläder, man kan inte heller helt sonika köpa ett plagg från "den andra sidan" och utgå från att samma storlek ska passa.

Ur blogginlägget:

Jennie: Så en tjej som är 116 cm är kortare än en kille som är 116 cm?

Lindexkvinna: Men om du kollar så ser du på dagis tex att tjejerna är lite kortare i samma ålder.

Jennie: Ja precis, men en femårig tjej som är 116 cm är väl lika lång som en fyraårig kille som är 116, och de ska väl ha 116 bägge två? (Visar två tröjor i 116, killtröjan har ca 4 cm längre ärmar, är ca 5 cm större i bröstvidd och är större i ärmöppningen)

Lindexkvinna: Jaa.. Jo men det är väl mer att det är större rörelsevidd i pojkkläderna. Dom busar ju runt på ett annat sätt.

Snacka om dagens öööh. Det skulle vara roligt att se logiken bakom det resonemanget. Om det finns någon.

P!nks nya video: "Fucking perfect"

P!nks nya video till låten "Fucking perfect" tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don't you ever ever feel

Like you're less than fuckin' perfect

Pretty pretty please, if you ever ever feel like you're nothing

You're fuckin' perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

"Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won't make it go away."

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: "Nu vill jag bara hetsäta." Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. "Jaha. Nej, det ska jag inte." Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång - något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det "omöjliga" på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Okunskaper kring ätstörningar

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet ("Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog"), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: "jag är mätt", "jag hinner inte äta", "jag kan inte äta tillräckligt", "jag glömde äta", "jag har precis ätit". Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att "ätstörning" är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet "ätstörningar", så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.


Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört

Vägen till en lyckad förändring - perspektiv kring mål

Jag kommer ut från morgonens BodyPump-pass på gymmet och det första jag ser utanför salen är en affisch med texten "Motivation" och en bild av en våg. *suck* Som om det är den enda anledningen till att man tränar!

Det är nytt år och högtryck på landets gym, viktväktarklubbar, viktminskningsgrupper och hos hälsocoacher. Nyårslöften ska infrias, kilon och centimeter bort; ut med det gamla, osunda och in med ett Nytt Hälsosamt Liv. Vilket för många löftesgivare är synonymt med smalare. Jag skulle gissa att gymmen får in merparten av sina årskortsköp under de första veckorna i januari, och det är också då som det är som mest fullt på både passen och i gymmet. Otränade kroppar ska späkas och tvingas till hård träning redan från början när man går från 0 till 10 i ett steg, kosten läggs om helt, ofta till low cal-lowcarb, för i siktet hägrar Målet. Som ska nås så snabbt som möjligt, som om det var en tävling om vem som snabbast når målvikten. Målet är en siffra. Och vad händer? Träningsvärken slår till, kanske rentav skador, och det tar emot att resa sig ur soffan eller stiga upp tidigare för att gå och träna trots att det gör ont. Förkylningen slår till när kroppen plötsligt får mindre näring och samtidigt pressas för att bränna mer energi, vilket är en påfrestning på immunförsvaret mitt i vinterns virushärd, och så frigörs en massa slagg och skräp när man går ner i vikt och ökar förbränningen. Och sedan är det trögt att komma tillbaka. Känner ni igen det? Många av de där årskorten utnyttjas flitigt en månad, kanske två, och sedan  allt mer sporadiskt för att i vissa fall inte användas alls efter ett tag. De som ger upp når inte målet.

Andra fortsätter ihärdigt och når målet. Målvikten, det nya midjemåttet eller vad det nu handlade om. Gärna på kort tid efter hård träning och sträng diet. Och vad händer då? Påfallande ofta minskar motivationen att fortsätta träna på samma nivå, för man tränade ju för att nå målet, inte för en bestående förändring eller för att det är roligt. Detsamma gäller maten: plötsligt kan man "unna sig" både det ena och det andra, för vikten är ju nådd. Hurra! Men efter en period av hård träning och bantning så har ämnesomsättningen ofta sjunkit en del (ju mindre man ätit, desto mer har kroppen oftast kompenserat genom att dra ner på förbränningen), och om man då börjar äta precis som före årsskiftet kan vikten ta ett skutt uppåt. Den där Nya Hälsosamma Livet är det inte alltid så mycket bevänt med om motivationen enbart handlar om en siffra. Och även för den här gruppen är nya träningsvanor och sund kosthållning snart ett minne blott om motivationen sviktar när det nådda målet alltför snabbt drar iväg mot hur det var innan.

Hur vore det att sätta ett bättre mål än en siffra? Att till exempel sätta "en sundare livsstil" med mer motion och bättre mat som mål, och låta det ta tid. Inte satsa allt i ett jättekliv, utan ta det bit för bit under lite längre tid. Och med delmål. För en bestående förändring krävs en bestående förändring av beteenden, inte en kort tids engångssatsning. Det handlar mest av allt om att tänka på ett nytt sätt, och tro mig: att tänka i termer av vikt är banne mig varken något "nytt sätt" eller vidare långsiktigt. Att befästa nya vanor tar tid, kräver aktivt, långsiktigt arbete inte bara av beteenden utan av tankemönstren bakom beteendena. Låt det ta tid. Sätt realistiska mål som motiverar just dig. Om din Stora Livsförändring efter nyår handlar om ett hälsosammare liv med mer träning och bättre ätande, se till att du blir klar över varför du vill det, och hitta sätt som faktiskt är belönande i sig. Att tänka att träning är ett nödvändigt ont och en plåga kommer inte att skapa motivation. Bestäm dig i stället för att träning är roligt och hitta en form, eller former, som passar dig.

Jag triggas jättemycket av all fokus på viktnedgång, för det är inte därför jag tränar. Det tog mig ett antal år att efter 25 års ätstörning få ett förhållande till både min kropp och träningen som jag vet är friskt, och än idag kan jag ibland komma på mig med att tycka att träning är så roligt att jag inte vet om det är sunt. Men jag kan lova en sak: viktminskning finns inte på kartan och inte bland mina mål. Snarare skulle jag väl kunna säga att ett mål för 2011 är att inte gå ner i vikt. Jag vill helt enkelt hitta en balans där jag tränar så mycket jag vill och mår bra av och äter bra, utan tanke på vikten. För mig är det ett sunt mål.

Läs mer:
För suveräna tips om hur du håller dina nyårslöften, läs det här inlägget från Callisto på Framgångstankar.
För kloka ord och en sund reaktion på nyårets bantningshets, läs Thérèses inlägg på Tankestormar.

Nytt år – MITT år

2011 är året då jag river murarna och krossar gränser som hållit mig tillbaka. Det är ett år när jag når mål och förverkligar drömmar; lever i sanning med mig själv, allt friare och starkare, utan att förminska mig själv eller hålla igen. Jag väjer inte för det svåra eller smärtsamma, hoppar ner i Livet med båda fötterna före, låter dammluckorna öppnas, utmanar gamla uttjänta föreställningar och tar ytterligare steg mot den jag är född att vara.

2011 är mitt år.