Välmenande tips som bara blir så fel

Jag är just nu otroligt stressad över alla jobb jag har tagit på mig - efter den här vintern med kanske en dag med jobb i veckan under fyra månader blinkar det rött på kontona och jag har därför tackat ja till alla jobb jag kan klämma in i planeringen. Vilket gör att det blir lite mycket, eftersom jag är optimist. Sova kan jag göra någon annan gång, leva också. Ibland måste man bita ihop och göra det som krävs för att överleva, och det är rätt så trevligt att ha mat på bordet och tak över huvudet också.

Men det fungerar inte att leva så i längden, inte för mig i alla fall. Jag klarar inte av en längre period med 12-16 timmars arbetsdagar, 7 dagar i veckan. Stressen äter upp mig, bristen på vila och fritid likaså. För att inte tala om bristen på kreativa utlopp och träning. Det jag måste göra hindrar mig från att göra det jag vill, det jag mår bra, det jag brinner för. Jag har helt enkelt varken tid eller pengar att göra det jag vill. Förr eller senare går jag sönder, fysiskt eller mentalt. Under tiden blir jag mer och mer frustrerad och känner mig mer och mer som gisslan i mitt eget liv.

NEJ, det är ingen offermentalitet, utan ett uttryck för just frustrationen över att inte veta hur jag ska komma ur den här situationen utan att gå under vare sig ekonomiskt eller personligt. Att ta ett extrajobb skulle innebära att jag blir av med mina kunder och därmed mitt jobb, eftersom jag är beroende av att kunna ta jobben när de kommer. Och när jag allt starkare känner att jag inte vill arbeta så som jag gör idag, med det jag gör nu, så blir det värre: HUR kommer jag vidare, HUR kan jag förändra min karriär när jag varken har tid eller pengar över?

Människor runt mig har i flera år sagt "Men varför blir du inte [...]"? "Har du aldrig funderat på att bli [...]?" "Ska du inte läsa till [...]?" Och även om det de säger är exakt vad jag tänker, så känns det lite som ett hån. Missar de att utbildningar kostar pengar? Jag får fina och peppande råd från kloka människor runt mig, och det är i största välmening, men när de går ut på något som kostar tid och pengar, så känns det bara fel. Då känns det som om de inte lyssnat, utan ger råd utifrån sin egen situation.

Uppenbarligen har andra en buffert, ett system som kan rycka in om de står utan pengar, skyddsnät eller något annat som gör att de har något att luta sig mot. Jag har inte det. Jag har drivit min verksamhet i 9½ år utan ett öre i stöd eller bidrag, men de två senaste åren har eliminerat alla buffertar och jag ser ingen möjlighet att skapa nya inom överskådlig framtid. Det finns inga stöd eller bidrag, och jag har inget skyddsnät utan måste klara mig själv. Det karriärbyte jag vill göra får därför inte kosta något och inte ta tid från de jobb jag drar in. Omöjligt? Antagligen inte, men jag kan inte se hur det skulle ske. Faktum är att jag känner mig så låst att jag inte ens klarar av att tänka mer på vad jag egentligen vill och hur jag ska ta mig dig. Det känns lite för hopplöst att ens drömma, när skatteskulden växer i takt med att jag ytterligare en månad måste prioritera att betala räkningar framför att betala in tillräckligt mycket skatt. Att leva ur hand i mun kanske passar en del, men det passar inte den som vill göra rätt för sig.

Jag har mängder av idéer på saker jag vill göra, saker jag skulle kunna göra, och någonstans vet jag att jag sitter på en massa resurser. Men vad hjälper det när jag inte har tid att göra verklighet av idéerna och inte har möjligheten att investera för att sedan vinna något? Idag kräver nästan alla intäktsmöjligheter en ekonomisk insats. Den som har pengar kan få mer, den som inte har några får fortsätta jobba ihjäl sig. Ansvaret för att lösa det är mitt - men jag vet ju inte hur.

Italiensk biskop beskyller judarna för pedofilskandalen inom den katolska kyrkan

Ibland säger människor så dumma saker att man häpnar. Nu senast är det den pensionerade italienske biskopen Giacomo Babini som till den katolska webbplatsen Pontifex i början av april hävdade att pedofilskandalen inom den katolska kyrkan är iscensatt av katolicismens traditionellt sett svurna fiender: frimurarna och judarna. Biskop Babinis uttalande togs upp i bloggen Judy's World och sprider sig nu över världen.

Babini fortsätter med svammel om att det handlar om en sionistisk attack av "kyrkans naturliga fiender" och att "innerst inne, sett ur ett historiskt perspektiv, är judarna Guds-mördare."

Rätta mig om jag har fel, men handlar inte pedofilskandalen inom den katolska kyrkan om att katolska präster har begått övergrepp mot barn? Katolska präster, inte judar. Inte ens frimurare. Och mig veterligen är även offren katoliker. Försöken att hitta en syndabock känns tämligen lama när det är klart vilka som är förövarna. Fråga mig inte hur biskop Babini tänker; om det handlar om judar eller frimurare som klätt ut sig till präster, om offren i själva verket inte är katoliker, eller om alltihop är en medial konspiration från Ondskans Makter. Eller kanske rentav ondskefull magi som kastar lustar över stackars präster.

Letandet efter syndabockar är Babini dock inte ensam om. Företrädare för den katolska kyrkan har hittills försökt att skylla övergreppen på djävulen, de homosexuella, den sexuella revolutionen, media och allmän förföljelse av katoliker.

Hur vore det att ta lite ansvar i stället? Man kan diskutera varför det här sker, om det finns systematiska problem inom den katolska kyrkan, om personer med pedofila tendenser söker sig till just prästämbetet, om det ges för lite information under deras utbildning, om det finns för lite stöd osv osv osv, men det kan inte på något sätt ta ansvaret från förövaren. Det är inte den katolska kyrkan som begår övergrepp, utan personer. Som måste hållas personligt ansvariga för det. Finns det sedan ett större fel som skulle kunna rättas till så bör de diskuteras och rättas till, men individen måste få ta ansvar för sina handlingar. I katolska kyrkan såväl som överallt annars. Vi lever i ett samhälle där människor i allmänhet verkar vara så vana vid att kunna skylla ifrån sig att de knappt tänker på att de inte tar ansvar för sina handlingar, sina ord och till syvende och sist sina liv. Oavsett vilka förklaringar som kan finnas till varför vi gör som vi gör, så är det vi som gör det. Den här skylla-ifrån-sig-mentaliteten måste få ett slut, en gång för alla!

(En parentes: Mig veterligen var Jesus, biskop Baninis och alla kristnas frälsare, judisk. Kristendomen föddes efter hans uppståndelse bland dem som trodde på profetian om att han var Guds son som dog på korset för människornas synder, Joh 3:16 och det där. Men Jesus själv var judisk. Och hans död var ju grunden för hela kristendomen, så att beskylla någon för det blir lite som att Judas har målats upp som den värsta syndaren och förrädaren av alla, när han i själva verket var helt instrumentell i Guds plan, om man tror på den. Vilket man väl gör om man är kristen. Varför är det så svårt för vissa att komma ihåg varifrån Jesus kom?

Och när det gäller Guds-mördare torde själva Gudamordet vara lite svårt att åstadkomma. De kristna lyckades förvånansvärt bra att döda många andra Gudar, Gudinnor och trosinriktningar: Isis- och Mithraskulterna och den gamla tron (paganismen) för att nämna några. Begreppsförvirringen känns ibland närmast total, och den historiska förankringen mycket svag. Men vad vet jag? Jag är inte religionsforskare. Bara intresserad. Och inte kristen.)

Nattankar

Det är många impulser framåt nu. Mycket positivt, många möjligheter och spår. Jag borde vara jättetaggad och positiv, full av vilja och entusiasm, initiativ och idéer på hur jag ska gå vidare. Men jag är tom. Eller nej, det är jag inte heller. Jag är på en och samma gång tom, blockerad, villrådig, vilse och full av vilja. Kontentan blir lite kaotisk. Hjärnan är jätteaktiv, kanske tack vare att jag stimulerar den en hel del, men den är ofokuserat aktiv, jag vet inte hur jag ska styra upp den till något vettigt. Något som faktiskt hjälper mig och får mig att gå framåt. För jag står och stampar.

Det finns flera trådar att dra i , trådar som jag borde dra i och göra något med. Jag borde gå vidare från impulser och möjligheter, planera nästa steg, göra storyboards om jag inte kommer på nästa steg, men jag gör det inte. Dels för att det är hopplöst att planera något när det när som helst kan komma in ett jobb som jag måste ta, och då a) hinner jag inte planera klart och b) faller ändå eventuell planering; dels för att jag har tappat bort vad jag har för mål och därför inte kan planera. Om jag inte vet vart jag ska vet jag inte vad som är nästa steg. Hur planerar jag då? Borttappade mål innebär just nu också att jag inte heller vet vad jag vill. Jag vill för mycket samtidigt som det faktum att det är för mycket gör att det känns som om jag inte vill något alls till sist.

Jag måste prioritera jobb som ger pengar snabbt, och då faller det mesta som ligger en bit in i framtiden och som visserligen kan generera inkomster men som kräver tid, energi och pengar. I princip allt som kräver investeringar i form av pengar måste läggas åt sidan, och tro mig - det är mycket. Det skapar spärrar i mina tankar; att hela tiden vara på gränsen tär och blockerar. Min energi är stundtals hög, framför allt när jag är stimulerad och engagerad, men är emellanåt som bortblåst. Och ja, jag försöker att hushålla med den eftersom jag insett att jag har energidippar varje månad och det är dumt att försöka pusha mig igenom dem.

Jag vet inte hur det är för andra, men när min hjärna blir väldigt aktiv och - hur ska jag uttrycka det - jag går upp en nivå till i medvetande, så följer känslorna med. De vrids också upp ett snäpp. Överaktiva tankar ger väldigt intensiva känslor, och rent av ett känslokaos. Och tillsammans med sömnlöshet... inte helt lyckat. För det pågår en hel del bearbetning under ytan, och när känslorna vrids upp ett snäpp är det som om något som varit dolt och fruset plötsligt är tinat, och det är inte alltid lätt och skönt. Just i natt känns det allt annat än lätt och skönt, även om jag inte riktigt kan sätta ord på hur det känns eller vad det är som känns.

Känslorna är många, lite för-mycket-och-allt-på-en-gång.

Jag vill bara slå hårt på något

Eller vill jag gråta?

Eller skratta?

Jag vill verkligen inte vara ensam längre

Vill inte vara stark

Vill inte behöva vara kompetent och aktiv och driftig hela tiden för att något ska hända

Jag skulle någon gång vilja kunna luta mig tillbaka och veta att det finns någon som tar mot

Som håller om

Som kan vara stark åt mig

Som kan hjälpa mig hitta tillbaka till det jag VILL

Men ärligt. Jag är så trött på att vara ensam

Samtidigt som jag inte ser hur det skulle kunna vara på något annat sätt

Någonstans kan jag nästan känna det framför mig, men inte se det

För tänk om... tänk om det inte finns för mig

Tänk om de där djupaste, intensivaste, mest eldiga känslorna som jag vet att jag har inte kommer att få släppas fria igen?

Tiden går, nya människor passerar revy utan att väcka intresse eller sätta tydliga spår

(Eller är det jag som blockerar något?)

De ännu okända känslorna som jag kan ana som skuggor i dimman väntar på att få liv

De finns där, de väntar. Jag väntar

I natt är jag trött på att vara ensam, trött på att vänta, trött på blockeringar och hinder och måsten och på stunderna när allt blir så mycket för mycket att det liksom blir till intet.

Jag vill få vara liten, få krypa ihop i någons famn och bara vara

Slippa ha svar, slippa vara klok och vuxen och drivande

Bara vara jag

Somna nära och veta att allt blir bra, att jag är bra

Men så är det inte

Någon finns inte där

Och jag måste vara stark och klok och själv hålla ihop mig

För hur skulle jag annars göra?

A Safe World for Women

Nätverket Women for A Change har startat kampanjen A Safe World for Women inför 2011 års 100-årsfirande av den internationella kvinnodagen. Det är 100 år då mycket har hänt, men där ofantligt mycket finns kvar att göra.

1993 antog FN Deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor, eller Declaration on the Elimination of Violence Against Women:

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor (Kvinnokonventionen.se)

17 år senare har var tredje kvinna, runt om i världen, någon gång i livet blivit slagen, tvingad till sex, eller på andra sätt utsatt för övergrepp. Varför är det så tyst om detta?

Varje år forslas ungefär 800 000 människor över gränserna i människohandel (trafficking). 80 % av dem är kvinnor och flickor. Handeln med kvinnor och flickor är den snabbast växande kriminella verksamheten och på god väg att bli mer lönsam än droghandeln - och minst lika korrupt. Varför gör inte våra regeringar mer?

Kvinnlig könsstympning påverkar cirka 130 miljoner kvinnor och flickor. Varje år utsätts ytterligare 2 miljoner flickor för det. Varför händer det inget?

Upp mot 70 % av kvinnliga mordoffer mördas av sina manliga partner - pojkvänner, sambor, makar. Varför pratar inte människor om det?

Världen spenderar 300 000 gånger mer pengar på vapen än vad FN lägger på att eliminera våld mot kvinnor. Varför?

Det är dags att bryta cirkeln. Det är hög tid att kräva att kvinnor värderas likadant som män, att kvinnans människovärde jämställs med mannens, i stället för att hon ses som en vara.

Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring. Tillsammans kan vi bilda världens största folkrörelse för att avskaffa alla former av övergrepp mot kvinnor och flickor:

trafficking, slaveri, påtvingad prostitution, våldtäkter i och utanför äktenskapet, misshandel, våld i hemmet, kvinnlig könsstympning, sexuella övergrepp och trakasserier, samt den tortyr och det psykiska, fysiska och sexuella våld som begås av statsmakter.

En säker värld för kvinnor är en säker värld för alla. Besök A Safe World for Women, se filmen här ovanför, reagera och ta ställning - här på hemmaplan också. Visa var du står och var du har dina värderingar. Vi går till val i höst. Hur viktig är kvinnofrågan för dig?