Jag såg en tjej igår som jag inte hade sett på nästan ett år, och det gjorde mig så glad. Hon brukade vara jätteanorektisk och hade fått massor av behandling men inte riktigt tagit till sig den så att hon vågade släppa anorexin. Jag har bara träffat henne en gång, så jag känner henne inte, men hon gick i behandling med en kompis och jag vet vem hon är. Men nu var hon inte bara normalviktig utan såg verkligen schysst avslappnad ut och låg och solade i bikini. Jag vet att man inte behöver må bra bara för att det ser bra ut, men jag hoppas att hon mår bra. Det var liksom en helt annan energi runt henne nu och hon såg superbra ut. Fast hon var verkligen vacker förut också, men alldeles för smal.
Jag blir alltid lika glad när tjejer som varit dåliga så länge tar sig ur det!
måndag 28 juli 2008
lördag 26 juli 2008
Vägen ut tar aldrig slut
korspostat från min andra blogg
Det är lustigt. Vägen ut är över sedan länge, men samtidigt verkar den aldrig ta slut. Det finns alltid fler saker att ta sig ur på den här livslånga resan allt längre in mot kärnan av mitt Jag.
I september är det 4 år sedan jag kände att det nog var över. Anorexin alltså. Det är 10 år sedan jag var som djupast deprimerad och senast på psyk, 8 år sedan jag var som fysiskt sjukast, 7 år sedan Varberg. För fyra år sedan hade jag redan varit "hyfsat frisk" i flera år och trott att det var så bra jag kunde bli - bättre men inte helt bra, friare men inte helt fri(sk) - eftersom jag hade varit ätstörd så länge. 25 år är lång tid, och att växa från barn till vuxen i en ätstörning gör att man växer in i och med den. Jag visste inget annat, hade ingen annan bild av hur man lever, mer än att plugga, jobba och låtsas vara normal. Glimtarna jag fick av ett friskt liv var ändå så lockande att jag vågade ta chansen att se vad som skulle hända om jag släppte taget helt om anorexin, och inte bara släppte det mesta av den. Rädslan var att det skulle bli fritt fall, och den var hisnande och skrämmande och så stor att jag länge, länge tvekade. Tänk om jag skulle bli osynlig utan den?
Det tog åratal att komma dit att jag insåg att jag måste släppa taget, jag måste välja bort den delen av mig och inte längre ge den något utrymme i mitt liv. Något man gör mot sig själv kan inte gå över förrän man slutar göra det, tankar man tänker försvinner inte förrän man slutar tänka dem - och att sluta tänka dem är lättare sagt än gjort. Men det går. Nästan helt.
Jag minns inte hur jag tänkte för 4 år sedan, när tanken att det var över slog ned som en bomb. Trodde jag att det var helt över, eller menade jag att jag var fri och hade tagit tillbaka kontrollen över mitt liv? Det enda jag minns är euforin. Friheten. Styrkan.
Men vägen var inte slut där.
Det var mer slutet på ett kapitel och början på ett nytt: Livet efter en ätstörning. Att lära mig leva på ett friskt sätt, möta mig själv med rak rygg och fast blick, upptäcka vem jag är när jag är fri. Livet som fri(sk) är inte rosarött och himlastormande underbart hela tiden, där finns utrymme både för depressivitet och självskadebeteenden, som tagit lite längre tid att släppa. Allt var inte toppen bara för att jag inte var aktivt anorektisk, och det tar tid att bygga upp en identitet utan allt det där gamla. Det måste få ta tid.
Allt eftersom åren gått har jag nystat upp det ena efter det andra i mitt liv, gått tillbaka till alla tidigare år och försökt förstå och lära, läka sår och stänga dörrar. Jag har skalat av lager efter lager av vem jag varit tidigare, av saker som fortsatt påverka mig även om jag slutat svälta, av rester från alla åren på den andra sidan spegeln. Jag vet inte om det någonsin går över helt, eller om det går över mer och mer i takt med åren och i takt med att jag får fler friska erfarenheter och minnen som tränger undan de där åren. Att säga att det skulle gå över får det att låta som en sjukdom, något som jag själv inte rår över, och så är det inte. Däremot rår jag nog inte över mitt minne och över allt som ligger kvar i psyket och skräpar och väntar på att bli åtgärdat.
Att säga att vägen ut tog slut för fyra år sedan vore en lögn. Den ändrades eftersom en etapp var avklarad. Idag handlar vägen om vägen mot ett allt sannare, starkare, vackrare, mjukare och bara mer äkta Jag. Ju mer jag arbetar med mig själv, desto mer lär jag känna mig, och blir både ödmjukare inför arbetet jag redan gjort och det som återstår. Att omdana min identitet är inte lätt och det går inte fort, och i takt med att jag går djupare upptäcker jag nya "sanningar" om mig själv som nog inte är så sanna. Det är spännande, urjobbigt och fantastiskt belönande och berikande. Vägen ut har helt enkelt visat sig vara UTveckling.
Det är lustigt. Vägen ut är över sedan länge, men samtidigt verkar den aldrig ta slut. Det finns alltid fler saker att ta sig ur på den här livslånga resan allt längre in mot kärnan av mitt Jag.
I september är det 4 år sedan jag kände att det nog var över. Anorexin alltså. Det är 10 år sedan jag var som djupast deprimerad och senast på psyk, 8 år sedan jag var som fysiskt sjukast, 7 år sedan Varberg. För fyra år sedan hade jag redan varit "hyfsat frisk" i flera år och trott att det var så bra jag kunde bli - bättre men inte helt bra, friare men inte helt fri(sk) - eftersom jag hade varit ätstörd så länge. 25 år är lång tid, och att växa från barn till vuxen i en ätstörning gör att man växer in i och med den. Jag visste inget annat, hade ingen annan bild av hur man lever, mer än att plugga, jobba och låtsas vara normal. Glimtarna jag fick av ett friskt liv var ändå så lockande att jag vågade ta chansen att se vad som skulle hända om jag släppte taget helt om anorexin, och inte bara släppte det mesta av den. Rädslan var att det skulle bli fritt fall, och den var hisnande och skrämmande och så stor att jag länge, länge tvekade. Tänk om jag skulle bli osynlig utan den?
Det tog åratal att komma dit att jag insåg att jag måste släppa taget, jag måste välja bort den delen av mig och inte längre ge den något utrymme i mitt liv. Något man gör mot sig själv kan inte gå över förrän man slutar göra det, tankar man tänker försvinner inte förrän man slutar tänka dem - och att sluta tänka dem är lättare sagt än gjort. Men det går. Nästan helt.
Jag minns inte hur jag tänkte för 4 år sedan, när tanken att det var över slog ned som en bomb. Trodde jag att det var helt över, eller menade jag att jag var fri och hade tagit tillbaka kontrollen över mitt liv? Det enda jag minns är euforin. Friheten. Styrkan.
Men vägen var inte slut där.
Det var mer slutet på ett kapitel och början på ett nytt: Livet efter en ätstörning. Att lära mig leva på ett friskt sätt, möta mig själv med rak rygg och fast blick, upptäcka vem jag är när jag är fri. Livet som fri(sk) är inte rosarött och himlastormande underbart hela tiden, där finns utrymme både för depressivitet och självskadebeteenden, som tagit lite längre tid att släppa. Allt var inte toppen bara för att jag inte var aktivt anorektisk, och det tar tid att bygga upp en identitet utan allt det där gamla. Det måste få ta tid.
Allt eftersom åren gått har jag nystat upp det ena efter det andra i mitt liv, gått tillbaka till alla tidigare år och försökt förstå och lära, läka sår och stänga dörrar. Jag har skalat av lager efter lager av vem jag varit tidigare, av saker som fortsatt påverka mig även om jag slutat svälta, av rester från alla åren på den andra sidan spegeln. Jag vet inte om det någonsin går över helt, eller om det går över mer och mer i takt med åren och i takt med att jag får fler friska erfarenheter och minnen som tränger undan de där åren. Att säga att det skulle gå över får det att låta som en sjukdom, något som jag själv inte rår över, och så är det inte. Däremot rår jag nog inte över mitt minne och över allt som ligger kvar i psyket och skräpar och väntar på att bli åtgärdat.
Att säga att vägen ut tog slut för fyra år sedan vore en lögn. Den ändrades eftersom en etapp var avklarad. Idag handlar vägen om vägen mot ett allt sannare, starkare, vackrare, mjukare och bara mer äkta Jag. Ju mer jag arbetar med mig själv, desto mer lär jag känna mig, och blir både ödmjukare inför arbetet jag redan gjort och det som återstår. Att omdana min identitet är inte lätt och det går inte fort, och i takt med att jag går djupare upptäcker jag nya "sanningar" om mig själv som nog inte är så sanna. Det är spännande, urjobbigt och fantastiskt belönande och berikande. Vägen ut har helt enkelt visat sig vara UTveckling.
fredag 25 juli 2008
Den mörka medresenären
Jag tittade på Dexter i måndags, en av mina favoritserier, och slogs totalt av några saker som sas om beroende, för jag kände så exakt igen det. Precis så har jag känt! Som fri(sk) anorektiker minns jag fortfarande det beroendet, missbruket av svält, mat, kompensationsbeteenden. Till skillnad från drogberoende är det ett beroende av beteenden och de förändringar som uppstår i kroppen. Det är inte ett beroende som jag fick abstinens av att bryta, men ett beteendeberoende är minst lika svårt att bryta. Inte minst när det man missbrukat är mat (oavsett om man ätit för mycket eller för lite) som man inte kan undvika.
Jag lever inte längre ut mina missbruksbeteenden, men jag känner beroendet precis lika väl ändå. Anorektikern i mig är tystare och styr inte mitt liv, men hon är kvar. Jag vet idag inte om den delen av mig någonsin försvinner. På det sättet känns det mer rättvisande att definiera mig som "nykter anorektiker" än frisk. Och det är det jag menar när jag skriver "fri(sk)".
Lila: Like a thousand hiding voices whispering: "This is who you are". And you fight the pressure, the growing need rising like a wave, prickling and teasing and prodding to be fed. But the whispering gets louder, until it's screaming: "now !". And it's the only voice you hear... the only voice you want to hear. And you belong to it... to this... shadow self. To this...
Dexter: Dark Passenger.
Lila: Yes. The Dark Passenger.
Så är det med min mörka medresenär också, även om jag inte längre behöver kämpa mot henne så som jag en gång gjorde. Men då och då blir viskningarna högre, och jag skulle ljuga om jag förnekade att jag ibland inte vill något mer än att följa henne, överlämna mig till det skuggjag som fortfarande, alltid, är en del av mig. Mitt spegeljag, flickan på andra sidan spegeln, min mörka tvilling.
Jag minns så många gånger som jag valt att vara hon, valt att följa henne i stället för att göra det jag vet är "rätt". För hur kan något som är fel kännas så rätt, så naturligt? Den stora skillnaden mot Då är valet: Jag väljer om jag ska lyssna till henne, jag väljer om jag ska följa henne. Jag måste inte, jag får inte längre ångest om jag inte gör det. Och därför är det lätt att stå emot, även de gånger jag verkligen vill ge efter. Det händer, men otroligt sällan.
Jag har levt under enorm ekonomisk press på sistone, och stress i kombination med frustration gör mig alltid låg och deppig. Vissa dagar, när jag är särskilt låg eller stressen stegras till ångest, vill jag stänga ute alla förnuftiga röster och bara lyssna till den där andra delen av mig ett tag. Men jag vet att det inte skulle lösa något, så jag förblir förnuftig och låter bara den mörka medresenären inom mig skrika ett litet tag. Men jag undrar: Skulle jag någonsin släppa över henne till förarsätet? Vad skulle kunna få mig att gå in i spegellandet igen?
Dexter: I just know there's something dark in me. I hide it. I certainly don't talk about it. But it's there. Always. This dark passenger. And when he's driving, I feel.... alive. Half sick with the thrill, complete wrongness. I don't fight him. I don't want to. He's all I've got. Nothing else could love me, not even, especially, not me. Or is that just the lie the dark passenger tells me? Because lately there are these moments when I feel....connected to something else, someone. And it's like the mask is slipping....and things....people....who never mattered before are suddenly starting to matter. It scares the hell out of me.
Jag minns det så väl, hur jag ville tro att jag kunde bli älskad, att det fanns något annat, men inte riktigt vågade. Anorexin, mitt beroende, kändes som det enda jag säkert hade, det enda ingen kunde ta ifrån mig. Men jag visste också att det skulle ta ifrån mig allt jag hade och höll kärt om jag lät det fortsätta styra mitt liv. Så jag tog över ratten.
Idag har mina masker fallit och jag är absolut en del av något så mycket större än anorexin. Det är mitt skydd: Jag har för mycket att förlora för att någonsin låta mitt skuggjag ta över igen. Detta enkla faktum, att jag inte kan gå tillbaka utan att behöva ge upp en massa saker som jag inte vill förlora, skrämde mig en gång, men inte längre. Det är en livssanning: Om jag väljer den mörka vägen in i spegeln så kommer jag att förlora något. Och det finns så många saker som är mycket, mycket viktigare än att vara benig, och illusionen av kontroll är just det, en illusion.
Den mörka medresenären finns kvar, precis som min skugga alltid kommer att vara en del av mig, men hon är bara en medresenär, hon kör inte. Och hon är jag.
Alla dessa märkliga BMI-gränser
Kom precis, via en länk från en annan sida, till en sida där man kan räkna ut sitt BMI och även få kommentarer till viktintervallen. Det är alltid lika intressant att se var de har satt intervallen. I det här fallet finns följande gränser:
Undervikt: <18,5
Normalvikt: 18,5 - 24,9
Övervikt: 25-29,9
Fetma: >30
Jag antar att flera med mig som gått i ätstörningsbehandling har fått lära sig att normalvikt är BMI 20-25, och såvitt jag vet är 18,5 en föråldrad gräns. Så varför är den kvar? Det är ju undervikt.
Ännu intressantare, och oroväckande, är råden för de olika intervallen:
Normalvikt: "Har du normalvikt är det viktigt att du behåller den".
Varför är det så viktigt? Och om deras normalvikt är undervikt, och kan ge både fysiska och psykiska men, är den verkligen bra då?
Övervikt: "Har du övervikt väger du för mycket i förhållande till din längd. Vill du gå ner i vikt är bästa sättet att äta hälsosamt och lagom mycket samt röra på dig i vardagen. Kan eller vill du inte gå ner i vikt är en bromsning av viktökningen av stor betydelse för din hälsa [...] Om du upplever att du inte mår bra p g a din övervikt eller av andra orsaker så kontakta din vårdcentral eller företagshälsovård för en individuell bedömning."
Skojar de? Utgår de från att den som inte går ner i vikt fortsätter uppåt? Däremot bra att de tar upp upplevelsen av att inte må bra av vikten.
Fetma: "Har du fetma behöver du gå ner i vikt för att inte riskera att drabbas av olika sjukdomar, t ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter och diabetes typ 2. Hur stora hälsoriskerna är beror på graden av fetma och hur du mår i övrigt."
Inget att kommentera.
Undervikt: "Har du undervikt kanske du skulle må bra av att öka något i vikt"
Här är det kanske, inte att det är viktigt. Det är uppenbarligen mindre farligt att vara under- än överviktig. Vilket följer: "Hälsoriskerna vid måttlig undervikt är låga, men ligger du långt under BMI 18 bör du söka hjälp. Många som ökar lite i vikt märker att de känner sig piggare och får en bättre prestationsförmåga".
Låga hälsorisker, bli piggare och få bättre prestationsförmåga. För mig låter det som om man bagatelliserar riskerna med undervikt.
Jag vill inte hänga ut just den här sidan som särskilt dålig, för faktum är att de har en del bra råd, utan mer som typisk. Det finns en bild i samhället, framför allt inom hälsoindustrin, att det är farligare med över- än undervikt, och när man dessutom låter normalviktsintervallet sträcka sig ned på undervikt så förstärker det samhällets skeva syn på normalstorleken. Det är inte farligt att vara lite för smal, men det är farligt att vara lite för stor. Låt gå för att det finns en massa evidens för sambandet mellan övervikt, diabetes typ 2 och hjärt-/kärlsjukdomar, men det finns en hel del risker med undervikt också. De sambanden är bara inte lika tydliga.
För mig känns det så tydligt att vi lever i ett samhälle där det anses ok, eller till och med fint och hälsosamt, att väga för lite, medan det är hemskt och farligt att väga lite för mycket. Är inte det allra viktigaste egentligen varför man väger för lite eller för mycket? Den felaktiga kosten, att äta för mycket eller för lite - vilket i båda fallen brukar innebära att man äter felaktigt i förhållande till vad kroppen behöver - är väl egentligen mer skadlig än vikten?
Undervikt: <18,5
Normalvikt: 18,5 - 24,9
Övervikt: 25-29,9
Fetma: >30
Jag antar att flera med mig som gått i ätstörningsbehandling har fått lära sig att normalvikt är BMI 20-25, och såvitt jag vet är 18,5 en föråldrad gräns. Så varför är den kvar? Det är ju undervikt.
Ännu intressantare, och oroväckande, är råden för de olika intervallen:
Normalvikt: "Har du normalvikt är det viktigt att du behåller den".
Varför är det så viktigt? Och om deras normalvikt är undervikt, och kan ge både fysiska och psykiska men, är den verkligen bra då?
Övervikt: "Har du övervikt väger du för mycket i förhållande till din längd. Vill du gå ner i vikt är bästa sättet att äta hälsosamt och lagom mycket samt röra på dig i vardagen. Kan eller vill du inte gå ner i vikt är en bromsning av viktökningen av stor betydelse för din hälsa [...] Om du upplever att du inte mår bra p g a din övervikt eller av andra orsaker så kontakta din vårdcentral eller företagshälsovård för en individuell bedömning."
Skojar de? Utgår de från att den som inte går ner i vikt fortsätter uppåt? Däremot bra att de tar upp upplevelsen av att inte må bra av vikten.
Fetma: "Har du fetma behöver du gå ner i vikt för att inte riskera att drabbas av olika sjukdomar, t ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter och diabetes typ 2. Hur stora hälsoriskerna är beror på graden av fetma och hur du mår i övrigt."
Inget att kommentera.
Undervikt: "Har du undervikt kanske du skulle må bra av att öka något i vikt"
Här är det kanske, inte att det är viktigt. Det är uppenbarligen mindre farligt att vara under- än överviktig. Vilket följer: "Hälsoriskerna vid måttlig undervikt är låga, men ligger du långt under BMI 18 bör du söka hjälp. Många som ökar lite i vikt märker att de känner sig piggare och får en bättre prestationsförmåga".
Låga hälsorisker, bli piggare och få bättre prestationsförmåga. För mig låter det som om man bagatelliserar riskerna med undervikt.
Jag vill inte hänga ut just den här sidan som särskilt dålig, för faktum är att de har en del bra råd, utan mer som typisk. Det finns en bild i samhället, framför allt inom hälsoindustrin, att det är farligare med över- än undervikt, och när man dessutom låter normalviktsintervallet sträcka sig ned på undervikt så förstärker det samhällets skeva syn på normalstorleken. Det är inte farligt att vara lite för smal, men det är farligt att vara lite för stor. Låt gå för att det finns en massa evidens för sambandet mellan övervikt, diabetes typ 2 och hjärt-/kärlsjukdomar, men det finns en hel del risker med undervikt också. De sambanden är bara inte lika tydliga.
För mig känns det så tydligt att vi lever i ett samhälle där det anses ok, eller till och med fint och hälsosamt, att väga för lite, medan det är hemskt och farligt att väga lite för mycket. Är inte det allra viktigaste egentligen varför man väger för lite eller för mycket? Den felaktiga kosten, att äta för mycket eller för lite - vilket i båda fallen brukar innebära att man äter felaktigt i förhållande till vad kroppen behöver - är väl egentligen mer skadlig än vikten?
torsdag 24 juli 2008
Tankar är inte handlingar
En tanke är inte en handling. En tanke behöver aldrig omsättas i en handling. Faktum är att ganska många tankar aldrig blir till handlingar. Som när man sitter på bryggan med kompisar och plötsligt får en tanke att putta ner någon, men inte gör det. Likadant är det med självdestruktiva tankar; jag får dem men behöver aldrig någonsin utföra dem. Om jag väljer att göra det, så är det för att det är mitt val, inte ett tvång. Jag har kontroll över mina beteenden, kan på intet sätt påstå att jag är ett offer för impulser.
Så har det inte alltid varit. Det tog tid innan jag förstod att jag har ansvar för vad jag gör och att jag inte kan skylla ifrån mig, på något. Det är upp till mig att förändra mig, ingen annan kan ändra på mina beteenden. Jag är inget viljelöst offer.
Jag tog tillbaka kontrollen över mina beteenden, vilket inte var så lätt som det låter eftersom jag hade tusen ursäkter och bortförklaringar. Det hjälpte att häva svälten och gå upp i vikt, även om jag inte ville tro att det skulle hjälpa. Men det är klart att om kroppen inte får det den behöver så fungerar inte allt som det ska, och då är det värre med energin och orken att gå emot sig själv och sina impulser. Man följer minsta motståndets lag. Det är alltid lättare att inte göra något, att bara följa med utan att ifrågasätta. Och man blir lite knäpp när kroppen inte får näring, får mer ångest, störd kroppsuppfattning, störd verklighetsuppfattning, blir deprimerad osv. Om man följer ätstörningen och ger den sidan av sig makt, så är det klart att det minskar motståndet.
Idag ger jag inte den sidan makt över mitt liv. Det innebär inte att den är borta. Den delen av mig finns kvar, och kanske alltid kommer att göra det. Man lever inte med något i 25 år utan att det sedan lämnar spår. Tankarna finns kvar. Men de är inte högljudda som förr, de styr mig inte, jag omsätter dem inte i handling. De lockar, ibland saknar jag den tiden, ibland (sällan) längtar jag tillbaka, men jag lever inte där längre. Jag lever här och nu, och om jag sätter ord på tankarna innebär det inte att jag lever ut dem. Kanske är det till och med så att när jag sätter ord på tankarna minskar jag risken för att leva ut dem.
Så har det inte alltid varit. Det tog tid innan jag förstod att jag har ansvar för vad jag gör och att jag inte kan skylla ifrån mig, på något. Det är upp till mig att förändra mig, ingen annan kan ändra på mina beteenden. Jag är inget viljelöst offer.
Jag tog tillbaka kontrollen över mina beteenden, vilket inte var så lätt som det låter eftersom jag hade tusen ursäkter och bortförklaringar. Det hjälpte att häva svälten och gå upp i vikt, även om jag inte ville tro att det skulle hjälpa. Men det är klart att om kroppen inte får det den behöver så fungerar inte allt som det ska, och då är det värre med energin och orken att gå emot sig själv och sina impulser. Man följer minsta motståndets lag. Det är alltid lättare att inte göra något, att bara följa med utan att ifrågasätta. Och man blir lite knäpp när kroppen inte får näring, får mer ångest, störd kroppsuppfattning, störd verklighetsuppfattning, blir deprimerad osv. Om man följer ätstörningen och ger den sidan av sig makt, så är det klart att det minskar motståndet.
Idag ger jag inte den sidan makt över mitt liv. Det innebär inte att den är borta. Den delen av mig finns kvar, och kanske alltid kommer att göra det. Man lever inte med något i 25 år utan att det sedan lämnar spår. Tankarna finns kvar. Men de är inte högljudda som förr, de styr mig inte, jag omsätter dem inte i handling. De lockar, ibland saknar jag den tiden, ibland (sällan) längtar jag tillbaka, men jag lever inte där längre. Jag lever här och nu, och om jag sätter ord på tankarna innebär det inte att jag lever ut dem. Kanske är det till och med så att när jag sätter ord på tankarna minskar jag risken för att leva ut dem.
torsdag 10 juli 2008
Att bry sig lagom mycket
Något jag tvingats lära mig genom de stödverksamheter jag varit inblandad i är att bry mig lagom mycket om andra människor. Inte så lite att jag faktiskt inte egentligen bryr mig, men inte heller så mycket att det bränner ut mig, utan lagom. Så att jag har energi kvar att bry mig om fler än en person, och inte minst bry mig om mig själv, som är det viktigaste av allt. Hur ska jag orka finnas där för någon annan om jag inte finns där för mig själv?
Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.
Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och "försökte". En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.
Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte "kan" följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag "också" hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.
Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.
Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.
Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.
~Lisa
Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.
Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och "försökte". En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.
Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte "kan" följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag "också" hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.
Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.
Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.
Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.
~Lisa
Du skapar dina egna ideal
Under de senaste åren, med först ett nyvaknat ifrågasättande av mitt ätstörda tänkande, sedan vägen ut då jag förändrade så otroligt mycket att det nästan gör mig yr att tänka på (tänk att man kan förändra sig så i grunden!) och byggde upp min självkänsla och mig själv till både kropp, själ och tankesätt, så har jag många gånger funderat på det här med ideal. I fr.a. ätstörningssammanhang har jag ganska många gånger sett och hört människor ifrågasätta det "rådande idealet" och uppmanat till uppror mot det, och alltid känt precis samma sak: Ett ideal blir inte rådande om ingen håller med om det. Ingen kan tala om för dig vad ditt ideal ska vara.
Självklart kommer media och reklammakare att fortsätta visa en viss kroppstyp så länge den säljer, men det innebär inte att alla måste ha just det som ideal. Vi är inte lättledda får som följer flockens ledare utan individer med en fri vilja, och det är vårt egna, individuella ansvar att tänka efter själva och inte bara följa. Självklart kan den som vill följa flocken, men då ska man väl inte klaga över vart flocken går, eller hur?
Varför väljer så många att försöka leva upp till ett ideal som är andras i stället för att ta reda på vad som är deras egna ideal? Jag kan komma på tre orsaker, det finns säkert fler: Självkänsla, rädsla för att sticka ut och integritet. Om man har svag självkänsla och är rädd för att sticka ut från mängden så är det klart att man letar efter ledtrådar till hur man "ska" vara för att vara som alla andra, och sådana ledtrådar hittar man lätt i reklam och media, i skvallerpressen, på tjej-/damtidningarnas glossiga omslag, i modebilagor och på kvällstidningarnas löpsedlar med braskande rubriker om hur man snabbt går ner i vikt. Den som inte vill eller vågar tänka själv, eller inte litar på sina egna tankar och värderingar, har lätt för att "hitta" ideal och uppmaningar om hur man ska se ut och vara. "Som alla andra". (Bortsett från att väldigt få ser ut som idealen.) Med svag självkänsla följer ofta en bräcklig integritet, där man låter andras åsikter och attityder trycka ned det man själv kanske känner. Men hur utvecklande är det för jaget att inte tänka själv, att blint följa flockens ledare, och hur stor inre trygghet skapar det?
Lösningen på de skeva idealen är inte att bojkotta dem, eftersom det väl bara skulle skapa en tomhet där andra, lika störda ideal, kunde få fäste. Nej, jag tror benhårt på att lösningen är att tänka själv, ifrågasätta både "bilden av den perfekta kroppen" och sina egna tankar kring utseende, och på det sättet skapa sitt eget ideal, eller sina ideal, för det är klart att det finns utrymme för mer än ett ideal. Alla kroppar är olika och alla människor har sin unika skönhet.
Föreningen SMAL arbetar för att vidga dagens skönhetsideal och jag önskar att alla stannade upp lite när de tittade på bilder av människor i tidningar, TV, film och på nätet och frågade sig: Tycker jag att det är snyggt? Strunta i om det "anses" vara snyggt, för det viktiga för dig är väl ändå vad du tycker. Det är du som ska forma dina ideal. Ingen annan. Inte ska väl någon annan tala om för dig vad du tycker är snyggt, vad du tycker om? Lita på dina egna tankar och åsikter, lita på att de duger, för de duger för dig. Var tillåtande, låt tusen kroppar synas och älskas, låt dig själv synas, finnas, vara, älskas.
Det retar mig vansinnig när skallerjournalister dömer ut kända personer som tjockisar bara för att de inte är trådsmala, och många av de vackraste kvinnorna jag vet finns bland just dem som häcklas. OK, flera av de vackraste finns också bland dem som är normala och lite smalare än så, men jag vet inte om jag kan säga att jag har någon av dem som ideal. Mitt ideal handlar inte längre om en viss storlek, utan om skönhet och utstrålning som kommer inifrån och som trotsar alla storlekar. Jag har inte ett ideal, utan många - och det ger mig en frihet att vara den jag är.
Självklart kommer media och reklammakare att fortsätta visa en viss kroppstyp så länge den säljer, men det innebär inte att alla måste ha just det som ideal. Vi är inte lättledda får som följer flockens ledare utan individer med en fri vilja, och det är vårt egna, individuella ansvar att tänka efter själva och inte bara följa. Självklart kan den som vill följa flocken, men då ska man väl inte klaga över vart flocken går, eller hur?
Varför väljer så många att försöka leva upp till ett ideal som är andras i stället för att ta reda på vad som är deras egna ideal? Jag kan komma på tre orsaker, det finns säkert fler: Självkänsla, rädsla för att sticka ut och integritet. Om man har svag självkänsla och är rädd för att sticka ut från mängden så är det klart att man letar efter ledtrådar till hur man "ska" vara för att vara som alla andra, och sådana ledtrådar hittar man lätt i reklam och media, i skvallerpressen, på tjej-/damtidningarnas glossiga omslag, i modebilagor och på kvällstidningarnas löpsedlar med braskande rubriker om hur man snabbt går ner i vikt. Den som inte vill eller vågar tänka själv, eller inte litar på sina egna tankar och värderingar, har lätt för att "hitta" ideal och uppmaningar om hur man ska se ut och vara. "Som alla andra". (Bortsett från att väldigt få ser ut som idealen.) Med svag självkänsla följer ofta en bräcklig integritet, där man låter andras åsikter och attityder trycka ned det man själv kanske känner. Men hur utvecklande är det för jaget att inte tänka själv, att blint följa flockens ledare, och hur stor inre trygghet skapar det?
Lösningen på de skeva idealen är inte att bojkotta dem, eftersom det väl bara skulle skapa en tomhet där andra, lika störda ideal, kunde få fäste. Nej, jag tror benhårt på att lösningen är att tänka själv, ifrågasätta både "bilden av den perfekta kroppen" och sina egna tankar kring utseende, och på det sättet skapa sitt eget ideal, eller sina ideal, för det är klart att det finns utrymme för mer än ett ideal. Alla kroppar är olika och alla människor har sin unika skönhet.
Föreningen SMAL arbetar för att vidga dagens skönhetsideal och jag önskar att alla stannade upp lite när de tittade på bilder av människor i tidningar, TV, film och på nätet och frågade sig: Tycker jag att det är snyggt? Strunta i om det "anses" vara snyggt, för det viktiga för dig är väl ändå vad du tycker. Det är du som ska forma dina ideal. Ingen annan. Inte ska väl någon annan tala om för dig vad du tycker är snyggt, vad du tycker om? Lita på dina egna tankar och åsikter, lita på att de duger, för de duger för dig. Var tillåtande, låt tusen kroppar synas och älskas, låt dig själv synas, finnas, vara, älskas.
Det retar mig vansinnig när skallerjournalister dömer ut kända personer som tjockisar bara för att de inte är trådsmala, och många av de vackraste kvinnorna jag vet finns bland just dem som häcklas. OK, flera av de vackraste finns också bland dem som är normala och lite smalare än så, men jag vet inte om jag kan säga att jag har någon av dem som ideal. Mitt ideal handlar inte längre om en viss storlek, utan om skönhet och utstrålning som kommer inifrån och som trotsar alla storlekar. Jag har inte ett ideal, utan många - och det ger mig en frihet att vara den jag är.
)O( Lisa )O(
onsdag 9 juli 2008
Supersize vs. Superskinny
Nu har det visats några avsnitt av Channel 4:s "Supersize vs. Superskinny" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ja, det är jättebra att kraftigt över- och underviktiga människor får lära sig att äta bättre, och att matfobikerna inser att de kan äta normalt, men blir det inte lite freakshow av alltihop? Måste de välja så extrema deltagare? Det finns hur många människor som helst som äter fel och som skulle behöva lära sig äta bättre, men för att det ska bli sensations-TV räcker inte det, utan man ska vara otroligt överviktig eller otroligt underviktig, så att publiken häpnar och förfasas. Och den vänlige läkarens allvarliga samtal i galleriet med bilder av den magra deltagaren som ska få henne/honom (i de 8 program som finns är det 6 magra kvinnor och två män, men 4/4 bland de överviktiga) att inse hur fel, fult och farligt det är.
Jag är uppriktigt sagt jättenyfiken på hur tittarna tänker och reagerar. Tycker de också att det är skrämmande smalt, eller är de som jag var för några år sedan och tänker att de vill se ut så? Hur många tjejer och kvinnor med störda kroppsideal och skeva matbeteenden som ligger nära ätstörningar sitter inte och tittar och ser smalbilderna som något att leva upp till, även om de vet att det är fel och farligt? Den som är besatt av vikten tar inte in att det skulle vara farligt.
Och sedan, förutsägbart, förutsägbart, när deltagarna varit hemma i ett par månader och följt sin sunda diet så möts de igen, och den tidigare magra men fortfarande nästan lika ursmala deltagaren är nu jättepiffad med snygg makeup, ny frisyr och snygga underkläder, så att det verkligen känns som om fokusen för hela programmet ligger på att att få den smala att se lite friskare ut. Och visst, det är jättebra att de har gått upp de där enstaka kilona, de ser så mycket bättre ut, men nog 17 är de fortfarande osunt smala? Jag är däremot imponerad av hur mycket de överviktiga deltagarna har lyckats gå ner, men det känns inte som om det beröms lika mycket (eller är det jag som har selektiv hörsel?). Något jag undrar över är: Hur går det sedan? Och varför måste alla program av den här typen följa samma format?
Fast det finns ju andra inslag än bara stor mot liten: Gillian McKeiths krig mot stora rumpor - snälla, säg att det är ett skämt, inte kan väl TV på 2000-talet vara så könsstereotyp - och journalisten Anna som testar en massa knasiga dieter och andra sätt att gå ner i vikt. Det värsta jag sett hittills är nog när hon testar laserfettsugning på bara den ena armen. Finns det ett outsinligt antal brittiska kvinnliga journalister som är så besatta av att gå ner i vikt att de gladeligen ställer upp i TV och testar den ena extrema metoden efter den andra?
Nu till frågan: Tittar jag verkligen på det här? Tja, halvt om halvt. Jag är en obotlig zappare när det inte finns något som fängslar mig, så jag har sett bitar av det här programmet. Men alldeles tillräckligt för att känna mig illa berörd. Förr fanns det freakshows, karnevaler och kringresande tivolin, idag hänger medierna ut extrema kroppshyddor i ett förment hälsofrämjande syfte. Men är skillnaden verkligen så stor?
)O( Lisa )O(
Jag är uppriktigt sagt jättenyfiken på hur tittarna tänker och reagerar. Tycker de också att det är skrämmande smalt, eller är de som jag var för några år sedan och tänker att de vill se ut så? Hur många tjejer och kvinnor med störda kroppsideal och skeva matbeteenden som ligger nära ätstörningar sitter inte och tittar och ser smalbilderna som något att leva upp till, även om de vet att det är fel och farligt? Den som är besatt av vikten tar inte in att det skulle vara farligt.
Och sedan, förutsägbart, förutsägbart, när deltagarna varit hemma i ett par månader och följt sin sunda diet så möts de igen, och den tidigare magra men fortfarande nästan lika ursmala deltagaren är nu jättepiffad med snygg makeup, ny frisyr och snygga underkläder, så att det verkligen känns som om fokusen för hela programmet ligger på att att få den smala att se lite friskare ut. Och visst, det är jättebra att de har gått upp de där enstaka kilona, de ser så mycket bättre ut, men nog 17 är de fortfarande osunt smala? Jag är däremot imponerad av hur mycket de överviktiga deltagarna har lyckats gå ner, men det känns inte som om det beröms lika mycket (eller är det jag som har selektiv hörsel?). Något jag undrar över är: Hur går det sedan? Och varför måste alla program av den här typen följa samma format?
Fast det finns ju andra inslag än bara stor mot liten: Gillian McKeiths krig mot stora rumpor - snälla, säg att det är ett skämt, inte kan väl TV på 2000-talet vara så könsstereotyp - och journalisten Anna som testar en massa knasiga dieter och andra sätt att gå ner i vikt. Det värsta jag sett hittills är nog när hon testar laserfettsugning på bara den ena armen. Finns det ett outsinligt antal brittiska kvinnliga journalister som är så besatta av att gå ner i vikt att de gladeligen ställer upp i TV och testar den ena extrema metoden efter den andra?
Nu till frågan: Tittar jag verkligen på det här? Tja, halvt om halvt. Jag är en obotlig zappare när det inte finns något som fängslar mig, så jag har sett bitar av det här programmet. Men alldeles tillräckligt för att känna mig illa berörd. Förr fanns det freakshows, karnevaler och kringresande tivolin, idag hänger medierna ut extrema kroppshyddor i ett förment hälsofrämjande syfte. Men är skillnaden verkligen så stor?
)O( Lisa )O(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)