tisdag 19 februari 2008

Storlekshysteri

Är det någon mer än jag som undrar över varifrån den här storlekshysterin - med size 0 som talande exempel - kommer? Låt gå för att 90-talets mode med "heroin chic" visade magra kvinnokroppar, men idag är det verkligen ett snäpp värre. Minst. Ta 90-talets supermodeller, Cindy, Linda, Christy, Naomi osv, och ställ dem bredvid en av dagens modeikoner som Victoria Beckham. Och de så kallade ikonerna idag är inte supermodeller, men får mer publicitet och har blivit ideal för en skrämmande stor andel av västvärldens unga kvinnor. Eller snarare tjejer, för de är inte kvinnor. Skulle en kvinna verkligen lägga så mycket energi på att passa i en storlek? Vad får så många tjejer att fokusera inte på utseende, vikt eller hälsa, utan på en storlek. På att göra sig så små att de passar i en storlek som är för barn, eller mycket små kvinnor? När de skulle kunna göra så mycket bättre och viktigare saker av sina liv, bli vackra, hälsosamma, framgångsrika. Hur har så många kunnat gå på denna nolla?

På TV visas med jämna mellanrum "Size 0"-dokumentärer, men än så länge har det inte gjorts ett enda reportage om bakgrunden till den här trenden. Programmen följer alltid samma recept: En redan ganska smal ung kvinna, givetvis snygg och verksam inom media, ska på kort tid svältas och tränas ned till size 0. Man dokumenterar hur dåligt hon mår, hur jobbigt det är att hålla uppe arbete och privatliv samtidigt som man hårdbantar (svälter sig) och tränar, men ändå blir det ett slags glorifierande fokus på viktnedgången och *fanfar* det stora priset: de där pyttejeansen. Att det finns med en läkare som talar om alla risker och allt vad kvinnans kropp drabbas av är lätt att glömma bort inför wow-faktorn. Jag behöver bara gå till mig själv under de ätstörda åren för att kunna tala om att den som är besatt av viktnedgång inte lyssnar till riskerna. Jag såg till att vara väldigt medveten om vad som hände eller kunde hända i kroppen för att aldrig kunna säga "Jag visste inte det", men inte 17 hjälpte det. Är man besatt så är man. Då kan man gå över lik. Men VARFÖR skulle man gå över lik och liv och riskera allt som är värt något för en storlek? För en siffra på en liten tyglapp som man ändå klipper bort för att den inte ska skava? Finns det inte bättre saker att sträva efter?

Har människors tillvaro blivit så fattig att denna nolla på en tygbit har kunnat få en så viktig roll? Vad säger det om samhället, om dagens flickor och kvinnor? Handlar det även denna gång om kontroll, en önskan att kontrollera de små sakerna när allt annat känns som ett kaos? Eller handlar det om att vilja passa in? Att få en plats i de "godkändas" skara? Denna armé av magra kloner med extensions, silikon och fejkade solbrännor?

Jag är frestad att fråga om hela samhället blivit anorektiskt, om size 0 har med anorexi att göra, men jag känner så starkt att det inte har det. Låt gå för att man ser rätt så anorektisk ut om man svälter sig för att klämma sig ned i en storlek som är några nummer mindre än vad som vore naturligt, men det handlar om mer än det. Har det något att göra med att vilja ta makten över naturen? Om man ser hur onaturliga armén med Posh-lookalikes är, så ligger det kanske något i det. Eller kan det vara så att mansvärlden har hittat ett effektivt vapen att hålla en del kvinnor på sin plats? Om starka, smarta kvinnor slutade ödsla sin energi på viktnedgång skulle de kunna uträtta under. Om kvinnor inte tvångsmatades med bilder och budskap om hur de "ska" se ut och vara, så skulle de kanske utvecklas till kraftfulla, tänkande individer med självkänsla som stod upp och slogs för viktiga saker. Då kanske de skulle ta makten över sina liv, och vilket hot skulle inte det kunna innebära mot de vars makt vilar på att så många som möjligt hålls bedövade av sin egen svaga självkänsla och är fångar i en värld av speglar, vågar, måttband och siffror på små tyglappar?

Jag kan ärligt säga att size 0 inte påverkar mig, av ett mycket enkelt skäl: Hur mager jag än skulle kunna bli så har jag höfter som naturligt är bredare än vad denna intetstorlek tillåter. Dessutom är jag kvinna, och vill ha en kvinnas kropp, inte en underutvecklad knappt pubertal flickkropp. Jag har också låtit mig styras av storlekar, tyckt att det var viktigare att komma i den minsta tillgängliga storleken än att ta hand om mig, förnekat allt som är jag för att kunna sätta etiketten XS på min kropp. Inte längre. Aldrig mer.

Vad vill det till för att dagens tjejer, framtidens kvinnor, och många av mina kvinnliga medsystrar, ska kasta av sig fixeringen vid små storlekar och bränna måttbanden och storlekslapparna så som våra föregångare på 70-talet brände sina BH:ar? När kastar de akrylnaglarna, silikonimplantaten och hårförlängningarna på bålet och bestämmer sig för att de duger som de är? För det gör de. Vi duger. Jag har i sig inget mot vare sig lösnaglar, tandfasader, implantat eller hårförlängningar, men det är när det blir symboler för ett klonat utseende som något är fel. Då blir det ledsamt.

)O( Lisa )O(