Spåren av det förflutna

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet - oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade "ätstöra mig" så var det ingen ätstörning längre - vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket "nykter anorektiker" för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs "gör ett återfall"; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag - jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag - och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart - medpart? - sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte - som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om - att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken - ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade - jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan

Tankar från en trött hjärna som närmar sig komastadiet

Gjorde det idiotiska igen: Jobbade hela natten. Nästan hela, jag tog tupplurar när ögonen började falla ihop och det jag skrev blev totalt nonsens. Det här är tredje natten på mindre än en månad. Inte bra. Jag måste skärpa mig. Måste ha mer disciplin även om det är 30 grader varmt och synapserna stelnar, även om sömnskulden hela tiden växer, även om det är för mycket på gång. Hjulen snurrar lite väl fort och jag är superstressad; en stress som är svår att bli av med. De har inga vettiga pass på gymmet under hela sommaren (så fort jag orkar motivera mig att släpa mig dit så ska jag säga upp medlemskapet) så den stressbefriaren finns inte, jag är för dålig på att träna tillräckligt hårt själv, men dansen fungerar. Åtminstone tillfälligt. Min underbara lösning för i höst är dans, dans, dans - tre dagar i veckan och träna en jävla massa själv för att utvecklas så mycket jag bara kan. För det är ju så underbart roligt. Det är precis vad jag behöver; kreativitet, träning, musik, kropp och själ och allt i ett. Kärlek, helt enkelt. Dans är liv, och eftersom jag inte har så värst mycket annat liv, eller åtminstone ingen att dela det med, så väljer jag att dansa. Jag är inte galen, bara en passionerad dansare (tack för den förlösande kommentaren, Callisto!).

Det är mycket som sätts i andra rummet nu. Helgen bestod av att titta på underbaraste dansarna i Serpentine Tribal på stan i fredags, jobb, Kungahälla medeltidsdagar med ATS-workshoppar, mer Serpentine, tornerspel och en massa roliga människor och intressanta kontakter (och en chans att använda lite fina kläder) lördag och söndag och ja, jobb då. Allt annat blir liggande, lägenheten ser ut som kaos, så det är ganska skönt att sätta mig i arbetshörnan och vända ryggen mot kaoset. (Kaos och stök gör mig stressad. När jag är stressad blir det lätt mer stök eftersom jag inte får tillräckligt med ro i kroppen för att göra klart något av plockandet = ond cirkel.) Vännerna hinner jag inte träffa, så det är skönt med dem som är på Facebook, för då har vi ändå en illusion av umgänge i lätt och behändigt format; och de som dyker upp när jag ger mig ut på äventyr eller som kan hoppa på en spontanfika är guld värda. Jag kan inte planera så mycket nu, för när jag gör det blir det så fel: migränattacker, ångest, Den Stora och Förlamande Tröttheten, datorer som hänger sig, spårvagnar som blir sena.

Jag har inget flyt och behöver egentligen några helt tomma dagar för att få ordning på mitt liv och ta reda på vad det är som blockerar flytet. Men det behovet får jag fint lägga åt sidan tills jag har tid, för nästa bokmanus har deadline 15 augusti och jag ligger så sjukt mycket efter att jag inte vill tänka på det.

Till råga på allt är jag så jäkla pank att det är vidrigt. Mina relativt små men ändå krediter är maxade, nästa faktura ska betalas ut om en vecka och jag vill inte ens tänka på hur snabbt det lilla beloppet kommer att försvinna i fjärran. Människor med en fast inkomst anar nog inte riktigt hur det är att leva med denna ständiga osäkerhet, framför allt som jag dessutom tjänar mindre än de allra flesta runt mig. Har inte råd att anmäla mig till de lockande workshoparna på Dark & Tribalicious i höst och drömmer mardrömmar om att allt kommer att vara fullbokat när jag till sist får sådär 1700 över. Jag SKA gå, så det måste bara finnas platser kvar...

Nej, nu måste jag ha något att äta. Och jag är sugen på pizza, vilket väl händer kanske tre gånger om året, så jag ska lyssna på magen, strunta i fröken Präktig som manar mig att inte betala en massa pengar på mat när jag kan laga något själv, och de där extrakilona som verkar ansamla sig trots att jag varken äter mer eller rör mig mindre. (Det känns som mer men jag tänker inte ställa mig på vågen för jag vill inte veta hur illa det är. Alla andra säger något helt annat än vad mina tankar påstår, så jag försöker tänka att tankarna har fel.) Min kropp är inte snäll mot mig...

I nöden provas vännen

Det är så sant som det är sagt: När livet blir ledsamt och tungt märker man snabbt vilka som är riktiga vänner. Ni vet, de som inte försvinner bara för att du inte orkar höra av dig, som förstår när du behöver avboka saker ni bestämt sedan länge för att allt plötsligt har förändrats (även om de inte tycker om det), de som vet att vänskap inte bara är på den ena partens villkor och som inte försöker kontrollera dig. Riktiga vänner. Som ställer upp eller visar att de är där även om de inte tränger sig på, som lyssnar men som också kan hugga tag i dig och säga till dig att skärpa dig när du har gnällt och ältat länge nog (gnäll löser inget och ältande ännu mindre, även om de har sin plats i alla processer, ett kort tag), som gläds när det går bra för dig, som struntar i om du umgås med människor som de inte tycker om, som inte dömer dig även om de inte håller med i allt, som du kanske inte pratar med på flera år men när ni ses är det som om ni sågs igår. Den sortens vänner som det inte finns så många av, helt enkelt.


Jag har fått uppleva just det här i vår, efter att jag hastigt och lustigt blev dumpad av en partner och sedan har haft problem med bristande ork. Även om förhållandet inte hade varit säskilt långvarigt (men intensivt) och det inte var Den Stora Kärleken, så rev det upp mycket och gjorde mig rent ut sagt förkrossad - eller rättare sagt var det så att lämnandet och förkrossandet rev upp gamla sår.

Några vänner förstod direkt, hörde av sig, fick mig att prata om det, peppade mig och sa saker som jag behövde höra, aktiverade mig på ett spontant och enkelt sätt som gjorde att jag inte kände någon press. Några som jag dittills hade räknat mer som bekanta, eller som vänners vänner, visade sig vara riktiga vänner som hörde av sig och förstod vilken process jag gick igenom.
Men andra som jag trodde var vänner och som hade varit det ett bra tag, människor som jag hade stöttat, försvann. Inte ett ord. Noll. Nada. Annat än negativa kommentarer bakom min rygg om att jag ställde in aktiviteter och syrligheter om att deras vänner minsann tycks föredra mig.

När det hände kändes det som sten på bördan och väldigt orättvist, men med tiden har känslan förändrats. Vissa vänskaper har en begränsad hållbarhetstid och ett särskilt syfte med att vägarna korsas. När det syftet är uppfyllt är det dags att gå vidare. För mig är detta en del av att allt sker av en anledning, även om anledningen sällan är glasklar utan tvärtom ofta vad vi skapar för anledning och mening med tillvaron och våra erfarenheter. Det gör att jag lättare kan släppa taget om det som varit och acceptera, även om jag inte tycker om. Men visst känns det som ett svek när någon man har ställt upp för och skulle finnas där om rollerna var ombygga inte gör detsamma tillbaka. Då spelar fina ord ingen om helst roll; det är handlingarna som räknas.

Jag fick den här texten i ett mail från en av mina andliga systrar, Elle, och den är tänkvärd och något som jag verkligen försöker leva efter, även om det sannerligen är ett långt lärande... Jag kom att tänka på den idag och vill dela med mig av den.

Människor kommer in i ditt liv av en viss anledning, för en period eller för hela livet. När du vet vilket det är, vet du vad du ska göra för vederbörande. När någon kommer in i ditt liv av en viss anledning är det ofta för att lösa ett behov som du har gett uttryck för. Hon/han har kommit för att hjälpa dig genom svårigheter, ge dig vägledning och stöd, hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt. De kan kännas som en gudagåva - och är det också. De finns där för att du behöver dem och på det sätt du behöver dem.

Men så plötsligt, vid helt fel tillfälle och utan att du har gjort något fel, gör eller säger de något som gör slut på er relation. Ibland dör de. Ibland lämnar de dig bara. Ibland gör de något som tvingar dig att sätta ned foten och säga ifrån. Det du måste komma ihåg är att behovet du hade har blivit tillfredsställt och att deras arbete är slutfört. Din bön fick svar och nu är det dags att gå vidare.

Vissa människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, växa eller lära dig något. De kanske låter dig uppleva frid eller får dig att skratta. De kanske lär dig något som du aldrig tidigare har känt till. De ger dig för det mesta en otrolig glädje - och tro mig: den glädjen är äkta. Men ni finns bara i varandras liv under en period.

Livslång vänskap ger dig lärdomar för livet, saker som du måste bygga vidare på för att få en stabil känslomässig grund. Din uppgift är att acceptera lärdomen, älska vännen som har kommit in i ditt liv och överföra det du har lärt dig till alla andra relationer och områden av livet. Man säger att kärleken är blind, men vänskapen klarsynt.

Tack för att just du är en del av mitt liv, oavsett om du är där av en anledning, för en period eller för hela livet.

Våga acceptera att all vänskap inte är för evigt, men att den inte är mindre värd för det. När en relation - oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation - är över, kan vi bara acceptera det, ta med oss lärdomarna och erfarenheterna och gå vidare.

Vi vinner aldrig något på att vara bittra eller på att försöka klamra oss fast vid det förflutna.

Krasch!

De två senaste dagarna har känts lite nedåt och jag vet inte riktigt varför. Den enkla anledningen vore att säga att det är ren trötthet - Shedoträffen i lördags var fantastiskt rolig och intensiv, familjekalaset i söndags var ungefär så lugnt det blir när alla kan komma och jag försöker just nu dubbeljobba samtidigt som jag inte har sovit ordentligt på över tre veckor, plus att läkningen av tatueringen tar kraft från kroppen. Men är det så enkelt?

Jag slutade tvärt med antidepp för ett tag sedan - en vecka? två? har tappat tidsräkningen lite - och även om jag inte tycker att jag har känt av det, så skulle det kunna spela en liten roll i det märkliga jag känner; yrseln, attackerna av svimfärdighet, dissociation, lätt och dålig sömn, deppighet. Men det borde väl ha kommit snabbare? Kanske gjorde det också det, bara att värmen påverkade mig så mycket att jag inte märkte om det var en del utsättningssymtom också. Jag hoppas i alla fall innerligt att jag inte ska känna att jag behöver fortsätta med antidepp; i så fall får det bli en annan sort, för Zoloft/Sertralin funkar inte tillräckligt bra den här gången.

Och jag undrar... Kan förra årets depression ha mer av PTSD i sig än vad jag har velat erkänna? Det finns en händelse att koppla den till, en period då den kan ha mognat fram och sedan utlösts av stress. Jag tycker att jag har bearbetat händelsen ifråga, men vissa situationer tycks väcka den på nytt, eller liknande känslor. Det är på ett sätt som om jag har bearbetat den, och det kommer inte att hända igen, men inte riktigt är helt klar med den. Kanske är det så att den bara är en del av "allt" som känns som om det förändras nu. Den stora transformationens tid...

Kraschen idag är ingen stor och våldsam krasch, har inget med mina gamla beteenden att göra, annat än någon förflugen tanke, men det är ändå en krasch. Det är som att falla från en höjd och dunsa ner i marken. Jag är inte längre rädd för det, jag vet att jag snart är där uppe igen och att fallet känns inte längre som om det vore utan slut. Men det känns.

Jag tror att det började igår, när jag såg foton från mina Avalon-systrars initiationshelg och plötsligt drabbades av sorg över att inte ha fortsatt tillsammans med dem. Det kunde ha varit jag på fotona, det kunde ha varit min initiationshelg. Men det var inte meningen, det var inte min tid, jag har gjort min egen resa med Gudinnan och är redan initierad i Hennes tjänst; och jag har tänkt att fortsätta utbildningen till hösten. Ändå var det som om kranarna vreds på, och det har fortsatt idag. Inte så att jag gått och storgråtit hela dagen, men det har känts som om tårarna ligger nära till hands, och jag har bara varit nere och inte velat göra något, träffa någon, samtidigt som jag vill just det. Förvirrande...

Jag hoppas att det går över snabbt, för jag har inte tid att må dåligt, jag måste hålla mina deadlines. Kanske hjälper det att dansa mer eller att komma igång med träningen, så att jag får mina endorfinkickar och kroppen får ta ut sig lite. Är inte det ett tecken så gott som något på att jag är dansberoende - jag blir deprimerad när jag inte har dansat på en vecka ;)

Dags att försöka sova lite. Tvättid kl 8.

A work of art...

Här är några bilder på min senaste tatuering, som blev färdig i torsdags efter att jag hade ägnat den större delen av två arbetsdagar i tatuerarstolen. Den tog 3 timmar att rita upp (och då är rosorna mallar) och sammanlagt närmare 8 timmar att tatuera. Och över en månads läketid mellan omgång 1 och 2. Men det var så värt varenda sekund och all smärta! Fast sanningen är att det inte gör så fasligt ont; eller kanske rättare sagt att det går utmärkt att hantera smärtan. Om man bara ser till att inte spänna sig och andas rätt, så minimerar man smärtförnimmelsen. Jag dåsade till och med bort en stund. Men känns, det gör det.

Jag satte givetvis upp mig på väntelistan för att göra den andra armen/skuldran också. För tillfället är denna väntelista närmare 1½- 2 år, så jag bör hinna spara ihop pengar till nästa konstverk.

Vem som gjort den? Fantastiska Heidi Hay, såklart. Kan inte tänka mig att samarbeta med någon annan för den här typen av konst.

Jag älskar tatueringen, får så många komplimanger för den och så fort jag har bättre foton på en lite mer läkt tatuering (rosorna ser lite färgade ut eftersom huden är irriterad) så kommer jag att dela med mig av dem. Och jag vill ha fler, fler, fler...

En dag i taget och alldeles för lite tid

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.

Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så...

Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.

Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå...

Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen :)

Det är nu som livet är mitt...

Gabriellas Sång

Det är nu som livet är mitt

jag har fått en stund här på jorden

och min längtan har fört mig hit

det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt

min förtröstan långt bortom orden

som har visat en liten bit

av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever

all den tid jag har

ska jag leva som jag vill

jag vill känna att jag lever

veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var

jag har bara låtit det sova

kanske jag hade jag inget val

bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt

och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]

Underbara Helen Sjöholm har en röst som jag älskar, och den här sången ger mig alltid rysningar. Den är så sann, texten är så ärlig, så precis för min syn på livet efter alla åren av livs- och jagförnekelse.

Det är nu som livet är mitt, och jag har bara ett liv, här och nu.

Vad jag gör med det är upp till mig, det är helt och hållet mitt ansvar och jag kan inte skylla på någon annan om jag inte lever livet så som jag vill.

Vad jag gör med det är mitt val och om jag inte väljer utan låter andra göra det, så är det också ett val.

Jag måste fråga mig själv hur jag vill leva och sedan skapa förutsättningarna för det.

Men det är inte lika lätt som det låter. För då måste jag ta reda på vem jag är och vad jag vill, och på om jag vill leva ett liv i sanning med mig själv även om det innebär att jag avviker från normerna, eller om jag hellre vill anpassa mig till samhällets normer och oskrivna regler.

Att leva i sanning med mig själv är mitt enda alternativ, för jag kan inte längre förneka mig. Jag mår för dåligt av det, och har tillbringat alltför många år i tron att jag skulle duga bättre om jag försöker anpassa mig och vara någon annan; en förminskad, anpassad, skenbild av mitt sanna jag. Vet ni hur mycket man förminskar och försvagar sig själv när man inte bejakar sig fullt ut utan försöker bli den man tror att andra vill att man ska vara? Är ni beredda på att leva ett halvt liv och aldrig låta er upptäcka vilken styrka och potential ni egentligen besitter?

Att bejaka sig själv, till alla aspekter, är en livslång resa, med lager på lager av insikter och masker som skalas av. Det är ibland skrämmande, ibland frustrerande, men mest av allt otroligt fascinerande och spännande! Och inte minst stärkande - bejakande är väldigt empowering.

Men visst innebär det att jag ibland kan känna att jag är "för annorlunda" och inte känner mig hemma i "normala" sällskap. Numera är det dock korta stunder och jag släpper snabbt de där rädslorna om att vara för mycket och inte duga. Om någon inte tycker om mig som den jag är, så är de inte värda att jag bryr mig. Eller hur? Normalitet är dessutom överskattat och begränsande, så det är jag inte intresserad av. Jag trivs bäst bland människor som är öppna, accepterande och bejakande, så det är dem jag väljer att umgås med.

För livet är mitt, och egenmakten och härligheten - så länge jag väljer det.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan

Those endless summer nights

Sommarnätter är underbara! När mörkret aldrig blir riktigt kallt och mörkt, utan ett mjukt sammetsdunkel som smeker dig ömt och viskar "stanna bara en liten stund till" och dofterna från buskar och träd omsveper sinnena mer intensivt i tystnaden under stjärnorna. Inbjudande. Funderade på om det skulle vara en bra idé att sova på innergården under stjärnorna, men bestämde mig för att även om det är lockande i tanken, så blir det nog mindre lockande i praktiken.

Var ute med en väninna igår och sedan dök två väninnor till upp på Incontros uteservering och räddade oss från två urtråkiga medelålders män. Kalla drinkar och en stor kanna isvatten på en uteservering är så underbart att jag undrar varför jag inte gör det oftare. Jag upptäckte däremot några oönskade bieffekter av min senaste tatuering och dermal anchor - som jag helt ärligt inte tänkte en sekund på när jag gjorde dem - och det är att de verkar fungera lite som flugpapper. Jag vet, det är inte snällt, men när meningslösa, tråkiga karlar ser dem som en öppning för att ta kontakt och sedan envist hänger sig kvar vid ens sida trots att de inte har det minsta intressant att säga för att befästa den där kontakten de lyckats ta, så känns de som irriterande flugor. Jag skulle inte direkt kalla mig själv särskilt oskyldig, men hade verkligen inte räknat med effekten som en ganska stor och skitsnygg tatuering på axeln/överarmen skulle kunna få. Den väcker uppenbarligen uppmärksamhet och var lika uppenbarligen ett samtalsämne på många ställen runt oss, även om det inte var många som sa något direkt till mig. Kanske är det så att jag 1) är såpass exhibitionistisk att jag inte ens tänker på uppmärksamheten längre och 2) ser mina tatueringar som lika naturliga som att jag bär smink och därför inte riktigt tänker på att de skulle vara uppseendeväckande. Men flugpappereffekten är lite irriterande. Det är liksom inte flugorna som intresserar mig...

Värmen är pressande och hemsk, jag blir snart galen av att bli klibbig och småsvettig av att göra ingenting. När det till och med är svettigt framför datorn och jobbet går så långsamt att jag nu måste ta mig igenom lika mycket över helgen som hela förra veckan för att klara min deadline, då känns det något pressande och stressande och helt vansinnigt! Jag vill ju bara ha svalka.

Hade planer på att gå ut igen ikväll, men eftersom lilla H har bil, jag inte har pengar och dessutom måste jobba och hålla mig alert i helgen, så snackade vi om att åka ut och bada i stället. Kväll vid Delsjön känns lagom enkelt och lockande, för även om jag älskar, älskar, älskar havet så känns det lite bökigt att hitta ett bra badställe och ta sig dit. Och på väg ut till Delsjön kan vi stanna och köpa thaimat på Samila (eller vad det nu heter) vid St Sigfrids plan. Fast jag är nog mer sugen på sushi. Älskar sushi!

Nu: Sval dusch och sedan frukost innan jag snabbt som vinden försöker ta mig in till stan och uträtta ärenden.

Värmeslag och danssjuka

Åtminstone så mycket värmeslag att det där med bloggande och allt annat än the bare necessities (vilket inkluderar Facebook) blir vilande tills min överhettade och därför avmattade hjärna orkar ta itu med det. Trist, men vad ska jag göra när det bara är för varmt för att ens röra mig? Fast dans och hård drilling orkar jag med... JA, klart jag gör! Det är ju så kul, givande, stimulerande ochberoendeframkallande. Jag har nog fått danssjuka, för jag tycker att två gånger i veckan är för lite och får abstinens redan innan min dance high gått över. Och som drog betraktat är dans i det närmaste helt ofarligt, kanske bortsett från för mitt sociala liv (visst - som om jag hade något), så även om jag känner mig galet överraskad över att plötsligt på allvar kunna tänka mig att binda upp mig tre kvällar i veckan - jag som haft enorma problem med att ens ha en fast aktivitet som inkräktar på min frihet - så är det inget jag skräms av. Tvärtom. Jag är själaglad över att äntligen ha hittat hem till dansen igen. Och jag har världens coolaste danskompisar! Underbart öppna tjejer som är lika onormala som jag.

Känner mig otroligt hemma i gruppen, även om jag har kvar vissa små blygseltendenser och rädslor för att vara "för mycket" och att andra inte ska gilla mig. De är däremot bittesmå, men jag blir stundtals medveten om dem så att jag noterar dem, även om jag i stort sett väljer att strunta fullkomligt i dem och bara vara mig själv. Jag trivs ju bäst då, och andra får faktiskt ta mig som jag är - om någon inte gillar mig; taskigt för dem! (Nu fick jag Pinks "So What" i skallen, som för att understryka det påståendet.)

Jag lider verkligen av värmen och önskar så att jag hade tillgång till bil för att kunna åka och kvällsbada i Delsjön. Var där i tisdags kväll med underbara väninnor, och njöt. Dag: havet, kväll: sjö. Vill dit varje kväll för att suga märgen ur sommaren. Men två spårvagnar och en lång promenad är lite för avancerat för att jag ska göra den resan själv. Så jag får väl nöja mig med en kvällsdusch... Inte lika roligt. Men kanske hjälper det mig att sova.

Jag gör tappra försök att komma i och ur säng relativt tidigt, så att jag åtminstone kan ge sken av att vara produktiv och få något gjort, men det är dåligt bevänt med det. Jag vaknar till liv när solen sänker sig och temperaturen sjunker, och kommer sällan i säng före två nu. Det är liksom som om jag mer och mer blir den där nattvarelsen som jag haft inom mig så länge; puppan håller på att spricka, den vackra varelsen kan äntligen komma ut ur det fängslande skalet och låta de svartlila fjärilsvingarna breda ut sig och ta henne/mig till oanade höjder och djup. Födslovåndor? Nej, faktiskt inte. Mer nyfikenhet och en förundran över att känna att det händer något stort som jag inte riktigt vet vad det är. Men häftigt.

Det känns som om ytterligare bitar av min sanna identitet, mitt sanna Jag, faller på plats i rask takt, skalet flagar av och jag blir friare, starkare, den jag är ämnad att vara. Vissa små steg, knappt förändringar alls, känns stora när det handlar om att byta en etikett mot en annan, men samtidigt är jag densamma. När en förändring egentligen mest är semantisk och handlar om etiketter som innebär att andra kommer att placera mig i ett annat fack, så känns den faktiskt inte så stor alls. Inte när den handlar om en insikt som vuxit fram under lång tid tills jag faktiskt förstod. Och den slutgiltiga förståelsen kom när jag satte ord på det. Insikter, tankar och resonemang för sig själv i all ensamhet i all ära, men jag behöver ofta höra mina egna ord, i samtal med andra, få reflektioner och speglingar genom möten, för att verkligen förstå.

Annars är allt nästan som vanligt: Försöker jobba (dubbeljobba egentligen) men ligger efter pga värmen, så det blir helgjobb igen, dansar, träffar vänner då och då, är social över nätet... Lite lätt frustrerad, av flera skäl. Färgade håret idag och fick lite panikkänning när färgen var morotsröd när jag hade satt i den. Jag hade för mig att jag hade köpt en kallt mörkt brunröd... Det blev inte riktigt morotsrött, men rödare, och kanske inte så kallt som jag vill och bör ha. Se själva - fast det syns kanske inte så värst bra eftersom det inte är särskilt ljust i köket, där jag sitter:

Nu har jag satt i mig trekvarts liter jordgubbar (mums!), är fortfarande hungrig, känner mig klibbig och varm och behöver en dusch, så det är kanske dags för kvällsmat, kvällsdusch och ett ambitiöst försök att komma i säng.