Sitter föräldraskap i könet?

Vidare funderingar efter Eva Sternbergs debattinlägg om fäders livsfarliga föräldraskap.

Jag kan vara ganska drastisk i min syn på män, och har inte sällan små inslag av mansförakt, men kommer helt uppenbarligen inte ens i närheten av den syn på mannen som så underlägsen kvinnan som jag upplever att Eva Sternberg ofta ger uttryck för. Åtminstone när det gäller föräldrarollen, där kvinnan tydligen vida övertrumfar mannen på alla områden. För mig låter hennes uttalanden som en återgång till 50-talet, stark färgade av en extremt konservativ familjepolitisk syn som skulle få den mörkblåaste kristdemokrat att jubla av glädje, och en biologism som åtminstone jag har svårt att ta på allvar.

Är föräldraskap i betydelsen mamma- och papparollen verkligen medfött och en del av våra genom evolutionen utvecklade egenskaper? Är det biologiska egenskaper eller något inlärt?

Rent fysiologiskt kommer vi inte ifrån att även om kvinnan och mannen bidrar med varsin cell till det blivande barnet, så är det kvinnokroppen som fungerar som kuvös för fostret. Att i drygt nio månaders tid dela sin kropp med ett barn skapar givetvis ett band till barnet. Men inte hos alla. Dessutom kan både adoptivföräldrar och pappor vara precis lika hängivna och bra som en biologisk mamma, så det räcker inte som förklaringsmodell. Men det är just kuvösargumentet och det faktum att det bara är kvinnor som kan amma barnet som jag hört många kvinnor använda för att förklara varför mamman även på alla andra sätt är den bäst lämpade föräldern. Det skulle väl innebära att lesbiska par vore den idealiska föräldrakonstellationen. En mamma är bra, två mammor är bättre. Eller?

Men utöver de rent fysiologiska faktorerna, är det verkligen något biologiskt hos kvinnor respektive män som påverkar hur de är som föräldrar? Är kvinnor av naturen mer vårdande än män? Är män av naturen mindre uppmärksamma på andras behov än kvinnor? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnor och män än idag fostras olika så att skilda egenskaper uppmärksammas, bejakas och premieras och därför också förstärks? Inlärt eller medfött?

Såvitt jag vet har män i allmänhet inte svårare än kvinnor i allmänhet för att lära sig se samband, läsa signaler eller förstå behov och borde därför vara precis lika väl lämpade att vara föräldrar om de bara fick chansen. Men det är kanske där vi har ett problem. Om kvinnor fortsätter att hålla fast vid att de är de bäst lämpade föräldrarna och därför inte låter männen vara det, så kommer männen inte att utveckla sina föräldraegenskaper på bästa sätt. Detta underlättas inte heller av ett ojämlikt försäkringssystem där kvinnor fortfarande tar ut den största delen av föräldradagarna. Kanske skulle vi kunna råda bot på det genom en individuell föräldraförsäkring som visar att båda föräldrarna är lika viktiga och har samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet.

Hur tänker du kring föräldraskap: vem är bäst lämpad som förälder och varför?

Är män livsfarliga som föräldrar?

Ibland skäms jag över att vara kvinna, tills jag kommer ihåg att jag ju inte är en riktig kvinna.

I början av februari tog jag upp Eva Sternbergs svidande kritik mot att Birgitta Ohlsson tänker kombinera arbete och mammaroll: Ibland häpnar man eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen. Nu har samma Sternberg i Expressen gjort klart att hemmapapporna är livsfarliga för barnen. Jo, du läste rätt. Sternberg baserar detta på en nyligen presenterad avhandling som påvisar att olycksfallsfrekvensen hos barn under ett år har ökat med mer än 30 % de tre senaste åren. Detta hävdar Sternberg beror på att politikerna har lagt sig i småbarnsfamiljernas liv genom att arbeta för att fler fäder ska vara hemma, bland annat genom den omdiskuterade och tämligen ineffektiva pappabonusen i föräldraförsäkringen.

Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt. (Expressen 2010-03-25)

Eva Sternberg anser att det finns biologiska, medfödda skillnader hos män och kvinnor som gör män mindre lämpade att t.ex. ta hand om barn, medan kvinnor har egenskaper som gör oss till idealiska föräldrar. Män har ett tunnelseende och en blick för den övergripande situationen som hjälper dem vid jakt, medan kvinnor har en medfödd känsla för barnet, dess beteenden och behov "för hon är evolverad till att ta hand om det späda barnet" (inlägg den 18 mars 2010 i Eva Sternbergs blogg).

Det har uppenbarligen blivit något fel i min utveckling eftersom jag kan relatera mer till att se tredimensionellt än att vara vårdande och ge näring åt ett barn. Jag är helt klart inte den sortens kvinna som Sternberg refererar till. Men ärligt talat - finns det någon grund för ett sådant här påstående? Njae, det är väl lite sämre bevänt med det. Fast Sternberg hävdar att sjukvårdspersonalen vet att hon har rätt och att det inte skrivs eller forskas om frågan för att forskarna är rädda eller inte får anslag.

Att döma av den senaste veckans debatt om dagishämtningsstressen, som främst verkar drabba mammorna i en tävlan om vem som är bäst mamma = hämtar sitt barn först på dagis, misstänker jag att mammorna är minst lika stressade som papporna. Är inte risken lika stor att en stressad mamma råkar stänga bildörren om barnets hand som att en stressad pappa gör det? Varför skulle en pappa vara mer benägen att skålla sitt barn med hett kaffe än en mamma?

Anna Carlsson, forskaren vars avhandling Eva Sternberg utgår från i sin artikel, svarar idag på Eva Sternbergs debattartikel under rubriken "Vara bra förälder inte fråga om kön" och hävdar att avhandlingen, Child Injuries at Home - Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds (kan hämtas som pdf), inte alls tar upp någon könsaspekt på föräldraskapet:

Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt. (Expressen 2010-03-25)

I sin avhandling har Anna Carlsson undersökt de olycksfallsrisker som barn upp till 6 års ålder är utsatta för i hemmet, genom att fokusera på fyra områden:

1. Föräldrars uppgifter om hur de följt olycksförebyggande råd

2. Omfattningen av bränn- och skållskador

3. Föräldrars uppfattningar om påverkande faktorer till olyckshändelser

4. Samt effekten av individanpassad information om barnolycksfall

(Expressen 2010-03-25)

Hon har funnit att föräldrarnas bakgrund och socioekonomisk ställning (fr.a. utbildning) har betydelse för i vilken grad de följer de olycksförebyggande råden från BVC, men säger ingenting om förälderns kön. Antagligen för att det inte är relevant.

Det är pinsamt när en skribent så rejält förvrider forskningsrön för att stödja sina egna åsikter, framför allt när avhandlingen finns tillgänglig för var och en och har en mycket tydlig sammanfattning på svenska, där det framgår att resultaten inte gör gällande det som Sternberg vill komma åt. Så det var skönt att se att forskaren själv gav svar på tal.

När det gäller Sternberg blir jag lite allmänt beklämd över hennes envisa påståenden om mäns och kvinnors av naturen givna förutsättningar i egenskap av olika rollinnehavare i familjen och samhället. Vilket årtionde lever hon i? Eller vad är det för värdekonservativ extremistisk kultur hon försöker främja? Den enda anledningen jag skulle kunna tänka mig till att män är sämre föräldrar än kvinnor är att de inte får chansen.

Sin By Silence

I det senaste nyhetsbrevet från Say NO - UniTE nämns aktionen Sin By Silence, en dokumentär om en grupp kvinnor som har lärt av sitt förflutna och arbetar för att förändra sin framtid.

Sin By Silence är en dokumentär om misshandlade kvinnor, men den är mer än så. För kvinnorna berättar från ett kaliforniskt fängelse, dömda för att ha mördat de män som misshandlade dem.

Gruppen Convicted Women Against Abuse (CWAA) bildades 1989 för att hjälpa kvinnor i fängelse att bryta tystnaden kring misshandeln och lära sig mer om vad de måste göra för att hjälpa andra att sätta stopp för våldscykeln. I ett rättssystem där eventuell frigivning ligger i händerna på en frigivningskommitté och ofta stoppas av anhöriga till offren - som i det här fallet alltså är de dödade misshandlande männen - kan de här kvinnorna i princip tvingas sitta i fängelse i resten av sina liv och betraktas som förövare. Men de är också offer.

I stället för att slåss emot ett system som inte förstår den otroligt sammansatta bilden av misshandel i en relation har kvinnorna i CWAA försökt utbilda systemet. Genom noggrant genomtänkta och väl utförda brevkampanjer, presskontakter och senatsutfrågningar skapade de en hel rörelse och lyckades väcka medvetenhet om misshandlade kvinnors situation och till och med att ändra lagstiftningen.

De här kvinnorna trodde som så många andra misshandlade kvinnor att de var ensamma. De hade levt i tystnadens tyranni, där de själva teg om vad som hände innanför hemmets väggar och där omgivningen teg. Först i fängelset har de kunnat se att de inte var ensamma, inte är ensamma, och bryta sig ur de inre fängelser som åratal av fysisk och psykisk misshandel har byggt upp. De kommer aldrig mer att vara tysta.

Besök hemsidan, se trailern och läs om kvinnorna. Deras historier är väl värda att ta del av. När jag har råd kommer jag att köpa filmen, och jag hoppas innerligt att den så småningom kommer att visas här. Den behövs.

För de är inte ensamma. Många lever i det tysta fängelse där misshandeln sker. Den som börjar med manipulation och kontroll och fortsätter med en nedtryckande kommentar eller örfil, men som aldrig slutar där, utan eskalerar. Inför en omgivning som ofta står tyst och tittar på, för självklart ser någon. Inget offer för våld i hemmet är så duktig på att dölja det att ingen ser. Och det handlar inte bara om fysiskt våld, för psykiskt våld bryter också ner och fängslar. Men den största faran är tystnaden. Tystnaden fängslar och dödar, och den måste brytas. Där har vi alla ett ansvar att inte låta en medsysters lidande gå tyst förbi. Även om vi bara har en otäck känsla i maggropen av att allt inte står rätt till, så kan vi säga något. Hellre en fråga för mycket än en för lite, eller hur?

Stå på dig. Reagera så fort något känns fel, så fort du känner dig kontrollerad och manipulerad, så fort ditt sociala liv börjar bli kringskuret och din personliga frihet begränsas. Reagera redan vid den första röda varningsflaggan. För det finns alltid varningsflaggor. Stanna inte kvar efter det första slaget, ge inte en chans till, för snabbare än du kan tro är du fast. Om du ursäktar ett slag kommer du lätt att ursäkta ett till. Om du lever i en relation där du utsätts för psykisk eller fysisk misshandel, kom ihåg att du inte har gjort något fel, du är inte ensam, och det handlar inte om kärlek. Kärlek ger aldrig någonsin upphov till våld och ursäktar aldrig någonsin förtryck eller misshandel. Skäms inte och håll inte tyst.

Säg något - säg NEJ till våld mot kvinnor!

Juridiskt klavertramp och lila kuvert

Fredrik Reinfeldt har givit justitieminister Beatrice Ask i uppdrag att förbereda M:s kvinnoreform. "Kvinnornas Fredrik" vill på så sätt profilera M som ett kvinnoparti, även om större delen av kvinnosatsningen än så länge är ganska oklar. Hittills tycks fokus ligga på RUT, även om det även har förekommit diskussioner om mäns våld mot kvinnor och sexköp.

Och det är här det blir intressant; det är här som det lila kuvertet kommer in i bilden. I torsdagens seminiarium om prostitution i Riksdagen uttryckte nämligen just Beatrice Ask att misstänkta sexköpare borde hängas ut.

– Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuvertet och skicka hem till folk som var misstänkta för detta, sade hon. (DN 2010-03-19)

Ask har sedan i torsdags mildrat sitt uttalande något genom att säga att färgade kuvert kanske inte var så bra, men står fast vid själva principen om att hänga ut misstänkta sexköpare:

– Jag försökte uttrycka att jag vill att det ska märkas när man har blivit tagen för sånt här, jag insåg att det var lite dumt med färgen men poängen är att det skulle vara tydligt. Rent praktiskt kanske man inte kan ha färgade kuvert men vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask (AB 2010-03-19)

Jag kan förstå tanken på att sexköpare ska hängas ut, men vår justitieminister tycks glömma en absolut central del av rättssäkerheten: den att man är oskyldig tills man i en oberoende domstol har bevisats skyldig. Den som är misstänkt för ett brott är fortfarande oskyldig, och det är inte delgivare, Polismyndighet eller folkdomstolen som ska avgöra i skuldfrågan. Och tur är väl det! Men det verkar som om Beatrice Ask inte har full koll på rättssäkerheten i det här fallet.

Inte heller tycks hon ha det i frågan om att tvångstesta unga som tros knarka. Ask hävdar att integritetskränkningen av att tvingas till ett drogtest uppvägs av möjligheten att få hjälp mot ett missbruk, och testerna ska endast få göras efter åklagarbeslut som grundas på skälig misstanke. Men ändå ... misstänkt betyder inte skyldig, och även här riskerar unga människor (under 15 år) att hängas ut trots att de enligt lagen är oskyldiga.

Personligen blir jag lite rädd för vart samhället skulle vara på väg om en misstanke räcker för att en människa ska hängas ut, och det skrämmer mig att vår justitieminister tycks ha så dålig koll på rättssäkerheten. Jag är uppenbarligen inte ensam om det. Centerns ungdomsförbund överlämnade igår ett lila kuvert till Beatrice Ask med följande meddelande:

Hej Beatrice!

Vi misstänker att du som Justitieminister inte förstår de grundläggande rättsliga principerna. Därför vill vi nu meddela dig via ett lila kuvert att vi tycker du bör skämmas inför din omgivning, ministerkollegor och allmänheten.
Vi passar på att citera Europakonventionens artikel 6

”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

Något som även är en del av svensk rättspraxis.

Vi förväntar oss att du bevisar att våra misstankar är ogrundade genom att snarast ta tillbaka ditt uttalande om att människor som är misstänkta för brott ska löpa gatlopp i offentligheten innan de fått sin sak prövad i domstol.
Annars finns det nog en risk för att du får göra det.

Centerpartiets Ungdomsförbund, genom
Magnus Andersson
Förbundsordförande

Det hela finns också som ett klipp på YouTube:

Jag tror inte på M:s profilering som kvinnoparti, och tyvärr tror jag inte att just Beatrice Ask för närvarande ger kvinnosatsningen någon större trovärdighet.

Allians i ny dräkt?

Så var Alliansens nya logga och hemsida invigda. De släpper "för Sverige" och lägger sig, som alla kan se, till med en orange logotyp som gäller... ja, vad betecknar den egentligen? Avser "Alliansen"samarbetet mellan M, Fp, C och Kd eller representerar den partierna? Med tanke på att det redan blivit tydligt att partierna inte är överens i alla frågor och att de enskilda partiledarna ibland går ut och uppenbarligen företräder sina enskilda partiers åsikter i stället för den gemensamma linjen, så ställer jag mig än idag frågande till vad Alliansen egentligen är. De skriver själva på hemsidan: "Vi kommer än en gång att möta väljarna som ett samlat regeringsalternativ med ett gemensamt valmanifest. Samtidigt är vi fyra olika partier." Men är väljarna verkligen helt klara över hur långt Alliansens samarbete sträcker sig? Var slutar M, Fp, C, Kd och var börjar Alliansen?

Hur gick de från diverse blå nyanser och grönt till just orange? För mig är det inte ett självklart steg, såvida steget inte tas genom en reklambyrå. Enligt feng shui representerar orange hälsa, vitalitet, entusiasm och optimism, och stimulerar kreativitet, mod och målmedvetenhet. Färgen står för kunskap, aktivitet och livfullhet, vilket kanske är precis vad Alliansen vill associeras med. De behöver onekligen få in ny energi, eftersom konservatism och mörkblått inte direkt associeras med nyskapande och ungdomlig spänst. Men är orange verkligen rätt val? (När det gäller chakran står orange för sakralchakrat, som rör sexualiteten. Det är dock en aspekt som jag inte förknippar det minsta med Alliansen, men de kanske försöker verka sexigare genom valet av en orange logga.)

Jag ställer mig lite frågande till utformningen av loggan, som får mig att associera till GP:s julrebusar. Och visst kan man lätt läsa in ALLAN i den långa varianten av loggan (ovanför)?Alliansfritt Sverige påpekar likheten med det chilenska kommunistpartiet Illapus logotyp, och ja - likheten är ganska slående.

Det mest påfallande, framför allt i den mindre loggan, och troligen ett mycket medvetet val, är väl ALLA som i "Alla ska med", Socialdemokraternas gamla slogan. Bit för bit plockar de över det som vill ha från motståndarna; i förra valet försökte M profilera sig som det nya arbetarpartiet, idag tar de en välkänd S-slogan. Fast inte rent ut, för det går ju inte för sig. Nej, de skapar en logotyp som leder associationerna till "Alla ska med", ett positivt och redan inarbetat budskap. Smart!

Frågan är hur mycket som egentligen är nytt i budskapet. En drastisk förändring av det yttre följs sällan åt av en likadan förändring av budskapet, vilket syns väl på Alliansen.se. Kanske kan nylanseringen för en stund få de potentiella väljarna att glömma de fel och klavertramp som hittills har giorts, som felaktiga siffror när det gäller sysselsättningsökningen och RUT-avdragen. Fast förr eller senare måste även politiker förhoppningsvis stå till svars för sina misstag.

Jag hittar för övrigt ett lustigt litet fel i Alliansens kampanjblogg:

Bilden är tyvärr väldigt liten, men ni kanske kan se datumet och orden "I dag är det internationella kvinnodagen". (Originalet finns här, men vem vet om de inser felet och ändrar datumet.) Fail.

Fler behandlas med elchocker

Idag rapporterar diverse nyhetskanaler och tidningar om hur allt fler behandlas med ECT – electroconvulsive therapy eller på lekmannaspråk elchocker – i nuläget cirka 40 000 behandlingar om året, vilket är en fördubbling jämfört med för 10 år sedan, enligt Svenska Dagbladet. Socialstyrelsen kommer under veckan med en rapport där vården kritiseras för att inte ge patienter tillräcklig information om riskerna med och biverkningarna av ECT, och för att de som får men av den inte tas om hand.

I höstas hade Uppdrag granskning två program om ECT under rubriken Den stora glömskan, dels om hur patienter inte upplystes om biverkningar och risker och dels om hur patienter behandlats under långa perioder och mot sin vilja. (Via Den stora glömskan hittar ni fler länkar.) Det har dessutom på senare år kommit in ett antal lex Maria-anmälningar från personer som har drabbats av bestående minnesförluster efter ECT-behandling, och detta är upprinnelsen till Socialstyrelsens rapport.

Jonas Andersson, som är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa, berättar i SvD om hur han fått bestående problem med korttidsminnet från de 22 behandlingar han fick förra året för att häva ett psykotiskt tillstånd. Övergående rubbningar av korttidsminnet brukar anges som en vanlig biverkning av ECT, men allt fler rapporter kommer alltså in om mer bestående minnesstörningar. Jonas Andersson upprörs dessutom av att beslutet om ECT fattades över hans huvud, men också utan att hans sambo meddelades.

ECT låter hemskt och drastiskt, och många har nog fortfarande en bild av behandlingarna som kommer från Gökboet eller Sylvia Plaths Glaskupan. Riktigt så går det inte till idag. Patienten blir sövd och får muskelavslappnande medicin före behandlingen, som tar några sekunder, och även om den onekligen är drastisk, så har den inneburit en enorm skillnad för många, framför allt på djupt deprimerade patienter. Problemen gäller snarare att ECT har använts på ett inte helt evidensbaserat sätt, under mycket långa perioder, den har getts till synes godtyckligt till personer med diagnoser som inte alltid svarar särskilt bra på just elbehandling, människor har fått ECT under tvång och med bestående störningar på minnet. Informationen är ofta bristfällig, ECT beskrivs många gånger som en sista utväg för svårbehandlade patienter som därför inte får några direkta alternativa lösningar och kunskaperna än idag för dåliga.

Jag har sett personer som var så djupt deprimerade att de nästan varit katatoniska på bara några få behandlingar få tillbaka livet och bryta sin depression. Det gjorde att jag för snart 12 år sedan gick med på ECT när inga antidepressiva medel verkade hjälpa mot min depression. Jag började bli desperat och min läkare presenterade det som en tänkbar lösning – vilket jag uppfattade lite som en sista utväg. Jag fick lite kort information, men var givetvis lite för chockad för att kunna ta in den ordentligt, en broschyr i handen, och inget mer. Läkaren gick nämligen på semester, så eventuella frågor fick jag strunta i. Men jag hade bestämt mig för att ge det en chans eftersom jag inte kunde se några alternativ.

På mig hjälpte det inte. De enda effekterna jag fick var en fruktansvärd huvudvärk (jag tål inte narkos särskilt bra), jättespända käkmuskler och att jag kände mig mer deprimerad. Jag tror inte att jag fick några minnesstörningar, men hela den sommaren är suddig på grund av att jag var så deprimerad. Dessutom är dagarna på psyk ganska enformiga, så de ger inte direkt några bestående intryck att hänga upp minnet på ens i bästa fall. Så efter ett antal behandlingar, när det "borde" ha blivit en effekt, sa jag ifrån och skrev ut mig. Det fungerade helt enkelt inte på mig. I efterhand förstår jag bättre varför, och har även träffat andra unga människor med samma erfarenheter. Jag kom till sist ur depressionen ändå, och vet också ganska väl att delar av den hade ett direkt svältsamband, som jag skulle vara otroligt förvånad om man kunde elchocka bort.

Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter.

Men elbehandling ska ges på goda grunder, i de fall där det finns evidens för att det faktiskt fungerar, och med stort ansvar från vårdens sida både om information före beslutet om behandlingen och ordentlig uppföljning. Det finns till exempel ingen evidens för att hundratals behandlingar hjälper, och alla former av elbehandling mot patientens vilja borde vara lika förbjudna som andra tvångsbehandlingar – om det inte råder extremt speciella förhållanden, som i så fall ska godkännas av en instans som har patientens rättigheter och bästa i fokus. Lika lite ska det ges till personer som bara vill bli sövda. Rätt använt kan det nästan innebära en skillnad på liv och död, men det är inte en riskfri behandling och det behövs en genomgång och tydliga regler.

Läs även vad Thérèse har att säga.

Att tillåta sig att koppla av

Jag fick en intressant kommentar på en statusuppdatering idag, från en av mina kloka systrar i England. Statusuppdateringen gällde att min positiva syn på att vara förkyld (som jag är nu), för då kan jag ligga i sängen och gosa med katterna, läsa böcker och titta på film utan att känna att jag slösar bort tiden. Kommentaren jag fick var en indirekt fråga om varför vi inte ger oss sådana dagar annars också. J som skrev den har arbetat i 24 år och när hon nu har gett sig en paus från arbetet undrar hon varför hon hela tiden skäller på sig själv för att hon inte är tillräckligt produktiv.

Ja, jag frågar mig detsamma. Varför får vi dåligt samvete av att göra "ingenting", när detta ingenting egentligen är något så viktigt som att vila, koppla av och ladda batterierna? För mig krävs det snudd på att jag är sjuk för att jag inte ska tänka på allt jag borde göra i stället för de där sakerna som är livsviktiga men inte så produktiva. Och inte ens då slipper jag tankarna helt. Det är mer att jag inte har dåligt samvete för att jag struntar i dem och ger mig en timeout.

Men hur sjukt är inte det? Hur stressad-överpresterande-storstadsmänniska-i-2000-talet-som-glömt-vad-som-är-viktigt är inte jag? Mer än vad jag vill vara, helt enkelt. Jag är uppenbarligen väldigt uppe i varv, jättestressad till och med, och att ens komma ihåg att det är en bra idé ibland att stanna upp och ta en paus, djupandas, slappna av och återhämta krafterna (framför allt med tanke på tröttheten) ligger ibland lite för långt bort. Jag glömmer helt ärligt att ge mig tid till ... ingenting. Jag glömmer att även jag behöver ladda batterierna.

Jag älskar att läsa (kanske föga förvånande eftersom jag är litteraturvetare i grunden), men gör det nästan bara på semestern, för det är först då jag har ro att ägna mig åt en bok. Ja, eller när en bok bara suger tag i mig och får mig att släppa allt annat. Det händer inte ofta, men när det händer... himmelrike! På samma sätt älskar jag att skapa meditera, ägna mig åt små ritualer och ceremonier för att skapa ett andligt utrymme, men har sällan ro till det heller - trots att det är en viktig del av mitt liv. Inte konstigt att jag känner att jag har tappat bort mig själv!

Så det är nog dags att påminna mig själv om vikten av nedtid, om att jag inte behöver göra saker som får resultat hela tiden, och släppa alla tankar på borden och måsten under de lediga stunderna. Jobb är jobb och fritid är fritid. Världen klarar sig utan mig några timmar då och då.

Tråkig men viktig rapport från Amnesty

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet - när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja - är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt - det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!

Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.

Du vet väl om att du är värdefull

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du

Text: Ingemar Olsson

Vet du om det – att du är värdefull? För det är du. Det är ett enkelt faktum: du är en del av skapelsen och det gör dig värdefull. Precis lika värdefull som andra; varken mer eller mindre.

Ditt värde ligger inte i det du gör, i dina prestationer, vilka statusmarkörer du samlat på dig, eller hur många universitetspoäng du har, hur många älskare eller älskarinnor du har haft eller hur mycket pengar du tjänar, utan i vem du är. Och ditt värde finns just för att du är.

Om du nu undrande tänker "Men vem är jag?" så kanske du har lite svårt att se att du skulle ha ett värde i dig själv bara för att du inte vet vem du är. Än. Men värdet är detsamma, och andra kan se det, kan se dig. Det fina är nämligen att om du inte vet vem du är än, så har du en fantastisk resa framför dig i att upptäcka dig själv, lära känna dig igen, på djupet. Jag betraktar självkänsla som att till stor del känna sig själv, för hur kan man ha en känsla för sig själv om man inte lärt känna sig? En gång i tiden visste du vem du var, du föddes med en intuitiv känsla för vem du är, och även om du gått vilse på vägen så kan du återupptäcka dig själv.

Än finare: Du kan bli den du vill vara. Om du känner att du vill vara på ett visst sätt, så har du alla möjligheter att vara precis så. Du kan bli den du vill vara, för egenskaperna du värderar så högt att du vill ha dem, finns redan inom dig. Annars skulle du aldrig ha tänkt på dem.

De där dagarna när det känns som om livet rasat ihop och du har gått vilse i skuggorna och varken riktigt vet vem du är eller hur du ska komma ut i ljuset, de där gångerna då misstag och misslyckanden växer sig oöverstigliga tills du inte ser något annat än dem och känner att du kanske är verkligen värdelös i alla fall, när det känns som om du inte klarar av något och ingen älskar dig, för hur skulle de kunna göra det – just då behöver du en enkel liten påminnelse: Du är värdefull för att du finns till.

Jag vet. Det är mycket lättare sagt än gjort. Vissa människor verkar vara födda med en naturlig känsla för sitt värde, oavsett vad som händer dem, medan andra tycks få leta efter den och sedan arbeta för att göra den naturlig. Jag tillhör tyvärr den andra kategorin. Mitt värde hängde under hela min uppväxt ihop med prestationer och resultat, för det var för dem jag fick bekräftelse, och än idag är det tydligen dit jag återvänder när motgångarna hopas. Jag (be)dömer mig utifrån prestationer och tappar bort både egenvärde och självbild och känner mig därför också väldigt vilsen. I de stunderna hade jag kanske behövt någon som bekräftar mig för den jag är, men eftersom det inte finns någon som gör det, så måste jag bekräfta mig själv. Och när allt kommer omkring är det till sist min egen bekräftelse jag verkligen behöver.

Det känns inte alltid så lätt som att säga till mig själv att jag är värdefull, jag är viktig, jag har en helt unik plats i tillvaron och är älskad – eller förtjänar att älskas för min egen skull – när jag upplever att allt går emot mig och mina misstag växer och verkar vara tusen gånger mer avgörande är bra saker. Jag har väldigt svårt att tro på mig själv i den situationen. Men ord för ord, påminnelse för påminnelse, affirmation för affirmation och en önskan att vilja tro på det, att vilja känna ett egenvärde som är just eget, för den jag är, så kanske det går. Det borde gå. Inget är omöjligt, eller hur?

Jag är värdefull

Jag är viktig här och nu

Jag är älskad för min egen skull

För ingen annan är som jag

En pappersfin skillnad mellan sjuk och frisk

I vår politik står friskhetens möjligheter i centrum i stället för sjukdomens begränsningar.

Fina ord från Moderaterna under rubriken Kortare vägar tillbaka om förändringarna i sjukförsäkringssystemet och kritiken mot utförsäkringarna. M, ivrigt anförda av Gunnar Axén och Helena Rivière (vars syn på den utförsäkrade Alexandra vi kunnat läsa i Aftonbladet), klappar sig på axeln och berömmer sig över hur utanförskapet minskat. Det utanförskap som tydligen felaktigt sjukskrivna personer drabbades av innan, när de hindrades att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att alla som kan arbeta självklart också ska göra det; det är så ett samhälle överlever. Men det ska vara arbete efter förmåga och de som av en eller annan anledning inte kan arbeta heltid ska få stöd och hjälp att arbeta så mycket de kan. Det är inte bra för någon att bli inaktiv. Men det innebär att det måste finnas ett skyddsnät, en flexibel arbetsmarknad (skulle kortare normalarbetstid kunna hjälpa här?) och en habiliterings- och rehabiliteringskedja.

– Under många år har vi haft en situation där sjukskrivna inte har fått hjälpen de behöver, arbetslinjen har försvagats och utanförskapet växte. Sjukförsäkringen behövde reformeras men att förändra ett så omfattande trygghetssystem är inte lätt. Man kan säga att det har varit lite som att vända en atlantångare, säger Gunnar Axén

Skillnaden är förstås att ingen försöker vända en atlantångare på fläcken, så som man kan göra med vissa stridsbåtar. Men det är precis vad M försöker göra. De börjar med att ändra reglerna för utförsäkring och så ska systemet anpassas efter det. Därför är de omtalade rehabiliteringskedjorna än idag inte på plats. De fanns inte förut heller!

Det har länge varit alldeles för svårt att få en vettig rehabilitering, och om nu fler ska snabbrehabiliteras för att komma tillbaka till arbetsmarknaden innan de blir utförsäkrade och flyttas från Försäkringskassans bord till Arbetsförmedlingens, så vore det kanske på sin plats att släppa lite på etableringsrätten för t.ex. legitimerade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra rehabprofessioner.

Jag har svårt att tänka mig att särskilt mycket skulle ha förändrats från min tid som förtidspensionär - det som idag skulle ha varit aktivitetsersättning - då jag inte fick någon rehabilitering alls. Jag var för högutbildad och inte fysiskt arbetshindrad. Men det var i själva verket inte rehabilitering jag hade behövt, utan habilitering, för jag hade inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden än, bortsett från sommarjobb och extrajobb som lärare på Universitet under studierna. Jag var student, jag hade inget arbete att komma tillbaka till. Och en stor anledning till att det är så få som går från sjuk- och aktivitetsersättning till arbetslivet är nog just bristen på (re)habilitering.

Den tidsbegränsade sjukersättningen, ett mellanting mellan förtidspension (icke tidsbegränsad sjukersättning) och sjukskrivning, fasar vi nu ut till och med 2012. Anledningen till detta är att många fastnat i denna ersättning utan något aktivt stöd för att komma tillbaka i arbete. Den har försatt många människor i ett utanförskap med en ständig oro över om sjukersättningen kommer att förlängas eller inte när det på nytt blir dags att pröva rätten till den. (Från sjukskriven till arbete, 091026)

Men problemet kvarstår: Om människor fastnar p.g.a. bristande rehabilitering så är lösningen inte att friskskriva dem, utan att skapa en fungerande rehabiliteringskedja, ett trygghetssystem där man inte faller igenom maskorna. Att fasa ut utan något alternativ är inte en lösning.

Och visst finns det en rehabiliteringskedja. Problemet är bara att den inte innehåller rehabilitering, utan tidsgränser för sjukskrivning:

Den 1 juli 2008 trädde den nya rehabiliteringskedjan i kraft. Alliansen rev upp ett passivt system utan tydliga avstämningspunkter till förmån för tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser.

En person som varit sjukskriven i tre månader ska enligt rehabiliteringskedjan se om han eller hon klarar av att utföra något annat arbete hos sin arbetsgivare.

Om denne efter ytterligare tre månaders sjukskrivning inte kan utföra sitt tidigare arbete ska han eller hon försöka hitta ett jobb där den nedsatta arbetsförmågan inte är ett hinder. Det är oftast bättre att byta arbetsplats än att stanna kvar i en passiv sjukskrivning.

Men det finns ett antal undantag. Människor som är allvarligt sjuka eller förväntas kunna återgå till sin arbetsgivare inom en överskådlig framtid är två av de dem.

...

Efter ett års sjukfrånvaro finns sedan möjligheten till förlängd sjukpenning i ytterligare ett och ett halvt år, varefter sjukförsäkringens bortre gräns är nådd. För allvarligt sjuka kan en fortsatt sjukpenning då betalas ut utan tidsbegränsning. (Korta vägar tillbaka, 100301)

Det låter finfint, men att döma av det vi redan hört, så fungerar det inte riktigt lika fint. Framför allt så har bedömningen av vad som räknas som allvarligt sjuk visat sig vara svår, och överskådlig framtid är ett luddigt begrepp. Hur lång tid får jag på mig att hämta mig efter en hjärntumör, en ryggskada, en utmattningsdepression? Och var finns egentligen rehabiliteringen? Ja vet, det är förstås tänkt att den ska pågå hela tiden, men vem tror egentligen på det? Jag slutade tro på tomten när jag var ungefär 4, och det här låter ungefär lika troligt. Fast kanske ser jag det bara utifrån mina erfarenheter, och erfarenheterna från andra unga med depressioner, ätstörningar, ångestproblematik och somatiska problem som fibromyalgi och whiplashskador. Kanske ser det helt annorlunda ut egentligen.

Från den där tillfälliga sjukpensioneringen, som jag bröt själv efter ett år, tog det mig först 2 år att bråka mig till vettig behandling, och sedan ytterligare 1½ för att få komma till behandlingshem, som visade sig vara avgörande för mig. Därefter arbetade jag hårt på egen hand och med hjälp av privat terapi som jag betalade ur egen ficka eftersom jag inte fick någon terapi genom den offentliga vården, och kontakter inom den psykiatriska öppenvården, i ytterligare tre år innan jag var fri(sk). Jag var bara helt sjukskriven under några månader när jag var på behandlingshemmet och en kort tid därefter, sedan försökte jag jobba så mycket jag orkade. Min lösningen på att anpassa arbetet efter min förmåga var att jag var egenföretagare och därför kunde anpassa min arbetstid efter läkarbesök och ångeststatus. Jag skapade en flexibilitet som jag var tvungen att ha, utan så mycket som en sekunds hjälp från vare sig FK eller AF. Den möjligheten har inte alla. Vad hade hänt idag, på den vanliga arbetsmarknaden? Jag vill inte tänka på det.

Senast nu i veckan har det kommit rapporter om att antalet nya personer med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Fast det är förstås inte helt sant, för antalet nya personer med aktivitetsersättning (som ges till personer till och med 29 års ålder) ökar. Och inget vet ännu vad som händer med dem som tidigare skulle ha fått sjukersättning. Utförsäkras de också, eller får de inte ens en godkänd sjukskrivning? Ska vi gissa att det blir Soc som får lösa deras försörjning?

Jag vill inte leva i ett samhälle där synen på människor är att de är lata fuskare, där man inte tillåts vara svag eller sjuk och där en sjukdom eller skada måste ha ett slutdatum. Jag blir mörkrädd när politiker tycks anse att man gör människor friska genom att dra tillbaka deras bidrag, och jag blir rent ut sagt förbannad över den cynicism som bland annat Helena Rivière och Gunnar Axén visar. Vad kommer härnäst? Fattighus för dem som inte kan bo kvar i sina hem när de blir utförsäkrade, tvångsarbete? Så vill jag inte ha det, och det är en anledning till att jag engagerar mig politiskt.

Men har ni tänkt på hur enkelt det tydligen är, och hur fin gränsen mellan sjuk och frisk kan vara? Det är så enkelt som ord på ett papper. Den ena dagen är du sjukskriven. Nästa är du utförsäkrad och betraktas som frisk. Bara så där. Tänk om det var så lätt i verkligheten.