Stop Rape Now

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”

–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.

Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):

• Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
• Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
• Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
• Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
• Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
• Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
• Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
• Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter - till och med i den här bittra vinterkylan! - och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.

Bakåtsträvande i mörkblå kostym

Just nu pågår Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping, och trots att jag av naturliga skäl inte har ägnat dem särskilt mycket tid eller energi, har det jag sett gjort mig rejält upprörd. Det började i torsdags då jag såg ett inslag i SVT:s rapport. Glada KD-medlemmar viftade med plakat med texten "Mer medmänsklighet", något jag tycker känns som ett hån med tanke på den milt sagt obarmhärtiga människosyn som genomsyrar alliansens socialförsäkringspolitik. Sedan var det KD-medlemmar som talade om att tydligare nischa partiet till höger om M, eftersom det finns utrymme där. Befinner sig inte KD redan till höger om M? Är de inte redan det mörkblåaste av de blå partierna? Men visst, det är bra om de är tydliga. Höger om M finns utrymme för en mörkblå/brun sörja tillsammans med SD. Är det de väljarna som KD försöker attrahera i ett försök att klamra sig kvar över 4%-spärren?

Men det som verkligen upprörde mig var pratet om att lagstifta mot kvotering. Mot? M gick ju nyligen ut med att det kan bli nödvändigt att lagstifta om kvotering för jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ska ett av de andra allianspartierna då gå åt motsatt håll? M försöker bli det nya feministpartiet, så som de i förra valet satsade på att framställa sig som det nya arbetarepartiet, medan en av deras allierade gör tvärtom.

Tyvärr är pratet om att lagstifta mot kvotering inget nytt för KD, utan bara alltför välbekant. Det är inte ett parti som värnar om kvinnors och mäns lika ställning, vare sig i samhället eller familjen. Ja, de döljer det bra bakom en retorik kring individens valfrihet och att kunskap ska gå före kön, men vad löser det när det fortsätter vara kvinnor som drabbas, kvinnor som får lägre löner, som tvingas till deltidsarbeten? När det finns ett systemfel går det inte att lösa problemet genom att prata om valfrihet. Jag är inte för regleringar för sakens skull, jag är alldeles för mycket liberal i grunden för det, men vissa inbyggda tankefel som den rådande könsmaktordningen kräver lite mer för att en gång för alla förändra. Att stoppa huvudet i sanden ger ingen förändring.

KDU lanserade igår sitt nya jämställdhetsprogram, We Can Do It! - utan kvotering. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det gör mig lite rädd att unga kristdemokrater idag tycks ha en allt annat än modern syn på jämställdheten. För faktum kvarstår: det finns ett könssegregerat tänkande djupt rotat i även vårt svenska samhälle, som är anledningen till löneskillnader och svårigheten för kvinnor att komma fram i styrelser i såväl privata som offentliga bolag och myndigheter.

Charlie Weimers, KDU:s förbundsordförande, skriver följande i sin blogg:

Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på min debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

Jag undrar lite vad det är de definierar som "radikalfeminism". Är det all feminism som strävar efter att bryta upp den rådande könsmaktordningen till förmån för äkta jämställdhet, där kvinnor och män får lika villkor att skapa det liv de vill ha? Alla som talar om att man kan behöva lagstifta för att råda bot på en under årtusenden djupt inarbetad kvinnosyn? Som anser att genusfrågor är viktiga och att genus är en naturlig del av alla sammanhang? Eller är det helt enkelt alla som inte tycker som KDU? Ja, i så fall är jag radikalfeminist. Fast det är jag nog på många sätt, även om jag absolut inte är någon anarkafeminist.

Tongivande i KD:s jämställdhetspolitik är Alice Teodorescu, som var initiativtagare till nätverket "En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra". Detta nätverk har en i grunden intressant tanke, och formulerar sig själva som:

En särskild plats vikt åt kvinnor som inte sväljer samtidens alla sanningar utan eftertanke. En plats för kvinnor som både vill och kan. Som inte är offer för omständigheterna, strukturerna eller andra uppdiktade konstruktioner. En plats för de som saknar genen som styr den kvinnliga avundsjukan, har dumpat Jante och som numera vågar ta risker. Med andra ord kvinnor, som inte drivs av rädslan för att misslyckas utan av möjligheten att lyckas.

Teodorescu definierar sig inte som feminist, och nätverket vill bryta sig loss från radikalfeminismens ok, som har tagit fokus från sakfrågorna. Starka, självständiga, lysande kvinnor i all ära - jag sticker inte under stol med att jag är allt det - men det är inte riktigt så lätt att komma tillrätta med den systematiska ojämställdheten.

I detta nätverk hymlar vi inte med att vi är kvinnor. Vi är tvärtom stolta över det! Vi skäms inte för oss utan bejakar rätten att vara eleganta och feminina och knivskarpt kompetenta. Samtidigt. Vi kopierar inte manligt beteende, manligt kläd- eller kroppsspråk. Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män. Så varför då nöja sig med att vara bleka kopior när alternativet kan vara färgsprakande original

Ja, varför? Sedan när kan en feminist inte vara kvinnlig, snygg och intelligent? Sedan när kan inte en feminist vara i högsta grad ett original? För mig innebär feminism att bejaka individen. Jag är kvinna, högintelligent, kompetent och stolt över det, men jag ser inte till kvinnligt eller manligt i mina beteenden och kvalitéer. Jag anser att alla kvinnor har rätt att vara som de är och klä sig som de vill utan att diskrimineras och kritiseras av sina medsystrar. Det är alltför sällan fallet. Jag har stött på hård kritik från feminister av olika slag för att jag sminkar mig, ofta bär kjol och höga klackar och inte sticker under stol med att jag är kvinna och älskar det! Som feminist är det för mig främmande att fördöma en annan kvinnas stil eller livsval. Jag förstår det kanske inte, men jag har inte rätt att döma henne.

Charlie Weimers skrev också i fredagens SvD en debattartikel om vikten av en kristdemokratisk jämställdhetspolitik. Han anger att KD har tre alternativ:

Det första är att låta det vara som det är. Analysen bakom denna strategi bygger på att Kristdemokraterna inte vinner val på jämställdhetsfrågorna, eftersom borgerliga jämställdhetsivrare har tre feministiska alternativ att välja bland.

Det andra är att ta efter Nya Moderaternas partiledning, och acceptera det feministiska problemformuleringsprivilegiet. Det politiska priset för detta är en reträtt från valfrihet inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen.

Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet.

"det feministiska problemformuleringsprivilegiet". Jo, man tackar! Sedan när är det den starkare, överlägsne parten som ska ha konkretisera och peka på problemen? När problemet ifråga är till deras favör är självklart problemformuleringen ointressant. Ökad jämställdhet är per se inte ett hot mot valfriheten. Jag är själv mycket nyfiken på hur man bedriver en jämställdhetspolitik utan genusperspektiv, för det måste väl vara det som avses med att "låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben".

Maria Wilhelmsson tar i en krönika i Kristdemokraten den 26 januari avstånd från Nya Moderaternas feministiska nyorientering, som hon anser är en "förnedrande offersyn":

Moderaterna orienterar sig nu mot en radikal feministisk ideologisk syn på kvinnor och män som inte hör hemma i en borgerlig regering. Det är förnedrande för kvinnor att alltid betraktas som offer. Det är inte bra för kvinnors självkänsla, mäns självbild eller relationerna mellan könen. I synnerhet är det dåligt för unga kvinnors självbild och självförtroende att matas med föreställningen om att det egna könet är det som ständigt är drabbat av orättvisor.

Naturligtvis är det inte heller bra för unga mäns självbild att pådyvla bilden av att män är överordnade kvinnor och att bli betraktade som förtryckare, potentiella våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare. Det är nämligen det som följer av att definiera maktstrukturerna i samhället på ett kollektivistiskt och förenklat sätt.

Nej, en sann feminism utmålar inte det ena könet som överordnat det andra, utan försöker tvärtom att tvätta bort tanken på mannen som överordnad kvinnan, denna tanke som än idag lever kvar i hela världen. Jag är själv stark motståndare till att måla upp någon som offer, men det är ett faktum att kvinnor ses på ett annat sätt än män. Könsmaktordningen är en konstruktion, men kan bara dekonstrueras genom att vi faktiskt belyser den. Att tiga är att acceptera och vidmakthålla.

Det är dock inte alla KDU- och KD-medlemmar som tycker så här. Det är jag medveten om, och jag hoppas att motståndarna inom partiet också får komma till tals. Mest av allt hoppas jag dock på att vi på morgonen den 20 september i år har en omritad politisk karta, med mindre mörkblått och en gnutta mer rosa.

Könsmord och könssjälvmord 2010

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.

Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som "slida, skida", dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs "Könsmördare" i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist...

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den "civiliserade" världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar - det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn - det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Callisto skriver också:

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår "erektion" inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan "go for hours" om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

JO-anmälan mot Försäkringskassan

Jag driver inget personligt korståg mot Försäkringskassan, även om det antagligen kan te sig så. Men jag tycker att rätt ska vara rätt. Och det är inte rätt att behandla människor så som FK gör. Det är inte heller rätt att låta människor gå helt utan ersättning i månader, så som sker på grund av evighetslånga handläggningstider, registreringsmissar och märkliga beslut som behöver överklagas. Nu riktar Justitieombudsmannen (JO) kritik mot Försäkringskassan efter att ha granskat ett antal fall där människor har fått vänta på beslut och ersättning i flera månader.

Det rör sig om 13 fall vid Försäkringskassor runt om i landet som JO riktar allvarlig kritik och kräver åtgärder mot. Kritiken gäller långsam handläggning, otillräcklig dokumentation, felaktig information, passivitet, bristande service och kunskapsbrister. Det gäller till exempel en person som fick vänta i 8 månader på beslut om ersättning, trots att Fk visste att vederbörande saknade annan försörjning, en person som fick vänta i 6 månader på att få ett pensionsärende omprövat eller ett omprövat beslut om föräldrapenning som tog 5 månader. Handläggningstiderna är verkligen helt orimliga. Kan myndigheten inte sköta sina åtaganden inom rimlig tid får de väl anställa fler handläggare. Svårare än så får det inte vara.

Jag har hört flera fall då gravida kvinnor sjukskrivs på grund av så svåra foglossningar och andra problem under graviditeten att de tvingas till havandeskapspenning, bara för att sisådär ett halvår senare, när barnet är fött, få avslag. När det är med råge för sent att gå tillbaka till arbetet för att få någon inkomst. Några månader utan inkomst är för en del av oss några månader för mycket. Alla har inte en buffert i form av en årslön på banken.

Socialförsäkringsminister Kristina Husmark Persson säger till SVT:s Rapport att hon ser allvarligt på kritiken och att hon förväntar sig att

"Försäkringskassan agerar med stor beslutsamhet och åtgärdar de brister som har uppdagats. Det här är inte acceptabelt."

Nej, det är inte acceptabelt. När Fk dessutom har fått ökade anslag med 600 miljoner kronor för att rätta till problemen med handläggningstider och bristande tillgänglighet får vi väl hoppas att de också gör det. Men risken är att de "rättar till" problemen med sämre underbyggda beslut eller beslut som fattas med blicken för hårt fäst på regeltolkningar, utan utrymme för individens situation. Fast vänta - det är ju så det är idag.

FK:s regler slår hårt

Nej, jag är inget fan av Försäkringskassan. Mina ärenden har de visserligen skött mindre gräsligt illa än många andra man hör talas om (jag blev bara av med en halv månads ersättning förra vintern pga bristande information och fick ingen ersättning alls förrän flera månader i efterhand eftersom handläggningstiden är vad den är), men de nya reglerna är verkligen makalösa. Eller kanske inte reglerna i sig, utan hur de tolkas. För det finns helt klart människor som har missbrukat det tidigare systemet, som har arbetsförmåga men kunnat gå sjukskrivna i åratal utan att det verkar ha gjorts några utredningar av arbetsförmågan eller satts in några rehabiliteringsinsatser. Jag vet också flera personer som gått långtidssjukskrivna men som under tiden arbetat svart. Fusket ska helt självklart bort, men de nya reglerna och alliansens syn på långtidssjukskrivna verkar bygga på att nästan alla är fuskare.

Försäkringskassan hade redan innan en märklig syn på arbetsförmåga. Halvtid innebär till exempel, talade min handläggare om, att man arbetar 4 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Som egenföretagare ser tillvaron inte sådan ut, inte heller om man arbetar i skift eller enligt schema. Då är halvtid snarare 20 timmars arbetsvecka, men se det accepterar inte FK. Och om du inte kan komma upp på morgonen och börja arbeta när normala människor börjar arbeta, då har du i stort sett ingen arbetsförmåga. Enligt de gamla reglerna i alla fall. Dessutom måste du ha samma arbetsförmåga under hela året; årstidsbundna svåra depressioner fungerar inte, inte heller tillstånd som går i skov. Det innebär att människor jag känner till har fått gå långtidssjukskrivna och/eller med förtidspension bara för de inte kan anpassa sig efter FK. För jag tror ärligt talat inte att arbetsmarknaden i sig måste vara riktigt så stelbent att halvtid är 9-13 måndag till fredag.

För mig har räddningen varit att jag är egenföretagare och mer eller mindre bestämmer över min tid. Hade jag försökt förvärvsarbeta med en vanlig anställning så hade nog den där förtidspensionen från 1998 blivit betydligt längre, eftersom jag har varit i behandling, med inte bara inläggningar utan även terapitider och läkarbesök som - hör och häpna - har förekommit på arbetstid. Jag har dessutom tack vare egenmakt över mina arbetstider kunnat arbeta även under perioder med sjukdom, depression, ångest och en allt värre trötthet, i och med att jag kunnat börja arbeta senare på dagen och sitta längre in på kvällar och nätter.

I och med de regler för långtidssjukskrivna som trädde i kraft den 1 juli 2008, och som vid årsskiftet innebar att ett ca 16 000 personer utförsäkrades från FK, tycks arbetsförmågan plötsligt bedömas på ett annat sätt. Om du har varit sjukskriven i 364 dagar under en period om 15 månader, kanske fått förlängd sjukpenning i 550 dagar och inte anses tillräckligt sjuk för fortsatt förlängd sjukpenning, så ska du ut på arbetsmarknaden. Eller rättare sagt till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion. Enligt AF själva innebär den att man tillsammans med deras experter och arbetsförmedlare i individuellt anpassade aktiviteter går igenom vad individen har för möjligheter att återgå i arbete och lägger upp en handlingsplan. Det låter bra, men för en person som varit helt sjukskriven under lång tid kan det vara ett enormt steg att gå till daglig aktivitet med fasta tider. Den som lider av smärta pga en whiplashskada, reumatism eller fibromyalgi, eller av depression, ångest eller sömnstörningar har inte alltid orken till hela dagars aktiviteter, för att inte tala om det där att få kroppen att komma igång på morgnarna! Och den som klarar av att arbeta halvtid, men under den tillåtna ramperioden varit halvtidssjukskriven blir plötsligt halvtidsarbetslös och ska delta i arbetslivsintroduktionen på halvtid. Annars blir det ingen ersättning. Här blir det stelbent om man inte kan anpassa efter individens faktiska förutsättningar.

Än värre blir det när man betraktar reglerna för fortsatt förlängd sjukskrivning. Enligt Försäkringskassans eget dokument kan du få det om du:

• vårdas på sjukhus eller får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus

• riskerar att allvarligt försämras i din sjukdom om du arbetar eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program

Du kan också få förlängd sjukpenning i vissa fall om du på grund av sjukdom har fått sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera dig att du inte kan tillgodogöra dig information.

De här formuleringarna har gett upphov till ganska skrämmande tolkningar hos FK, vilket vi kan läsa om i dagens Aftonbladet. AB har tagit del av en vägledning för FK:s handläggare, som går igenom exempelfall och FK:s bedömning av dessa fall.

• En man, i exemplet kallad Aram, har så svåra ryggsmärtor att han varken kan stå eller sitta längre stunder. Försäkringskassan bedömer att han är för sjuk för att delta i Arbetsförmedlingens program. Ändå bör han inte få förlängd sjukpenning eftersom ”han inte ligger på sjukhus eller får omfattande vård i hemmet, att han inte har en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och han löper ingen risk att bli allvarligt försämrad i sin sjukdom.”
• Avslag får också Murat som efter flera halsoperationer måste sondmatas och får vård i hemmet varje dag.
• Och Erika som brutit båda benen och en arm i en cykelolycka.

Gemensamt för exemplen är att Försäkringskassan inte bedömer hur sjuk man är, utan hur omfattande vård man behöver eller om man riskerar att bli allvarligt sämre av att delta i arbetslivsintroduktionen.

Här tycks alltså tolkningen vara att om du inte är inlagd på sjukhus så har du arbetsförmåga. Det överensstämmer inte med vad FK skriver. Och jag undrar hur någon tror att en person som har brutit båda benen och en arm ska kunna arbeta, eller hur att behöva hjälp att bli sondmatad flera gånger om dagen går att kombinera med ett vanligt arbete. Hur tänker de? Tänker de alls?

Skönhetshysteri eller Jag är glad att jag inte bor i Hollywood

Dagens Aftonbladet skriver om Heidi Montag-Pratts nyligen genomförda plastikoperationer. Inte mindre än 10 ingrepp har hon gjort på kort tid.

Bild från Aftonbladet

Personligen tycker jag inte att skillnaden är så stor, och det hela känns som ett tydligt utslag av en ung kvinnas osäkerhet i den stenhårda konkurrensen i Hollywood. I min tankevärld är Heidi Montag visserligen inte ens en riktig kändis, för att ha varit med i en dokusåpa (The Hills) och vilja bli sångerska meriterar inte kändisstatus. Men det är inte vad det handlar om nu.

Vad får unga kvinnor att gå på skön-hetsen så att de villigt lägger sig under kniven och suger ut fett, sprutar in fett och andra ämnen och riskerar både liv och hälsa? Jag är inte lika ung, men kvinna, och kan inte förstå det. Alls. Jag förstår att konkurrensen i Hollywood och Kalifornien är stenhård, att det kan kännas som om "alla" är smala, blonda, ursnygga och har stora bröst - och sanningen är nog också att många går omkring och har gjort en hel massa ingrepp. Så den där påstådda skönheten är inte äkta! Men ändå går en enormt stor del av kvinnorna, unga som gamla, på det; de köper skönhetsmyten rakt av, utan ifrågasättanden. Och om man gör det, så ingår förstås ett bonuspaket med jämförelser, där man själv på något mystiskt sätt alltid misslyckas med att leva upp till den där idealbilden.

För mig tog det över 30 år innan jag ens började förstå och ibland kunna känna att jag ser bra ut, trots att jag inte helt faller in i mallen. I mitt tycke är den vackrast som är mest sig själv; alla har något vackert och den konstlade skönheten tycker jag inte är skön på något sätt. Den är tråkig, personlighetslös, ounik. Kvinnan är vacker; kvinnligheten är vacker, men alla låter den inte skina igenom. Låt din helt unika skönhet lysa, dölj den inte bara för att du inte är "perfekt". För vem bestämmer vad som är perfekt och vackert?

Titta på bilden nedanför. Tycker ni att det är en förebild för dagens unga kvinnor?

Skulle ni göra likadant om ni hade möjligheten?

I så fall: Varför???

Bild från Aftonbladet

Felsteg, Försäkringskassan!

Många har kanske läst eller hört om Miriam Landau, som när hon fick skadestånd efter det slavarbete hon tvingades till i ghettot under Förintelsen förlorade halva det retroaktiva skadeståndet till Försäkringskassan, som dessutom sänkte hennes pension till den s.k. garantipensionen. Anledningen? Den tyska staten kallade ersättningen för pension och FK ansåg därför att det var pengar som Miriam Landau hade tjänat in på frivilligt arbete, och som därför skulle ersätta en del av hennes pension.

Efter tre års processande, där både Läns- och Kammarrätt gav FK rätt, slog Regeringsrätten i veckan fast att FK inte har rätt att sänka Miriam Landaus pension på grund av skadeståndet. (Läs mer här och här, och se hur frågan uppmärksammades i Times Online.)

Personligen tycker jag att FKs resonemang är helt obegripligt. Hur kan någon resonera som att arbetet i det judiska ghettot var frivilligt? Hur kan man ta ifrån en människa som överlevde Förintelsen och Auschwitz-Birkenau, men med så svåra följder att hon tidigt blev sjukpensionär, det skadestånd hon får för slavarbete och som är en liten upprättelse från den tyska staten? Man får inte vara så stelbent att man tittar på hur skadeståndet betecknas och sedan fatta beslut därifrån, utan att ens undersöka saken med den tyska staten. För de erkänner att det handlar om något annat än en pension för utfört arbete. Om FKs handläggare hade haft lite mer hjärta och tagit ett steg till för att undersöka vad det här handlade om, i stället för att stelbent följa sina paragrafer, så hade kanske en idag 85-årig kvinna sluppit att ägna tre år åt processande. Historien förtäljer dock inte om hon får tillbaka den delen av skadeståndet som Försäkringskassan lade beslag på.

Men Miriam Landau är inte den enda som råkat ut för FKs stelbenthet. Jag fick idag veta att min farmor, som gick bort för ungefär ett och halvt år sedan, tydligen inte fick någon svensk pension. Anledningen var den veteranersättning/-pension hon fick från sitt gamla hemland, Finland, för arbete och insatser under andra världskriget. Trots decennier i Sverige tvingades hon alltså att välja mellan dessa båda pensioner. Jag vet inte om det blev så på grund av att farmor, såvitt jag vet, var den som tog hand om gården och familjen och därför hade större delen av sitt livs förvärvsinkomst från Finland (dvs från andra sidan älven), eller om det är någon annan sorts paragrafrytteri som låg bakom beslutet. I Tornedalen var det i stort sett tvunget att kvinnan tog hand om hemmet, eftersom arbetstillfällena var få och männen ofta borta i långa perioder, i skogen eller på älvarna. Signalen som sänds känns som att det finns ytterligare orättvisor inbyggda i vår så kallade välfärdsstat, och att de framför allt drabbar kvinnor. I just det här fallet undrar jag i och för sig om det inte kan vara på liknande sätt för andra som kom från Finland efter kriget.

Är det inte dags att Försäkringskassan eller lagstiftare stannar upp och tänker efter lite? Är det verkligen människovärdigt att räkna krigsskadestånd och -ersättning som pension och berättiga att man drar in eller sänker personens befintliga pension? Är det så vi vill att de äldre som utstått umbäranden som de flesta av oss aldrig kommer att ha en aning om ska behandlas?

Ja, det är lättare att inte veta och att inte förargas, men det kan är inte rätt. Det är inte rätt någonstans och jag begriper bara inte FK:s resonemang.

Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.

I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är "inte särskilt smart, kanske till och med dumt" att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha - och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.

Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler - deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

...

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta - men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

Sedan jag skrev inlägget "Det får räcka nu - om den manliga kulturelitens trakasserier" har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams "Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar" i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om "männens globala krig mot kvinnorna". Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?

Om empowerment

Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.

Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:

empowerment [impa^u´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv

Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.

När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete - men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.

Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den "subbighet" som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.

Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.

I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.

Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?

Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!

Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!

Självförhärligande genom att förminska andra

Jag har på sistone sett en del beteenden hos flera människor runt mig som jag tycker är allt annat än trevliga; ja, som jag rent av tycker är oattraktiva och väldigt omogna. I några fall har jag anat de här tendenserna, i andra kommer de som en total överraskning. Det handlar om människor som förhärligar sig själva och sina kunskaper på ett sätt som är allt annat än ödmjukt, som uttrycker sig som som om de vore förmer än andra, vet allt och inte har något att lära av dem som finns runt omkring. Självklart bottnar ett sådant beteende, där man måste framhäva sig genom att förminska andra, i egen osäkerhet, för annars skulle man inte behöva betona att man är bättre än andra.

Självförhärligande och egenberöm i all ära - alla som följer mig vet väl vid det här laget vad jag tycker om Jante - men det finns sätt och sätt att slå på sin egen trumma. Jag reagerar inte på någon som med fog pratar om hur duktig hon är på något, för talang, kunskap och hårt arbete förtjänar beröm, men när det kommer in ett element av att sätta sig på en piedestal över andra och förminska sina medmänniskor (ofta medsystrar) för att framstå i bättre dager, så är det oattraktivt. Om det dessutom dyker upp spår av något slags inbillad fullkomlighet så tröttnar jag, stänger av och går. Ingen är fullkomlig, alla kan vi alltid bli bättre, lära mer, lära nytt. Den som föraktar lärandet och lärprocessen har jag väldigt lite till övers för.

Jag har träffat människor som verkligen är bland de främsta inom sina områden, och omger mig gärna med framgångsrika, talangfulla, intelligenta, kreativa och drivna människor. Varför? Inte för att jag imponeras av dem, för jag imponeras inte av fina titlar, berömmelse eller status, utan för att de inspirerar mig och för att vi ofta är på samma våglängd. Vi tänker på liknande sätt. Jag beundrar driv, intelligens, det outtröttliga arbetet för att bli bättre, sätta och nå ett mål och våga gå sin egen väg utan att lyssna på olyckskorparna som alltid kraxar så fort någon sticker ut. Jag tycker om människor som vågar utmana sig själva. De verkligt framgångsrika människorna jag träffat har arbetat enormt hårt för att realisera sina potential och göra något av sina talanger, är öppna och kreativa och otroligt ödmjuka. De säger inte "jag är bäst och därför är du inte lika bra", utan har förstått att det finns utrymme för att alla ska kunna vara bra. De vet vad de är bra på och hur de ska framhäva det, men känner också sina svagheter och det de vill bli bättre på. Och de fortsätter att lära, fortsätter att träna hårt och sikta framåt. De vet hur mycket de har arbetat för att komma dit de befinner sig - det är inget som bara händer och först när man har arbetat hårt för att nå sitt mål uppskattar man det verkligen. Därifrån kommer en sann ödmjukhet som inte kräver att någon annan är sämre för att man ska känna sig bra.

Alla har säkert hört ordspråket "eget beröm luktar illa". Själv tycker jag att det oftast är helt osant, för varför skulle vi inte berömma oss själva? Däremot luktar det lite unket när någon berömmer sig själv genom att sätta sig över andra och låtsas vara förmer. Brist på ödmjukhet och respekt för sina medmänniskor och jämlikar stinker faktiskt ganska rejält.