Politiker – en övermänsklig elit eller verklighetens människor?

Det finns en politisk elit i Sverige, ett relativt litet antal politiker som tycks finnas överallt och alltid, dyker upp i de mest varierande sammanhang och har åsikter i alla frågor. Det är påfallande ofta människor som tycks vara enbart politiker, och ha väldigt lite identitet i någon annan yrkesroll. Man kan tycka vad man vill om det, men för mig är 100% politiker långt från verklighetens människor, långt från mig och dig. Jag kan inte identifiera mig med dem. Det är t.ex. lätt för dem att fatta beslut om småföretagares villkor, som kraftigt försämrar villkoren för oss egenföretagare, och tro att de gör något positivt för oss, för de flesta av dem har ingen aning om förhållandena för oss, just dem de fattar beslut om.

Idag har jag läst och hört två exempel på de snudd på övermänskliga krav som ställs på politiker, och som jag kraftigt ifrågasätter.

Det är dels Göran Hägglund (Kd) som har drabbats av kraftig magsjuka och kanske inte kan komma till Almedalen för kristdemokraternas stora dag på fredag. Hans pressekreterare, Martin Kits, säger till TT:

– Almedalsveckan ett valår – det är en viktig vecka för alla politiker. Det finns förväntningar på det tal han ska leverera.

Förväntningar på det tal han ska leverera. Inget utrymme för att vara mänsklig där, inte. Det handlar om att prestera, att leverera, och mänsklighet är tydligen av underordnad betydelse. Jag hoppas innerligt att Göran Hägglund kan stänga ute kraven som ställs på honom och visa att han är en av de verklighetens människor som Kd gärna pratar om. Han har rätt att vara sjuk utan att pressas att leverera.

Det andra exemplet är Sven Otto Littorin (M) som idag har meddelat att han avgår som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan av personliga skäl. Jobbet tar för mycket och går ut över hans familj:

– För mig är mina barn värda mer än mitt jobb, min karriär och något annat. Jag har nått min gräns. Jag är inte längre beredd att betala det här priset – för mina barns skull, för min skull och för min fästmös skull.

Jag har inte varit något större fan av Littorin som politiker, men som person steg han i min aktning av att sätta den här gränsen. Han är inte beredd på att betala priset för att fortsätta spela med i politikerspelet, där mediernas överdrivna bevakning och ständiga jakt inte bara på politiker utan även på deras barn och respektivar är en press som ingen borde behöva leva under (framför allt inte barn och respektivar. Skitjournalister som inte kan respektera barnen!). Det ska han ha all respekt för.


Jag vill ha mänskliga politiker, inte prestationsprinsessor/-prinsar/-drottningar/-kungar som på ett övermänskligt sätt arbetar nästan dygnet runt, är överallt och i alla sammanhang. Det stör mig att det finns ett underförstått krav att som politiker ägna all tid åt politiken, eller all ledig tid om man är politiker på lägre nivå och har ett ideellt eller mindre betalt engagemang. Även om politik är ett stort intresse och inte sällan handlar om ett kall tycker jag att politiker ska vara ett yrke, inte en livsstil – för om politiker förväntas vara övermänskliga får vi den politiska elit vi har idag. Ställer vi sådana krav får vi också de politiker som vi förtjänar, som är distanserade från den verklighet som de flesta av oss lever i. Det blir en exkludering av dem som inte kan eller är beredda att offra allt för politiken, dem som inte har ett annat liv som förankrar dem bland väljarna och som ger dem annan input än den politiska sfären.

Min hälsa och min familj om jag skaffar någon – inklusive min utökade familj – kommer alltid att gå före politiken. Mina passioner, som dansen, ligger fast; jag tänker inte offra dem bara för att jag ägnar tid åt politik. Och jag skiter fullkomligt i hur mycket tid andra lägger på politik; det är deras val. Jag lägger den tid jag har, orkar och har lust att lägga. Jag tänker hålla fast vid min mänsklighet, och tills jag är betald heltidspolitiker så är jag absolut inte heltidspolitiker. Att bränna ut sig är bara dumt.

Jag gör mitt bästa för att leva den politik jag tror på och vill se, och vara den sortens politiker jag kan identifiera mig med. Jag strävar efter att släppa prestationsfokus och överpresterande, är sannerligen ingen övermänniska även om jag pressar mig själv alldeles för hårt alldeles för ofta, men arbetar med att lära mig sätta sundare gränser. Jag är inte perfekt och inte intresserad av att sätta mig på en piedestal som distanserar mig från människorna runt mig. Och jag tycker att politik ska vara öppet för alla, inte för en elit. Jag vill ha fler människor inom politiken, människor som prioriterar sin mänsklighet och sina relationer före politiken. För vad är egentligen viktigt i livet - en idé eller relationer?

Jag känner vad jag känner

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.

Vore det lättare om ...

... jag kunde stänga av känslorna igen?
... jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
... jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
... jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval... isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?


~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på "varför nu"? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så... ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.