Kattliv

– Men nu verkar hon sådär fokuserad på jobbet igen. Knattrar som värsta kulsprutan på tangenterna. Så kan vi inte ha det. Who's in?
– Jag!
– Bus? Självklart!
Bonnie går ut och petar på matte. Pet, pet. Springer sedan undan för att matte ska komma och leka. Eller gosa. Oklart vilket. Huvudsyftet är att störa. Matte går efter, kliar lite bakom örat, kastar iväg en leksaksfisk.
Matte sätter sig vid datorn igen.
Ozzy sonderar terrängen genom att hoppa upp på skrivbordet och sätta sig vid fönstret. Matte pratar lite med honom men fortsätter knattra.
Ozzy sätter sig framför datorskärmen och stirrar på matte.
– Fattar du inte att vi tycker att du ska sluta jobba nu. Vi har tråkigt och jag vill ha gos.

Matte förstår inte, kliar bara Ozzy lite och sätter sedan ner honom på golvet. För att fortsätta jobba.
Tiger börjar pipjama ynkligt från sovrummet.
– Matte, matte, var är du? Jag har inte sett dig på flera minuter. Kom hiiiit!
Matte kommer inte utan kallar på Tiger som glatt kommer trippande när han hör hennes röst. Fast han kommer för att gerillagosa. Sätter sig bredvid matte, pussar, stryker sig, klappar matte med klorna halvute och kryper ner i knät. Förrädiskt gosig, men det här är inte gullegos utan terrorgos i syfte att skapa maximal distraktion och störning.
Efter några minuters bökande runt, runt i mattes knä för att täcka varje kvadratmillimeter med katthår, och ett antal attacker med blöta Tigerpussar och kloklappar, på en nu något frustrerad matte, är Tiger nöjd och hoppar ner. Steg 1 avklarat.
Nu är det dags att få matte att lämna datorn.


Tre katter i köket. Ozzy börjar ropa.
– Matte, matte, matte! Matte, matte, matte!
När matte bara vänder sig om och tittar på honom är det dags för steg 2: kasta saker. Ett muggunderlägg åker i golvet. 
– Ozzy! Matte låter lite sträng.
Ett armband puttas ner, och en nässpray. Men ingen matte.
– OK, flocken. Vad ska vi göra? Välta växter?
Ja, det står en kruka på bordet. Den innehåller nu i stort sett bara pärlhyacintlökar eftersom tre små pälsmonster på förbluffande kort tid kan sätta i sig bladen i en händelsecirkel som består av att katt äter pärlhyacintblad – katt spyr upp pärlhyacintblad och hårboll – katt äter fler pärlhyacintblad. Och så vidare.
– Hörni, vad tror ni om den här?
– Mmm, jag undrar om det inte finns vatten på botten också.
– Jag vill! Får jag! Får jag! Får jag!
Duns. 
– Vad gör ni egentligen? Vad var det där? frågar matte från arbetsrummet.
Det hörs ett stilla porlande när vatten rinner ur den välta krukan, över köksbordet och ner på golvet.
Matte kommer till sist ut i köket, ser en belåten Ozzy på köksbordet och en Tiger och en Bonnie under bordet bredvid en växande vattenpöl. Suckar. Plockar bort blöta saker från bordet och hämtar en trasa. Torkar upp, sätter på kaffe. 
Tre nöjda katter stryker sig runt mattes ben, är bevekande bedårande och får gos. Matskålen fylls på.
Mission accomplished.


Tio minuter senare sover katterna. Matte kämpar med koncentrationen.

Försäkringskassan – vad finns det att säga?

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet - mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller "särskilda behov", innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos "extrem trötthet" antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Det här med människosyn

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar." (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

(källa: Wikipedia)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet "särskilda behov" som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som "barn med särskilda behov" och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera "normalt". Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!