Ansvarslöst och djupt osmakligt - Anna Odells "konstverk"

Jag vet inte hur många av er som hört talas om Anna Odell, Konstfackeleven som låtsades vara självmordsbenägen och psyksjuk och som togs in på St Görans psykakut, som enligt personalen ska ha varit våldsam, spottat på dem och slagits, så att hon tvingades läggas i bältessäng och få lugnande. Nästa morgon talade hon om att det var en del av ett konstprojekt och visade en projektplan. I dagens Svenska Dagbladet finns det mer att läsa. Odell själv förnekar att hon ska ha varit våldsam, men man undrar ju varför de i så fall lade henne i bälte och gav henne lugnande. Det gör man inte med lugna patienter.

Om konstverket som sådant kan ingen ännu säga något, eftersom det "är ett pågående projekt", som Konstfacks rektor sa till P1 Morgon som motivering till varför han inte kunde delta i diskussionen om det som inträffat. Men jag tycker att det är otroligt osmakligt och rent av kränkande mot alla som mår dåligt och behöver psykvårdens hjälp att någon som inte är sjuk och inte mår dåligt tar upp resurser från en mottagning som redan är så belastad som St Görans psykakut. Sjukhuset har skickat en räkning på kostnaderna till Konstfack, och det tycker jag är fullständigt berättigat. Konsten har banne mig inte rätt att snylta på vårdens resurser!

Psykvården är ingen rekvisita, de anställda går ofta på knäna och medpatienter fick på grund av detta lilla tilltag mindre tillsyn. Människor som mådde dåligt fick inte hjälp för att resurserna lades på en fullt frisk människa som låtsades må dåligt. Fast ärligt talat: Hur frisk är man egentligen när man gör så? Hur egoistisk är man inte när man fejkar sjukdom och självmordsbenägenhet och upptar offentliga, skattebetalade, resurser för konstens skull?

Jag tycker att detta kan sammanfattas i två ord: Ansvarslöst och osmakligt.

Och det jag känner är ännu lättare uttryckt: Jag känner mig äcklad. Det finns inget försvar för det här.

Att ta det goda med det onda - om verkningar och biverkningar

En anonym läsare ställde några frågor till mig i en kommentar till inlägget om psykisk sjukdom, och en sak som jag vet att många brukar undra över när de ska börja med antidepp är biverkningarna. Vilka är de? Hur kraftiga är de? Går de över? Men det är svårt - nej, omöjligt - att svara på det, för det är så individuellt hur man reagerar på ett läkemedel. Tittar man i FASS under avsnittet för biverkningar så brukar där ofta finnas en lång lista med mycket vanliga (1/10 eller fler), vanliga (färre än 1/10 men fler än eller lika med 1/100), mindre vanliga (färre än 1/100 men fler än eller lika med 1/1.000), sällsynta (färre än 1/1.000 men fler än eller lika med 1/10.000), mycket sällsynta (färre än 1/10.000). De flesta av biverkningarna uppkommer dessutom när man sätter in medicinen och/eller när man höjer dosen, för att sedan försvinna. Personligen anser jag att rädslan för eventuella biverkningar inte borde vara en orsak att inte äta en medicin, om man verkligen behöver den. Skulle du avstå från insulin om du var diabetiker? För mig är mina antidepp som insulin för hjärnan eftersom de hjälper upp nivån av signalsubstanser som det blivit lite strul med.

Jag är inte någon större vän av piller och tycker att vården gör fel som enbart försöker medicinera bort psykiska problem i stället för att erbjuda terapi, men samtidigt vet jag vilken enorm skillnad antidepp kan innebära. Den som är svårt deprimerad kan inte fungera tillräckligt väl i terapi för att det ensamt ska hjälpa. Precis som en svältande och underviktig anorektiker inte fungerar i terapi förrän hon/han äter och går upp i vikt.

Jag har genom åren testat många antidepp, både SSRI-preparat, tricykliska och en hel del andra som jag inte ens minns vilka grupper de går in i; jag har ätit dem ensamt och i kombination och det tog 4 år, runt ett dussin olika preparat och väldigt mycket frustration innan jag äntligen hittade ett som fungerade för mig. Och när det fungerade - vilken befrielse!

När jag i oktober insåg att jag höll på att sjunka allt djupare ned i en depression, och dessutom nog var på god väg mot en utmattningsdepression, så fanns det inget alternativ för mig när det gällde antidepp: Jag skulle ha samma som hade funkat senast. Det fanns visserligen inga garantier för att det skulle hjälpa nu, eftersom så mycket är annorlunda i kroppen (väger mer, äter normalt, har normal ämnesomsättning, kräks inte), men jag ville inte riskera att gå igenom samma prövande som förra gången.

Visst fick jag en del biverkningar: huvudvärk, lätt illamående, muntorrhet, sämre aptit (jag har redan från början dålig aptit och det blir inte bättre av en depression, så det är svårt att säga om det egentligen var en biverkning), sömnsvårigheter. Ångesten blev inte värre, men inte heller bättre.
De flesta av dessa biverkningar har försvunnit idag, när jag varit uppe på en dos som fungerar för mig i över en månad. Några biverkningar har däremot tillkommit sedan jag höjde dosen, och där handlar det om att ta det goda med det onda: Är biverkningarna så svåra att de inte gör det värt befrielsen att inte längre vara deprimerad? Nej.

De biverkningar som tycks kvarstå är sådana som räknas till mindre vanliga eller sällsynta: jag har haft fler migränanfall än på flera år (men har migrännässpray), jag drömmer mer (fast inte mardrömmar, så det är faktiskt en positiv biverkning), jag svettas på natten (kan jag stå ut med även om jag fryser), jag har haft yrselattacker (väldigt obehagligt men inte farligt och jag står ut) och jag får blödningar i vävnaderna som blir till den sortens blåmärken som man får av att gå in i hörn, plus att jag får blåmärken ännu lättare än vanligt. Än en gång något jag kan stå ut med. Vikten har inte påverkats, men det gör den inte av medicin (inte ens de antidepp som de flesta går upp i vikt när de äter, men så är det å andra sidan inte medicinerna i sig som innehåller en massa extra kalorier utan viktuppgången brukar bero på att man äter mer, samlar på sig vätska eller får en påverkan på ämnesomsättningen).

Jag tar absolut det goda före det onda, för att inte vara deprimerad är värt så enormt mycket för mig att jag kan stå ut med att se lite blåslagen ut på benen.

Förväntan

För några dagar sedan pratade jag med en kompis som sa att hon absolut tror att jag kommer att hitta kärleken i år. Det tror jag med. Något är på gång, det är som om hela jag går och väntar på något positivt som hela tiden kommer närmare. Jag vet inte vad, bara att något kommer att hända. Något stort. Det känns som om jag är i en kokong, en puppa som väntar på att spricka så att jag kan komma ut och äntligen breda ut mina vackra vingar och flyga fritt. Flyga högt, flyga långt, bryta igenom alla begränsningar som jag tidigare satt för mig.

Jag blir hela tiden mer och mer jag, bejakar hela tiden nya sidor av mig själv i takt med att jag (åter)upptäcker dem, och jag tänker aldrig mer hålla mig tillbaka av rädsla för vad någon annan ska tänka eller tycka. Mitt liv är mitt, och jag tänker leva det tillfullo. Andra människor kanske inte känner sig helt bekväma med mina val, men vad eller vem ger dem rätt att sätta sig till doms över mitt liv? Jag bejakar deras val så länge de inte skadar någon och förväntar mig samma respekt och tolerans tillbaka. Lev och låt andra leva.

Så det kommer att bli mer kroppskonst - fler tatueringar, fler piercingar, kanske rentav någon scarification till - jag kommer att byta hårfärg igen, jag kommer att gå färdigt min utbildning i England när det bara finns pengar till det, jag kommer att få min tredje katt idag. Jag är ljus och mörker, högt och lågt, prästinnan och vampyrtjejen. Jag är mycket mer än det, och jag väljer att leva mitt liv.

Psykisk sjukdom

Ibland slås jag av tanken att jag är psykiskt sjuk, och det känns märkligt. Hur kan man vara psykiskt sjuk när man är så kompetent som jag, lever ett liv som ser ut som alla andras, sköter mitt jobb, betalar mina räkningar, går upp ur sängen, tvättar mig, är social, har lätt för att få kontakt med människor, inte skadar mig, inte svälter, inte har något missbruk? Jag som verkar så normal, så frisk, inte kan väl jag vara psykiskt sjuk?

Men det är just det: Psykisk sjukdom syns sällan utanpå. Visst, om man är aktivt självskadande eller svårt anorektisk så syns det, om man hör röster och ser syner och reagerar på dem så märks det, om man är nästan apatisk av en depression och därför inte håller sin hygien på en normal nivå, eller väldigt manisk så märks det - men för de flesta syns det inte så lätt. Man kan medicinera symtomen så att sjukdomen inte märks, så att man blir normal igen. Det är förrädiskt, för är man fortfarande sjuk då?

Jag är inte längre deprimerad, men det är tack vare mediciner, så jag antar att jag räknas som "sjuk" så länge jag behöver de där medicinerna. På samma sätt som någon med diabetes antagligen alltid kommer att vara sjuk i sin diabetes. Eller inte riktigt på samma sätt, för jag klarade mig ändå fem år utan antidepp innan jag blev deprimerad igen, medan få diabetiker kan slippa insulin eller diet ens i fem dagar. Så jag var sjuk, sedan frisk och nu sjuk igen. Innebär det att jag alltid kommer att vara latent psykiskt sjuk med en depression som kan bryta ut efter flera års bortavaro utan mediciner? Är jag i så fall kroniskt sjuk? Eftersom jag så gott som alltid haft vissa tendenser till ångestattacker utan att fördenskull bli helt satt ur spel så kanske jag redan i och med det har en psykisk störning, om man nu inte vill kalla det för sjukdom, även om jag inte själv känner mig vare sig störd eller sjuk.

Psykisk sjukdom är så stigmatiserat och fortfarande så förknippat med allvarliga problem som hindrar individen från att leva ett normalt liv. Men jag lever ett åtminstone ganska normalt liv, i den mån det finns något "normalt" alls. Det kanske är därför som jag har svårt att ta in att jag skulle vara "sjuk", eller lida av psykisk ohälsa. För just nu känner jag mig frisk. Tröttare och mindre stresskänslig än när jag är i toppform, men det är väl inget sjukt i det?

Egentligen betyder det inte så mycket huruvida jag av vården skulle betecknas som psykiskt störd eller psykiskt sjuk, för jag vet hur jag mår och att jag nu är på väg att bli mig själv fullt ut igen, tack vare medicin. Fast vem är det som bestämmer vad som är friskt och sjukt egentligen?

"Anorexi livsfarligt av flera skäl" - artikel i UNT idag

Kvinnor med svår anorexia nervosa löper flerdubblad risk att dö i förtid. Överdödligheten beror inte enbart på självsvält. Också dödligheten till följd av alkoholmissbruk, självmord och kroppsliga sjukdomar är kraftigt förhöjd bland unga kvinnor med anorexi.

Detta är ingressen till en artikel i Upsala Nya Tidning som publiceras idag. Läs hela artikeln här. Artikeln behandlar resultaten från ett forskningsprojekt med 6000 flickor och unga kvinnor som vårdats på sjukhus för svår anorexi, och tar upp dödligheten för denna patientgrupp. Även om ett antal av de berörda dödsfallen kan härröras till svälten som sådan, så var andra faktorer vanligare, framför allt för dem som hade andra psykiska problem utöver anorexin. Missbruk, fysiska sjukdomar som cancer och inte minst självmord är andra orsaker till en för tidig död i denna grupp.

När jag läser den här typen av artiklar kan jag inte hjälpa att fundera över flera saker:
Vad menas med svår anorexia nervosa, är det en kategori som jag föll in i?
Jag hade andra problem utöver anorexin; djup depression, ångestproblematik och självskadebeteenden, även om det i vissa fall är svårt att säga hur mycket de där decennierna av svält påverkade de andra problemen. Men innebär detta att jag befann mig i en riskgrupp för en för tidig död?

Jag har själv sett hur vänner med ätstörningsproblematik har lätt för att falla in i andra beroenden, och skulle ha kunnat säga detsamma om mig själv om det inte hade varit för att jag inte tycks bli kemiskt beroende av substanser. För mig är det beteendeberoenden som är faran. Men eftersom ätstörningar till stor del är en beroendesjukdom, som har oerhört många likheter med andra beroenden, så är det inte förvånande om någon går från att missbruka svält eller mat till att missbruka t.ex. alkohol. Effekten med dövade känslor och dövad ångest är väldigt liknande. Fast jag hade rent spontant trott att risken vore större för bulimiker än för anorektiker, eftersom det är vad jag själv lagt märke till.

Det innebär inte att jag lägger någon attityd i min iakttagelse, utan det är bara något jag har sett: Fler bulimiker tycks ha en avsaknad av gränser, en gränslöshet, som inte bara gäller mat utan även alkohol och män/sex, medan anorektiker snarare har nästan bara gränser som är så snäva att det inte finns utrymme för nästan någonting inom dem, och att dessa gränser beror på en rädsla för att tappa kontrollen. Men eftersom anorexi och bulimi bara är olika fasetter av samma problem så är det vanligt att gå från det ena till det andra, och då är det inte förvånande om missbruksfrekvensen är lite högre än för normalbefolkningen. Det är tragiskt när de bakomliggande problemen inte också behandlas, när en behandling avslutas så snart ätstörningssymtomen är borta, för de är ofta bara symtom på djupare problem. Åtminstone för lite äldre patienter.

Än en gång känner jag att jag är så ofantligt lyckligt lottad som klarade mig ur ätstörningen, och de andra problemen, även om de inte är helt över, vilket den här hösten har bevisat. Jag överlevde och tror inte att jag har några större fysiska men från det heller. Fast det kan jag såklart inte veta, eftersom de kan ligga vilande i många år innan de bryter ut, och vid det laget kommer ingen att sätta dem i samband med åratal av svält som hävdes flera år tidigare.
Jag har själv, för egna pengar, fortsatt att gå i terapi efter att jag av vården räknades som färdig och avslutade mina kontakter. Inom vården gick de aldrig riktigt in på djupet, men jag var inte heller redo att släppa in någon av dem så långt som det hade krävts. Jag gick kvar till flera månader efter att jag kände mig fri(sk), och det är jag tacksam för att jag fick, men samtidigt är jag bättre än de flesta på att ha en bra, samlad fasad, och ger inte någon en chans att se bakom masken förrän jag känner tillit och förtroende och bestämmer mig för att göra det.

Jag har jobbat och slitit enormt med mig själv, har på egen hand ifrågasatt och förändrat både beteende- och tankemönster utanför terapin, och kommer nog alltid att ha en liten röst som ifrågasätter varför jag gör som jag gör, för att se till att jag inte faller in i något annat självdestruktivt beteende. Därför tror jag inte att jag kommer att gå in i något missbruk som skulle förkorta mitt liv, eller för den delen ta livet av mig, men säkert kan ju ingen veta.

Jag valde att bryta anorexin, liksom jag valt att bryta självskadandet och stå emot alla önskningar att ta till beteendena igen, men kunde lika gärna ha valt att behålla dem, och då hade ingen kunnat övertala mig till något annat. Hur det hade gått då vet jag inte, men det är också en rent hypotetisk fråga eftersom jag bara vet hur mitt liv ser ut idag.

Längtan

Nu när jag inte är deprimerad längre finns det plötsligt utrymme för en massa känslor. Och mina känslor är i färg igen, så som de är när jag är mig själv. Jag vet inte hur det är för andra, men jag insåg för några år sedan att det där mörka jag lever i inte är mörkt, utan djupt. Det är inte svart, utan alla regnbågens färger, bara lite djupare än i regnbågen. Periodvis, när jag är deprimerad, så är det som om det läggs ett filter över färgerna så att de inte syns, men när filtret löses upp så ser jag dem igen. Eller känner dem. Och mina känslor är lika djupa och klara som färgerna som reflekterar dem. Jag känner djupt, starkt, klart. Jag är en passionerad människa som tycker om att brinna.

En känsla som jag verkligen längtar efter är förälskelse. Att vara kär, så där riktigt bottenlöst kär. Den där första stora förälskelsen när kärleken bryter ned allt motstånd och man förändras för alltid. Jag har älskat i mitt liv, har en enorm förmåga att älska, men har varit dålig på att ta emot kärlek och låta mig älskas. Och jag har aldrig varit riktigt kär.
Visst har jag varit både förälskad och kär, men inte på det sättet som jag nu kan ana att jag har möjlighet att känna. Det låter kanske lite orättvist mot dem som jag har varit kär i, och de är inte många (egentligen bara två), men jag har inte mött den stora kärleken än. Det gör inte det jag känt hittills mindre, men det får de känslorna att kännas som uppvärmning, som en blek försmak av vad som komma skall. För jag hoppas på att få känna det där himlastormande, träffa den där personen som släpper loss den otyglade förälskelsen, den där passionerade präriebranden. Jag har det i mig, jag kan redan ana det, men det är ofokuserat och utan riktning.

Jag är ofta realist och håller tillbaka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken, men det kanske får vara slut på det. Varför skulle inte jag tillåta mig att drömma och hoppas? Varför skulle inte jag tillåta mig att känna exakt det jag känner, bekräfta de bilder jag ser och den intuitiva vetskap jag ibland slås av? Att drömma är livsviktigt, att hoppas utan rädsla kanske är just det som ger mina drömmar liv. Och om det inte skulle bli så, vad har jag förlorat? Inget.

Så jag längtar, och drömmer, och är fast besluten att göra verklighet av drömmarna. Jag har sett det, jag har känt det, jag vet att det finns där och tänker inte låta mina rädslor stå i vägen.

Tankar som far genom huvudet

Allt känns bra, solen skiner och livet är lugnt och ljust. Men så drar plötsligt svarta tankar genom huvudet, impulsen att skada. Jag drar efter andan, känner hur det pirrar i fingrarna, hur bröstkorgen drar ihop sig och det blir svårt att andas, benen blir blytunga men spagettisvaga och det surrar lätt i öronen. Jag koncentrerar mig på att djupandas, göra något, tvingar mig att ställa mig och vika ihop tvätt för att göra något vad som helst.

Tanken att skada mig försvinner, för jag tänker inte låta den få fäste. De där ärren ska förbli ärr, inget annat. Framför allt inte nu när jag har bestämt mig för vilka tatueringar jag ska göra på handlederna/underarmarna. Jag ska inte göra några fler ärr på min kropp! Ska det bli några fler så blir de på en salong där de vet vad de gör. För det är slut med det nu, de självskadande åren är över. 2009 ska bli ett skadefritt år.

Ångesten ligger kvar som ett lätt pirrande i fingrarna, och det är fortfarande tungt att andas, men det går över. Det har alltid gått över förut.

Så här kan det också vara även när man blivit fri(sk) från självskadande och ätstörning. Så här är det nu. Men det går att leva ändå. Om en stund känns det bättre.

Kunde det ha varit jag?

Jag satt tidigare idag och zappade på TV:n och kom till reprisen av en ätstörningsdokumentär, Thin, som jag sett en gång förut. Även denna gång blev jag dels fundersam inför hur en del av tjejerna inte egentligen var intresserade av att bli friska och av orättvisorna i det amerikanska sjukförsäkringssystemet, dels fick det mig att tänka lite på om det hade kunnat vara jag som efter avslutad vistelse på behandlingshem snabbt återgick till gamla beteenden och tappade de där kilona som jag hade gått upp.

Ja, det hade kunnat vara jag. Det hade varit så enkelt att bara åka hem och fortsätta som om veckorna på behandlingshemmet aldrig hade ägt rum. En del av mig ville inget hellre än att än en gång fly in i anorexians inrutade tillvaro där känslorna dövades med mat och svält och inget betydde något mer än att gå ner i vikt. Men en annan del, den friska delen, hade bestämt sig för att ge det friska en ärlig chans. Jag var nyfiken på 1) om jag kunde bli frisk efter över två decennier (och således enligt alla läkare kroniker), 2) hur det skulle vara att vara frisk och 3) vem jag var utan ätstörningen. Dessutom hade jag min envishet; eftersom så många verkade tvivla på att det går att bli frisk från en ätstörning, så ville jag bevisa att det går, inte minst för mig själv. Om jag kunde göra mig själv sjuk måste jag väl kunna göra mig osjuk också.

Men jag vacklade i flera år, tog två steg fram och ett tillbaka, trillade ned i gropar som jag inte hade varit medveten om att de ens fanns, lurade mig själv många gånger, ignorerade varningsklockor och ville inte ens för en sekund gå upp i vikt. Våren efter behandlingshemmet kom jag nära ett rejält återfall, tappade ett antal kilon i vikt och har för mig att jag fick så nära ett ultimatum jag någonsin fått av en behandlare. Men jag gick inte tillbaka. Jag reste mig upp igen, tog igen tappade kilon, förlikade mig med att tillfrisknande innebär en frisk vikt även för mig och arbetade med att acceptera min kropp med något kvinnligare former. Faktum är att accepterandet av den nya kroppen inte var lika svårt som jag hade trott, inte lika svårt som att acceptera att jag måste släppa ätstörningen med alla dess beteenden helt och hållet för att bli frisk. Det var det svåraste beslutet i hela processen. Att ta det första steget mot att bryta med anorexin var det mest skrämmande, ett steg ut i det okända, ett leap of faith, men att ta det sista steget och släppa resten av ätstörningen var det största.

Skulle jag, med nu över fyra år som frisk = nykter, ätande anorektiker, före detta anorektiker, kunna trilla tillbaka? Nej, inte om ordet "trilla" används, eftersom det antyder något som råkar hända, något man inte riktigt rår över. Återfall är ett val, inget man är ett oskyldigt offer till. Inget som råkar hända över en natt. Men ja, det är ett val jag har och alltid kommer att ha. Det är inte längre självklart, och kommer troligen aldrig mer vara ett förstahandsval, ett naturligt och självklart val, eller ens ett lätt val. Jag minns hur man gör, men har inte längre motivationen att gå emot min kropps naturliga behov på det sättet som behövs för att bli anorektisk igen. Det krävs en hel del vilja och självdestruktivitet för att gå emot naturen och behoven på det sättet som krävs för den maniskhet som anorexin kräver. Och jag har för mycket att förlora för att vilja lägga den energi på att svälta som det skulle krävas.

Men det är idag. Jag vet inte om något skulle kunna få vågskålen att väga över till den sidan igen, om livet skulle kunna drabba mig med sådana överraskningar att jag väljer att gå in i spegeln igen och riskera allt det som jag skapat och vunnit de senaste åren. Jag vet inte. Det jag vet är att jag klarat av saker som jag tidigare hade trott skulle kunna få mig att fly in i ätstörningen - övergrepp, oönskad graviditet, abort, svek, depression, ångest - utan minsta önskan att vare sig svälta mig eller skada mig själv på andra sätt. Så jag tror att jag klarar mig oavsett vad som händer.
Faktum är att jag inte alls tror att något som "händer" eller drabbar mig skulle kunna få mig att gå in i anorexin igen, utan om det skulle hända så skulle det vara ett val jag gör, och inför det valet så skulle jag kunna skylla på vilken orsak som helst. Alla orsaker och ursäkter duger för ätstörningen. Vill jag så kan jag, men varför skulle jag göra det? Låt gå för att en del av mig troligen alltid kommer att vilja att vågen ska visa mindre och mindre och mindre, men den mycket större friska delen vet att det inte är värt det. Inte alls.

Om jag hade varit mindre trött på ätstörningen, om jag inte hade varit så envis och så fast besluten att bevisa för mig själv och alla andra att det inte finns några hopplösa fall och att ingen är dömd att vara kroniker, så hade jag lätt kunnat vara kvar där jag var för sådär åtta år sedan. Fortsatt svälta och kräkas, fortsatt överträna, fortsatt låtsas att allt var OK tills kroppen lade av. Så som flera av tjejerna som var på behandlingshemmet gjorde, så som alltför många jag känner gjort. Det är inte ett självklart beslut att sluta svälta, hetsäta och kompensera, men det är ett beslut som alltid står öppet, för alla. Det är inte lätt, men det går.