Början till slutet på ett kapitel

En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.

Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.

Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och... ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?

Kan det ha vänt?

Jag börjar ana att det kan ha vänt nu, att antideppet har börjat få effekt så att det har vänt. Det är inte någon stor förändring, jag är fortfarande otroligt trött och lättuttröttad, har ångestattacker av större och mindre slag och svårt för att ta mig för saker, men något har ändrats. Det är lättare att skingra mörkret, lättare när allt känns svart att hitta saker som gör det ljusare och lättare, det känns som om det inte är lika långt upp till ytan längre, som om jag frustrerande långsamt börjar närma mig mig själv igen. Än är det en bit kvar, men det känns närmare än på länge. Jag behöver inte anstränga mig så för att vara mig själv, åtminstone inte alltid. De senaste dagarna när jag har gått på stan har jag visserligen känt mig väldigt dissocierad, nästan som om jag vandrar omkring i en glasbubbla i en annan värld, separarerad från alla andra, även om jag kan kommunicera med dem. Förhoppningsvis handlar det bara om något tillfälligt, övergående; kanske trötthet som gör att jag inte tar in och interagerar med alla stimuli, kanske en förkylning i kroppen, för ungefär så brukar det kännas rent kognitivt när jag har feber. Några kvällar har jag faktiskt varit så trött att jag har känt mig febrig; jag, som sällan har feber alls och när jag har det hamnar på grader som är normala för de flesta andra (jag har låg normaltemperatur). Men ändå känns det som om det börjar vända.

Några saker skrämmer mig:

• Att det tar så lång tid att komma tillbaka
• Att jag är tröttare nu än när jag blev sjukskriven. Det kan visserligen bero på att jag inte kände efter så länge jag var inne i ett mer akut stresstillstånd, men ändå. Borde jag inte bli piggare av att vila?
• Att ångesten fortfarande är såpass stark och tar mycket energi
• Att det fortfarande är svårt att äta eftersom jag inte har någon aptit (så jag äter lite mer "skräp" och onyttigheter bara för att det är enklare, vilket kanske inte egentligen är så värst bra för kroppen)
• Att jag är mindre stresstålig än tidigare
• Att jag kan bli så trött efter att ha jobbat några timmar att jag är nästan lipfärdig

Så här är det: Jag vill komma tillbaka till normal arbetstid så snabbt som möjligt, och vill dessutom ha ork att satsa på makeupandet genom att marknadsföra mig lite, kanske söka jobb på varuhusens sminkavdelningar för att få en lite mer fast inkomst, och bestämma mig för vad jag egentligen vill med det här. Jag vill dessutom kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa ut boken jag översätter och komma igång ordentligt med översättningen, för jag har inte kommit så långt med den som jag borde ha gjort. Men jag har supersvårt för att förmå mig att sätta mig och läsa alls, framför allt när jag inte har kommit in i boken ordentligt. Igår kunde jag däremot sträckläsa ut en bok - Twilight av Stephenie Meyer (underbar!) - så koncentrationsförmågan kanske börjar komma tillbaka. Jag får väl göra som jag gjort några gånger tidigare: Ta med boken och sätta mig på ett café och läsa några timmar. Perfekt att göra på juldagar när allt annat är tråkigt.

Jag har bra dagar och mindre bra dagar, dagar när jag kan jobba jättefokuserat i flera timmar och dagar då jag inte klarar av att komma igång med jobbet alls, dagar utan ångest och dagar med ångestattacker. Men mitt i allt så känns det ändå som om mörkret börjar lätta och som om det är på väg uppåt igen. Det sa min terapeut också, och när andra märker det borde det vara ett gott tecken. Jag ska ta mig ur det här den här gången också!

Går ränderna aldrig ur?

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra - jämföra med hur de har sett ut - så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Viktfobi?

För två veckor sedan när jag hade terapi så hamnade vi i en diskussion kring vikten, något jag har märkt är ett lite känsligt område. Nej, inte känsligt förresten, utan mer något som jag helst inte pratar om.
Den gången påpekade jag att jag hade gått upp två kilo på två veckor, eftersom jag hade märkt att jag hade tappat lite mer än jag trodde (effekt av bristande aptit pga antidepp), och tyckte att jag var jäkligt duktig som hade gått upp dem igen. Jag förstod visserligen inte riktigt hur det hade gått till på vare sig ned- eller uppvägen eftersom jag inte tyckte att jag hade ändrat på något, men kanske hade jag det ändå utan att tänka på det. Men upp hade jag gått i alla fall.

När jag hade märkt att jag gått ner så funderade jag lite på vad som skulle hända om jag gick ner mer och hamnade runt ett anorektiskt BMI. Skulle någon reagera, skulle någon säga något? Någon i vården, alltså. Jag tror ärligt talat inte det. Men vi diskuterade ändå det, eftersom det är en intressant fråga hur man definierar det om någon har en anorektisk vikt men inte i övrigt en ätstörning. Nu ligger jag inte ens på en anorektisk vikt, så det är en hypotetisk diskussion, men ändå. Säg att jag gjorde det. Jag svälter inte, kompenserar inte på något sätt, har ingen viktfobi och anledningen till att jag inte har mens är att jag har hormonspiral (dessutom hade jag mens även på ett BMI under 13, så jag blir inte av med den). Huruvida det är en ätstörning eller inte handlar ju inte om vikten, vilket alla vi som varit där är väl medvetna om, även om vikten är en del av det. Är det en ätstörning om man går ner till en anorektisk vikt men inte har några anorektiska tankar och beteenden och inte uppfyller de andra kriterierna? Och spelar det någon roll för svaret om man haft en ätstörning tidigare?

Min terapeut ifrågasätter dock att jag inte skulle ha viktfobi. Anledningen är att jag inte vill gå upp mer i vikt, och inte tänker göra det. Men jag nojar inte över vikten, jag försöker inte gå ner utan tvärtom se till att jag inte går ner för mycket, men samtidigt har jag noll och ingen lust att gå upp. Det har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jag anser inte att det är viktfobi. För mig är viktfobi det jag brukade ha när jag fick ångest och sug i bröstet av blotta tanken på att gå upp i vikt och när jag kunde börja gråta för att vågen visade mer än gången innan. Nu är jag mer likgiltig till de där siffrorna, men jag kommer nog aldrig att vilja gå upp. Och ärligt talat: Hur många kvinnor vill gå upp i vikt? Gå ut på gatan och fråga 100 kvinnor så kan jag svära på att minst 75% inte vill gå upp, oavsett storlek. Troligen fler. Varför skulle just jag behöva vara annorlunda för att jag varit anorektisk?

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över om det kan ligga ett uns av sanning i terapeutens ord. Det känns inte så, jag känner ingen fobi eller ångest eller rädsla för att gå upp, men kan det vara så att jag bara tänker och känner på ett annat sätt nu? Faktum är visserligen att jag gick upp en massa kilon utan att vilja det när jag tog mig ur anorexin, så att jag inte vill betyder egentligen ingenting. Men jag tänker inte anstränga mig för att lägga på mig mer. Går jag upp så går jag upp, helt enkelt. Att hela tiden behöva tänka på vad jag äter känns alldeles för onormalt, och jag vet ju av erfarenhet att jag guppar lite upp och ner i vikt. Dessutom är det inte som om jag väger jättelite, men jag ligger strax under normalt nu eftersom jag upptäckte igår att jag tappat lite igen (har höjt antideppet).

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om vikten, känner mig alltid liksom anklagad och går in i försvarsställning. Vilket är jättebarnsligt, för jag vet att jag inte gjort något fel även om det känns som om min terapeut tycker att jag har det när jag går ner. Jag har inget att försvara. Ska det här alltid vara ett känsligt kapitel, eller är det bara just med min terapeut eftersom hon har sett mig som nästan sämst också och jag är rädd för att hon ska stämpla mig som ätstörd trots att vi båda är väl medvetna om att jag inte är det? Jag är ju fri(sk) från ätstörningen och har inte gått tillbaka bara för att jag tappat ett par kilo! Varför räcker det plötsligt inte med att jag vet vad jag har för beteenden, varför vågar jag inte bara lita helt på mig själv utan tar åt mig av vad andra kanske tänker och tycker? Är jag rädd för att andra ska tro att "ränderna aldrig går ur" som en kompis uttryckte det, eller är jag rädd för att de faktiskt inte har gått ur och jag fortfarande kan förleda mig själv?

Jag fick en bloggaward!

Allrafinaste Helena har gett mig en bloggaward. Jag blir alldeles stum och varm inombords när jag läser vad hon skriver:
Lisa - är alltså tjejen med tre bloggar :O Den jag följer mest är "Jagfinns"-bloggen. Lisa är tjejen jag skrev om här ovan. Tjejen som efter några års "frånvaro" äntligen är tillbaka i mitt liv.Hennes ord är fortfarande väldigt betydelsefulla för mig och hennes förmåga att sätta samman olika ord i fantastiska inlägg är om möjligt ännu bättre. Hon gör skillnad i mitt liv.
Lisa, jag vet att även du behöver en extra varm kram just nu. Jag finns här om det är någonting. Kramar och kärlek <3

Helena, om du visste vad dina ord värmer! Just nu känner jag mig vissa dagar verkligen tom och frusen och vet inte hur jag ska komma ur alltihop, men så kommer ljusstrimmorna i form av alla underbara människor och så känns det lite hoppfullare. Självklart kommer jag igenom det här och ut i ljuset igen. Jag har gjort det förr, det är bara en tidsfråga.

Massa kramar och mycket kärlek till dig och till alla ni änglar som lyser som stjärnstrålar på själens natthimmel och på ett ögonblick kan göra natten till dag. <3 <3 <3

Svar: Ämnesomsättning och viktuppgång

Jag fick frågor både av Louise och en anonym skribent om det här med hur man upptäckte att jag hade dålig ämnesomsättning. Det är givetvis något som jag tror att alla anorektiker är livrädda för, att man bara ska rusa upp i vikt till övervikt trots att man äter normalt, och att man ska ha "förstört" ämnesomsättningen. Många gånger har man sänkt sin ämnesomsättning genom svälten, eftersom det är så kroppen reagerar vid svält för att hushålla med energin, men när man börjar äta igen så kommer den igång. Och då blir det ofta så att man måste äta mer för att fortsätta gå upp. Men ju större obalans kroppen är i - och det gäller framför allt bulimiker eller anorektiker som kräks mycket eller missbrukar diverse medel för att kompensera - desto längre tid tar det för den att komma i balans igen, och då är det vanligt att lägga på sig ganska mycket vätska, och det kan ske fort. "Vanlig" viktuppgång går sällan så fort. Om man har gått upp i vätska så kommer den däremot att successivt försvinna när salthalter och kroppens vätskebalans normaliseras.

För mig var det så att man vid provtagning medan jag fortfarande var anorektisk upptäckte något mysko med mina ämnesomsättningsprover - två prover som drog åt lite olika håll. Så min husläkare pratade med en endokrinolog och tog nya prover samt serumprover som visade att ämnesomsättningen var sänkt, troligen på grund av en tidigare inflammation i sköldkörteln. Jag har inte haft någon inflammation som jag vet om, men räknar med att det blivit en autoimmun påverkan genom all den stress som ätstörningen innebar för kroppen. Men det var enligt experten alltså inte en sänkt ämnesomsättning pga ätstörningen utan pga andra faktorer.

Jag kan inte säga att jag märkte av några av symtomen, eftersom de är ungefär identiska med svältsymtom och flera depressionssymtom, men givetvis kan t.ex. min envisa heshet ha berott på detta. Jag gick inte upp i vikt och har inte heller efteråt haft lätt för att gå upp i vikt (har aldrig haft det), men så här i efterhand misstänker jag att det är tack vare detta som jag inte fortsatte snabbt ner i vikt. Vilket jag idag är väldigt glad för, med tanke på hur kämpigt det var att ta igen de kilon jag tagit igen.

Sedan var det ju så att till skillnad från om man har sänkt sin ämnesomsättning genom svält, när den höjs igen när man kommit igång med normalt ätande och börjar gå upp i vikt, så blev min ämnesomsättning och mina prover mycket sämre när jag började äta normalt och gå upp mer. Eftersom jag gick på regelbunden kontroll för att se till att vi skulle få rätt dos på medicinerna så märktes detta, och det var ju också ett tecken på att det inte var svältrelaterat (även om alla mina följder av ätstörningen nog egentligen är relaterade till anorexin). Idag har jag kunnat sänka medicindosen lite och mina värden ligger inom normalintervallet vid provtagningar. Jag hade ett tag en förhoppning om att en dag bli fri från medicinen, men har gett upp den tanken nu, för det är nog helt enkelt så att min sköldkörtel skadades och jag därför behöver lite uppbackning av hormon för att fungera normalt.

Var detta ett bra svar, tjejer? Det är så mycket jag vet i alla fall. Jag tror inte att någon av er behöver oroa er, men vet att ni gör det ändå, för när jag började gå upp var jag livrädd för att just jag skulle fortsätta upp, upp, upp och ingenting någon sa kunde hjälpa. Det är helt enkelt något man måste gå igenom själv för att se att man inte blir överviktig av att äta normalt. Ge det tid, för tänk hur många år ni gett ätstörningen - då är det inte så konstigt om det tar tid att bli normal igen. En del läkare säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att nå botten, men det tror jag inte på. För mig tog det några decennier att nå botten och kanske 4 år att bli frisk. Men mycket hårt arbete, diverse bakslag och tålamod eftersom jag är en extremt otålig person. Ni kan också bli fri(sk)a!

Adventstankar

Första advent idag, och jag kan inte förstå hur det redan blivit det. Vart tog hösten vägen? December imorgon, snart Nobelprisutdelning, Lucia och julen kommer allt närmare. Jag ser inte fram emot jul, det har jag inte gjort på åratal. Barndomens ivriga väntan på julafton, alla förväntningar och spänningen är sedan länge borta. Det ersattes av ångest från alla jular då jag mådde dåligt och låtsades att allt var bra för att inte förstöra för resten av familjen, alla jular då jag kände plikten att tindra och glädjas och tog på en mask för att i hemlighet smita in på toaletten eller döva den inre smärtan med yttre smärta. Det var åren då adventspsalmens ord "Advent är mörker och kyla" sannerligen stämde för mig. Numera är allt annorlunda, men det är ändå något i allt kring jul som fortfarande drar ner mig och lägger ett mörkt täcke över allt.

Jag tycker att det är jobbigt med att det läggs sådan vikt på familjen kring jul eftersom det alltid påminner mig om hur utanför jag känner mig tillsammans med min familj, hur jag liksom inte är delaktig i den. Jag känner ingen närhet till mina föräldrar, inget naturligt band. Ingen vill väl bli påmind om hur de inte passar in, så det är inte konstigt att jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med familjen. Trots att det går mycket bättre än förr.
När jag är med min familj kan jag känna att jag verkligen saknar en familj, en riktig varm grupp med människor som jag vet älskar mig ovillkorligt och som skulle ställa upp no matter what. Det vet jag att åtminstone mina föräldrar inte skulle, de har sällan ställt upp för mig. De har fått många chanser och svikit mig gång på gång. Jag vet att det är för sent för mig att få den familj jag saknar genom min biologiska familj, så det är dags att bilda min egen familj. Men eftersom jag inte har någon partner känns det ibland ensamt att vara med min familj eftersom det påminner mig om att jag är singel. Och ensam. Den hemskaste ensamheten är ju att vara ensam i ett sällskap med människor.

Jag vet ju att jag inte är den enda som inte tycker om jul, som förknippar denna glädjens högtid mer med ångest och stress än med förväntan och glädje. Förhoppningsvis kan jag fira åtminstone en del av julafton med likasinnade, människor som inte heller vill fira jul, som inte ens har sina familjer här. Hur gör ni på jul?

Idag sänder jag en varm kram och mina tankar till alla som också känner mörker och kyla idag.

Att hinna andas

De senaste dagarna har jag levt med nästan ständig stress, som känns som om den sitter nästan som en klump i halsen. Antagligen är det lite ångest, men det känns mycket som stress över att försöka hinna med allt. Lite känns det som att balansera på en tunn lina, där jag vet att jag kommer att hålla balansen och det i vilket fall som helst inte är katastrof om jag inte gör det, för jag kommer inte att falla ned i någon avgrund och slå mig fördärvad. Men ändå... helt behagligt är det inte.

Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.

Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst ;-)

Plötsligt slår mörkret till

Idag är en sådan där dag då allt plötsligt blev väldigt tungt, det känns som om en iskyla planterade sig längs med ryggraden och kyler skelettet till is så att jag fryser inifrån, klumpen i magen och halsen bara växer men gråten kommer inte, och luften är tung att andas. Mörkret tränger sig på när jag inte orkar hålla det borta. För det mesta är jag så bra på att hålla det borta, hålla mig aktiverad, göra saker, positiva saker, sådant som får mig att må bra. Så kommer en liten droppe som får bägaren att rinna över, ett litet svek, ett litet tvivel, och det är som om marken rämnar under mina fötter. All ork bara rinner av mig.

Jag har accepterat att jag är deprimerad och försöker inte förneka det genom att hålla mig aktiv. Men jag mår bättre när jag gör saker, när jag är bland människor, även om jag just nu blir otroligt trött efteråt. Så det finns ju en klar anledning till att jag är halvtidssjukskriven. Tro mig, det är väldigt berättigat och jag blir tröttare än vad jag själv egentligen vill medge. Jag vill bara få tillbaka orken och bli mitt vanliga energiska jag igen.

Samtidigt är det inte i närheten av så illa som för tio år sedan, och jag lever inte ut en massa självdestruktivitet. Den här gången är jag deprimerad utan att svälta eller skära mig, och skillnaden är enorm. Jag kan klara av ångest utan att försöka fly, kan till och med hantera den så lätt som att jag stannar upp, andas igenom den, känner och bryter den tankespiral som fördjupar ångesten. Det går. Men det tar kraft att göra det gång på gång. Armar och ben känns som blytung spagetti och det pirrar i fingrarna - det är så ångesten känns i kroppen innan jag känner den i huvudet. Och så har det varit ett tag nu. Jag vet att antidepp kan förstärka ångest i början, och när man höjer dosen, och jag har lugnande att ta, men vill inte göra det (har bara tagit det en gång på 1½ månad) så länge jag klarar mig. Det känns onödigt att ta behovsmedicin när jag klarar mig utan den, även om den kanske skulle kunna lindra ångesten. Men bortsett från kortare stunder klarar jag faktiskt av ångesten förvånansvärt bra. Så bra att det förvånar mig, faktiskt. Skillnaden mot alla år då jag var så rädd för ångesten att jag hela tiden försökte fly från den, med ganska självdestruktiva metoder dessutom, är så stor att det inte går att beskriva. tänk om jag hade vetat då hur ofarlig den var. Läskig - o ja, skrämmande - javisst, men farlig - nej. Inte ett dugg, faktiskt.

Jag får allt fler bevis på hur långt jag kommit, och på att jag verkligen kan hantera alla gamla destruktiva tankar som kan dyka upp. Ta bara det här: I ett par månader har jag tänkt köpa nya skalpellblad att ha hemma "ifall att", men varje gång jag är inne i stan glömmer jag det. Att skada mig är en tanke som drar genom huvudet då och då, och som ibland känns som en väldigt stark längtan, men den är inte så närvarande att jag kommer ihåg den när jag skulle kunna gå från tanke till handling. Och det är intressant. För de där stunderna då jag vill skada mig kan jag nästan förbanna att jag glömmer bort att skaffa de där bladen, men samtidigt så innebär det att jag slår bort impulsen och låter bli. Att använda något annat är inte en lösning. Jag kommer hela tiden längre och längre bort från att skada mig, och det gör mig stolt.

Trots upplevelsen av att ha fallit ner i ett svart hål idag så har jag faktiskt inga som helst tankar på att vara självdestruktiv, och det är verkligen ett ljus i det här mörkret. Plötsligt känns allt lite lättare. Jag hoppas på att hitta fler ljus, och att allt ska vara ljusare och lättare imorgon. Men idag har det verkligen varit tungt att andas. Jag vill ha lite tjockare hud igen, och lite mer energi så att jag inte faller ihop av en liten besvikelse.

Överdos av ord

Orden stockar sig i huvudet, de är för många, tumlar runt varandra och vill ut, men fastnar liksom. Det är så mycket som jag skulle vilja säga, så många tankar som håller på att formuleras, men så någonstans på vägen... tar det liksom stopp. Inte blir det lättare när jag jobbat med ord en hel dag, med andras ord, andras tankar som jag försöker klä i svenska ord. Då tröttnar ögonen till sist och jag vill göra något annat. Inte läsa, inte skriva. Men vad gör jag av mina tankar? Jag har ett behov av att skriva, ett behov av att uttrycka mig, att sätta ord på tankar och känslor. Jag märker att om jag inte får skriva av mig lite, släppa ut en del av det där tankevirrvarret, så surrar tankarna som en bikupa på kvällen och jag får inte ro.

Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra...

Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.

Antijantelagen

Antijantelagen

De tio budorden lyder:

Du ska tro att du är enastående.
Du är värd långt mer än du tror.
Du kan lära dig allt.
Du är bättre än många andra.
Du vet mycket mer än många andra.
Du har mycket att vara stolt över.
Du duger till allt.
Du skall le och skratta.
Du har någon som bryr sig om dig.
Du har kunskaper att lära ut.

Antijantelagen, eller jäntelagen, utformades av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte, och är en motreaktion till Aksel Sandemoses jantelag.

Eftersom jag inte är någon anhängare av jantelagen, som jag tycker förminskar människor och förhindrar dem från att leva upp till sin fulla potential och helt enkelt hindrar dem från vara sina fantastiska jag, av rädsla för att sticka ut eller för vad andra ska säga, så vill jag dela med mig av den här. Framför allt som jag precis hittade ett papper med den när jag röjde upp lite här hemma. Hur sant är det inte?

Tänk om alla barn fick lära sig de här visdomsorden från när de började i förskolan?
Tänk om vi alla tog in dem, satte dem på väggen eller någonstans där vi kunde läsa dem varje dag, och började leva efter dem? Skulle inte det kunna innebära en revolution?

Då och nu - svar och funderingar

Lisa W och Matilda hade intressanta kommentarer till föregående inlägg, och jag har redan kommenterat dem till viss del. Men bara så ni vet: Jag vet att jag är smal och att jag har marginal att bli större. Jag har väldigt få tjockdagar och när jag har det är jag helt medveten om att det inte handlar om kroppen utan bara om en gammal ovana att feltolka allmänt missnöje som att det skulle vara något så enkelt som att min kropp är fel. Vilket givetvis inte är sant. Fat is not a feeling. Det är en feltolkning av att en verklig känsla i själva verket skulle bero på att jag är fet. Vilket egentligen vore bisarrt.

Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har "folk" ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.

Matilda ställde följande fråga: "Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 - hur såg du ut då?"
Jag har faktiskt inget "innan jag blev sjuk". Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan "bara" fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.

Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont - jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.

Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.

Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!

Då och nu - i bild

Då och nu. Ibland slås jag av hur mycket som hänt på de senaste 10 åren, hur i stort sett allt faktiskt har förändrats bara på de senaste 4 åren. Jag har varit fri(sk) i bara fyra år, sedan september 2004 då jag en dag insåg att det nog var över nu. Visst är jag en nykter = icke svältande anorektiker, men jag lever ett friskt liv och har friska tankar och beteenden, till och med jämfört med många som alltid varit friska.

En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!

Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo - eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen - utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.

Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos "synfel". Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.

Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum - millennieskiftet och Halloween i år - och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.

31 december 1999:

31 oktober 2008:

Jag har tvekat om att lägga in foton eftersom jag inte vill att någon ska använda dem som thinspiration, men väljer ändå att göra det nu. Om ni vill bli inspirerade, bli hellre det av foto nr 2. för idag mår jag bra och är hälsosam. Det var jag inte för nio år sedan... Och bra, det mådde jag inte. Jag hade superångest den kvällen för att jag kände mig "för stor" och för att jag skulle behöva äta en 5-rätters middag.

En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.

Det är klart att man kan bli frisk!

Jag har många gånger mötts av tvivel från människor som tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, eller för den delen från många andra psykiska problem, och är medveten om att många med mig har mötts av samma tvivel. Till en början gjorde de att jag kände en enorm press på mig att vara friskare än frisk för att bevisa att jag visst var frisk, och nästan ständigt rannsakade mig själv och ifrågasatte om jag verkligen var frisk. För vad är egentligen friskt?

Jag kände på fullt allvar att jag var tvungen att försvara min friskhet på ett sätt som egentligen är ganska absurt, för vilka andra behöver göra det? Jag vågade inte tala om att jag mådde dåligt ibland, kände mig tvungen att vara glad och positiv och kontrollerad och samlad och aldrig prata om vilka mörka tankar jag också kunde ha, för tänk om någon trodde att jag fortfarande var sjuk? "Folk" vet ju att anorektiker ljuger, så då kanske de trodde att jag också gjorde det? Därför var jag i stort sett tvungen att t.ex. tacka ja när jag blev bjuden på något, även om jag egentligen inte ville ha för att jag helt enkelt inte var sugen.

Sedan ifrågasatte min kloka terapeut om det verkligen är så friskt att behöva vara friskare än frisk och förneka att man mår dåligt, vilket drog undan mattan under fötterna på mig ett tag, innan jag samlade mig och insåg att jag faktiskt inte behöver bevisa något för någon. Jag behöver inte försvara att jag inte längre svälter mig men att jag ändå är smal, men normalsmal i stället för underviktigt mager, jag behöver inte äta om jag inte vill eller inte är sugen, jag får må dåligt utan att veta varför och ingen har egentligen rätt att ifrågasätta hur jag mår eller vad jag gör. Jag vet ju vad jag gör och att jag inte lever ut en ätstörning eller skadar mig. Långsamt började jag släppa pressen på att vara friskast i världen och få en mer nyanserad bild av vad frisk innebär för mig, och kunde släppa känslan av att behöva försvara mig mot andras tvivel. Det har varit en process, men nu i veckan insåg jag att jag inte längre känner mig hotad av eventuella tvivel och misstro.

Visst irriterar det mig att människor, inte minst många i vårdyrken, tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, att "en gång anorektiker, alltid anorektiker" och att de nästan tycks förvänta sig att man ska fortsätta vara instabil eller ha ett problematiskt förhållande till mat, vikt och kroppen. Men faktum är att jag och de flesta andra friska f.d. ätstörda tvärtom verkar ha ett mindre problematiskt förhållande till allt det där än många som aldrig haft en ätstörning. Vi verkar vara de friskare i ett allt mer stört samhälle.
Jag har haft tur i oturen att jag aldrig har fått andra diagnoser, eftersom jag var så privat och kontrollerad kring mitt självskadande att jag aldrig hamnade på akuten, för tyvärr är det så att även felaktiga diagnosetiketter har en tendens att hänga kvar. Fast jag misstänker att så fort en läkare får höra att jag är tidigare anorektiker så dyker det upp en massa fördomar om att jag ljuger och manipulerar och nog inte alls är så frisk som jag verkar, men skillnaden mot för bara några år sedan är jag inte ser det i första hand som ett hot längre, utan som en möjlighet att visa att det inte alls är så.
OK, det är tyvärr sant att många med ätstörningar blir aldrig helt friska eftersom de inte släpper hela ätstörningen, men den som släpper alltihop kan bli helt frisk. Det är faktiskt inte konstigare än så. Men vad "frisk" innebär är en definitionsfråga. Är en frisk anorektiker bara som en nykter alkoholist som skulle kunna få ett återfall? Kanske, men faktum är fortfarande att en icke svältande eller kompenserande person inte är anorektiker. Så då är man väl frisk? Om jag inte längre skadar mig är jag inte längre självskadande, eller hur?

Jag undrar vad människor som betvivlar att man kan bli frisk från en ätstörning menar med frisk. Och jag undrar varför de tycks tro att om jag uttrycker tankar om bantning eller självskadande så skulle jag också agera ut tankarna - har de själva så dålig impulskontroll att de alltid omsätter sina tankar i handling? För mig är det faktiskt ett stort steg mellan tanke och handling, jag har aldrig varit impulsstyrd och känner inga som helst tvång att agera ut en destruktiv tanke. Men av någon anledning finns det människor som inte tycks kunna skilja på just tanke och handling, och jag tror att det egentligen säger mer om dem än om mig.

Jag vet vad jag gör, jag vet att jag är frisk och även om jag har kvar en viss identitet som f.d. ätstörd och f.d. självskadare så är det nu som frisk min identitet är starkast. Ibland känns det som en press eftersom jag själv försöker definiera hur dåligt man kan må och ändå vara frisk, men för det mesta är det ganska oproblematiskt. Som nu: Jag är deprimerad, men jag är ändå frisk från ätstörningen och självskadandet. Det är inte så enkelt som att man antingen är helt frisk på alla sätt eller helt sjuk på alla sätt.

Följ min blogg med bloggkoll

Många mår dåligt - självmord, självbevarelsedrift och hopp

Det är många runt mig som mår dåligt nu, som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och jag orkar inte riktigt bry mig längre. Fast jag bryr mig ändå, för jag är en person som bryr mig. Jag försöker att ta några steg bakåt för att ge mig själv det utrymme jag behöver, för att bry mig om mig först och främst, men det påverkar mig ändå. Jag har lätt för att tycka om människor, även människor jag aldrig har träffat, och då är det oundvikligt att jag känner med dem. Det är inte längre som förr, när jag önskade så hett att jag skulle kunna ställa allt tillrätta för alla, frälsa världen ungefär, och därför körde slut på min energi, men jag skulle fortfarande vilja kunna hjälpa, kunna göra skillnad. Jag är däremot realist och vet hur lite jag kan påverka eftersom jag är väl medveten om hur lite någon annan kunde påverka mig eller få mig att göra på ett annat sätt när jag var som mest destruktiv och inne i ätstörningen och självskadandet. Ingenting kunde ha stoppat mig då. Det var först när jag insåg att jag har ett val, att jag kan göra på ett annat sätt som viljan att göra på ett annat sätt dök upp. När jag började lyssna på min friska sida.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.

Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.

Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg - fegfegfeg fetochfulochfeg - men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.

Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.

Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död - en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna - men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.

Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.

Mer om hur min bakgrund påverkat den jag är idag

När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för "defining moments".

Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom "de behöver det mer än jag", och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.

Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.

Har min historia påverkat min identitet och livssyn?

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.

Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.

Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget "före" att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.

Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla "sanningar", och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!

Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.

I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.

Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!

Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.

Konsekvenstänkande

Jag har funderat mycket på vad som skiljer min situation nu mot för hur det var senast jag var djupt deprimerad, i slutet av 90-talet, och det finns givetvis en hel del skillnader. Då var jag mycket djupare deprimerad, jag var dessutom anorektisk och hade aktiva självskadebeteenden, det har jag inte längre. Jag hade inte något jobb utan var student, jag hade usel självkänsla och kände helt enkelt inte mig själv; min identitet var knuten till studierna och anorexin, till prestationer. Idag är jag en helt annan person, med livserfarenhet, en självkänsla som bottnar i att jag lärt känna mig själv, upptäckt vem jag är, jag har konfronterat mina demoner och rädslor och vågat möta dem. Jag har slutat fly, slitit av plåster från sår så att varet kunde rinna ut och det onda läkas. Jag läker fortfarande men är oändligt mycket helare idag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag kommer inte längre med ursäkter eller skyller på andra om jag inte skulle behandla mig väl, och vet att jag har ett värde lika stort som andras.

Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.

En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.

Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.

Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.

Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.

Förlamande trötthet

Jag är lite dålig på att uppdatera bloggen nu, för jag är helt enkelt för trött. Var hos min husläkare i måndags och blev utan att be om det sjukskriven en månad för depression - lite ironiskt bara att det var just i måndags som Expressen-artikeln var inne samtidigt som jag fick mitt första sjukintyg sedan 2002. Och det är ärligt talat inte en dag för tidigt. De senaste veckorna har depressionssymtomen blivit fler och tydligare, jag har svårare för att koncentrera mig, sova, äta, är superlättdistraherad och blir otroligt trött av att koncentrera mig när jag är bland andra. Jag får en massa självdestruktiva tankar och impulser, men ids inte agera på dem och självbevarelsedriften är dessutom fortfarande påslagen. Men jag är rädd för att om jag skulle sjunka djupare så skulle det kunna ändras.
Energinivåerna är lite på botten, och jag behöver verkligen lite vila. Förhoppningsvis hjälper antidepp redan på en låg nivå så att jag kommer upp tillräckligt i energi och humör för att själv ta mig vidare. För jag är fortfarande positiv och kan dra upp mig själv ur depressionens mörka djup när jag behöver, det är bara att det är så jobbigt att göra det och att hela tiden hålla ihop mig själv.

Så om jag inte skriver så mycket här ett tag så vet ni varför.

Vem är normal?

Vem är egentligen normal och vad är normalitet?
Vem avgör vad som är normalt?

Svenska Akademiens ordlista:

1 normal [-aˈl] adj. -t -a regelrätt; som sig bör; vanlig, genomsnitts-,ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok

2 normal [-aˈl] s. -en -er typ el. exemplar e.d. som utgör rättesnöre el. mönster e.d.; rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta m.m.

I och med att jag har gjort ett aktivt val att leva och att ta mig ur en identitet som ätstörd och skapa en identitet och plats i tillvaron på mina egna villkor, som den jag är och vill vara och inte någon som omgivningen vill att jag ska vara, har jag många gånger funderat över normalitetsbegreppet.

Att döma av SAOL:s definitioner ovan är "normal" ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?

Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?

Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.

Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat "normal" till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig - just det som jag var livrädd för att bli - och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?

Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.

Tankar om sjukskrivningar

Jag blev tidigare idag kontaktad av en reporter från Expressen som skriver "ett reportage om unga människor som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade - eller varit i kontakt med det tidigare" och som ville intervjua mig. Reportaget ska, om allt går vägen, publiceras på måndag.

Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och "bli" min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt "före" att gå tillbaka till.

Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot - utan att träffa mig - två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.

Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär "Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad" och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.

Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.

Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.

2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.

Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!

Insikt och acceptans

Efter att under en lång tid känt hur jag blivit mer deprimerad men utan att ha velat acceptera det, så insåg jag i fredags morse plötsligt att en anledning till att jag inte kan acceptera att jag skulle vara deprimerad är att jag ju är frisk nu, då kan jag väl inte vara deprimerad? Jag hade inte insett hur mycket "frisk" är en del av min identitet, på samma sätt som nykter är en del av en tidigare alkoholists identitet. Och så insåg jag att jag än en gång är hårdare mot mig själv än vad jag avsåg att vara. När jag säger frisk menar jag fri från ätstörningar och självskadebeteenden, men det är klart att jag också kan bli sjuk. Jag hade inte tänkt likadant om det var en infektion eller förkylning, men någonstans har en spärr slagit till just när det gäller något psykiskt. Det är flera år sedan jag insåg att depressionen inte var ett direkt resultat av ätstörningen, men ändå tänker jag att jag skulle vara mindre frisk om jag var deprimerad.

Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.

Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.

Kloka ord i en bra broschyr

Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.

Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.

Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!

Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.

Ur Psykisk livräddning:

Självmordstankar har alla

Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.

Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.

Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker.

.:~:.

Människan gör - är aktör

Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.

Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.

För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.

Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!

Jag har redan kroppen jag önskar mig :)

Delvis korspostat på min vardagsblogg.

Jag hade terapi idag, och vi gjorde bland annat ett jätteintressant test om kroppsuppfattning som vi hade pratat om för några veckor sedan och sedan glömt. Jag har inte gjort något sådant test sedan jag slutade i ätstörningsbehandling och har varit supernyfiken på hur mycket som förändrats i min kroppsuppfattning sedan dess. Det borde göras uppföljningar efter ett tag men det gör de ju inte. Och just det här testet har jag inte gjort tidigare, för det är ganska nytt.

Det är ett datorprogram med två bilder, en med kroppskonturer framifrån och en från sidan, där man justerar markörer för axlar, bröst, bröstkorg, midja, höfter, rumpa, lår och vader större eller mindre för tre kategorier: Hur man tror att man ser ut, hur det känns och hur man vill se ut. Sedan mäter den som utför testet just de här måtten och matar in, så kan man jämföra sina tre versioner med verkligheten. OK, grafiken var inte perfekt, men det var ett väldigt intressant test. Som förväntat så tror jag att mina lår är större än vad de är, ingen surprise där. Vad som däremot var överraskande var att mitt ideal var nästan identiskt med verkligheten, och jag hade nog till och med större byst än vad jag hade vågat ange på önskekroppen. Så jag har tydligen redan min idealkropp, häftigt va?! Nu ska jag bara försöka ta in det också.

Faktum är att jag inte har så där värst stora komplex för min kropp, utom just låren. Det komplexet kan jag bara inte komma över, jag vet inte hur jag ska göra, men det kanske minskat i alla fall. Visst har jag usla dagar med muffinstopp över byxlinningen och inga kläder som passar, när den där lilla lilla anorektiska delen som finns kvar skriker att "hur fan har du kunnat låta dig bli så stor", men på det stora hela är jag nog till och med mindre missnöjd än många andra kvinnor.
Det är ganska skönt att få den bekräftelsen, och att jag ändå inte var så fel ute bekräftar hur långt jag verkligen kommit.
Jag vet redan att mitt ideal inte är anorektiskt eller den där pubertala kroppen utan former, utan mitt ideal är en kvinnlig kropp som är smal men inte mager. Jag gillar former, byst och rumpa!

Vad det här testet inte visade var dels armarna och dels en jämförelse med en normalstor kropp, men det är nog ganska naturligt, för vad är en normalstor kropp? Ta fem kroppar i samma längd och med samma BMI, så kan de se helt olika ut. Men jag är fortfarande grymt nyfiken på hur jag ser ut i förhållande till det "normala" just med tanke på hur fel jag brukade ha.
För fem, sex år sedan vägde de som jag trodde var lika stora som jag 10 kilo mer än vad jag gör. Idag är jag större, och jag skulle gissa att felmarginalen gentemot andra som jag ser som lika stora inte är större än 5 kilo. Max. Hon gör framsteg, den här bruden :)
Och det största framsteget är nog att även om jag är nyfiken och tanken far genom huvudet då och då, så spelar det ingen roll längre om jag är större eller mindre än andra. Jag äter, jag nojjar väldigt sällan över kropp och vikt och det tar inte upp en massa tid och kraft. Jag läste någon gång att en normal kvinna, normal som i inte ätstörd, ägnar ca 15 minuter varje dag åt att tänka negativa saker om sin kropp. Jag tror helt ärligt att jag kanske lägger 5, max 10. Stolt!

Men alltså: Jag har redan kroppen jag önskar att jag hade. Hur tar man in det?

Allt vi är

Jag började en kurs igår och det slog mig plötsligt att jag inte längre känner att jag har missat så mycket pga ätstörningen. Åtminstone inte den här gången. Kanske beror det på att jag är äldre än de andra, och på att jag lagt mycket mer tid på att hitta mig själv och ifrågasätta tankar om hur man "ska" vara. Kanske är jag bara "mer" för att jag gjort mer varierande saker och bejakar fler sidor av mig själv. Men det blir nästan pinsamt att säga allt.

Jag gjorde mycket parallellt med ätstörningen: dansade, var inne lite i modesvängen (betoning på lite eftersom jag inte vågade mer, men jag har sett den inifrån), pluggade på helfart i 7 år, på halvfart några år till, jobbade, startade eget, spelade teater och hade hand om sminket i flera föreställningar.
På vägen ut startade jag ett webbforum som jag drev i flera år där det, när jag slutade, fanns över 400 medlemmar (alla var inte aktiva) och det lärde mig enormt mycket om självhjälp, motivationsarbete, stödarbete, tillfrisknande och om hur ätstörningar fungerar och vad som krävs för att bryta med dem, läste blandade småkurser på halvfart, började plugga till sjukgymnast men stod bara ut ett år, gick en massagekurs och startade Anorexi-/Bulimikontakts lokalförening i Göteborg och höll på med stödverksamhet genom den.
Efteråt, det vill säga de 4 senaste åren, har jag utbildat mig till reiki-healer, läst steg 1 i taktil massage, fördjupat mig inom en hel del alternativa terapier (aromaterapi, kristaller, blomessenser), arbetat med stödgrupper och motivationsarbete, haft egna kunder för motivationsarbete, föreläst för ätstörningsbehandlare och andra grupper, bejakat och utforskat min andlighet, självinitierat som prästinna inom Gudinnetro, blivit Sister of Avalon som är steg 1 mot att bli Priestess of Avalon, har hållit och deltagit i andliga ceremonier, skrivit sånger till ceremonier och översatt fyra böcker, varav tre finns på bokhandlarnas hyllor nu. Och nu utbildar jag mig till makeupartist och planerar för kurser i självkänsla & självkännedom för kvinnor och för en kurs med kvinnlig andlighet.

OK, så jag är singel och utan barn, bor i hyresrätt och lär aldrig bli rik. Jag har inget vilt tonårsliv bakom mig, revolterade aldrig på det sättet, jag har inte rest en massa eller haft häftiga jobb. Men jag är stolt över den jag är och det jag gjort - och mest av allt är jag stolt över att jag besegrade min destruktiva sida och frigjorde mig från anorexin. Förr såg jag mig som student och anorektiker, idag är jag så mycket mer: kvinna, syster, älskarinna, dotter, översättare, healer, skribent, prästinna och rent allmänt en passionerad, tänkande kvinna med stor aptit på livet. Det är inte ingenting det.

Och om jag är någon, så är du också det!

Fortsatta insikter och ett tillägg som jag inte vet om jag vågar skriva

Inte nog med att jag inte våga vare sig säga eller skriva att jag hade anorexia förr, jag märker att jag inte ens använde ordet ätstörning. Jag skrev och funderade en massa kring mina "matproblem", men inte ett ord om ätstörning. Himla fascinerande och jag undrar varför. Som jag minns det så här, mer än 11 år senare, var jag 1) livrädd för att någon skulle döma ut mig som inbillningssjuk, 2) livrädd för att de skulle säga att jag var för tjock för att ha en ätstörning och 3) livrädd för att de skulle tro att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Nr 3 kan dock ha kommit in i bilden lite senare när jag faktiskt hade erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning.

Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?

Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?

Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll - jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.

Intressanta upptäckter

Jag sitter och skriver in gamla dagboksanteckningar på datorn för min historia på Den mörka spegeln, och gör intressanta upptäckter. Det är fascinerande och sorgligt att se hur långt in i ätstörning och förnekelse jag var, hur jag var precis som andra anorektiker trots att jag var så benhårt säker på att jag inte var anorektisk. Inte än. Jag var ju inte så smal. Än.

Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren "men du är ju inte så smal". Inte fått för mig själv, för jag var "faktiskt" inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte "så smal". Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.

Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; "så som jag tänker nu har jag alltid tänkt", ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.

Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!

Som att springa i uppförsbacke i motvind

Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.

Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.

Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle "bara vara" pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna - men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?

Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad - den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte - alltså kan jag inte må så dåligt.

Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.

Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.

När är man smal, tjock, mager osv?

Jag tycker att det är så fascinerande att försöka ta reda på vilka tankar som ligger bakom vissa ord och begrepp, och är jättenyfiken på vad ni tänker.

De senaste veckorna har flera vänner och bekanta sagt saker som att de inte har någon lust att äta men samtidigt inte vill bli magra igen, att de vill bli smala och är rädda för att bli tjocka. Eftersom jag är jag kan jag inte låta bli att försöka utmana lite för att ta reda på om de själva vet vad de menar med orden "mager", "smal" och "tjock". Min misstanke är nämligen att de inte riktigt vet vad de menar och att orden inte har en konkret betydelse. Jag har inte alltid vetat vad jag menar, orden har varit väldigt diffusa och snarare betecknat känslotillstånd än något faktiskt, och jag försöker fortfarande definiera vad de betyder, så det här är något som intresserar mig.

Vad innebär smal? När är man smal?
Handlar det om vissa storlekar, vissa BMI eller varierar det otroligt mycket från person till person? Är det en positiv term som står för frisk smalhet - så väljer jag att se det, för då innebär "för smal" ohälsosamt smal - eller är det en osund smalhet?
Säg att smal står för normalsmal, dvs ett normalt BMI. Är det då hela normalintervallet - 20-25 - eller den undre delen?

Var går gränsen mellan smal och mager?
När man passerar den undre gränsen för normalvikt eller först när man når gränsen för en anorektisk vikt? Finns det ett steg mellan som är "för smal"? Skulle det rentav kunna vara så att det handlar om utseende snarare än vikt; att man ser mager ut när man ser sjukligt smal ut?
Jag utgår helt fräckt från att ordet "mager" inte är positivt laddat, medan "smal" är det, och alltså borde det gå någon gräns vid när man inte ser frisk ut. Men finns det en objektiv gräns vid en viss vikt/ett visst BMI eller är det alltid subjektivt?

Var går gränsen mellan smal och tjock?
I huvudet, på storleksetiketten eller på vågen? Hade det varit enkelt skulle man väl säga att man inte kan vara tjock om man har en normalvikt (=i normalintervallet), men att döma av hur många som säger att de är tjocka på en till och med låg normalvikt så verkar begreppet minst sagt luddigt. Och alla som har en övervikt ser inte tjocka ut, inte i mina ögon i alla fall. (Jag tror faktiskt att mitt ögonmått för tjock snarare handlar om ett BMI kring fetmagränsen.)

Eller handlar alltihop om fettprocent? Någon som har en normal vikt med pga hård träning en låg andel kroppsfett kan ju både se sjukligt smal ut och ha alla symtom på undervikt?

En helt annan diskussion är att använda smal/tjock som ett sätt att beskriva en känsla. Den tar jag senare.

Det här med pro-ana

Jag börjar misstänka att ganska många inte vet vad pro-ana egentligen är, och det kanske beror på att man själv inte vill erkänna att man är det eller på ren okunskap. Jag surfar runt en del och har hittat flera bloggar med tjejer som blir jättearga när någon säger att deras bloggar är pro-ana, trots att de själva skriver det ibland, publicerar s.k. thinspiration = inspirationsbilder på anorektiskt magra tjejer som Nicole Richie som smalast, skriver vad de väger, äter, hur mycket de tränar, tipsar om hur de ska göra för att bli smalare osv.

Någon skrev att hon trodde att pro-ana var personer som vill bli anorektiska eller anorektiskt magra, s.k. wannabes, men det är inte helt sant. De finns, det är ingen tvekan om det, men många som är pro-ana har själva ätstörningar men är mer inriktade på att stanna kvar i ätstörningen än att ta sig ur den, söker sätt att kunna fortsätta med den, delar med sig av tips och inspiration för att göra sig själv sjukare, söker stöd i ätstörningen, inte ut ur den.

Att ena sekunden säga att man minsann inte alls skriver en pro-ana-blogg för att i nästa lägga ut bilder med positiva kommentarer om anorexia och anorektisk magerhet, tala om hur hemskt det är att vara i behandling och behöva äta och hur smal och fin man är med rejäl undervikt, det är verkligen hyckleri. Pro-ana är att skriva/säga saker som hyllar anorexia/anorektisk magerhet och de beteenden som tillhör den. Oavsett om man själv är anorektisk eller inte. (Motsvarande gäller "pro-mia", med bulimi i stället för anorexi.)

Jag har varit med i svängen länge, och sett många av de ursprungliga pro-anasidorna, känt tjejer som legat bakom dem och själv varit där. Många av de gamla sidorna finns inte längre, tjejerna bakom en del av dem valde att ta sig ur sina ätstörningar i stället och insåg det destruktiva i att glorifiera något så skadligt, andra blev sämre och orkade inte fortsätta, några av dem lever inte längre. Det är inte en oskyldig liten tonårsgrej, det är inte ett sätt att peppa varandra att gå ner i vikt om man är överviktig. Det handlar om ätstörningar, det orsakar enormt lidande och otroligt stora förluster av energi, livskraft och människokraft hos tjejer och kvinnor som egentligen har så mycket att ge. Det är inte OK att peppa varandra att göra sig illa på något sätt. Jag förstår väldigt väl att man vill ha stöd och känna sig mindre ensam och att man därför söker sig till människor med samma problem och intressen, men jag vet också lika väl att stöd I en ätstörning är destruktivt, till skillnad från stöd UT UR den.

Vad vill jag säga med det här? Att det är dags att ifrågasätta pro-ana och dem som publicerar thinspiration-bilder och -texter och lever ut sin ätstörning på nätet, glorifierar den magra kroppen och beteenden som skadar och dödar samtidigt som de hävdar att de inte är pro-ana. Det är en enorm skillnad mellan pro-ana och pro-recovery, som jag alltid har stött i mina verksamheter. Att peppa, stötta och hjälpa varandra i en ätstörning, eller till och med i att bli sämre, är inte vänskap och tvärtom grymt och väldigt, väldigt destruktivt.