När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för "defining moments".
Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom "de behöver det mer än jag", och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.
Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.
lördag 25 oktober 2008
fredag 24 oktober 2008
Har min historia påverkat min identitet och livssyn?
Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.
Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.
Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget "före" att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.
Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla "sanningar", och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!
Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.
I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.
Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!
Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.
Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.
Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget "före" att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.
Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla "sanningar", och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!
Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.
I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.
Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!
Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.
onsdag 22 oktober 2008
Konsekvenstänkande
Jag har funderat mycket på vad som skiljer min situation nu mot för hur det var senast jag var djupt deprimerad, i slutet av 90-talet, och det finns givetvis en hel del skillnader. Då var jag mycket djupare deprimerad, jag var dessutom anorektisk och hade aktiva självskadebeteenden, det har jag inte längre. Jag hade inte något jobb utan var student, jag hade usel självkänsla och kände helt enkelt inte mig själv; min identitet var knuten till studierna och anorexin, till prestationer. Idag är jag en helt annan person, med livserfarenhet, en självkänsla som bottnar i att jag lärt känna mig själv, upptäckt vem jag är, jag har konfronterat mina demoner och rädslor och vågat möta dem. Jag har slutat fly, slitit av plåster från sår så att varet kunde rinna ut och det onda läkas. Jag läker fortfarande men är oändligt mycket helare idag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag kommer inte längre med ursäkter eller skyller på andra om jag inte skulle behandla mig väl, och vet att jag har ett värde lika stort som andras.
Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.
En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.
Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.
Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.
Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.
Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.
En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.
Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.
Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.
Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.
torsdag 16 oktober 2008
Förlamande trötthet
Jag är lite dålig på att uppdatera bloggen nu, för jag är helt enkelt för trött. Var hos min husläkare i måndags och blev utan att be om det sjukskriven en månad för depression - lite ironiskt bara att det var just i måndags som Expressen-artikeln var inne samtidigt som jag fick mitt första sjukintyg sedan 2002. Och det är ärligt talat inte en dag för tidigt. De senaste veckorna har depressionssymtomen blivit fler och tydligare, jag har svårare för att koncentrera mig, sova, äta, är superlättdistraherad och blir otroligt trött av att koncentrera mig när jag är bland andra. Jag får en massa självdestruktiva tankar och impulser, men ids inte agera på dem och självbevarelsedriften är dessutom fortfarande påslagen. Men jag är rädd för att om jag skulle sjunka djupare så skulle det kunna ändras.
Energinivåerna är lite på botten, och jag behöver verkligen lite vila. Förhoppningsvis hjälper antidepp redan på en låg nivå så att jag kommer upp tillräckligt i energi och humör för att själv ta mig vidare. För jag är fortfarande positiv och kan dra upp mig själv ur depressionens mörka djup när jag behöver, det är bara att det är så jobbigt att göra det och att hela tiden hålla ihop mig själv.
Så om jag inte skriver så mycket här ett tag så vet ni varför.
Energinivåerna är lite på botten, och jag behöver verkligen lite vila. Förhoppningsvis hjälper antidepp redan på en låg nivå så att jag kommer upp tillräckligt i energi och humör för att själv ta mig vidare. För jag är fortfarande positiv och kan dra upp mig själv ur depressionens mörka djup när jag behöver, det är bara att det är så jobbigt att göra det och att hela tiden hålla ihop mig själv.
Så om jag inte skriver så mycket här ett tag så vet ni varför.
måndag 13 oktober 2008
Vem är normal?
Vem är egentligen normal och vad är normalitet?
Vem avgör vad som är normalt?
Svenska Akademiens ordlista:
Att döma av SAOL:s definitioner ovan är "normal" ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?
Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?
Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.
Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat "normal" till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig - just det som jag var livrädd för att bli - och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?
Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.
Vem avgör vad som är normalt?
Svenska Akademiens ordlista:
1 normal [-aˈl] adj. -t -a regelrätt; som sig bör; vanlig, genomsnitts-,ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klokI och med att jag har gjort ett aktivt val att leva och att ta mig ur en identitet som ätstörd och skapa en identitet och plats i tillvaron på mina egna villkor, som den jag är och vill vara och inte någon som omgivningen vill att jag ska vara, har jag många gånger funderat över normalitetsbegreppet.
2 normal [-aˈl] s. -en -er typ el. exemplar e.d. som utgör rättesnöre el. mönster e.d.; rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta m.m.
Att döma av SAOL:s definitioner ovan är "normal" ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?
Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?
Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.
Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat "normal" till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig - just det som jag var livrädd för att bli - och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?
Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.
fredag 10 oktober 2008
Tankar om sjukskrivningar
Jag blev tidigare idag kontaktad av en reporter från Expressen som skriver "ett reportage om unga människor som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade - eller varit i kontakt med det tidigare" och som ville intervjua mig. Reportaget ska, om allt går vägen, publiceras på måndag.
Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och "bli" min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt "före" att gå tillbaka till.
Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot - utan att träffa mig - två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.
Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär "Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad" och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.
Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.
Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.
2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.
Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!
Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och "bli" min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt "före" att gå tillbaka till.
Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot - utan att träffa mig - två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.
Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär "Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad" och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.
Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.
Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.
2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.
Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!
tisdag 7 oktober 2008
Insikt och acceptans
Efter att under en lång tid känt hur jag blivit mer deprimerad men utan att ha velat acceptera det, så insåg jag i fredags morse plötsligt att en anledning till att jag inte kan acceptera att jag skulle vara deprimerad är att jag ju är frisk nu, då kan jag väl inte vara deprimerad? Jag hade inte insett hur mycket "frisk" är en del av min identitet, på samma sätt som nykter är en del av en tidigare alkoholists identitet. Och så insåg jag att jag än en gång är hårdare mot mig själv än vad jag avsåg att vara. När jag säger frisk menar jag fri från ätstörningar och självskadebeteenden, men det är klart att jag också kan bli sjuk. Jag hade inte tänkt likadant om det var en infektion eller förkylning, men någonstans har en spärr slagit till just när det gäller något psykiskt. Det är flera år sedan jag insåg att depressionen inte var ett direkt resultat av ätstörningen, men ändå tänker jag att jag skulle vara mindre frisk om jag var deprimerad.
Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.
Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.
Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.
Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.
lördag 4 oktober 2008
Kloka ord i en bra broschyr
Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.
Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.
Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!
Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.
Ur Psykisk livräddning:
Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!
Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.
Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!
Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.
Ur Psykisk livräddning:
Självmordstankar har alla
Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.
Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker..:~:.
Människan gör - är aktör
Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.
Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.
För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.
Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!
fredag 3 oktober 2008
Jag har redan kroppen jag önskar mig :)
Delvis korspostat på min vardagsblogg.
Jag hade terapi idag, och vi gjorde bland annat ett jätteintressant test om kroppsuppfattning som vi hade pratat om för några veckor sedan och sedan glömt. Jag har inte gjort något sådant test sedan jag slutade i ätstörningsbehandling och har varit supernyfiken på hur mycket som förändrats i min kroppsuppfattning sedan dess. Det borde göras uppföljningar efter ett tag men det gör de ju inte. Och just det här testet har jag inte gjort tidigare, för det är ganska nytt.
Det är ett datorprogram med två bilder, en med kroppskonturer framifrån och en från sidan, där man justerar markörer för axlar, bröst, bröstkorg, midja, höfter, rumpa, lår och vader större eller mindre för tre kategorier: Hur man tror att man ser ut, hur det känns och hur man vill se ut. Sedan mäter den som utför testet just de här måtten och matar in, så kan man jämföra sina tre versioner med verkligheten. OK, grafiken var inte perfekt, men det var ett väldigt intressant test. Som förväntat så tror jag att mina lår är större än vad de är, ingen surprise där. Vad som däremot var överraskande var att mitt ideal var nästan identiskt med verkligheten, och jag hade nog till och med större byst än vad jag hade vågat ange på önskekroppen. Så jag har tydligen redan min idealkropp, häftigt va?! Nu ska jag bara försöka ta in det också.
Faktum är att jag inte har så där värst stora komplex för min kropp, utom just låren. Det komplexet kan jag bara inte komma över, jag vet inte hur jag ska göra, men det kanske minskat i alla fall. Visst har jag usla dagar med muffinstopp över byxlinningen och inga kläder som passar, när den där lilla lilla anorektiska delen som finns kvar skriker att "hur fan har du kunnat låta dig bli så stor", men på det stora hela är jag nog till och med mindre missnöjd än många andra kvinnor.
Det är ganska skönt att få den bekräftelsen, och att jag ändå inte var så fel ute bekräftar hur långt jag verkligen kommit.
Jag vet redan att mitt ideal inte är anorektiskt eller den där pubertala kroppen utan former, utan mitt ideal är en kvinnlig kropp som är smal men inte mager. Jag gillar former, byst och rumpa!
Vad det här testet inte visade var dels armarna och dels en jämförelse med en normalstor kropp, men det är nog ganska naturligt, för vad är en normalstor kropp? Ta fem kroppar i samma längd och med samma BMI, så kan de se helt olika ut. Men jag är fortfarande grymt nyfiken på hur jag ser ut i förhållande till det "normala" just med tanke på hur fel jag brukade ha.
För fem, sex år sedan vägde de som jag trodde var lika stora som jag 10 kilo mer än vad jag gör. Idag är jag större, och jag skulle gissa att felmarginalen gentemot andra som jag ser som lika stora inte är större än 5 kilo. Max. Hon gör framsteg, den här bruden :)
Och det största framsteget är nog att även om jag är nyfiken och tanken far genom huvudet då och då, så spelar det ingen roll längre om jag är större eller mindre än andra. Jag äter, jag nojjar väldigt sällan över kropp och vikt och det tar inte upp en massa tid och kraft. Jag läste någon gång att en normal kvinna, normal som i inte ätstörd, ägnar ca 15 minuter varje dag åt att tänka negativa saker om sin kropp. Jag tror helt ärligt att jag kanske lägger 5, max 10. Stolt!
Men alltså: Jag har redan kroppen jag önskar att jag hade. Hur tar man in det?
Jag hade terapi idag, och vi gjorde bland annat ett jätteintressant test om kroppsuppfattning som vi hade pratat om för några veckor sedan och sedan glömt. Jag har inte gjort något sådant test sedan jag slutade i ätstörningsbehandling och har varit supernyfiken på hur mycket som förändrats i min kroppsuppfattning sedan dess. Det borde göras uppföljningar efter ett tag men det gör de ju inte. Och just det här testet har jag inte gjort tidigare, för det är ganska nytt.
Det är ett datorprogram med två bilder, en med kroppskonturer framifrån och en från sidan, där man justerar markörer för axlar, bröst, bröstkorg, midja, höfter, rumpa, lår och vader större eller mindre för tre kategorier: Hur man tror att man ser ut, hur det känns och hur man vill se ut. Sedan mäter den som utför testet just de här måtten och matar in, så kan man jämföra sina tre versioner med verkligheten. OK, grafiken var inte perfekt, men det var ett väldigt intressant test. Som förväntat så tror jag att mina lår är större än vad de är, ingen surprise där. Vad som däremot var överraskande var att mitt ideal var nästan identiskt med verkligheten, och jag hade nog till och med större byst än vad jag hade vågat ange på önskekroppen. Så jag har tydligen redan min idealkropp, häftigt va?! Nu ska jag bara försöka ta in det också.
Faktum är att jag inte har så där värst stora komplex för min kropp, utom just låren. Det komplexet kan jag bara inte komma över, jag vet inte hur jag ska göra, men det kanske minskat i alla fall. Visst har jag usla dagar med muffinstopp över byxlinningen och inga kläder som passar, när den där lilla lilla anorektiska delen som finns kvar skriker att "hur fan har du kunnat låta dig bli så stor", men på det stora hela är jag nog till och med mindre missnöjd än många andra kvinnor.
Det är ganska skönt att få den bekräftelsen, och att jag ändå inte var så fel ute bekräftar hur långt jag verkligen kommit.
Jag vet redan att mitt ideal inte är anorektiskt eller den där pubertala kroppen utan former, utan mitt ideal är en kvinnlig kropp som är smal men inte mager. Jag gillar former, byst och rumpa!
Vad det här testet inte visade var dels armarna och dels en jämförelse med en normalstor kropp, men det är nog ganska naturligt, för vad är en normalstor kropp? Ta fem kroppar i samma längd och med samma BMI, så kan de se helt olika ut. Men jag är fortfarande grymt nyfiken på hur jag ser ut i förhållande till det "normala" just med tanke på hur fel jag brukade ha.
För fem, sex år sedan vägde de som jag trodde var lika stora som jag 10 kilo mer än vad jag gör. Idag är jag större, och jag skulle gissa att felmarginalen gentemot andra som jag ser som lika stora inte är större än 5 kilo. Max. Hon gör framsteg, den här bruden :)
Och det största framsteget är nog att även om jag är nyfiken och tanken far genom huvudet då och då, så spelar det ingen roll längre om jag är större eller mindre än andra. Jag äter, jag nojjar väldigt sällan över kropp och vikt och det tar inte upp en massa tid och kraft. Jag läste någon gång att en normal kvinna, normal som i inte ätstörd, ägnar ca 15 minuter varje dag åt att tänka negativa saker om sin kropp. Jag tror helt ärligt att jag kanske lägger 5, max 10. Stolt!
Men alltså: Jag har redan kroppen jag önskar att jag hade. Hur tar man in det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)