tisdag 16 november 2010

Tillvarons små mysterier: Ska Postens kunder vara synska

Idag damp det ner en avi på dörrmattan. En sådan där med texten "Vi har sökt dig för att leverera paket." Jag var lite fundersam eftersom de i så fall måste ha försökt igår eller idag, och jag visste att jag hade varit hemma. Jag tror att avin kommer från Posten eftersom den har deras logga i vänster hörn, bredvid "Ta med legitinamtion."

Så de har varit hos mig, men inte fått tag på mig. Nu har jag 14 dagar på mig att hämta paketet, eller betala för att få det utkört igen. Ja, det hade väl varit acceptabelt om jag faktiskt hade missat dem, och om det fanns någon adress där jag kunde hämta paketet. Jag vänder på avin. Nada. Inte ett ord, ingen etikett, ingen stämpel, ingenting som talar om var de har gömt mitt paket.

Men ett telefonnummer. Jag ringer det. Fyra val som inte är i närheten av vad jag vill, och ett femte för "övrigt". Jag väljer femman och blir placerad i kö. Får till sist prata med en snubbe som kontrollerar avinumret och konstaterar att de var hos mig 14:36 igår. Ja, men då var jag hemma. I lägenheten. Och nej, vi har ingen portkod och min ringklocka fungerar. Och har inte på musik så högt att jag inte hör när det ringer eller knackar på dörren. Killen på andra änden noterar faktiskt detta.

Jag undrar om de tänkte att jag bara intuitivt ska veta att de står utanför dörren och vill mig något. På samma sätt som jag intuitivt verkar förväntas veta, eller göra en kvalificerad gissning (vilket jag också gjorde) om vart de i stället skickade paketet. Låt gå för att min intuition är ganska hyfsad, men den fungerar inte riktigt på det sättet.

Nåja. Det är bara att ge mig ut. Och hoppas att nästa leverantör faktiskt provar med att ringa på innan han (för jag gissar att det var en man) bestämmer sig för att jag inte är hemma, och kanske knackar också för att vara på den säkra sidan.

lördag 13 november 2010

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I'm my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

måndag 1 november 2010

Lämna inga dörrar på glänt

Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med "Varning! Bearbetning pågår", för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…

Ja, jag vet…

… det går långt mellan inläggen. För en del av orden som vill ut hamnar på andra ställen; Facebook, kommentarer hos andra, dagboken, mina andra bloggar. Så blir det när jag skapar temabloggar i stället för att gömma saker under etiketter i en och samma. Men jag är här. Fast lite mindre ofta eftersom jag hellre lägger tid på mig själv än på skrivande om jag inte vill skriva. Jag satser nämligen på att mnimera onödiga, påhittade måsten för att få tiden och energin att räcka till viktiga saker.

Så kanske kommer det ett inlägg till ikväll. Kanske inte. Kika runt på mina andra små virtuella skrivplatser i stället om du har tråkigt.