Klavertramp av Malmös starke man

Ilmar Reepalu är i blåsväder. Och det är inte någon snäll liten sunnanvind utan tilltagande stormstyrka. Anledningen är hans överslätande och undvikande uttalanden om antisemitismen i Malmö. Dag efter dag kommer det nya "förklaringar" av hur han har blivit feltolkad och felciterad, utan att vi egentligen får några svar.

Det hela härstammar huvudsakligen från Skånskans artikelserie om det växande judehatet i Malmö från den 25 till 27 januari. Där tas bland annat upp hur det förra året skedde 79 antisemitiska hatbrott i Skåne, framför allt i Malmö (2010-01-25), hur judiska familjer väljer att lämna Malmö eftersom de inte känner sig trygga (2010-01-25) och hur judar upplever att det har blivit legitimt att attackera dem (2010-01-27). Efter attacken på Stortorget i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel, där en lite Israelvänlig fredsdemonstration attackerades av en mobb, fick polisen en större medvetenhet om hotbilden mot judar i Malmö, men politikerna gör inte mycket. De hävdar, så som Ilmar Reepalu har gjort, att attacken mot demonstrationen inte var riktad mot judar eller Israel utan ilska över Israels attacker mot Gaza-remsan, och det är överhuvudtaget den linje som tycks råda: det handlar inte om antisemitism eller judehat utan om protester mot Israels behandling av palestinier.

När Reepalu själv tillfrågas av Skånskan ger han väldigt få raka svar som politiker. Han hävdar att hans personliga åsikter om Israel-Palestina-konflikten och utrikespolitik är hans privata, och att de inte har med kommunalpolitiken att göra. Reepalu sätter också ett märkligt likhetstecken mellan sionism och antisemitism:

– Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.

Kan du bidra till att dämpa agget mot svenska judar som inte vill ta ställning i Israel-Palestina-konflikten?

– Konflikten kan människor ta ställning till. Det gör jag också. Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås. Det är mitt sätt att ta konflikt i en internationell fråga, det handlar inte om Malmös kommunalpolitik. Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen.

...

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler. (SK)

I stället för att ta avstånd från de antisemitiska hatbrott som sker lägger Reepalu över ansvaret på Malmös judar och den judiska församlingen som inte tar avstånd från Israels övergrepp i de ockuperade områdena. Att kräva att den judiska församlingen kollektivt ska gå ut och ha en åsikt om en politisk konflikt blir ett sätt att kollektivisera och särbehandla Malmös judar, vilket Reepalu inte själv verkar vara medveten om att han gör. Hans privata åsikter i konflikten tycks hamna i en intressekonflikt med hans roll som kommunalborgarråd och Malmös starke man, med ansvar för det som sker i staden. Även den 28 januari hävdar han bestämt att det är skolornas och föreningslivets ansvar att motverka rasism och antisemitism. Inte något om vad han som politiker kan göra.

Den här artikelserien uppmärksammades i Sunday Telegraphs artikel om hur judar lämnar Malmö efter en ökning av antalet antisemitiska hatbrott den 21 februari. Till Sunday Telegraph säger Reepalu:

"I believe these are anti-Israel attacks, connected to the war in Gaza.

"We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo." ST

Det här uttalandet väckte givetvis en hel del frågor, och Ilmar Reepalu har gång på gång de senaste dagarna försökt förklara sig med att han blev missförstådd och felciterad. Men utan att egentligen säga särskilt mycket mer. Reepalu har hävdat att Skånskan inte återgav intervjun med honom korrekt, och därför lägger Skånskan nu ut hela intervjun på Internet, liksom mailväxlingen mellan redaktionen och Reepalu. De senaste dagarnas radio- och tidningsintervjuer har tyvärr inte kastat särskilt mycket ljus över saken, eftersom de förklaringar som ges fortfarande blir sätt att försöka slingra sig ur ansvarstagande för det som faktiskt har sagts.

Per Gudmundson tog upp ämnet i en ledare i onsdagens Svenska dagbladet och lägger fokus vid Reepalus egna ord: "Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö." Hur förklarar man ett sådant uttalande?

Fredrik Federley (C) skrev efter Gudmundsons ledare:

I stället för att vara tydlig så snedpudlar han och hamnar i en än värre position än tidigre när han gör klart att "om judarna sticker så är det inte vårt bekymmer" slarvigt återgett. Det är inte mycket jag kan göra för att komma åt honom annat än att skriva om hans vansinnigheter och som riksdagskandidat i Malmö kan jag ta debatten med honom om vilket Malmö vi ska se framföver. Intolerans eller tolerans. Mångkultur eller monokultur?

Jag är beredd att utmana dig på debatt kring antisemitismen i Malmö på vilken arena du vill på vilken agiven tidpunkt som helst. Jag anser att ett övergripande mål i valet 2010 måste bli att få bort denna människa från makten i både Malmö och det socialdemokratiska partiet. (Federley, 2010-02-24)

I dag har Sydsvenskan en intervju med Reepalu, där denne ges en chans att förklara sig. Han har de senaste dagarna tagits i örat av Mona Sahlin och suttit i samtal med judiska församlingen i Malmö, och ger nu en lite nyanserad bild:

Vilket ansvar har du för att judar känner sig hotade i Malmö?

– Vi kanske skulle ha bevakat mer efter det som skedde i samband med tennismatchen.

– Demonstrationen på Stortorget som urartade gav tendensen att här fanns väldigt många människor som var starkt berörda, hade släktingar påGazaremsan och plötsligt hittade en symbol för sitt hat.

– Det är klart att Judiska församlingen i Malmö inte har ett dugg med konflikten där nere att göra. Men här blev de en symbol för staten Israel helt plötsligt. (Sydsvenskan)

Men så kommer det ett nytt klavertramp, när Reepalu tillfrågas om Federleys kommentar:

– Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

– På vilka grunder skulle jag debattera med honom? Jag tror att han ska göra ett studiebesök i Malmö och bosätta sig här så att han vet vad han talar om. (Sydsvenskan)

Det hade gått att bita ihop om den kommentaren om transor, men ack nej. Klassiska härskartekniker gör sig påminda, ett försök att förminska genom att påstå sig inte veta vem Federley är och hånar genom att dra fokus till en detalj som inte har med Federley som politiker att göra. Pampfasoner av allra betonggråaste slag. Och det känns allt annat än betryggande när en politiker påstår sig inte förstå varför han skulle debattera. Vilket demokratitänk!

Dålig trygghet för egenföretagare

Jag har varit egenföretagare i snart 10 år, vilket väl är att betrakta som ganska länge. Det var inget jag hade planerat att bli, utan mer något jag halkade in på när ett företag där jag hade varit resursanställd i ett halvår (och därmed nått maxtiden för resursanställning) ville fortsätta anlita mig, med förutsättningen att jag startade eget. Jag hade inget annat jobb på gång, så valet var ganska enkelt. Men eftersom jag startade eget på det sättet, utan att innan dess ha varit arbetssökande, fick jag varken bidrag eller stöd någonstans ifrån. Utan jag startade på vinst och förlust.

Det gick bra. Jag gick från en kund till flera och hade de första åren gott om jobb, även om det var en inlärningsperiod att inte arbeta slut mig gång på gång. Hade det inte varit för att jag var min egen och därför själv kunde styra över min tid, så hade jag under de första åren antagligen varit sjukskriven, eftersom jag var aktivt anorektisk och först var iväg på behandlingshem och sedan gick i behandling med terapi och annat på dagtid. Jag vet inte hur jag hade kunnat få ihop jobb och tillfrisknande på något annat sätt. Och det gick ju bra. Jag klarade mig.

Sedan kom lågkonjunkturen och den har varit kännbar. Kunder lägger ner eller drar ner på verksamheten, ändrar sina processer och betalningsvillkor. Det blir tuffare och det är köparens marknad. Att låta arvoden följa KPI (konsumentprisindex) är bara att drömma om; blir jag för dyr väljer de någon annan. Då spelar erfarenhet och hög kvalitet mindre roll.

Som egenföretagare är du medveten om den här osäkerheten; du jobbar när jobben finns, tar semester om du har råd och vågar och vet att du riskerar att bli av med dina kunder = jobbet om du skulle gå på föräldraledighet under längre tid. Men när jag har börjat titta på hur "trygghetssystemen" ser ut för egenföretagare - den där biten som de flesta inte tänker på när de startar eget - så ser det ganska trist ut.

Ja, du kan bli sjukskriven. Men ersättningen du får är den lagstadgade delen eftersom det inte finns någon arbetsgivare som skulle kunna skjuta till pengar. Likaså med föräldraförsäkringen. Hur det är med rehabilitering och omplacering till annan typ av arbete har jag ingen aning om, eftersom du som egenföretagare har ett jobb att välja på: ditt eget. Försäkringssystemet är helt klart inte byggt för just egenföretagare.

Om det däremot skulle gå så dåligt att du börjar gå utan arbete kan du inte stämpla. Du kan inte vara deltidsarbetslös och egenföretagare, utan om du ska få a-kassa måste du göra verksamheten vilande. Vilket bland annat innebär att du måste stänga ner hemsidor, åtminstone enligt min a-kassa. Du kan göra verksamheten vilande och sedan göra den aktiv igen en gång. Men att göra den vilande innebär att du antingen jobbar till 100% (oavsett om det finns jobb eller inte) eller inte alls. Vilket givetvis innebär att du mer eller mindre förlorar de kunder du faktiskt har även om det inte finns tillräckligt med jobb. Du ska alltså lägga ner verksamheten och stänga dina kanaler utåt (hemsidor), så att du inte längre är tillgänglig för dina kunder och därför i princip eliminerar dina chanser att få fler och nya kunder och överhuvudtaget arbeta i din firma, och sedan vänta på att din a-kasseansökan ska behandlas och beviljas och pengar börja betalas ut, vilket kan ta månader. Hur många egenföretagare bestämmer sig för det här stora steget innan det är absolut kris? Troligen få.

Som egenföretagare har du heller ingen tillgång till Trygghetsråd eller jobbcoacher eller det stöd som ges människor som varslas. Det är allt eller inget, svart eller vitt.

Jag är inte helt klar över varför det ser ut så här, varför egenföretagare diskrimineras av a-kassereglerna, och håller inte med om att man inte skulle kunna vara halvt verksam och halvt "stå till arbetsmarknadens förfogande". Just de bristande trygghetssystemen är en anledning till att framför allt kvinnor drar sig för att starta eget, och det är en fråga som jag innerligt önskar att våra politiker skulle lyfta. Är det verkligen för mycket begärt att man som egenföretagare ska ha samma rätt att vara deltidsarbetssökande och deltidsarbetande som förvärvsarbetande?

Det handlar inte om att man skulle sitta still och rulla tummarna och välja att stämpla i stället för att söka jobb eller jaga kunder, utan om att ha någon form av trygghetsnät för att klara av en lågkonjunktur eller tuff dipp på marknaden utan att behöva lägga ner verksamheten. Politiker pratar om småföretagare och deras villkor; ingen nämner egenföretagarna. Entreprenörsandan är en viktig del av den ekonomiska utvecklingen, och det känns som ett enormt resursslöseri att inte ta bättre vara på alla egenföretagare.

Charlie Browns depressionsställning

"This is my depressed stance. When you're depressed, it makes a lot of difference how you stand. The worst thing you can do is straighten up and hold your head high because then you'll start to feel better. If you're going to get any joy out of being depressed, you've got to stand like this."

Charlie Browns depressionsställning säger faktiskt ganska mycket. Det är hur lätt som helst att känna sig svag, deprimerad och allmänt nedtryckt i skorna när man kröker ryggen och envist stirrar ned i marken. Vårt kroppsspråk påverkar våra känslor mer än vad många av oss är medvetna om. Dessutom avslöjar det vår självbild, och andra människor kommer att förhålla sig till oss utifrån det vi visar; om du visar att du är deppig så förhåller sig andra till dig som om du var deppig. Vilket kanske kan vara lite trevligt om de är peppande och gulliga, men som samtidigt bekräftar situationen och din egen självbild och därför kan befästa den.

Testa att göra tvärtom! Nästa gång du känner dig lite nere, räta på ryggen, håll huvudet högt och gör ett försök att le. Le mot dig själv i spegeln, le mot människor du möter. Vad händer med ditt humör? Vad händer med bemötandet du får av andra? Och inte minst: Vad händer med din självbild?

Prestationsprinsessa på vift?

Ja, jag kan vara en riktig prestationsprinsessa. Det är inte som förr, när mitt värde helt bestämdes av mina prestationer – betyg, tentaresultat, poäng, beröm – och vad andra tyckte om mig, för jag har verkligen taggat ner. Mitt värde handlar inte längre om vad jag gör, hur väl jag gör det eller vad andra tycker. Det gör det inte. Annat än ibland, när jag tappar bort mig själv och i brist på mig själv faller tillbaka in i gamla tankemönster. Och tro mig: det är inte något jag är stolt över och det hjälper mig inte. Men det händer.

När jag säger att mitt värde inte handlar om prestationer, inte om vad jag gör utan om vem jag är, och att det är ett självklart värde som är precis lika stort som alla andras, så vet jag verkligen att det är så. För det mesta är det inget jag ifrågasätter eller funderar på och jag skulle aldrig låta någon säga något annat. Men någonstans undrar jag hur mycket jag verkligen har tagit in det. Hur mycket jag känner att det är sant. För det mesta känner jag det, men det här handlar om de där stunderna som inte är för det mesta.

Jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och ofta begär att jag ska vara konstruktiv, klok, positiv och effektiv, och att jag ska lösa saker så fort jag har identifierat problem och lösning. Jag tycker själv att jag har lugnat ner mig något rent otroligt och inte längre kräver att jag ska vara någon Super-Lisa som orkar och klarar allt jämt, men jag vet ju samtidigt vad jag är kapabel till, att jag har stora resurser och vad jag skulle ge andra för råd. Jag ser framåt, ser möjligheter och lösningar – för det mesta – är bra på att peppa andra, så det borde väl bara vara att säga samma saker till mig själv. Men där är det svårare. Och det är i den svårigheten som prestationsprinsessan gör sig påmind.

När jag är under rejäl stress, som jag är och har varit ett tag, går omkring med en gnagande oro som inte vill släppa och inte lyckas lösa problemen, så blir jag lätt ännu hårdare mot mig själv. Den där oron vill jag inte tillåta eftersom den inte hjälper mig. Jag försöker vara konstruktiv, arbeta på, hitta nya möjligheter och lösningar, tänka positivt, fokusera på det jag vill ha mer av – lyckandet – och inte falla ner i det svarta hål som jag lätt faller ner i när oron blir för stor och problemen känns olösbara. Många runt mig pratar om vikten av att tänka positivt och att det kommer att ordna sig, och jag tror att jag har gått på det pratet lite. Jag är ju den där positiva, starka, kloka som hittar lösningar. Så jag försöker verkligen hålla fast vid det positiva, vid möjligheterna, vid att det kommer att ordna sig, samtidigt som oron och magvärken växer sig starkare, jag ligger vaken på nätterna och har ångest över att det jag gör inte verkar hjälpa.

Där frodas tanken på att jag gör fel, att jag gör allt fel till och med, självförtroendet faller som en sten och jag fastnar. Försöker och försöker och försöker tänka positivt samtidigt som jag tappat tron på mig själv och mina förmågor och bara gråter över att jag är trött och ensam och livrädd och inte kan göra något rätt. Visar jag det här? Nej. Jag biter ihop och försöker lite till. Jag kan kanske berätta en del, men vänder det alltid till något positivt och hoppfullt till sist. Dels för att jag försöker affirmera och peppa mig själv, så som jag vet brukar fungera, och dels för att jag vill undvika alla välmenande råd om att tänka positivt. För jag har ju redan märkt att det inte hjälper! Men ändå gör jag det, tills jag faller nästa gång.

Men det finns en anledning till: när jag faller och fastnar på det här sättet blir jag en person som jag inte är stolt över och som jag inte vill vara. Om jag ska uttrycka det utan omsvep, så blir jag en gnällig improduktiv bitch som fastnar i oro och negativitet och bara ser sina egna fel, och som ligger farligt nära ett resonerande som skulle kunna låta som offermentalitet. Vilket är strängt förbjudet för mig. Det här är ju mitt liv, mitt ansvar och bara jag kan lösa problemen. Så för att inte låta andra se den här jobbiga – ytterligare ett litet förbud – bitchen försöker jag verkligen att lägga oron åt sidan och tänka positivt och konstruktivt. Jag vill inte dränera dem som får veta hur det är och som hjälper mer än vad jag kanske klarar av att visa, vill inte vara så jobbig och krävande att jag driver bort någon, så jag försöker bita ihop och klara mig själv.

Klokaste syster C påpekade att jag inte kan prestera positivitet och glädje, och det var en totalt överrumplande tanke som inte var helt angenäm att ta in. För det ligger mer än ett korn av sanning i den. I mina försök så blir positiviteten en prestation som ska ge resultat för att vara lyckad. Får jag inget resultat så tänkte jag nog inte tillräckligt positivt, för det är väl så det fungerar?

Faktum är att jag kan vara ärligt positiv och glad, och helt äkta i min entusiasm, samtidigt som en del av mig håller på att gå sönder av oro så fort jag är ensam igen och distraktionerna är borta. Men jag måste fokusera på det som är bra, för det är väl ändå åt det hållet som lösningar och möjligheter finns? Enligt attraktionslagen får jag mer av det jag lägger min fokus på, då måste jag ju tänka positivt. Men positiv är något man är, inte något man gör, jag förstår det.

Jag trivs inte med att vara så prestationsinriktad, eller kanske resultatinriktad, att jag tappar bort det som egentligen är jag. Det är inte sådan här jag vill vara. Jag vill släppa det tänkandet, vill bli fri från prestationsprinsessans tunga tiara och än en gång lära mig att leva i stället för att överleva, att bara vara i stället för att göra. Just nu känns det svårt, och jag vet inte hur det ska gå till, men samtidigt vet jag att inget är omöjligt. Jag har redan gjort det jag trodde var omöjligt.

Dåligt med kvinnor i börsbolagens styrelser

På tal om jämlikhet och kvotering.

2009 uppgick antalet kvinnor i börsbolagens styrelser till 19,4 %, men hur ser det ut i bolagens ledningsgrupper? SvD Näringsliv har granskat könsfördelningen i de 20 största svenska börsbolagens ledningar. Resultatet? Av 217 personer i ledningsgrupperna är 35 kvinnor, vilket ger en procentandel på 16 %. Längre än så har vi inte kommit 2010.

I flera av bolagen - Sandvik, Scania, Assa Abloy och Swedish Match - finns det inte någon kvinna i ledningen, medan Swedbank har hälften kvinnor i ledningen och SEB en tredjedel kvinnor. Bolagen själva hävdar att det beror på att de inte hittat tillräckligt kompetenta kvinnor, men man undrar ju...

Sandviks kommunikationsdirektör Anders Walin förklarar saknaden av kvinnor i koncernledningen:

– Det har inte funnits några kvinnor i läge att ta sådana befattningar än. När det gäller affärsområdena är cheferna ingenjörer allihop. Man kommer aldrig till den nivån utan att ha en lång gedigen teknisk bakgrund. SvD

Men just Sandvik hade för två år sedan en kvinna i ledningen, Carina Malmgren Heander, som var personaldirektör. Ett av hennes mål var under sin tid i ledningen att öka antalet kvinnliga chefer inom Sandvik till 25 % år 2010, ett mål som inte har uppnåtts (siffran är idag 14 %).

– Det där målet gick inte att nå. Det skulle krävas massavsked av män och systematiskt ersättande av kvinnor. Det var ett uttryck för någon sorts önskan och ambition, men det var inte ett realistiskt mål som skulle kunna gå att uppnå, säger [Anders Walin]

Inte ett realistiskt mål? Det beror väl på om viljan att bryta gamla mönster finns. För jag har svårt att tänka mig att det idag inte finns kompetenta kvinnliga ingenjörer.

Lastbilstillverkaren Scania har under sina 119 år inte haft en enda kvinna i ledningen och presschefen Hans-Åke Danielsson är medveten om problemet:

– Det vi kan göra är att uppmuntra tjejer att söka till den här industrin och skapa möjlighet att göra karriär. Kvotering är däremot ingenting Scania står bakom, utan det är kompetens som gäller

Danielsson påpekar att det finns "duktiga kvinnor i några led under företagsledningen som förhoppningsvis orkar med den här tuffa tillvaron":

– Det här med karriär är svårt tillsammans med familj.

Och så är vi där igen. Kvinnor förutsätts ägna sig åt familjen och därför inte orka med den tuffa tillvaron som företagsledare. Är detta sanning eller en väl inarbetad gammal myt som gubbarna i ledningsgrupperna kan svänga med som ursäkt till att de fortsätter att rekrytera samma typer av personer som tidigare, det vill säga män? Just Scania satsar visserligen på att man ska kunna göra karriär och ha familj, genom att betala lite extra till föräldraledigheten för pappor som stannar hemma med barn, men om attityden är att kvinnor inte skulle orka med en ledande position så är frågan hur stor viljan är att på allvar förändra strukturen.

Jag är inte för att kvotera in kvinnor för sakens skull, för det skulle kunna leda till att alla kvinnor på höga positioner ifrågasätts, men däremot betvivlar jag starkt att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor att rekrytera till såväl chefsposter som bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Jag kan bara se på flera av mina välutbildade väninnor som har längre utbildning och bättre sakkunskaper än sina chefer. Och om den lika, eller rent av större, kompetensen inte ger lika möjligheter till höga positioner så måste det till något för att förändra förlegade strukturer. Traditionella könsroller har inget som helst med diskussionen att göra.

Tystnaden tafsarnas bästa vän?

Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.

Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för "han är ju som han är". En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.

Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?

Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD

Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga "fy dig"? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:

– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD

Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.

– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD

Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?

Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration - det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.

-Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP

DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:

-Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP

DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.

-Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP

Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.

Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.

Mer om sexuella trakasserier på teatern

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med "han är ju så där", att det inte är så farligt och att "du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär". Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.

Hemmafrutrenden ett steg på vägen?

Anna Laestadius Larssons skrev i fredagen en kolumn i SvD, Vi bakar surdegsbröd och tar ett kliv framåt, om den rådande hemmafrutrenden. Hon tar i texten upp vad konstintendent Margareta Gynning sa vid årets Mappie-utdelning i måndags om att varje gång kvinnor har gjort samhälleliga framsteg så har det kommit en motreaktion i form av mammaidealiserande.

På slutet av 1700-talet hade kvinnorna börjat nosa på makten. De viktiga salongerna drevs av kvinnor, Elisabeth Vigee-Lebrun var en framgångsrik konstnär, vetenskapskvinnan Emelie du Chatelets översättning av Newtons Principia beundrades och i England satt Mary Wollstonecraft och filade på Till försvar för kvinnans rättigheter. Kvinnorna började bli en kraft att räkna med. Och därmed ett hot. Entré för den ömma modern!

Det ligger onekligen mycket i det. Se bara på hur de kvinnorna under andra världskriget, framför allt i Storbritannien och USA, men även i andra delar av världen, tog ett rejält kliv ut på arbetsmarknaden och in i industrin. De var helt enkelt nödvändiga för att ersätta de inkallade männen. Efter andra världskriget kom så en rejäl backlash när kvinnorna skulle tillbaka in i hemmen, med hemmafruidealisering, kvinnans uppgift var att se till att hem och man, Christian Diors The New Look och annat som gick stick i stäv med hur det hade sett ut under krigsåren.

Just nu kan det onekligen se ut som om det finns en kraftig tillbakablick i kvinnorollen: den ena mammatidningen efter den andra, Anna Anka, Mad Men, mammabloggar, ledarskribenter som kritiserar yrkesarbetande småbarnsmammor, fokus på heminredning, surdegsbröd och långkok. Kvinnan oskadliggörs genom att fokus tas från framsteg på arbetsmarknaden till hennes roll som fortplantare och hemskapare.

Och kanske är det så: När kvinnan har tagit en, i många mäns tycke, för stor plats på arbetsmarknaden och jämställdheten har kommit "för långt", så kommer det en smart motreaktion i form av idealisering av mammarollen och den brödbakande hemmafrun. Allt för att dra fokus från kvinnans kompetens som yrkeskvinna (och mamma!) och få bort henne från bolagsstyrelser och arbetsmarknad. Det ser ut som en tillbakagång, men kanske är det inte riktigt så enkelt. Kanske är det bara en periods reaktion, som sedan möts av en ny motreaktion där kvinnor tar nästa steg mot ökad jämlikhet, högre positioner och en viktigare roll på arbetsmarknaden.

Vi tankar lite moderskärlek. Sedan tar vi nästa steg. Hej, bolagsstyrelser, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring… snart är vi där!

Halva lönen, halva makten.

Glädjande från psykiatrin

I tisdags var jag och min SHEDO-kollega Sofia i Stockholm för ett möte med företrädare för BUP i Stockholm. De håller på att ta fram riktlinjer för behandling av olika diagnoser och subgrupper av diagnoser inom BUP, däribland ätstörningar och självskadebeteenden, och det var just när det gäller dessa båda grupper som de ville ha våra kunskaper och synpunkter. Här har SHEDO en otroligt viktig roll att spela, genom att vi sitter på stora kunskaper inom dessa båda fält; kunskaper både från att vi som är engagerade har patienterfarenheterna, men också rena faktakunskaper som är bra mycket större än vad de flesta som arbetar inom vården sitter på. Och det är verkligen glädjande att det uppmärksammas.

Det blev ett bra samtal, och de olika företrädarna från BUP var verkligen intresserade och hade mängder av frågor. Många gånger när vi som arbetar med stödverksamhet, opinions- och kunskapsbildning inom ätstörningar och självskadebeteenden (mina tidigare erfarenheter kommer från ABK och ViFinns!) kommer i kontakt med vården eller får ta del av andras erfarenheter är det de negativa aspekterna som vi hör talas om. En vård med enorma brister, för lite resurser och okunnig, ointresserad personal. Resursbristen är tyvärr alltid ett svårt faktum att ta sig runt, hur stor viljan än är, men det är inte omöjligt. Och här träffade vi på en arbetsgrupp som verkligen vill göra gott, som vill få riktlinjer för brukarnas bästa. Jag var nog inte helt förberedd på det, och det var sannerligen en glad överraskning!

BUP är inte perfekt ens i Stockholm, men det här arbetet visar att det finns ett tänkande som är på rätt väg. Tänk om Västra Götalandsregionen kunde göra en liknande satsning inom BUP, och sedan en motsvarande inom vuxenpsykiatrin. Faktum är att den här typen av riktlinjer nog rentav skulle behövas centralt inom psykiatrin i Sverige, så att vi slapp de orättvisor i behandlingsmöjligheter som vi har idag.

Nu får vi se hur riktlinjerna blir i slutändan, men det var ett definitivt glädjebesked från psykiatrin.

SHEDO har för övrigt startat en insamling för att kunna lämna rättspsykdokumentet till auktoriserad översättning inför att sprida det vidare till internationella instanser. Inga bidrag är för små. Läs mer här.

Svart på vitt om ojämlikhet

Valrörelsen har satt igång, och det som diskuteras flitigt nu är kvotering och jämställdhet. Det är inte fy skam att man diskuterar kvotering av platser till bolagsstyrelser och föräldradagar, och även om jag tycker att båda blocken är lite handfallna och tafatta, så innebär detta att jämställdheten i högsta grad står på agendan.

En del påstår att vi är så jämställda och att kvotering inte behövs. Det är inte sant. Illusionen av Sverige som Världens Mest Jämställda Land är ett alldeles ypperligt vapen i händerna på dem som inte vill ha förändring, för när allt kommer omkring är jämställdheten inte så stor. Fior i Västra Götaland kallade detta för VMJLPY - Världens Mest Jämställda Land På Ytan - och det ligger en hel del i det. Debatten om Birgitta Ohlssons utnämning talar sitt tydliga språk, liksom debatten om föräldraförsäkringen.

Piff (Pappor för individuell föräldraförsäkring) svarade Göran Hägglunds röda faran-larm med att de inte alls är någon rödgrön elit, och att den statliga inblandning Hägglund varnar för redan är ett faktum. De är i stället för en individuell föräldraförsäkring, något som väl sannerligen skulle värna om individens fria vilja.

Visst vore det praktiskt om man kunde utnyttja sin frus semesterdagar, eller få ersättning från sin mans a-kassa i stället för sin egen. Men vårt samhälle bygger på andra värderingar. I en modern sekulariserad demokrati är det individer som har rättigheter, inte familjer eller andra kollektiv. På Hägglunds nyspråk skulle även a-kassa och semester kallas tvångskvoterade.

För visst pågår det kvotering i Sverige idag. Men finkvotering som är en del av strukturen och alltför mångas tänkande är tydligen ok. Till skillnad från fulkvotering som är överhöghetens pålaga till det dumma folket som inte förmår att tänka själva. Eller?

För faktum kvarstår, precis som Gudrun Schyman sa:

– Jämställdhet mellan könen handlar inte om något jävla tyckande. Det finns tabeller och forskning. Jämställdhet är ett politiskt mål som alla partier enats om och vi är inte där än. Inte i Sverige och inte någon annanstans. DN

Och de tabellerna finns lätt tillgängliga i den lagom fickstora skriften På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2008 som är sammanställd av SCB. Det är inte ett vänsterpåhitt utan fakta. Är det inte dags att ändra på det nu? Den här valrörelsen börjar ju bra i alla fall.

Steg 1) Bli medveten

Steg 2) Förändra

Förälder: Inte något man är utan något man gör

Att vara förälder handlar så mycket mer om att det man gör än att bidra med en cell och en halv genuppsättning. En del, främst män, tycks ha missförstått det. För ja, det handlar främst om fäder som inte är fäder till mycket mer än namnet på födelsecertifikatet.

Jag fick nyligen veta att en bekants tämligen nyblivne ex-make satt det i system att ofta låta sina föräldrar hämta barnen och ta dem hem till sig, i en annan del av landet, när det är hans vecka. Ibland lär farmor stanna i hemstaden så att de kan fortsätta på dagis, men inte alltid. Andra veckor ringer han lördag morgon och säger att han mår dåligt och inte kan ha barnen, deras mamma hämtar dem och han åker sedan till flickvännen. När mamman efter en sådan extravecka frågade om han kunde ta sina barn en dag så att hon fick lite tid över fick hon till svar att han minsann hade bokat bord och skulle ut och äta med flickvännen, så det passade inte så bra.

Hur tänker man när man som man prioriterar bort sina barn på det här sättet? Det här var inga oplanerade barn, inget som han kastades in i och därför försöker värja sig från, utan hans älskade barn som levt tillsammans i en enda familj i flera år, och som föräldrarna nu har delad vårdnad om. Plötsligt är de inte lika viktiga. Tänker han överhuvudtaget på hur det drabbar mamman? Än värre: Har han tagit ett steg tillbaka och funderat på hur det drabbar hans barn när han prioriterar bort dem?? Hur de tänker när pappa inte vill ha dem?

När man väljer att skaffa barn väljer man också ansvaret för dem. Jag blir så trött av att se pappor och mammor som inte pappar och mammar sina barn. Själv äldst av fem barn vet jag att det är ett stort ansvar och ett ansvar som många inte är beredda på, och kanske inte alltid helt förmögna att fullfölja. Men att prioritera bort för att det inte passar så bra nu? Väx upp och ta lite jävla ansvar!

Jag levde ett tag med en engelsman som visade sig ha ett barn från ett tidigare äktenskap (som i sin tur visade sig inte vara särskilt tidigare alls eftersom han efter över 2 års separation fortfarande inte hade tagit tag i skilsmässan) i Nya Zeeland. Han hade lämnat dem och flyttat hem och hade ingen kontakt med dem alls. Ingen kontakt med sin son. Ingen. Eventuella nya foton kom genom hans mamma, dvs pojkens farmor. Jag kunde inte förstå det då och jag kan inte förstå det nu, hur man inte kan ha kontakt med sitt eget barn, när man påstår att han är så viktig. Hur förklarar man det när sonen en dag tar kontakt? "Jo, du har alltid varit jätteviktig för mig, men det passade inte så bra"? Det här fick mig att inse att allt det där ansvarstagandet han pratade om var en ganska tunn fernissa.

Att inte ta ansvar för det liv man sätter till världen och säger sig älska tycker jag är ganska ynkligt. Det spelar ingen roll hur illa föräldrar tycker om varandra, för barnets skull får de banne mig skärpa sig. Visst, finns det våld, missbruk, kriminalitet eller övergrepp inblandade är det en annan fråga, men här handlar det om helt vanliga människor. Som inte förbjuds att ha kontakt med barnen av deras mammor, utan som väljer att inte ha kontakt. Det handlar inte heller om män som luras in i papparollen av kvinnor som påstår sig ha skydd – även om alla alltid borde ta ett personligt ansvar för att skydda sig – för det är bara förkastligt på alla sätt.

Det finns även kvinnor som gör likadant och det är givetvis precis lika fel. Jag gör ingen skillnad där. Ansvaret är detsamma. Jag känner kvinnor som lämnat sina familjer, men för att rädda sig själva. Och som sedan hållit kontakten. En av dem är en vän till mig, som hela tiden fortsatt att vara mamma genom att ha kontakt med barnen och träffa dem när det varit möjligt, och idag är hon heltidsmamma och lever med två av barnen igen. Där var det inte en bortprioritering med motiveringen att det inte passar så bra just nu.

Och nej, jag har inte barn. Jag vill inte heller ha några. Det är något jag valt bort ur mitt liv. Jag vet att jag skulle bli en bra och ansvarstagande mamma, men vill inte. Man måste inte vara mamma för att vara en fullvärdig KVINNA. Och man måste inte ens vara biologisk mamma (substantiv) för att kunna mamma (verb) någon.

Hägglund viftar med kvoteringsskynket

I dagens DN ger sig Göran Hägglund i debattartikeln "Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger" i polemik med den rödgröna jämställdhetspolitiken, som fråntar individen hennes fria val till förmån för kvotering. Hägglunds resonemang bygger på vad Peter Eriksson (mp) sa i den senaste partiledardebatten på en fråga om det inte är föräldrar som vet vad som är bäst för sina barn. "Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!" (från Hägglunds artikel)

Som ni redan vet tycker jag inget vidare om någon av de nuvarande blockens jämställdhetspolitik, men att oppositionen skulle sätta likhetstecken mellan jämställdhet och kvotering skulle jag inte säga. Frågan är mycket större än så.

Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.

Är det inte tid att lyfta debatten från kvoteringsfrågan och börja diskutera vad våra olika partier faktiskt menar med jämställdhet? För mig känns det som en ganska naturlig början. För kvotering som en ovanifrån pålagd tvångströja tror jag inte på; det riskerar bara att väcka en väldig massa negativ debatt om att individen fråntas sitt fria val, för att inte tala om misstankar om att en kvinna fått ett jobb på grund av sitt kön och inte sina meriter. Att män ofta får en topposition på grund av att sitt kön av sina samkönade höjdarkollegor talas det tyst om, liksom att många högutbildade och kompetenta kvinnor har chefer som har sämre utbildning (jag har flera kvinnor i den situationen i bekantskapskretsen) och känner sig hotade av dessa yngre, driftigare, smartare och mer välutbildade kvinnor och därför endast med yttersta tveksamhet skulle släppa upp dem ett pinnhål till i hierarkin.

Kvotering är en vansklig väg att gå. Om frågan drivs för hårt blir den antidemokratisk genom att den fråntar individen hennes rätt att själv välja, men om den inte drivs så förblir troligen de rådande strukturerna precis som de är. Jag är väldigt bestämd i att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska tycka och tänka och hur jag ska leva mitt liv, men jag är beredd att lyssna och få mitt tänkande ifrågasatt. Om jag själv märker att jag har fel tycker jag inte om det, men är inte för stolt och envis för att (i vissa fall) ändra mig. Det krävs något för att människor ska ifrågasätta och förändra ett invant tänkande och ibland behövs det en gnutta tvång för att ändra på djupt rotade mönster. Det finns inget som säger att kvinnor skulle vara sämre utbildade, mindre kompetenta och sämre lämpade än män att sitta i bolagsstyrelser – så varför är det fortfarande fler män än kvinnor där? Likadant kan jag inte se varför det ska vara så känsligt att ens diskutera att fler män borde ta ut föräldraledighet – att ge dem möjligheten att vara föräldralediga – för det är ett faktum att alldeles för många män inte tar ut någon alls. Det hänvisas ofta till ekonomiska skäl och individens fria val, men när det innebär att mannen ifråga inte får samma möjlighet som kvinnan att vara hemma med sitt barn, är det inte en jämställdhetsfråga då?

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.

Men Göran Hägglund, vad vill ni göra för de kvinnor som upplever att de på grund av de rådande strukturerna i samhället faktiskt inte får lika möjligheter som männen? Papporna som inte får samma möjligheter att vara hemma med sina barn? Kvinnorna som trots lika hög kompetens som männen ändå slår i det där glastaket just för att de är kvinnor? Ibland kan en politik som bygger på individens fria vilja tyvärr cementera gamla mönster bakom den fina frihetstanken. Hur ska de bakomliggande strukturerna som bevarar ojämlikheter förändras för att ge män och kvinnor de lika möjligheter du skriver om?