måndag 8 februari 2010

Förälder: Inte något man är utan något man gör

Att vara förälder handlar så mycket mer om att det man gör än att bidra med en cell och en halv genuppsättning. En del, främst män, tycks ha missförstått det. För ja, det handlar främst om fäder som inte är fäder till mycket mer än namnet på födelsecertifikatet.

Jag fick nyligen veta att en bekants tämligen nyblivne ex-make satt det i system att ofta låta sina föräldrar hämta barnen och ta dem hem till sig, i en annan del av landet, när det är hans vecka. Ibland lär farmor stanna i hemstaden så att de kan fortsätta på dagis, men inte alltid. Andra veckor ringer han lördag morgon och säger att han mår dåligt och inte kan ha barnen, deras mamma hämtar dem och han åker sedan till flickvännen. När mamman efter en sådan extravecka frågade om han kunde ta sina barn en dag så att hon fick lite tid över fick hon till svar att han minsann hade bokat bord och skulle ut och äta med flickvännen, så det passade inte så bra.

Hur tänker man när man som man prioriterar bort sina barn på det här sättet? Det här var inga oplanerade barn, inget som han kastades in i och därför försöker värja sig från, utan hans älskade barn som levt tillsammans i en enda familj i flera år, och som föräldrarna nu har delad vårdnad om. Plötsligt är de inte lika viktiga. Tänker han överhuvudtaget på hur det drabbar mamman? Än värre: Har han tagit ett steg tillbaka och funderat på hur det drabbar hans barn när han prioriterar bort dem?? Hur de tänker när pappa inte vill ha dem?

När man väljer att skaffa barn väljer man också ansvaret för dem. Jag blir så trött av att se pappor och mammor som inte pappar och mammar sina barn. Själv äldst av fem barn vet jag att det är ett stort ansvar och ett ansvar som många inte är beredda på, och kanske inte alltid helt förmögna att fullfölja. Men att prioritera bort för att det inte passar så bra nu? Väx upp och ta lite jävla ansvar!

Jag levde ett tag med en engelsman som visade sig ha ett barn från ett tidigare äktenskap (som i sin tur visade sig inte vara särskilt tidigare alls eftersom han efter över 2 års separation fortfarande inte hade tagit tag i skilsmässan) i Nya Zeeland. Han hade lämnat dem och flyttat hem och hade ingen kontakt med dem alls. Ingen kontakt med sin son. Ingen. Eventuella nya foton kom genom hans mamma, dvs pojkens farmor. Jag kunde inte förstå det då och jag kan inte förstå det nu, hur man inte kan ha kontakt med sitt eget barn, när man påstår att han är så viktig. Hur förklarar man det när sonen en dag tar kontakt? "Jo, du har alltid varit jätteviktig för mig, men det passade inte så bra"? Det här fick mig att inse att allt det där ansvarstagandet han pratade om var en ganska tunn fernissa.

Att inte ta ansvar för det liv man sätter till världen och säger sig älska tycker jag är ganska ynkligt. Det spelar ingen roll hur illa föräldrar tycker om varandra, för barnets skull får de banne mig skärpa sig. Visst, finns det våld, missbruk, kriminalitet eller övergrepp inblandade är det en annan fråga, men här handlar det om helt vanliga människor. Som inte förbjuds att ha kontakt med barnen av deras mammor, utan som väljer att inte ha kontakt. Det handlar inte heller om män som luras in i papparollen av kvinnor som påstår sig ha skydd – även om alla alltid borde ta ett personligt ansvar för att skydda sig – för det är bara förkastligt på alla sätt.

Det finns även kvinnor som gör likadant och det är givetvis precis lika fel. Jag gör ingen skillnad där. Ansvaret är detsamma. Jag känner kvinnor som lämnat sina familjer, men för att rädda sig själva. Och som sedan hållit kontakten. En av dem är en vän till mig, som hela tiden fortsatt att vara mamma genom att ha kontakt med barnen och träffa dem när det varit möjligt, och idag är hon heltidsmamma och lever med två av barnen igen. Där var det inte en bortprioritering med motiveringen att det inte passar så bra just nu.

Och nej, jag har inte barn. Jag vill inte heller ha några. Det är något jag valt bort ur mitt liv. Jag vet att jag skulle bli en bra och ansvarstagande mamma, men vill inte. Man måste inte vara mamma för att vara en fullvärdig KVINNA. Och man måste inte ens vara biologisk mamma (substantiv) för att kunna mamma (verb) någon.

1 kommentar:

Callisto sa...

Jag kan för egen del säga att det lämnar ett stort svart hål av sorg, ilska och besvikelse när en förälder sviker och inte bryr sig. Jag har sagt upp min far pga grav misskötsel av positionen.

Att hemsidan http://www.lostdaughtersunited.org finns visar på att jag inte är ensam om att uppleva situationen som jag gör.