2009 - ett spännande år

Ytterligare ett år är snart till ända. 2009. Det har varit ett omvälvande och utmanande år, ekonomiskt riktigt tufft och stressande, men samtidigt fantastiskt. På många sätt har bitar fallit på plats, hemvister hittats, slumrande sidor väckts till liv igen. Jag är helare än någonsin utan att vara riktigt hel, har fått viktiga insikter som lett till stora beslut och har en framförsikt som jag aldrig tidigare tror att jag har haft.

Vinter
Depressionen släpper något men ångesten hänger envist kvar. Funderar på om jag ska gå in i anorexin igen, mycket motstridiga känslor, men jag väljer det friska. Det finns egentligen inget alternativ och tankar är bara tankar. Undrar ändå om jag alltid kommer att leva med mörkret. Twilight hjälper när jag behöver fly och får mig att känna mig levande på ett sätt som jag inte gjort på länge. Känslorna vaknar, starkare än någonsin, liksom en längtan efter kärlek. Efter att älska så som jag vet att jag är kapabel till; djupt och på ett sätt som förändrar mig in i själen. Jag inser att jag aldrig varit riktigt kär, aldrig tidigare varit helt redo att förbehållslöst öppna mitt hjärta och låta kärleken förändra mig för alltid. Jag bestämmer mig för att jag vågar drömma utan att tänka på vad resultatet ska bli. Fyller 35. Skriver mer. Bestämmer mig för att börja dansa igen. Skaffar en katt till, lilla Bonnie.

Jobbstress över nästa bok. Vårens kurser i Tribal Fusion börjar. För första gången på 15 år ställer jag mig i en dansklass, tänker att eftersom det är en helt ny stil så har jag inga krav på mig och kan njuta av att lära. Den tanken håller sisådär. Jag är ganska snabbt fast, men känner mig urkass, för det är ett nytt sätt att röra mig och jag vill kunna direkt. Kämpar med mina egenkrav, försöker att bara njuta, för det är ju så roligt! Avslutar terapin.

Känner mig allt mer hemma i fetish-/BDSM-världen, träffar M och det är en rejäl fysisk attraktion. Jag är glad att jag träffade just honom, för det finns många mindre pålitliga personer i den här världen.

Vår
Dans. Sex. Skoj. Enkel relation, men jag är inte kär. Trött och sönderstressad. Växer i acceptansen av vem jag är och vad jag tycker om. Blir ledsen över vänner som inte kan acceptera att vänskap måste ske på bådas villkor; jag kan inte dansa efter någon annans pipa, kan inte alltid bara umgås när och så som de vill, och vägrar att låta mig kontrolleras. Av någon. Kallas för svikare, men den som sviker är vännen som försvinner när jag inte gör som hon vill. Börjar släppa på krav och förväntningar, prioriterar det jag behöver och försöker verkligen att inte ta åt mig av andras reaktioner på att jag sätter mig själv främst. Lättare sagt än gjort. Inser att jag kan släppa på garden och vara svag om jag känner mig trygg.

Makeupjobb, vårbal, dans. Dansworkshops under Tribal Powertrip Weekend - känner mig väldigt grön men är stolt över att jag klarar mig. Gothic-workshopen är underbar och jag påminns än en gång om varför jag valde det här. Ovärderliga vänninnor. Är trött och rastlös, understimulerad. Sover dåligt och är osäker på mig själv och allt. M börjar bete sig avvisande och frånvarande.

Dumpad igen - stark känsla av att det är något fel på mig och att jag inte kan bli älskad. Väninnorna är räddande änglar som drar ut mig. Vill tröstshoppa men känner sedan inte för det och piercar mig i stället. Lika bra att passa på när det inte finns någon som kan störa läkningen. Inser att min reaktion över att ha blivit dumpad handlar om min rädsla för att alltid förbli ensam eftersom jag inte duger och annat hos mig, inte om att jag förlorat den stora kärleken. För det har jag ju inte. Mycket ångest och vikttankar, men jag håller mig sysselsatt för att slippa känna när det är för mycket som surrar i huvudet. Sminkar för en reklamfilm. Älskade vännen S har sin bröllopsfest. Eva Brunne väljs till biskop i Stockholms stift och Sverige får därmed sin första lesbiska biskop. Bonnie löper och kastreras. Missar första lektionerna på sommarkurserna i dans pga jobb, och kämpar i uppförsbacke med mig själv och en kropp som inte verkar vilja lyda. Ångest och depression en ständig följeslagare, men jag kan nästan ignorera dem ibland. Maj slutar med sommarvärme och en mer positiv inställning.

Sommar
Tatuering nummer 7 som jag är vansinnigt stolt över. Blir invald i SHEDO:s styrelse och är tillbaka i engagemang för ätstörningar och självskadebeteenden. Diskuterar andlighet med underbara dansvänner och inser att den sidan av mitt liv har vaknat igen och än en gång är en självklar del av tillvaron. Det har varit ensamt att vara den enda runt mig som har en mer pagansk tro. Prästinnan i mig är en del av den jag är och jag förnekar den inte längre. Nyvaknande av vikten att leva i min sanning och vara helt sann mot mig själv. Öppnar mig för transformationens kraft och känner att det är en stor förändring på gång.

Kommer ut som flata. Det sista steget på en lång process, och jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge. För det är egentligen inget steg alls, inget omvälvande, inget trauma. Bara enkelt och självklart. Jag kan helt enkelt inte längre lura mig att jag är bisexuell eller vill ha en man, för känslomässigt var det längesedan en man gjorde något för mig. När jag inför mig själv bejakar min läggning hör jag Rhiannon säga "what took you so long" och inser att Hon redan för flera år sedan mycket, mycket övertydligt påpekade just detta. Jag var väl bara fortfarande alltför fast i det normativa träsket för att förstå eller vilja se. Men nu är jag helare i vem jag är, min läggning, min identitet. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att ha sex med en man, för det kan hända, men jag skiljer på sex som handling och sexuell identitet.

Dansen kommer allt högre upp på listan över viktiga saker - trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla den som bara vilken annan hobby som helst? Nej - jag dansar för livet och lever när jag dansar, men jag kämpar enormt med mina egenkrav och känslan av att vara för dålig, aldrig bra nog. Går upp alldeles för mycket i vikt under sommaruppehållet, jag som var så nöjd med min kropp under våren! Kämpar enormt med mig själv de sista klasserna på sommarkursen. Ser bara en fet tatuerad brud i spegeln, som inte kan göra något rätt, när jag ser mig. Gråter på bussen hem efteråt och funderar allvarligt på att bränna alla danskläder och lägga ner det totalt, för jag är ändå bara misslyckad. Men drar efter andan, lugnar mig och bestämmer mig för att ge det en termin till innan jag i så fall hoppar av. För jag har ändå en känsla av att det kommer att bli bättre, jag vet att jag har mer att komma med, och dessutom är jag fast - dansberoende. Workshopen i mental träning för dansare får mig att inse att jag gör rätt som stannar kvar.

Höst
Dans, dans, dans. SHEDO och engagemang. Ekonomiskt allt svårare, inte minst när förlaget meddelar att de lägger ner större delen av fantasyutgivningen, däribland "min" författare. Där försvinner halva årsinkomsten i ett slag. Lillasyster fyller 30, jag färgar håret svart. Bror D och hans fru E får en dotter, min fjärde systerdotter.

Dark & Tribalicious-helg. Underbara workshops för de främsta, och förundras över att jag inte är helt misslyckad. Tränar uppåt en timme om dagen, har satt mål med dansen och är fast besluten att göra mitt bästa för att också uppfylla dem. Det är lustfyllt igen, lite prestationskrav på mig själv, men har bättre tålamod med mig själv. Hur dålig dag jag än har, så släpper det när jag kommer till klassen och går helt upp i dansen. Känner själv att jag gör stora framsteg, försöker ha realistiska förväntningar på mig själv, men det är lättare sagt än gjort. Plötsligt är det som att allt ljus faller på alla saker jag inte kan och det känns som om jag inte kommer framåt, men samtidigt vet jag egentligen att det går framåt. Utforskar allt mer mitt eget uttryck, min energi i dansen. Älskar.

Allt starkare andlighet i livet. Känner Rhiannons närvaro, är öppen för att älska och bli älskad och vet att det är på gång. Jag har däremot svårt för att tro att någon kan vara intresserad av mig och arbetar på det. Jag försöker släppa tanken på hur, vem, när och bara är. Samtidigt är det skönt att vara ensam, att inte behöva förklara eller försvara varför jag lägger så mycket tid på dans. Jag inser att jag inte kan ha en seriös relation med mindre än en jämlike. Och det blir nog till att vänta, för de är få. Blir tillfrågad om jag håller i ceremonier eller workshops och börjar fundera på det. Det känns som ett naturligt nästa steg när jag väl kommer fram till HUR.

Nya vänner, depressionskänningar, utmattning, ångest, positiva tankar, New Moon. Den 22 oktober röstar kyrkomötet för att behålla vigselrätten och därmed för vigsel av samkönade par - HURRA!!!

Vinter igen
Dans, dans, dans. SHEDO. Frustrationsbryt som ger nya tankar. Inser att jag har en grundinställning till livet, ett sinnestillstånd, som är lycka. Jag är lycklig även när jag har stunder av olycka. Jag växer hela tiden, blir allt klarare i vad jag verkligen vill. Bitarna faller på plats, mitt i all ekonomisk stress väcks tankar på något annat, något mer. Något nytt. Det är en stor förändring på gång; jag känner mig som en fjäril i en alldeles för trång kokong. Förr eller senare bryter jag mig ut och breder ut mina vingar. Lusten att träna väcks igen, jag kickar på positiv energi och möjligheter, börjar känna igen mig själv. Upptäcker en verklig ödessyster! Mest mysko speglingen jag varit med om i hela mitt liv, men på ett bra sätt. Fler bitar faller på plats. Konfronterar mina minnen från att ha varit ett särbegåvat barn i en skola som inte tillåter att man sticker ut, bejakar allt mer min intelligens. Med mer intellektuell stimulans mår jag bättre. Ångesten finns och det hjälper inte alltid att distrahera, men det går. Julen förlöper lugnt, blir medveten om hur jag har förändrats det här året och hur mycket mer som mig själv jag känner mig.

Kort sagt har året inneburit att jag återvänt till dansen med samma kärlek och passion som när jag lämnade den för 15 år sedan, men med en mycket större självkännedom och ett konstnärligt behov av uttryck. Jag har bejakat allt mer av mig, i takt med att jag hittat saker att bejaka, och släppt fler förnekelser.

Jag är verkligen otroligt tacksam för vad det här året har gett mig och vad jag har åstadkommit, och har en djup insikt om att den här höstens enorma tillväxt bara är början. Jag ser fram emot 2010 och vart den här nya vägen kommer att leda. Det är bra idag, och det kan bara bli bättre.

Ett decennium går så fort!

Snart är det nytt år. 2010. Det har redan gått ett decennium av 2000-talet! Ett händelserikt decennium. Jag gör en bloggvandring och ser den ena efter den andra skriva om sitt 00-tal, och imponeras av hur mycket de minns. Gör jag också det?

2000 - ett fritt fall som jag bryter
2000-talet inleddes med en fantastisk nyårsfest hos goda vänner, som då var ett par men som sedan gick skilda vägar och är gifta på varsitt håll. Jag är rejält anorektisk men döljer det så gott jag kan, även om en alltför stor del av den underbara 5-rätters middagen hamnar i toaletten.

Våren 2000 läser jag D-nivån i litteraturvetenskap, vilket på Göteborgs Universitet innebär att jag läser en forskarkurs (Kortprosa, fantastisk kurs!), går på doktorandseminarier och ska skriva uppsats. Terminen inleds storstilat med att jag opponerar på en D-uppsats, en liten tillställning som tar tre timmar och där båda professorerna är närvarande. Jag fryser hejdlöst hela vintern och upprepar hela tiden för mig själv att jag inte är tillräckligt smal. Går allt djupare in i anorexin och uppsatsskrivandet blir bara en fasad, för i själva verket kan jag knappt tänka längre. Jag tar upp träningen igen, på Fysiken som har en policy mot ätstörningar. Antagligen tänker jag att de ska säga ifrån om jag går för långt, för någonstans vill jag bara bli stoppad. Det händer inte. Jag är snart uppe i 2-3 pass på raken några gånger i veckan, kräks dagligen, minst en gång om dagen, även på gymmet, och vet själv att det inte är hållbart. Men kicken - den är obeskrivlig. Lyckoruset totalt, när jag tränar töms tankarna på allt annat och jag känner mig trygg igen. Jag börjar med ett nytt antidepp och inser efter bara några veckor att jag inte varit deprimerad på flera dagar. Efter över 4 år och närmare 15 antidepp ensamt och i kombinationer släpper dimman och jag lever igen. Den nya energin ger mer näring åt anorexin. Jag slutar på gymmet av ren självbevarelsedrift någonstans när mitt BMI passerar 14. Vid en EKG-kontroll i husläkarens svinkalla undersökningsrum ber jag om en extra filt, men möts av sköterskans blick som kritiskt granskar mig uppifrån och ned och tillbaka upp innan hon frågar om jag har funderat på att träna för att få igång cirkulationen. Jag är för paff för att svara henne.

Sedan händer saker snabbt. Mitt älskade ex, S, kommer hem från några månaders vistelse i Australien hos sin psychobitch till flickvän, får jobb på ett översättningsföretag och drar med några kollegor till teaterrepetitionerna. Jag söker sommarjobb på företaget men får det inte. En av våra nya teatermedlemmar, som är projektledare där, erbjuder mig jobb som timanställd resurs och jag tar det. Självklart. Jag kan idag inte för min vildaste fantasi förstå hur någon vågade anställa mig, som vid det laget ligger en bit under 13 i BMI, men jag gjorde uppenbarligen intryck. Gör bra ifrån mig, är glad att ingen ser hur mina ben studsar och händerna skakar vid datorn. Krampar och svimmar flera gånger hemma. S och jag börjar strula igen efter att det tagit slut med psychobitchen, jag går ut och äter lunch med kollegorna eftersom S jobbar där och jag helt enkelt inte kommer undan. Det fria fallet bryts. Överdoserar oavsiktligt mina antidepp hela sommaren och märker inte det förrän de är slut och jag inte får hämta ut nya, men det var kanske vad jag behövde för att vara ångestfri och komma igång med att äta.
Börjar i dagvård, 3 halvdagar i veckan, på hösten och blir samtidigt sämre igen. Vill ta mig ur det men är ännu inte motiverad att sluta svälta och gå upp i vikt. Använder alla ursäkter att komma undan. Behållningen från dagvården är sjukgymnasten, A, som förblivit min ängel. Hoppar av gruppen men fortsätter hos A. Jobbar. Startar eget på hösten eftersom jag nått upp till maxantal timmar.

2001 - de första stegen ut
Bråkar med vården om att få komma till behandlingshem. Pratar ätstörningar i radio. Kämpar för att motivera mig att fortsätta ut ur anorexin, det går sådär. Lite framåt, lite bakåt, men faktiskt framåt på det stora hela. A är räddningen och vågar vara tuff mot mig. Får till sist klartecken att komma till Varberg under hösten. Lever lite mer normalt; matlag med vänner, någon helt urspårad middag, tar ytterligare ett steg ut offentligt genom att gå med i RFSLs bigrupp i Göteborg och festar med dem. Promenerar tokmycket, ofta minst halva vägen hem från stan på nätterna, långpromenader på flera timmar på helgerna. Jobbar så mycket som möjligt, varvar intensivt jobb med korta sjukperioder när jag går in i väggen. Är på galet 30-årsfirande i Falkenberg, blir jättesjuk men väntar en vecka med att gå till doktorn eftersom jag har fullt upp med jobb. Gräslig bihåleinflammation och första öroninflammationen sedan jag var barn blir resultatet. Reser till London och träffar vänner. EU-toppmöte med kravaller i Göteborg. Tatuering nummer ett. Jag startar ett friskinriktat webbforum för ätstörningar, ViFinns, och börjar i privat terapi efter sommaren, för att boosta mig så mycket som möjligt inför Varberg.

11 september är jag på väg hem från universitetet när jag hör på radion hur ett plan har kraschat in i World Trade Center, och snart följs av ett andra plan. Min första tanke är "himmel, vilken klantig pilot" och att det andra planet antagligen inte såg något pga röken. Kommer hem, slår på TVn och börjar ringa runt till vänner när nyheten om terrordåd kommer. Följer detta hela dagen.

I slutet av oktober kommer jag till AnorexiCenter i Varberg och blir kvar i 8 veckor. Jag är kritisk men samarbetsvillig, och irriterad på alla som tar upp plats utan att verka vilja bli friska. Pratar varannan vecka med A i telefon, vilket inte gillas av personalen. Har permis för att titta på Harry Potter och de vises sten. Gör framsteg, går upp i vikt som är mitt mål med Varberg, men har totalpanik och enorma äckelkänslor över att jag växer så. Familjesamtal som bara känns meningslöst. Kommer hem en vecka före jul, fast besluten att klara mig.

2002 - med- och motgångar
Fadime mördas och hedersmord blir ett välkänt begrepp. Astrid Lindgren dör. Meningslösa uppföljningsveckor i Varberg, mår dåligt, är irriterad och vet att jag beter mig barnsligt, men ingen verkar se eller höra att jag mår kass. Fortsätter i terapi och hos A, det går lite upp och ner, får ultimatum om det fortsätter neråt. Förtränger för varje vecka vad jag vägde veckan innan. Släpper kräkningarna allt mer, kommer igång med träningen på ett sunt sätt, något jag är väldigt stolt över. Skaffar katter. Börjar arbeta på deltid igen och under hösten börjar jag dessutom läsa till sjukgymnast. Utan studiemedel. Fantastisk anatomiföreläsare men himmel vad korkade en del av studenterna från AT-programmet som läser anatomi med oss är! Älskar neuroanatomin och -fysiologin, och massagekursen. Stress över jobb och pengar.

2003 - tillväxt
Tar ett studieuppehåll eftersom träningskursen krockar helt med mitt tillfrisknande. Att träna så mycket som den innebär väcker alldeles för många impulser och jag vill inte riskera ett bakslag. Driver ViFinns vidare och drar igång Anorexi/Bulimikontakt i Göteborg. Jobbar, peppar andra. USA och de allierade anfaller Irak och störtar Saddam Hussein. Jobbar och tränar. Avslutar terapin. Får i stället samtal med en sjuksköterska. Avslutar även hos A. Tatuering nummer 2.

Tidigt på morgonen den 11 september dör Anna Lindh efter att dagen dessförinnan ha blivit knivskuren. Jag sätter på radion tidigt på morgonen och hör en reporter säga att Göran Persson ser sammanbiten ut när han kommer till Riksdagshuset och förstår att hon har gått bort. Chock och sorg.

2004 - andligt uppvaknande och fri(sk)het
Knutby. Går tillbaka till studierna, men halvhjärtat. Börjar inse att jag kommer att få svårt att förlika med mig vårdens människosyn tillräckligt länge för att ta mig igenom utbildningen. Aktiv inom Anorexi/Bulimi Kontakt och ViFinns, som växer stadigt. Blir allt klarare över vad som är friskt, allt säkrare i rollen som motiverande och pushande. Flyttar. Systerdotter nr 2 föds (nr 1 föddes 1994). Hoppar av utbildningen. Slutar med antidepp under en långdragen process. Stort andligt uppvaknande, går i healing, provar fullmånemeditationer och upptäcker att jag har lätt för att få kontakt med det andliga. Inser att det jag tror på är en kvinnlig kraft, Gudinnan. Läser DaVinci-koden och förstår att det finns fler som tror på Henne. Hittar på underliga, slumpartade vägar till Glastonbury, men tvingas ställa in den tänkta resan i december pga brist på pengar. Föreläser om ätstörningar, ger en endagskurs för konfirmandledare, är med i något ungdomsprogram i TV. Tatuering tre och fyra.

En kväll i september inser jag att jag är frisk. Att anorexin är över. En obeskrivlig känsla!

Morgonen den 26 december hör jag på radion att en tsunami slagit in över bl.a. Indonesien och Thailand. TVn står på och allt eftersom timmarna går visar sig vidden av katastrofen. Lätt chock när jag i ett svep över anslagstavlorna med namn på saknade ser namn på personer jag träffat från min hemstad. Ingen av mina vänner drabbas. Ur katastrofen spirar trots allt lite hopp i att konflikten i Aceh-provinsen i Indonesien verkar kunna lösas.

2005 - hittar hem
Ätstörningsengagemang, andlighet, deltar i en meditation för offren från tsunamin kvällen den 8 januari, när stormen Gudrun sveper in över Sverige och jag mödosamt går hem från stan. Får stanna och hålla fast mig i lyktstolpar några gånger på vägen hem. Spännande men inte skräckinjagande. Får höra att jag har ett sådant otroligt ljus i mig - jag som levt i mörkret hela mitt liv?! Går Reikikurs och initieras i steg 1 och 2 under en mycket intensiv helg. Går direkt därefter steg 1 i Taktil massage. Blir jätteförkyld, hostar sönder revben och blir aldrig riktigt pigg efter den förkylningen. Reser till Glastonbury över Beltane och hittar hem. Bitarna faller på plats, Gudinnan är närvarande och självklar, allt enkelt. Där finns mina rötter. Blir allt starkare i mig själv.
Nära att bränna ut mig i försöken att hjälpa människor som inte vill ha hjälp, som inte vill göra jobbet själva, lär mig ännu mer om gränsdragning och om vad som är mina och andras problem. Blir också allt bättre i rollen som motiverande och peppande, guidande. Reser tillbaka till Glastonbury i augusti, är lycklig och lugn. Läser broschyrer om kurser i Esoteric Soul Healing och utbildningen till Priestess of Avalon, lockas men tänker att det nog inte är något för mig. De praktiska detaljerna är för svårlösta. Tatuering nummer fem.
Orkanen Katrina ödelägger New Orleans. Rosa Parks dör.

2006 - transformationens år
Systerdotter nr 3 föds. Firar Beltane i Glastonbury och deltar helt självklart i firandet. Allt starkare dragning dit. Där är jag hel, där hör jag hemma. Lär känna mängder av människor. Träffar Steve, som sedan av någon anledning dyker upp i mina tankar någon månad senare och jag börjar misstänka att vi kommer att ha en del att göra med varandra. Börjar lita allt mer på min intuition. Bjuds in att tala om motivationsarbete vid SABS (Svenska Anorexi-/BulimiSällskapet) årsmöte, och får bäst utvärderingar av alla talare. Börjar i privat terapi för A och berättar för henne om min andliga bana; bara stöd och peppning från henne. Funderar mer seriöst på utbildningen till Priestess of Avalon. Återvänder till Glastonbury för Gudinnekonferensen, träffar Steve första kvällen och det tar knappt 10 minuter innan det är vi. Omvälvande vecka, inser att min anknytning till Gudinnan, och de olika Gudinnorna för årets cykler, är starkare än vad jag trott; att jag är starkare än vad jag trott. Låter Gudinnans kraft strömma genom mig och håller hennes energi vid ett par tillfällen - helt magiskt! Träffar själssystrar. Inser att jag inte har något val: jag måste gå utbildningen. Det måste lösa sig. Reser hem och sedan tillbaka till Steve i London vid höstdagjämningen/Mabon och vidare upp till Glastonbury för ceremonin där. Sista morgonen i Glasto har dimman lagt sig tät över staden, och kråkorna är närvarande. Jag samtalar med Morgana, som svarar "Come back home soon, Sister". Ja, jag är hemma.

Börjar utbildningen vid Samhain/Allhelgonahelgen, som är sommarvarm och underbar. Otroligt omvälvande, jag känner mig som Bambi på hal is eftersom jag inte har några erfarenheter från paganska ceremonier men visar mig lära mig snabbt och ha en intuitiv kunskap om det. Djupa kvinnliga relationer. Reser till London för över en månads vistelse hos Steve, men har dåliga föraningar om det. Julen i London är svinkall, min partner verkar ointresserad och jag dippar men försöker att hålla min. På juldagen föds min första brorson. Vi reser till Glastonbury över nyår och Steve kläcker ur sig att han är rädd för att göra mig med barn och att det är därför han håller sig från mig. Right. Jag inser att han inte alls är min jämlike men är beredd att arbeta på det.

2007 - toppar och dalar
Reser hem i januari, Steve talar i telefon om att han inte har samma känslor för mig. Känner mig otroligt sviken av hur han sköter det hela, och han visar sig vara just så dålig på relationer som flera av våra gemensamma vänner säger att han är. Men känner ändå en enorm lättnad över att kunna sörja och gå vidare, och av stödet från mina Systrar. Lägger ner ViFinns. Utbildningen fortsätter, jag blir direkt inbjuden att ta plats i kretsen runt Gudinnetemplet, många är på mig om att flytta till Glastonbury. Stor vånda över hur jag skulle göra med katterna. Hoppar med några minuters varsel in i ceremonin vid Imbolc (månadsskiftet jan/feb) och inser att det faller sig naturligt för mig att ingå i ceremonier. Vid vårdagjämningen kastas jag in i att kalla in en av gudinnorna till den ceremoniella cirkeln; även det går helt naturligt. Detta väcker en del avundsjuka i utbildningsgruppen, men det får jag inte veta förrän senare. Skapar allt starkare vänskaper i Glastonbury, men utanför kursen snarare än bland mina kurssystrar. Börjar dansa Five Rhythms när jag är i Glastonbury, träffar där en man som visar sig ha skrämmande många kopplingar till mina närmaste väninnor i England. Det funkar inte alls, han är toknere i mig, jag inte alls i honom. När jag förklarar det, och att det inte kommer att bli något, blir han alldeles svart i blicken och jag inser att min intuition om att han var våldsam och kontrollerande besannas (den bekräftas sedan av hans exfru). Scary!

Är mer närvarande i England än Sverige trots att jag tillbringar mer tid i Sverige. Tatuerar in en månskära i pannan. Sista Harry Potter-boken kommer ut och jag sträckläser den nästan - måste lägga ifrån mig den en kort stund när det är 20 sidor kvar, då jag inser att det snart är slut. Arbetar under Gudinnekonferensen, sjunger i Lammas-ceremonin och leder tillsammans med mina kurssystrar två morgonceremonier under konferensen, bland annat sjunger vi med en sång som jag skrivit. Blir medveten om pyrande avundsjuka och projicering och tar väldigt illa vid mig eftersom det är lättare att prata bakom min rygg än med mig. Bestämmer mig där för att inte fortsätta med det andra året direkt.

Träffar en man som väcker slumrande sidor hos mig. Ren fysisk attraktion.

Vi har en dedication till Sisters of Avalon vid höstdagjämningen. Magisk! Mina löften känns starka och sanna, jag inser att för mig är det mer än en dedication - det är en initiation. Träffar en man, det tänder till men han manipulerar mig och jag får för mig att jag inte kan stå på mig eftersom jag tillåtit mig att manipuleras. Blir med barn och gör abort. Aborten är en alltigenom positiv upplevelse, självklar, helt utan tvivel, har underbara tjejkompisar som finns där. Den är min och inget jag har behov av att prata med någon annan om än med de absolut närmaste. Den stärker mig och löser märkligt nog ett antal blockeringar; den slutliga känslan är av hopp. Över ett år senare kommer reaktionen på själva traumat, som jag mörkar i nästan ett halvår innan jag erkänner för mig själv hur det gick till. Debuterar som fantasyöversättare.

2008 - stasis
Heath Ledger dör. Valår i USA, jag följer hela året Barack Obamas kampanj och gläds enormt över hans seger i november. Arbetar, men det är tydligt sämre tider. Fortsätter i terapi, går tydligt framåt, växer enormt och det är jag så stolt över. Skriver allt mer, börjar känna hur önskan att skriva mer, beröra andra, växer. Saknar ett kreativt utlopp. Utmanar mina nojjor om ålder genom att bejaka hela mig och gör några nya piercingar. Jag älskar kroppskonst och vill smycka min kropp, som jag är stolt över! Lillebror gifter sig och vi syskon sjunger på bröllopsfesten.

Stor stress över pengar. Utbildar mig under hösten till makeupartist, vilket är vansinnigt roligt och som jag känner är något jag är bra på. Dessutom är det en kreativ utmaning som jag verkligen har saknat. Får mitt första egna jobb, en reklamplåtning, redan innan vi är färdiga. Strular med ett par män och försöker komma på vad sjutton den där fysiska attraktionen till Mr hopplöst-omogen-kommer-aldrig-göra-slag-i-saken-och-lämna-sambon handlar om, för jag är inte intresserad av komplikationer och faktiskt inte egentligen av honom. Lär känna nya människor genom bloggande, hittar efter flera års funderande och insikter till sist in i fetish/BDSM-svängen och känner mig absolut hemma där. Andligt ett förvirrat och ganska stillastående år. Blir under hösten allt mer utmattad och låg och blir till sist sjukskriven. På antidepp igen, men med begränsad effekt. Året slutar sisådär - kan festa men känner mig tom och sliten. Livet är positivt men liksom genom en hinna.

Och så kommer vi till 2009, som förtjänar ett eget inlägg.

I natt vill jag inte vara stark

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När "någon" inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda - jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, "kvinnorna Carlsson", är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte "får" vara svag - vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade "kan själv"-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

Psykiskt rubbad?

Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):

Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om.....jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- "vara" för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.

Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.

Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet...? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt - eller borde vara - och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.

Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.

Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna "ska" ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.

Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.

I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan...

Ingen riktig kvinna

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbet Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) är normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst - JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur "en riktig kvinna" är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[...]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att "ge närhet, näring och beskydd till små barn", trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd - då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?

Mat och träning

Jag har äntligen tagit tag i en av de halvtaskigt lagda bitarna i mitt livspussel igen: träningen. Fitnessmässan förra helgen inspirerade mig och var nog den spark jag behövde för att gå från "jag vill" till "jag gör" - alldeles bortsett att det var en mycket underhållande freakshow som fick mig att känna mig otroligt frisk. Så den här veckan har jag utöver två kvällar med dans tränat två gånger: Body Combat och Body Pump. Jag är otränad och har en kondis som jag skäms över, men jag klarar ändå av ett ganska intensivt pass som combaten, biter ihop och kör på, studsar inte hela passet, men jag ger inte upp. Visst, det svartnar för ögonen några gånger, hörseln blir sisådär (som den blir för mig när jag får yrsel eller håller på att svimma), men vadå? Jag har kul, jag överlever. Det är första gången på två år. Pumpen är enklare, det har jag kört så mycket att tekniken sitter klockrent (jag är teknikfreak och året med sjukgymnaststudier och anatomikunskaper har satt sina spår) och det enda är att jag har lättare vikter när jag har hållit upp ett tag.

Och jag tycker att det är fantastiskt roligt! Jag är ju en kicksökare och verkligen älskar endorfinkicken från träning, och adrenalinkicken av att sparka och slå, även om det bara är i luften. Jag mår bättre, stressen rinner ur mig tillsammans med svetten och jag är lycklig. Jag behöver träna för att må bra, och nu är jag dessutom taggad att komma i bättre form - inte minst för dansens skull.

Men: Jag har en historia av träningsmissbruk. Av att vara beroende av de där kickarna och överträna - och jag har slitna leder som en följd av det. Så jag frågar mig fortfarande två gånger extra om jag vill träna för att jag mår bra av det, eller för att jag "behöver" kicken. Tanken att träna för att gå ner i vikt, även om jag antagligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt, dyker inte upp särskilt ofta längre, och den är i vilket fall som helst en anledning som jag inte skulle lyssna på.

Numera vet jag egentligen att jag har tankarna under kontroll och att jag har en sundare inställning till såväl kropp som träning än de flesta, och att jag med 99% sannolikhet inte kommer att göra det till något destruktivt. Men jag är ändå försiktig, för endorfinruset är starkt och beroendeframkallande. Adrenalinet ännu mer så.

Något jag hoppas lite på nu är att jag ska få mer matlust av att träna. Det säger folk alltid, men det har tyvärr aldrig riktigt fungerat så på mig. En anledning till att jag inte tränat någon konditionsträning regelbundet på nästan 10 år är att om jag i så fall måste äta ännu mer än nu, och det känns inte som en vinst. Jag är inte särskilt förtjust i mat. Eller det är lite fel. Mat tillsammans med andra är jättekul och gott och allt det där, men att äta flera gånger varje dag är något jag gör för att jag måste, inte för att jag vill. Jag vet inte om det beror på att jag redan som foster var undernärd, matvägrade som baby och gick in i ett anorektiskt tänkande som litet barn, men mat har aldrig varit prioriterat för mig. Och eftersom jag dessutom har en väldigt barnslig och trotsig inställning till måsten, blir det också för det mesta inte odelat positivt.

Men det hade varit så skönt att få matlust igen. För just nu har jag en period när jag är nästan konstant illamående, och då är det måttligt roligt att äta. De här perioderna kommer då och då, ibland p.g.a. magkatarr, men inte den här gången, och jag har t.o.m. vid ett tillfälle haft en medicin som tog bort illamåendet (den finns inte i Sverige längre). Jag tror att det är så enkelt som något slags vagusnervpåverkan, och i och med att det alltid går över så oroar det mig inte. Det är bara irriterande, men jag har mina strategier för att ändå få i mig det jag behöver. Om jag däremot ska träna mer, så behöver jag få i mig mer, och där är jag ärligt talat osäker på hur mycket mer som är realistiskt.

Mat och träning ska vara roligt och lustfyllt, inte behäftat med krav och måsten. Mina tankar är idag inte alls färgade av ätstörningen, och det gör mig både stolt och lycklig, men samtidigt är jag medveten om att jag har ett sedan decennier inarbetat beroende av svält, och vet inte hur lättriggat det är. Så jag tänker inte utsätta mig för det!

Frustration

Jag blir så frustrerad över mig själv ibland att jag skulle kunna spricka. Min arbetssituation just nu är långt ifrån perfekt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag kommer att klara mig som översättare om det inte börjar trilla in jobb. Det stressar mig så att jag nästan blir paralyserad och undviker att ta tag i situationen. Jo, visst funderar jag, men inget händer ju.

Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det - men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit - men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor...
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något - men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite - en mentor eller något liknande - och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.

Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?

Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.

Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?

Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.

Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.

Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?

Ett virrvarr av tankar och känslor

Jag håller på att vakna igen. Eller rättare sagt: min hjärna håller på att vakna igen efter alldeles för många år i något slags understimulerad dvala. Och det väcker enormt mycket tankar; tankar som just nu surrar åt många håll och rör runt i känslorna. För de rör också på sig, rastlöst och lite yrvaket men med en allt större styrka och självklarhet. Jag bearbetar. Jag tänker. Jag känner. Jag gör mitt bästa för att inte blockera och inte fly, utan i stället flyta med, vara medveten och ta saker som de kommer.

Som vanligt vill jag veta allt nu, kunna sätta ord på allt nu, helst igår, men jag behöver bena upp tankarna lite. Det är flera parallella spår på gång, flera inlägg som skriver sig i huvudet, men hela tiden kommer det nya insikter, nya förståelser, så jag väntar. Lyssnar. Omvärderar. Men det är på gång.

Den stora förändringen som jag har känt av ett tag är i högsta grad här. Den är fantastisk och smärtsam på samma gång. Jag konfronteras av saker i mitt förflutna som jag inte förrän nu insett hur mycket de påverkat och hållit tillbaka mig; vilken skada de faktiskt gjort. Och jag är så lyckligt lottad att jag inte är ensam om det, det finns någon som förstår.

Det är dags för fler insikter och mer förståelse, för fler ledtrådar till hur jag kommit dit jag är idag genom det förflutnas mörka korridorer, dags för mer läkande. Och det är absolut dags att Leva ännu mer fullt ut!

Mer om tvångsvård inom psykiatrin

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och Anna Nilsson, Raoul Wallenberginstitutet, om hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården utsätts för behandling och åtgärder som bryter mot tortyrförbudet.

Ur artikeln (läs hela här)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.

Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.

Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.

Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.

Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.

Det här med lycka eller Happiness is an option

This is neither old nor new
It's always, forever
Somewhere between sense and ambition
pleasure and decision
we have to make a choice
What do we want?
Everyone singing 'War, what is it good for?'
while planning the next one?
I don't need to win
You don't have to lose
We can choose
Happiness is an option

(Happiness is an option - Pet Shop Boys)

Happiness is an option. Lycka är ett val. Håller du med?

Jag antar att människor rent generellt har väldigt olika definitioner av vad lycka är: att vara frisk, inte nödlidande, har sina behov tillfredsställda, kanske en viss nivå av ägodelar, kärlek, frihet... Listan kan göras lång. Men det verkar alldeles för ofta som om de jag möter, och av dem vi ser i media och runt oss, ser på lycka som ett tillstånd de inte nått. Något de strävar efter, något än så länge inte helt gripbart. "De ska bara" först, så kommer de att vara lyckliga. Om jag går ner 5 kilo, får den där nya tjänsten, träffar den perfekta partnern, får lägenheten i rätt område i rätt stad, kommer in på utbildningen, får barn, gifter mig, springer milen under en timme... Lyckan ligger alltid någon annanstans än här och nu och handlar om prestation eller något mål som ska nås.

Är lycka verkligen ett mål eller belöning för en prestation?

Jag märker också att när jag pratar om lycka med vänner och bekanta så tycks det vara nästan tabubelagt för en del. Många verkar känna ett behov av att tala om varför de är lyckliga, vad de är lyckliga över, som om de måste motivera eller bevisa lyckan. Är det inte ganska sorgligt om man skulle behöva motivera varför man känner si eller så? Kan man inte bara vara lycklig? Jag skulle aldrig ifrågasätta någon som verkligen visade sig vara lycklig och kräva en motivering. (Däremot skulle jag ifrågasätta någon som påstår sig vara lycklig när det syns alldeles för väl att det inte är fallet.)

För mig är lycka något annat. Det är ett sinnestillstånd, en närvaro och tacksamhet i nuet, en förmåga att stanna upp, vara och känna mig tillfreds. Någonstans på vägen ut ur den mörka spegeln och bort från olycklighet och ett livslångt och i stort sett konstant missnöje och tänkande där lyckan hängde ihop med mål och prestationer, mått och kilon, hittade jag en inre lycka som är helt oavhängig allt annat. Den finns där. My happy place. Någon gång valde jag lycka framför olycka. Det är anledningen till att jag kan vara både olycklig och lycklig samtidigt, för lyckan - sinnestillståndet, grundsynen - är alltid där, även i stunderna då olyckligheten tränger sig på otroligt starkt.

Enligt mångas definition av lycka är den kanske en avsaknad av olycklighet eller olycka; för mig är de inte ömsesidigt uteslutande faktorer. Det handlar mycket om en balans, för hur skulle vi ens lägga märke till lyckan utan lite olycka?

Människor blir ofta provocerade när jag använder uttrycket "happiness is an option", och reagerar med att om lycka hade varit så enkelt som ett val, så skulle de självklart välja det, för det är självklart att alla vill vara lyckliga. Men om det nu faktiskt är så enkelt som att förändra sin syn på vad lycka är, släppa det materiella och betrakta det mer som ett sinnestillstånd eller en livssyn än som ett snudd på ouppnåeligt idealtillstånd står dörren öppen för alla som vill gå genom den. Att vara lycklig ställer inga krav.

Jag har valt att vara lycklig, att bilda mig en egen uppfattning av vad lycka är utifrån något jag hittade i mig själv. Jag tror inte för en sekund på att jag är så unik att det här inte är något som vem som helst skulle kunna göra, utan valet finns där för alla. Det är bara att välja.

Men att jag har en lycka i grunden innebär inte att den är fullkomlig, utan att det finns något att bygga på. Jag skulle kunna stirra mig blind på det jag saknar, och som vissa stunder syns så mycket tydligare än allt jag har i livet: ekonomisk trygghet, ett säkrare arbete, kärlek, någon att dela livet med... Men jag väljer att inte lägga all fokus på det som inte finns, utan bejakar det som finns och lägger hellre energin på att skapa det jag vill ha mer av i mitt liv, på att rikta min energi mot de områden där det kan bli bättre.

Lyckan kan bara bli större nu.

Diskriminering på lösa grunder?

Igår, på Världsaidsdagen, såg jag plötsligt en notis på Sveriges Radios hemsida: "Homosexuella män får bli blodgivare" och tänkte "äntligen!"

Att män som har sex med män, som det så fint brukar uttryckas i detta sammanhang, hittills helt har förbjudits att lämna blod, oavsett om de lever med en fast partner sedan många år eller inte, har retat mig länge eftersom det är diskriminerande. Så kanske skulle Socialstyrelsen äntligen ha tagit sitt förnuft till fånga och insett att bara för att en man har sex med en annan man så innebär det inte att han är promiskuös. Men det var naturligtvis inte så bra som det såg ut.

Nu ska även homo- och bisexuella män få donera blod, men bara om de inte har haft sex med en annan man på ett år, beslutade Socialstyrelsen i dag med anledning av nya regler för blodgivare.

[...]

Som reglerna ser ut i dag har alla män som någon gång haft sex med en annan man ett permanent förbud att ge blod. Detsamma gäller sprutnarkomaner. De nya reglerna ska träda i kraft från och med 1 mars nästa år och berör personer med ett så kallat sexuellt riskbeteende. Dit räknas män som har haft sex med män, de som har haft sex med prostituerade och de som har haft sexuella kontakter i länder där hiv-smittan är vanlig.

Dessa grupper ska nu få ge blod efter en karenstid på ett år, det vill säga att den sexuella förbindelsen inte har ägt rum det senaste året.

Ett års karenstid.

Bara om de inte haft sex med en annan man på ett år.

Det innebär alltså att homosexuella män får lämna blod om de slutar ha sex. Vad generöst. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Var det skrivet av någon religiös högerradikal eller en rest från 50-talet? Jag undrar så på vilka grunder de har bestämt det. Grundförslaget var nämligen 6 månader, eftersom man kan spåra HIV i blod redan efter 3 månader. Men Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) motsatte sig tydligen det, eftersom det kunde innebära att läkemedelsföretag inte skulle vilja köpa svensk blodplasma. Så det tycks alltså framför allt vara en ekonomisk fråga.

Jag blir förbannad, för det är diskriminering att säga att en man som lever med en annan man skulle behöva avhålla sig från sex för att få lämna blod, när män som har sex med kvinnor eller kvinnor som har sex med kvinnor har tre månaders karens. Jag skulle alltså kunna avverka den ena tjejen efter den andra, bara det gick 3 månader från första gången vi hade sex tills jag skulle lämna blod, medan två män som levt tillsammans i ett monogamt förhållande i åratal måste leva i celibat för att alls få lämna blod.

Ett hypotetiskt exempel: Kalle har varit blodgivare i 10 år. Han träffar Pelle, som varit blodgivare i 7 år. Tycke uppstår, de förälskar sig och bestämmer sig efter ett tag för att de vill leva tillsammans som livspartner. Då ska de alltså antingen aldrig mer få lämna blod eller tvingas idka avhållsamhet, trots att båda är bevisat smittfria eftersom de är blodgivare.

Ett hypotetiskt exempel till, att jämföra med: Majken är en levnadsglad kvinna som ofta är ute på krogen och raggar upp både kvinnor och män. Hon är inte den som har de längsta förhållandena och kan väl avverka några partner per år. Hon lämnar blod då och då, och följer i stort sett alltid 3-månaderskarensen. Det innebär att hon i princip kan lämna blod som vanligt, kanske något färre gånger än andra, men hon räknas inte in i någon grupp med riskfyllt sexuellt beteende.

Som kvinna som har sex med andra kvinnor, och dessutom idkar avhållsamhet långa perioder i brist på någon jag har lust att ha sex med, och därför med ett tämligen riskfritt sexuellt beteende på alla sätt och vis, kan jag inte riktigt jämföra mig med något av exempel ovan. De gånger jag har haft en ny partner har jag följt karenstiden, precis som jag nu inte har lämnat på länge eftersom jag väntar på att det ska gå 6 månader från senaste tatueringen. Jag tycker att det är otroligt diskriminerande att mer eller mindre skilja ut en grupp - män som har sex med andra män - och utgå från att de har ett sexliv som är så riskabelt att de måste avhålla sig helt om de vill lämna blod. I mina öron blir det som att säga att de är promiskuösare än andra grupper och att deras sexualitet är okontrollerbar och okontrollerad, när det snarare är så att heterosexuella män och kvinnor antagligen avverkar fler partner och skyddar sig sämre. Det är orättvist att samma regler inte gäller för ett par som har levt ihop i flera år och inte haft några andra partner, bara för att de är män, och för en man som nedlägger den ena kvinnan efter den andra. Är det bara jag som tycker att det skorrar lite falskt och luktar diskriminering?

Senaste nytt från SHEDO och psykiatrin

Igår, den 30 november, var SHEDO:s ordförande Sofia Åkerman och sekreterare Thérèse Nilsson och talade på en kunskapshearing om självskadebeteende hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (Sveriges Kommuner och Landsting). Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och många såg Kalla Faktas reportage om hur självskadepatienter tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar. Som jag ser det är det värsta inte att de vårdas där, utan de tvångs- och bestraffningsmetoder som används: bältesläggning, hjälmar, tvångshandskar under månader i sträck.

Men sanningen är faktiskt ännu värre än vad som framgått genom reportagen, vilket vi i SHEDO:s styrelse har fått ta del av genom att ett antal otroligt öppenhjärtiga personer som vårdas och tidigare har vårdats just på rättspsykiatriska avdelningar har berättat om sina upplevelser. Det begås rena övergrepp inom psykiatrin, bestraffande handlingar som inte har något som helst behandlingsvärde, och människor behandlas på sätt som klart och tydligt bryter mot mänskliga rättigheter och i vissa fall även mot lagstiftning mot tortyr.

Detta har Socialstyrelsen mycket dåliga kunskaper om, och rent generellt i samhället är kunskapen om självskadebeteenden och möjliga behandlingsmetoder för personer med grava självskadebeteenden mycket bristfällig, såväl bland beslutsfattare som inom vården. Socialstyrelsen har därför rest runt i landet och besökt rättspsykiatriska kliniker, där de har observerat

en rad vidriga, sadistiska och tortyrmässiga tvångsmetoder som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar (med händerna fästa på ryggen), helkroppsbältning (där patienten inte kan röra en fena) samt en klinik som gipsade armarna på vissa patienter, från axeln och ner. En kvinna hade båda armarna och båda benen gipsade.

(citat från bloggen ~Tankestormar~)

Detta är verklighet i dagens Sverige. Vem vet om det sker på fler ställen och även drabbar tvångsintagna patienter med annan problematik - men att det ens händer en gång är en gång för mycket.

Om ni vill veta lite mer om hur verkligheten faktiskt ser ut, vill jag att ni läser detta inlägg i Thérèses blogg, Sofias inlägg och SHEDO:s dokument Självskadande patienter inom den rättspsykiatriska vården. Läs och sprid.

Tacksamhet - vad är du tacksam för?

Det är Thanksgiving idag, och även om vi inte äter enorma kalkonmiddagar och umgås med släkt och vänner så kanske det inte är helt fel att fundera över vad vi är tacksamma för. Inte den där sortens tacksamhet som innebär att man ställer sig i skuld till någon (det där som en del i föräldragenerationen är fantastiska på att försöka utnyttja), utan en mycket enklare tacksamhet.

Vad är du tacksam för?

Jag är tacksam för mitt liv, min intelligens, min styrka och förmåga att på ett eller annat sätt ta mig över hinder, min problemlösningsförmåga, min empati, min förmåga att älska otroligt starkt och villkorslöst.

Jag är tacksam för att jag lagt (det mesta av) mitt förflutna bakom mig, för att jag överlevde egenmisshandeln tills jag vann kampen mot mig själv.

Jag är tacksam för min förmåga att vända det mörka till något ljust.

Jag är tacksam för modet att släppa rädslorna och utmana mig själv, gång på gång.

Jag är tacksam för min rastlöshet och låga tröskel för uttråkning eftersom det får mig att göra saker.

Jag är tacksam för mitt tålamod och förmågan att kunna acceptera saker som jag faktiskt inte rår över.

Jag är tacksam för min fantasi och förmåga att öppna mina sinnen.

Jag är tacksam för mina vänner, för människor som kommit i min väg och som gett mig energi, kärlek, livsglädje, klokhet, vänskap och så mycket mer.

Jag är tacksam för att jag hittat tillbaka till dansen, hittat mitt kreativa uttryck, mitt kreativa utlopp, för känslan av att ha kommit hem igen, för stunderna då kropp, rörelse och musik är ett med själ och ande, då jag vidrör det gudomliga och blir ett med något mycket större - och för den kick det ger mig.

Jag är tacksam för endorfin och adrenalin, dessa hormoner som helt naturligt ger mig fantastiska kickar och fungerar bättre än något antidepp har gjort.

Jag är tacksam för nyanserna i livet, för ljus och mörker, sorg och glädje, och för utmaningar som får mig att växa och våga bryta mig ur lådan.

Jag är tacksam för att jag vågar stå upp för den jag är och låta mig utvecklas som den jag är.

Jag är tacksam för mina kunder, för mitt arbete, för alla erfarenheter det ger mig.

Jag är tacksam - inte minst för att jag kan känna tacksamhet utan att samtidigt tänka "men".