trivselvikt subst. trivselvikten • (hög) kroppsvikt som man trivs med äv. om den enl. viss norm anses olämplig
Varför? Varför förutsätts en vikt man trivs med vara 1) hög och 2) normbrytande? Vad är det för idioti?! Är det något lutheranskt påbud om att trivsel[infoga valfritt ord] är ett normbrott? att jag inte förväntas vara nöjd och trivas med min kropp, framför allt inte om jag bär runt på några kilo för mycket?
Jag har en trivselvikt nu.
Det är stora ord för mig. Fortfarande snudd på obegripliga, sedda i ljuset av mitt förflutna. För även om jag har betraktat mig som fri(sk) i snart 7 år, så sätter ändå 25 år i en tillvaro där vikt var så ytterligt centralt sina spår. Att använda ord som "trivsel" och "nöjd" på samma sida som "kropp" och "vikt", rent av i samma mening, känns fortfarande märkligt. Jag blir stolt över att ärligt kunna använda dessa ord tillsammans, och oerhört glad över att kunna göra det med sanning, men jag har inte vant mig. Jag förundras fortfarande.
Jag har en trivselvikt utan att veta vad jag väger.
Vågen och jag är inte vänner. Det beror kanske mer på att min mer än 10 år gamla 49-kronorsvåg från IKEA är allt annat än pålitlig och kalibrerad och att jag därför inte riktigt vet om den visar rätt, eller när den visar rätt, än på någon kvarvarande viktnoja, men ändå. Vikt, de där siffrorna som visst ska säga något om min kropp, var i många år ett mått på mitt värde och mående (ju lägre värde på vågen, desto högre värde på mig), men jag har ändå aldrig kunnat förhålla mig till dem. Jag har aldrig förstått vad det är de säger, varför alla andra – med eller utan ätstörningar i sin historia – hänger upp sig så otroligt på de där siffrorna. De har aldrig talat till mig. De har skrikit och förbannat, förlöjligat och tryckt ner, men aldrig talat.
Jag har aldrig varit särskilt stor. Jag har känt mig stor, för stor, men det är en annan fråga. Jag har däremot, i vuxen ålder, varit mycket mindre än nu, och även något större. Det förra var jag nöjd med då, det senare trivdes jag inte med. Helt onojigt inte trivdes. Om man går efter tabeller och annat som förstårsigpåarna gärna gör, de som tror att jag inte kan känna vad min kropp behöver och hur min kropp mår bara för att jag under några decennier tämligen aktivt förnekade alla behov och gjorde mitt bästa för att i stort sett sudda ut min uppenbarelse från jordens yta, så har jag väl aldrig varit särskilt mycket över det där "normal". Deras normal.
I höstas och vintras både dansade och tränade jag mycket, kunde lägga allt tyngre vikt på stången på Pump-passen, var i bra form. Bättre än någonsin, misstänker jag. Vikten hade jag ingen koll på. Jag var nöjd med min kropp, kände mig stark, jag trivdes. Sedan slog depressionen till med lite för mycket kraft och otaliga ångestattacker tog väl ut sin rätt på min kropp, som blev allt spändare och mer smärtande. Träningskicken, ett av mina livselixir, uteblev, skulderproblem gjorde att jag inte kunde träna Pump längre (mindre lyckat att tappa stången pga att en nerv kommer i kläm), energin var som bortblåst. Jag tappade väl några kilo där när även matlusten försvann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Det var mer att jag registrerade att andra påpekade det och lite likgiltigt konstaterade att de kanske hade rätt. En del av mig, den där som tycker att anorexia mycket väl kan vara en bra distraktion mot depression, tyckte till och med att det var rätt så trevligt. En liten vinst i det stora mörkret. Trivdes jag? Vet inte. Jag otrivdes inte.
Nu… jag mår mycket bättre och antar att jag har lagt på mig merparten av det jag tappade under våren. Kanske inte på det mest hälsosamma sättet, och med alltför lite träning. Men ändå: jag trivs. Jag är nöjd, mesta delen av tiden. Och tro mig: i min verklighet är 90-10 i nöjdhetsratio ett under. 95-5 ännu mer så. Och det är nog där jag är: 95-5.
Jag har nog aldrig varit så här avslappnad i min kropp och trivts så bra i den. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig heller varit så i min kropp. Det är som om jag till sist återtagit det sista av , och återtagit det som jag stängde av för fyra år sedan, som om jag till sist mindes att jag inte har en kropp, jag är en kropp. Den är en del av mig, så varför förneka den? Varför inte ta hand om den? Varför inte njuta av den?
Men. Givetvis finns det ett men. Ett aldrig så litet förbehåll. Den dag jag ställer mig på en våg och ser det där värdet närma sig eller rent av inledas med den där 6:an, då är det dags att ta tag i träningen igen. Om jag inte gör det innan. För jag erkänner att jag har en gräns som jag faktiskt inte vill gå över. Om jag skulle ha passerat den redan nu eller se 6:an och inte bry mig – så är ingen gladare än jag. Då är den mentala spärren borta. Men det är inget jag har en aktiv koll på.
Men här, idag, har jag en trivselvikt. För mig är det en vikt jag trivs med. Oavsett vikt. Oavsett om jag vet vad den är. Om det är normbrytande så är det verkligen sorgligt.
