måndag 31 maj 2010

Att vakna till svåra nyheter

Måndag morgon, vaknar tidigt efter att ha sovit dåligt och det är först efter att ha snoozat väckarklockan för andra gången som jag somnar riktigt gott. En stund. Resultat: försover mig en timme och vaknar dödstrött.

Radion står på. Och vad hör jag? Israelisk militär har bordat Ship to Gaza-konvojen, Frihetsflottan, på internationellt vatten. Ett tiotal döda och flera skadade. Vad???

Oproportionerligt våld? I högsta grad. Vad Israels armé- och regeringsföreträdare än försöker få Ship to Gaza att framstå som, så har de med sig förnödenheter och byggmaterial till ett Gaza som blockeras av Israel och därför inte får in många av de varor som vi räknar som självklara. Ship to Gaza är inte en terrororganisation och samarbetar inte med Hamas, utan "en partipolitiskt och religiöst oberoende ideell förening som består av personer och organisationer som vill verka för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och den allmänna folkrätten" (från StG:s Plattform och mål). Det handlar om mänskliga rättigheter, inte om för eller mot vare sig staten Israel eller Palestina.

I en del medier beskrivs deltagarna i Frihetsflottan som aktivister, men det är viktigt att vara tydlig med begreppen här: frihetsaktivister och aktivister för mänskliga rättigheter är vare sig våldsbenägna eller terrorister.
"Ship to Gaza är en ideell och fredlig solidaritetshandling från människa till människa." (StG)
Det finns 11 svenskar ombord på konvojen, bland andra författaren Henning Mankell, mp-riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, konstnären Dror Feiler, religionshistoriker Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga. De båda senare bloggar om sin resa med Ship to Gaza, men det har inte kommit några uppdateringar av bloggen sedan strax efter 3 i morse. Just Edda Manga och Mattias Gardell befann sig på den turkiska båten, där det blev en våldsam bordning med flera döda. Det har inte kommit in några uppgifter om hur det står till med svenskar eller andra eftersom all kommunikation med skeppen tycks vara avskuren.

Här till vänster är den sista Twitter-rapporten från Mehmet Kaplan (Mp), skickad vid 5-tiden i morse. Skärmdumpen är från nu vid 10:40, och det har alltså inte hörts något sedan dess.

Det här var inget vidare att vakna till. Morgonen har mest handlat om att söka information, följa Twitterflödet – #Shiptogaza – och nyheterna och försöka förstå. Jag har otroligt svårt att tro att deltagare i Frihetsflottan skulle ha haft vapen med sig, men däremot ser jag det inte som helt omöjligt att några försökte försvara sig när de bordades av israeliska soldater som, att döma av de videofilmer som hann läcka ut, var ganska hårdhänta och våldsamma. Skulle du bara ta emot slag och våld utan att försvara dig?

Det kommer att vara manifestationer idag i både Stockholm (kl 18 på Sergels Torg), Göteborg (kl 18 på Gustav Adolfs Torg, i en ljusmanifestation) och Malmö (kl 18 på Gustav Adolfs Torg). Låt oss hoppas att de inte blir hatmanifestationer mot Israel som land, utan att människor kan fördöma handlingarna utan att fördöma ett helt folk. Det får inte bli våldsamma eller protester som bara ger den israeliska staten och militären vatten på sin kvarn och som blir ett indirekt stöd mot terroristerna.

söndag 23 maj 2010

Lite gnäll

Dagens ord: Smärta. Varm, bultande smärta som jag har kunnat lokalisera men inte hittat vad som gör ont. Vaknade med vad som kändes som ett väl åtdraget skruvstäd med knivar in i ryggen nedanför skulderbladen, i bh-bandsområdet. Vaknade med. Ingen träning igår, har inte gjort något som jag kan se skulle ge träningsvärk. Bara spontant. Såvida jag inte har lyckats vrida till något rejält i natt.

Känner efter - visst är ryggfiléerna spända, det är de alltid, men de gör inte ondare än vanligt. Och smärtan sitter liksom ... djupare. Inne i ryggen. På ytan känns inget annorlunda. Men det är svårt att andas och röra mig och skratta och... ja, ni förstår. Några timmar senare är jag skittrött på att ha ont, försöker djupandas för att ventilera lungorna ordentligt och undrar vad det kan vara. Vill ha en dunderdos morfin, eller åtminstone distalgesic. Eller något bra smärtlindrande + muskelavslappnande. Till och från kommer små krampdragningar som närmast kan beskrivas som när jag hade brutit revbenen. Men det är nog bara någon muskelinflammation. Och den får gå över snabbt. Har inte tid att ha ont, har inte tid att något stör koncentrationen.

Nej, nu ska gnällfia torka håret och sätta på sig ett ansikte. En brudkonsultation väntar, sedan promenad hemåt i solskenet och mer jobb.

Tystnat har sången...

Två starka röster har tystnat. En sångröst och en legendarisk frihetskämpe har gått ur tiden.

Igår morse fick jag ta del av beskeden om två offentliga personer lämnat oss. Anna-Lena Löfgren, som odödliggjorde sången "Lyckliga gatan" på ett sätt som ingen annan, i mitt tycke, förmått göra - därav det här inläggets titel - och Ingrid Segerstedt Wiberg.

Jag har alltid varit imponerad av Ingrid Segerstedt Wiberg, för hennes skärpa, engagemang, integritet och tro på människan. Få människor har haft ett engagemang för mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och när det gäller FN som berört mig på samma sätt. Det behövs fler så kallat "stridbara debattörer" som står upp för mänskliga rättigheter och kvinnans självklara rätt att delta i samhällslivet på samma villkor som mannen - och som har en integritet som överstiger partibeteckningar. Ingrid Segerstedt Wiberg kommer att saknas.

tisdag 18 maj 2010

Olustig upplevelse

Tidigare i kväll knackade en av mina grannar på dörren. Någon i huset hade ringt och anmält henne till Socialtjänsten för möjlig vanvård av sin son. Anmälaren, som var anonym, hade angett ett antal händelser och påstått att hon/han pratat med övriga grannar som också kände sig störda. Det handlade bland annat om att barnet (som är 6 månader) skrikit och att mamman skrikit åt honom att vara tyst och sedan gått och satt sig i trapphuset och låtit honom ligga kvar och skrika i lägenheten. Detta skulle ha hänt igår.

Jag arbetar hemifrån och är därför hemma mycket, och även om jag har registrerat att det finns en baby i huset - det är ganska lyhört - så har jag verkligen inte känt mig störd. Tjejen ifråga har tidigare haft psykiska problem och vid något tillfälle varit lite störande, men inte på det senaste året, så därför känns det väldigt märkligt att en anmälan kommer nu. Jag har inte hört någonting mer än enstaka barnskrik och igår kväll var jag hemma och hörde inte ens det. Bebisar skriker ibland och det är inget jag reagerar på om det inte är på ett ovanligt sätt, eller ovanligt länge. Inget utöver det vanliga hördes igår. Det hela känns väldigt obehagligt, och jag förstår att mamman känner sig rätt så förtvivlad, eftersom hon pga av sina tidigare problem redan har haft kontakt med Socialtjänsten. Tack och lov såg de väl själva när de kom över att det faktiskt inte var något akut problem eller att hon skulle ha blivit sämre.

Att någon kommer med en anonym anmälan är inget konstigt, men det känns obehagligt att vederbörande påstår sig ha andra grannar bakom sig. Tjejen det gäller gick nu ikväll runt för att höra med oss grannar om vi känt oss störda, och ingen av dem hon fick tag på medan jag var där kände till något - och jag tror inte att någon av dem ljög. Därför är det helt klart att alla grannar inte stått bakom anmälan. Jag har mina misstankar om vem som ringt Socialen, men helt säker är jag inte. Olustigt är det i alla fall.

Fördelen i det hela är väl att vi pratat med varandra lite mer än att heja och bara byta ett par ord när vi ses.

måndag 17 maj 2010

Tankar efter HBT-festivalen

HBT-festivalen är över för den här gången, och har allt i allt varit ett bra arrangemang. Visst finns det förbättringsutrymme, men säg vad som inte har det? Fotot till vänster kommer från GP:s bildspel och är taget av Anders Hofgren.

Det har varit omvälvande dagar på många sätt, både rent personligt och i politiska möten, diskussioner och jobb. Och det kommer nog ta ett tag att landa. Jag var själv med och höll i två Stå på dig-seminarier som kändes lyckade och fick ett varmt mottagande, och satt som åhörare vid Fi Göteborgs seminarium om könsroller inom idrotten. Otroligt intressant, och det blir allt tydligare att stora delar av idrottsvärlden inte är intresserade av att ens befatta sig med HBT-frågor. De har inga problem, inga homosexuella, inga brister i hur kvinnor respektive män behandlas, och trots jämställdhetsplaner verkar det inte finnas något mer än ord på ett papper. Helt klart är det värre i lagidrotter än i individuella sporter, för jag minns inte från mina perioder inom vare sig simning eller iaido att jag någon gång upplevde särbehandling. Kvinnor och män tränade tillsammans, på samma tider, och satsningar gjordes utifrån nivå, inte kön. Jag minns inte heller att det fanns någon bögskräck i simningen, men kanske var jag för liten för att märka det. Och så är jag ju inte man heller... Men det var aldrig några sexistiska skämt.

Antagligen är det också svårare för en man att komma ut som bög inom idrotten än för en kvinna att komma ut som flata. Bögar betraktas som vekare, mindre manliga, och andra män verkar ha en fullkomligt irrationell föreställning om att alla bögar attraheras av dem och inget hellre vill än att överfalla dem i duschen. Medan flator uppenbarligen ses som lite mer män än andra kvinnor och därför tuffare. Jag blir så trött på stereotyper...

Men jag har också insett att det finns stereotyper även inom HBTQ-rörelsen. Det var märkligt att se hur det finns en viss "flatstil" som väldigt många tjejer hade anammat. Medvetet otrendiga, och därför givetvis mer trendkänsliga, likadana kläder, likadana frisyrer, likadana glasögon. Jättetrist! Det verkar dessutom som om det fortfarande finns en väldigt tydlig och radikal vänsteraktivistisk riktning inom HBT-rörelsen i Göteborg (uppenbarligen ännu tydligare inom transrörelsen, vilket jag antar gör det väldigt svårt att t.ex. komma ut som moderattransa, om det finns någon sådan), och den känner jag mig verkligen inte hemma i. Men antagligen krossar jag stereotyper även inifrån HBTQ-världen. För ärligt talat: människor som är alternativa i flock är inte särskilt alternativa. En flock som säger Baaa i stället för Bäää är fortfarande en flock. Och fortfarande ointressant. Jag vill ha en öppen och inkluderade HBTQ-rörelse som inte diskriminerar dem som avviker från mittfåran.

Bilden av de stolta regnbågsföräldrarna i QX bildspel och ballongerna med texten Stolt förälder som jag sett då och då under veckan fick mig att fundera: Är mina föräldrar stolta regnbågsföräldrar? Jag tror ärligt talat inte det. Inte så att de kanske direkt är ostolta, men ointresserade. Och de skulle nog aldrig gå med i ett sådant här sammanhang. Det är faktiskt lite trist.

lördag 8 maj 2010

Galenskaper och intolerans

Uppladdningen pågår inför nästa veckas HBT-festival i Göteborg. Staden är redan vackert pyntad mer regnbågsflaggor och jag blir verkligen så lycklig av att se dem. Idag smygstartade festivalen med evenemang i Alingsås, men nästa vecka smäller det på allvar! Inser att jag inte kommer att hinna med att jobba så värst mycket, för det är så många spännande seminarier. Inte minst de två jag håller tillsammans med Callisto från Framgångstankar: Stå på dig! på torsdag (13 maj) kl 13-14:30 och på lördag (15 maj) kl 14-15:30. Som det mesta på festivalen är seminarierna gratis - läs mer i programbladet och kom dit om ni kan!

Men allt är inte frid och fröjd i HBT-samhället. Intoleransen frodas och de senaste exemplen är Pride-festivalerna i Moldavien och Litauen. Festivalen i Moldaviens huvudstad Chisinau, "Rainbow over the Dniester", flyttades hastigt och lustigt från stadens huvudtorg till en park utanför staden, av "orsaker som rör säkerheten och den allmänna moralen" (från rfsu.se). Fast polisen tillät att en motdemonstration hölls på huvudtorget. Dubbelmoral? Tydligt exempel på en diskriminerande inställning hos polis och beslutsfattare?

Sedan gällde det Baltic Pride-paraden i Vilnius, som stoppades i torsdags. Motiveringen till beslutet var att "deltagarnas säkerhet inte kan garanteras då myndigheterna fått information om planer på attacker mot paranden" (rfsu.se). Igår, en dag före paraden, fick den till sist tillstånd att genomföras av Litauens högsta administrativa domstol (rfsu.se). Det jag hörde under gårdagen var att endast 300 personer skulle tillåtas gå i paraden, som skulle bevakas av 800 poliser. Man undrar just vad de är mest rädda för: att paraden ska attackeras eller att paradörerna ska synas för mycket.

Hursomhelst gick Baltic Pride-paraden av stapeln idag, och det lär ha gått ganska lugnt till, trots att det var enligt uppgift mellan 600 och 800 som gick med i den. Victory! Foton och filmer från paraden finns på RFSU-bloggen.

Förhoppningsvis lär det vara mindre problem kring Regnbågspromenaden här i Göteborg nästa söndag. Jag kommer såklart att gå under Fi:s rosa flagg. Eller rättare sagt rosa ballonger och fina banderoller. Och jag hoppas på strålande sol, massor av glada deltagare och en helt fantastisk promenad upp till Götaplatsen och firande där. Kom och var med!

Det sista som kändes lite sisådär har kanske inte rakt av med Pride eller HBT-samhället att göra, men handlar onekligen om intolerans. Det handlar om den predikant och den pastor i Vetlanda som i ett lokalradioprogram uppmanade till bokbål med Jonas Gardells böcker Om Gud och Om Jesus. Predikanten Holger Nilsson anser att Gardell gjort ett "totalangrepp på kristen tro" och uttrycker hädiska åsiker. Den pastor som i radioprogrammet ställde sig bakom Nilssons uttalande backade senare från uttalandet om just bokbål:
-Jag tar avstånd från ett bokbål i ordets egentliga mening. Däremot måste hela kristenheten protestera mot Gardells nya "dogmer". (GP)
Se mer från Jönköpingsnytt här.

Jag förstår inte varför den som ifrågasätter kyrkan alltid ska betraktas som hädisk och varför motståndet från en del av kyrkans män blir så aggressivt. Nog ska väl deras tro vara stark nog att klara lite ifrågasättande? De fakta som finns angående såväl Bibeln som den historiske personen Jesus måste tåla granskning, och de visar också på saker som man lätt kan ifrågasätta. Men rubbar det någons tro? Står inte tro över fakta och vetenskap?

I min värld är tro något som måste tåla att bli ifrågasatt, diskuterat, granskat. Tro är däremot inte vetenskap, så de där klara, entydiga svaren kommer alltid att lysa med sin frånvaro. Och den som anser sig ha Det Enda Rätta Svaret kommer jag aldrig att tro på. Den personen ljuger. Hon/han kanske har det svar som känns rätt för henne/honom, men det innebär inte att det per automatik är rätt för någon annan. Tron är en personlig sak mellan den troende och det betrodda. Åtminstone inom min tro. Men den är också något som just den kristna kyrkan under de nästan tvåtusen senaste åren gjort sitt bästa för att med våld och maktmedel utrota. Den kristna kyrkan är en av de mest intoleranta religionerna, som medvetet och med våld har inte bara ifrågasatt utan försökt utrota andra religioner: den gamla tron, judendomen, islam, för att nämna några. Då känns det lite galet att två av kyrkans män uttrycker sig som verkliga mörkermän och inte tål att deras egen religion granskas. Att författaren som granskar dessutom är hedersdoktor i teologi svider nog lite extra.

Nej, fram för ett tolerant och accepterande samhälle! Mina kristna vänner är inte den här sortens intoleranta och inskränkta människor, och min väninna som är blivande präst ger mig hopp om framtiden. Jag är prästinna inom Gudinnetro, inom den gamla tron, men min tro och min andlighet förnekar inte någon annans tro. Det enda jag begär är samma respekt.