Dags att sova, kanske. Men som vanligt nuförtiden är jag inte trött framåt natten. Det händer visserligen lite för ofta att jag går och lägger mig "bara en liten stund" innan jag ska tvätta bort sminket och göra mig i ordning, ställer mobilen på 10 minuter, somnar såpass djupt att jag inte hör när den larmar och sedan vaknar framåt 2. Och alltsomoftast behöver jag sova en stund på dagen för att inte slockna helt, så det är något som inte riktigt är som det ska. Försöker ta mig upp tidigt på morgonen, men lyckas sådär. Dvs sällan före 8. Fast jag kan om jag måste. Jag antar att sömnkontot står lite på minus, för även om jag sover så blir nog det lite för lite, och troligen också lite upphackat eftersom jag har svårt för att somna och ibland vaknar ett antal gånger på natten. Så jag borde försöka komma i tid lite tidigare. Borde.

Långfikade med söta L ikväll, och hade bara en massa tjejsnack, på flera olika nivåer; från högt till lågt, ytligt till djupt. M dök upp lite senare för kaffe, och vi satt väl kvar i 1½ timme alla tre. L sa att jag verkligen lyser upp när M kommer, men det är inget jag tänkt på själv. Jag vet liksom inte riktigt vad jag känner, mer än att det känns väldigt naturligt att vara med honom.
Ändå känner jag lite tvivel och har gjort det några dagar, men det kanske mest är att jag har förväntningar på mig själv att veta vad jag känner direkt, snarare än att låta saker få ha sin gång. Ingen av oss har sagt "jag älskar dig" (och jag vet inte om jag skulle kunna göra det heller), men båda tycker att det är trevligare när den andra är där, och räknar varandra i våra liv. Sedan har ingen av oss direkt varit på topp de senaste veckorna; M var störtförkyld och riktigt hängig och risig hela förra veckan, och har haft några rejäla duster med de andra andelsägarna på firman som gick bakom ryggen på honom med en sak på ett mycket fult (och fegt) sätt, och jag är just nu förkyld och så trött att det är som om all energi plötsligt försvinner, som om luften går ur mig. Jag vet med mig sedan tidigare att jag lätt "tar över" min partners känslor och energinivå, och det är något jag måste vara vaksam på och se till att jag vet vad som är mina känslor och vad som är hans. Men jag är trött, och han är trött, och jag hoppas att han inte tröttnat på mig. Ja - precis så kan jag faktiskt tänka, för inuti finns fortfarande den där superosäkra tjejen som nästan förutsätter att ingen kan tycka om henne på riktigt och som är livrädd för att få det bevisat och att alla ska lämna henne om hon inte är perfekt och på topp. Ingen kan vara det jämt, ingen kan vara glad, pigg och positiv hela tiden. Men jag kan fortfarande få för mig att just jag måste det.

Nej, nu börjar tankarna bli osammanhängande, så nu är det nog dags att fylla på kattskålarna, tvätta ansiktet och borsta tänderna, och om jag fortfarande inte kan sova får jag lägga mig och läsa. För om jag inte är i sängen kommer jag absolut inte att sova.

Tiden bara rusar iväg

Himmel, vad tiden går fort ibland! Det har redan gått mer än en vecka sedan jag skrev senast, och det känns som bara ett par dagar. Jag förstår inte längre när jag ska ha tid att blogga. Fast det kanske snarare är så att jag inte tycker att jag har något intressant att säga, och därför drabbas av skrivkramp och bara inte skriver. Det kreativa flödet har ju alltid gått i vågor för mig.

Jag känner ibland att jag tillbringar alldeles för lite tid hemma; kvalitetstid med katterna, för att inte tala om städning... Jag kommer hem, jobbar och åker ibland iväg till M på kvällen igen, för det är ju så mycket mysigare att sova tillsammans. Han har hus, så det är lite mer plats än hos mig, och inga grannar på lyhört avstånd. Det enda är att katterna inte är hos honom, och jag har fortfarande ingen aning om hur mycket han skulle motsätta sig dem. Han är nämligen allergisk. Inte jätteallergisk, för han har kunnat sova över här, men tillräckligt för att vara tveksam till katter. Men jag tänker så här: I min tvåa blir det rätt så mycket katthår eftersom det är ganska liten yta. I ett hus, även om det inte är jättestort, finns det genast mycket mer utrymme, och därför märks samma mängd katthår givetvis mycket mindre. Och i hus kan man dammsuga varje dag utan att vara rädd för att störa gnälliga grannar...

Jag har förresten märkt att mängden katthår i lägenheten ökar exponentiellt med antalet katter. Jag har ingen formel, men det är verkligen inte ett linjärt samband, för himmel vad mycket mer det gjort med en enda liten katt till. Och hon fäller dessutom inte särskilt mycket. OK, det var en gång jag kom hem efter att ha sovit borta en natt, och hade dammsugit dagen innan, och möttes av pälstussar överallt. Ingen av katterna såg tufsig ut, så de verkade inte ha slagits. Det slog mig senare att det kanske var Bonnie (lilltjejen) som hade tappat bebispälsen, för det har inte varit lika illa efteråt. Men när jag är lite halvdålig på att städa så känner till och med jag av det... Inte bra. Fast jag misstänker att det är kvalster och damm jag känner av mer än själva katthåren. Så det får ta och bli operation skärpning på städningsfronten.

Träningen har gått... sådär. Kom iväg till gymmet förra torsdagen kl 8 på morgonen. Men sedan dess - inget. Jag fick nämligen ryggskott eller något liknande i fredags, och hade så jävla ont att jag trodde ryggen skulle gå av. Inte kul, framför allt inte som jag skulle gå på två dansworkshops på lördagen. Smorde in ryggen med Voltaren-gelé och tog värktabletter. Testade några magdansrörelser; en gick bra, den andra kändes som om ryggen skulle gå av igen. Skit! Men framåt kvällen, men lite snälla försök att häva låsningen i ryggen, så gick det bättre. Så sagt och gjort: Med naproxen i magen dansade jag i fem timmar, och hade det underbart roligt. Visst kände jag av ryggen, men inte så illa som jag hade befarat (värktabletter är bra!). Tvärtom tror jag mest att det var bra för ryggen, och definitivt bra för psyket och humöret.

Jag ska kanske försöka släpa mig iväg i eftermiddag. Nu ska jag snart iväg och luncha med en kompis, och ikväll är det soppmiddag med danskompisar. Skoj!

Mer nystart

Så var steg ett på min nystart med träningen taget. Efter ca 7 månader... Jag har haft en genomgång av lite övningar med fria vikter i gymmet tillsammans med min träningscoach (som alla på mitt gym har), och eftersom jag tycker att det är så grymt tråkigt att träna i maskinerna, så hoppas jag att det ska hjälpa mig att komma igång igen. För jag behöver det. Inte för att gå ner i vikt, utan för att mina muskler behöver träna för att må bra; inte minst behöver min rygg det. Stillasittande jobb, stress och ingen träning är inte bra för mig, på något sätt, så jag får försöka göra något åt det jag kan påverka: träningen. Nu blev det visserligen bara en genomgång idag eftersom jag har lite för mycket att göra för att hinna med ett helt pass, men jag har redan skrivit in det i almanackan att jag ska gå dit imorgon. Eftersom jag har lite fullt upp med jobb i veckan, så får jag ta mig i kragen och vara effektiv.

Ett av mina stora problem med träningen har varit att få till rutiner, och det måste jag börja med nu. Allt blir så mycket enklare då. Idealet hade varit att träna på morgonen, men jag blir bara mer morgontrött ju äldre jag blir (och kommer i säng allt senare), och eftersom jag inte alltid sover hemma, så är det sannerligen en utmaning. Jag skulle kunna göra ett tappert försök när jag sover hemma, och se om det går.

Det är förresten riktigt mysko väder här; jag hade bara halvlånga träningsbyxor, linne och munkjacka på mig ner till gymmet och hade väntat mig att frysa lite grann. Inte då! Det var tvärtom förvånansvärt varmt, nästan lite kvalmigt, som om det skulle kunna bli åska. Och regnet hänger i luften, om det inte rentav faller några droppar. Det är visserligen bara runt 14 grader nu, men visst är det underbart med vår?! (Bortsett från att det känns som lite väl mycket pollen, trots att min säsong inte börjat än.) Älskar vår! Det är inte ens mitten av april, starar och ärlor kom redan för några veckor sedan, det finns massor av vitsippor och för varje dag blir det allt grönare.

Namnbyte och ny adress

Det kändes som om min gamla blogg, som från början gick under namnet ViFinns-bloggen och var en fortsättning på min stödgrupp ViFinns! (en friskinriktad grupp för vuxna med ätstörningar som jag drev mellan åren 2001 och 2007), och som det senaste året ungefär har hetat Jag finns, har spelat ut sin roll. Jag kommer allt längre från den jagade, perfektionistiska, anorektiska och vilsna tjejen jag en gång var, och eftersom jag har bestämt mig för att ta en paus från min vardagsblogg, så känns det inte mer än rätt att flytta till en ny adress och fortsätta på ett lite bredare sätt. Därför blir det nu Livslust.

Jag är fortfarande engagerad i ämnen som rör ätstörningar, utseende, skönhet, självkänsla och psykisk hälsa, men jag är så mycket mer än så, och nu kanske det är läge att göra den här bloggen till något som även visar vem jag är här och nu. Inte bara djupa tankar, utan även en del ytlighet ibland.

Så välkomna hit, mina vänner!

Ledighet

Jag har varit ledig i påsk. Ledig som i inget jobb, inga måsten eller krav eller förpliktelser i flera dagar. I hela två dagar i alla fall, men det känns som längre. Jag skicka iväg ett jobb i fredags morse och hade sedan två sminkningar, men efter det var det lov. Idag ska jag skriva en krönika och kanske komma igång med den kommande veckans uppdrag, som jag skulle ha börjat med för en vecka sedan, men vi får se hur mycket mer än krönikan som blir gjort. För jag dansar ikväll!

Det var många år sedan jag kunde vara så här ledig, annat än helgerna i England. Jag har alltid haft svårt för att varva ner, är en person som tycker om att ha mycket att göra och hålla mig aktiv, och är därför också bra på att fylla min tid med aktiviteter. Dessutom ser min jobbsituation lite speciell ut eftersom det går upp och ned med antalet uppdrag och jag därför är (ekonomiskt) tvungen att tacka Ja till i stort sett alla jobb som kommer in, även om det innebär att jag nästan jobbar dubbelt ibland. Och även när jag inte egentligen jobbar aktivt så sitter jag gärna vid datorn och försöker hålla igång mitt sociala liv. Men inte längre.

Jag har lärt mig att stänga av datorn och inte ha dåligt samvete för att jag inte håller kontakt med människor. Mina helger är lediga, jag försöker åtminstone ha en dag i veckan då jag inte ens sätter igång datorn om jag inte verkligen vill. Och med pojkvän som jag är hos så är det minidatorn som gäller, och även om vi vissa kvällar sitter med var sin dator och surfar, så blir det mindre dator och mer umgås. Framför allt nu under påsk, när det varit gäster på besök och verkligen socialt liv. Avkopplande och trevligt! Mycket bra ledighet.

Jag har arbetslösa bekanta som klagar över att de inte har något att göra, och då kan jag inte låta bli att tänka att de får väl se till att göra något då. Sitt inte still och vänta på att livet ska rulla vidare, utan ta tag i det i stället. OK, jag är väldigt mycket en "A-personlighet" och kanske lite dampig ibland som har en låg uttråkighetströskel och tycker om att ha mycket att göra - men självvalt mycket, inte saker som andra försöker tvinga på mig - men jag ser till att fylla tillvaron också. Ta rodret, ta makten över mitt liv och själv styra det, så gott det går. Livet har ju en tendens att överraska, och den som tror att hon/han kan kontrollera det lär bli besviken. Men att bara sitta på rumpan och vänta funkar inte. Jag har försökt - när jag var sjukpensionär - och inte var det något alls som blev bättre av det. Men vi är alla olika, och det kanske funkar för en del att inte vara så aktiva. Fast om man beklagar sig över det så är väl det ett tecken på att det inte funkar, eller?

Samtidigt förstår jag inte hur en del kan hinna med så fasligt mycket: heltidsjobb, förhållande, barn, socialt liv, kurser och träning. Jag behöver liksom egen tid att göra nästan inget alls på också, tid att vara spontan, för annars är jag expert på att bli stressad och vara på väg in i den där välbekanta väggen. Framför allt när jag börjar ta på mig andras önskemål som krav. Inte bra. Till och med mycket osunt. Ingen annan ska få styra mitt liv, förrän den dag jag får barn. Då måste de styra en del eftersom de har behov som jag är ansvarig för eftersom jag valt att sätta dem till världen. Tills dess är det enbart mina egna behov som jag ansvarar för. Och katternas, men de är inte så krävande och dem älskar jag över allt annat och har valt att ta ansvar för.

Det roliga i allt detta är att jag alltid har känt att jag inte får tillräckligt mycket gjort. Mer än en gång sa jag till min terapeut att jag skulle vilja ha Ritalin eller något liknande för att kunna koncentrera mig bättre och få mer gjort. Hon tyckte, som alla andra (verkar det som), att jag väl får en jäkla massa gjort och har tusen järn i elden. Jag tycker inte det. OK, när jag tar några steg bakåt och tittar objektivt på hur många olika saker jag gör, så kanske jag får en del gjort, men jag vill ju få mer gjort. Det är också på grund av det här som jag har så svårt att acceptera att det tar tid att få tillbaka energin och orken efter i höstas. Jag vill vara pigg och aktiv NU, jag tycker att jag har väntat och varit tålmodig (nåja) länge nog. Jag har så många saker jag vill göra, projekt som jag vill plantera fröer till och sedan få dem att växa. Men var sak har väl sin tid. Och nu är min tid att ge mig tid.

Jag är inte Super-Lisa som klarar allt och inte har några behov. Jag är super för att jag har behov, för att jag är mänsklig, och jag är starkare när jag vågar vara svag.

Utanför?

På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.

Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.

Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.

Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara "jag vill, jag vill, jag vill". Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.