lördag 25 september 2010

Tankar kring bekräftelse

Finns det ett mänskligt bekräftelsebehov? Om jag tolkar Mazlows behovshierarki rätt så ingår bekräftelse i behovsnivå 2: Behovet av uppskattning. Följaktligen borde vi alla inte bara ha, utan även kunna bejaka, ett visst  mått av bekräftelsebehov utan att det skulle betraktas som konstigt. Men är det inte ofta så att just bekräftelsebehov betraktas som något fult?

För egen del har jag rent allmänt ett kluvet förhållande till behov, och än mer så till just bekräftelsebehovet. Antagligen beror det på att jag stött på lite för många människor som haft ett enormt, rent av ett ganska osunt, bekräftelsebehov, som inte har kunnat ge sig själva någon bekräftelse eller fatta några beslut utan att hela tiden söka bekräftelse hos andra. Inte en gång, utan hela tiden, för varenda liten sak. Det är inte bara tröttsamt utan innebär dessutom att personen ifråga inte utvecklar någon egen självkänsla, när allt måste få omgivningens godkännande. Som en reaktion mot det, och som en del av min livslånga (och hittills ganska obearbetade) rädsla för att vara till besvär, har jag gjort tvärtom och nästan skytt situationer där jag kan ens misstänkas söka bekräftelse hos andra. Behovet har funnits där, och något slags positiv spegling hos andra var enormt viktig när jag försökte skapa ett friskt liv och lära mig hur jag ska vara utan ätstörning, men jag har väldigt sällan vågat ge uttryck för det. För jag vet ju så väl att den vars bekräftelse jag behöver allra mest är jag själv. Om jag inte kan bekräfta mig själv, om jag inte kan känna att det jag gör är rätt och bra, så spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse jag än får från omgivningen. Självkänslan måste komma inifrån och vara grundad i mig.

Jag inser ändå att jag faktiskt behöver få lite bekräftelse ibland; jag behöver höra att jag är bra. Att jag gör något bra. Och det känns rätt så gott de gånger jag får höra det; jag vågar kanske inte alltid tro på komplimanger, men jag lyssnar till dem och tar emot dem med glädje. Jag kan känna enorm stolthet över något jag presterat, över boköversättningen som står där på Bokmässan, väl exponerad, över mailet från projektledaren som säger att hon skickade ett jobb med fel språk till mig bara för att jag är en bra översättare. Det är en skön känsla, den där stoltheten över att ha åstadkommit något, för jag tycker fortfarande helt ärligt inte att jag är särskilt exceptionellt duktig på något, har väldigt svårt att se mig själv som "bättre än genomsnittet".
På ett sätt kan jag även känna stolthet över den jag är, den resa jag gjort, historien jag besegrat, över att jag valde Livet och satsade på det – och vann – och den jag blivit, men oftare tappar jag bort det större perspektivet och ser bara felen och bristerna. Jag vet, jag har lätt för att se prestationer och glömma bort mig själv, men så är det också för just prestationer jag har fått mest beröm och för mig själv jag fått mest kritik. Just därför tror jag att jag egentligen behöver mer bekräftelse för den jag är än det jag gör, samtidigt som jag själv fortsätter arbeta för att bekräfta mig själv.

Det här är inte ett försök att tigga bekräftelse, utan att sätta ord på något som jag inte riktigt fått grepp om förut. Jag behöver inte andras godkännande av allt jag gör, jag är ganska självgående och livet skulle ha blivit väldigt stillastående om jag behövde bekräftelse för att kunna gå vidare. Men precis som alla andra behöver jag nog ibland bara höra det, eller kanske ännu mer få veta att jag är sedd, hörd. Jag försöker se och bekräfta  människor runt mig, men är hela tiden rädd för att själv synas för mycket samtidigt som jag ofta känner mig osynlig.

Jag är bra, och någonstans inom mig vet jag det, trots alla mina fel och brister och bitvis taskiga impulskontroll och imperfektioner, även om jag har svårt att alltid säga att jag är bra. Jag kan bli bättre, det finns mycket som kan bli bättre, men det innebär inte att jag inte är bra redan nu, eller? Men ibland vore det skönt att våga be om den där bekräftelsen utan att känna att jag förhäver mig eller tigger uppmärksamhet. Det här är ett av områdena i livet där jag inte alls har koll på spelreglerna (och där de flesta antagligen inte ens funderat över huruvida det finns spelregler) och därför faktiskt inte vet vad som betraktas som ok. Så frågan är:

Är det OK att söka bekräftelse, eller är det något som alltid ska ges utan att man ber om det?

fredag 24 september 2010

torsdag 23 september 2010

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:
Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)
Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:
Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 
Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 
– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 
Pendlar mellan att vara offer och aktör 
I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  
De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 
– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 
Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  
Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 
– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Hanteras varsamt

Ibland känner jag att jag borde bära en "Hanteras varsamt"-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

fredag 17 september 2010

Heja mig!

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: "Jag tror att det är över nu." Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget "före" att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.

Är jag cynisk eller ställer jag för höga krav?

Jag har på några Facebookvänners sidor på sistone sett Gilla-markeringar för en fras i stil med "en äkta vän ser sorgen i dina ögon medan andra tror på ditt leende" och börjar undra om jag är hopplöst cynisk. Eller ställer alldeles för höga krav. För det krävs bara en något mer än normalperceptiv människa för att se skillnaden mellan själens uttryck (ögonen) och kroppens (den leende munnen). På vilket sätt är det äkta vänskap? Vänskapen sitter inte i om man ser, utan vad man gör sedan. Eller?

torsdag 16 september 2010

Undrar...

Jag börjar undra... Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken... För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de "riktiga" depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och "jag orkar inte mer" gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar...

- Posting on the move from BlogPress on my iPhone

onsdag 8 september 2010

Brist på uppföljning eller 6 år senare

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är "normalt" eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att "jaja, men det är ju bara tankar". Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. "Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite." Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag "kan" prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺