torsdag 26 november 2009

Tacksamhet - vad är du tacksam för?

Det är Thanksgiving idag, och även om vi inte äter enorma kalkonmiddagar och umgås med släkt och vänner så kanske det inte är helt fel att fundera över vad vi är tacksamma för. Inte den där sortens tacksamhet som innebär att man ställer sig i skuld till någon (det där som en del i föräldragenerationen är fantastiska på att försöka utnyttja), utan en mycket enklare tacksamhet.

Vad är du tacksam för?

Jag är tacksam för mitt liv, min intelligens, min styrka och förmåga att på ett eller annat sätt ta mig över hinder, min problemlösningsförmåga, min empati, min förmåga att älska otroligt starkt och villkorslöst.
Jag är tacksam för att jag lagt (det mesta av) mitt förflutna bakom mig, för att jag överlevde egenmisshandeln tills jag vann kampen mot mig själv.
Jag är tacksam för min förmåga att vända det mörka till något ljust.
Jag är tacksam för modet att släppa rädslorna och utmana mig själv, gång på gång.
Jag är tacksam för min rastlöshet och låga tröskel för uttråkning eftersom det får mig att göra saker.
Jag är tacksam för mitt tålamod och förmågan att kunna acceptera saker som jag faktiskt inte rår över.
Jag är tacksam för min fantasi och förmåga att öppna mina sinnen.
Jag är tacksam för mina vänner, för människor som kommit i min väg och som gett mig energi, kärlek, livsglädje, klokhet, vänskap och så mycket mer.
Jag är tacksam för att jag hittat tillbaka till dansen, hittat mitt kreativa uttryck, mitt kreativa utlopp, för känslan av att ha kommit hem igen, för stunderna då kropp, rörelse och musik är ett med själ och ande, då jag vidrör det gudomliga och blir ett med något mycket större - och för den kick det ger mig.
Jag är tacksam för endorfin och adrenalin, dessa hormoner som helt naturligt ger mig fantastiska kickar och fungerar bättre än något antidepp har gjort.
Jag är tacksam för nyanserna i livet, för ljus och mörker, sorg och glädje, och för utmaningar som får mig att växa och våga bryta mig ur lådan.
Jag är tacksam för att jag vågar stå upp för den jag är och låta mig utvecklas som den jag är.
Jag är tacksam för mina kunder, för mitt arbete, för alla erfarenheter det ger mig.

Jag är tacksam - inte minst för att jag kan känna tacksamhet utan att samtidigt tänka "men".

måndag 16 november 2009

Mörker (motstånd)

Ny vinter, nya försök att hålla depressionen borta. Armlängds avstånd. Men det tar energi, och mörkret sluter sig. Håller allt hårdare om mig och vill inte släppa taget. Lever med en nästan ständig klump i halsen, känslor precis under huden, ett hål inombords.

Den alltför välbekanta svagheten i händerna
En gnagande känsla i maggropen
Som drar i kanterna av ett mörkt hål
Som om det kunde dra ihop sig
Jag kryper ihop, sluter mig om mig själv
Håller armarna hårt slutna om bröstet
Försöker hålla ihop mig
Hålla mig trygg
Medan en svart våg sköljer över mig

Stilla som en sten på havets botten
Orörlig i bränningarna
Medan våg efter våg rullar in
In och ut igen
Kippar efter andan
Flämtande andetag ekar i tystnaden


Jag önskar ibland att jag hade orden att förklara hur det är att leva på armlängds avstånd från en depression och ångest, att kanske ha flera ljusa månader men till sist ändå känna hur mörkret sluter sig runt mig. Trots att jag gör allt rätt, trots att jag försöker tänka positivt, trots att jag vägrar ge efter, trots att jag vägrar acceptera och flyta med. Jag håller hellre tyst och visar väldigt få den mörka masken. De får se den jag är när jag väl tar mig ut bland andra, min sociala, tillrättalagda mask. Och det är en ärlig mask, en ärlig del av mig. Men inte hela mig. Hela sanningen är förbehållen ett fåtal - för hur öppen och personlig jag än kan vara, så har jag en otroligt privat sida. När jag väl kan säga något, eller skriva det, så har jag redan skapat en distans till det innerst privata.

Hur förklarar jag att även om jag kan delta i samtal, vara närvarande, le, skratta och ha ärligt roligt, så är jag inte riktigt där. En del av mig saknas, det är ett stort hål bakom masken. Jag är inte riktigt levande.

Hur förklarar jag att jag inte har orken att göra det jag vill göra? Att jag prioriterar för att orka med det som ger mest? Att jag prioriterar bort vissa saker för att göra andra? Jag har extremt svårt för att ta initiativ, och när mitt arbete dessutom ser ut som det gör kan jag inte alltid planera från dag till dag. Dessutom är det inte alltid jag har lust att hänga på andras förslag - när de väl kommer (sällan).

Hur ska jag kunna säga idag att jag kan gå på fest på lördag när jag inte vet hur jag kommer att må på lördag? Vanliga människor verkar kunna planera och sedan bara göra. Jag brukar kunna göra det. Inte nu. Om jag har en ångestdag så vill jag inte ut, vill inte vara i en folkmassa, vill inte vara bland främlingar och hög musik. Då vill jag bara vara för mig själv eller med ett fåtal nära vänner.

Hur förklarar jag att jag faktiskt är så fräck att jag sållar bort det som inte ger mig något? När jag ska göra något just nu, så måste det ge mer än det tar, och när i stort sett allt är en enorm kraftansträngning så blir det inte mycket som faktiskt känns värt det.

Just kraftansträngningen önskar jag att jag kunde sätta ord på. För egentligen är det väl inte svårare än att bara ta mig ut och göra något? Jo, det är mer än så. För mig innebär en depression att vissa saker blir svårare: att ta mig ut, att bekämpa ångesten, att utmana självkänslan som plötsligt är minst tio snäpp sämre, för att inte tala om prestationsångesten.

Kanske är det så att självkänslan egentligen inte blir sämre, utan att den alltid är så dålig men att jag i normalform kan utmana den. I vilket fall som helst så måste jag i nästan allt jag gör ta mig över en mur, ett massivt motstånd i form av dålig självkänsla och prestationstvång. Inget jag gör är plötsligt bra nog, "bra nog" finns knappt kvar i min föreställningsvärld, ljuset faller väldigt starkt på alla mina tillkortakommanden och brister. I den situationen är det svårt att "bara göra". Jag försöker mota bort den där kritiserande lilla rösten också, men dörren är svår att få igen och rösten tränger igenom den. Jag försöker göra ändå, övertala mig själv att göra för att det är roligt och inte för att prestera. Det går ibland. En stund. Sedan kommer däremot självtvivlet tillbaka och påpekar för mig att jag inte kan och uppmärksammar mig på mina brister igen.

Det som ger liv och räddning nu är dansen, men den är också den del av mitt liv som är mest fylld med prestationstvångest, just för att den är så viktig. När jag väl kommer dit får jag en adrenalin- och endorfinkick som håller i sig upp till ett dygn, det är en underbar och välkommen flykt från allt annat. Då lever jag. Men lyckoruset kan när som helst splittras, och då ser jag något helt annat i spegeln. Då vill jag fly. Men det ger fortfarande mer än det tar, och det är LIV.

Just nu innebär prestationsångesten att jag sitter och skriver i stället för att arbeta med ett solo som jag ska visa idag. Jag lyssnar på musiken gång på gång, analyserar, men det känns som om koreografitankar är ett slutet rum dit jag inte har nyckeln. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Det är ett ovanligt massivt motstånd; så här illa brukar det inte vara, framför allt inte när deadline närmar sig. Men jag kan inte. När jag försöker tänka på det blir handflatorna fuktiga, händerna skakar, bröstet drar ihop sig och jag vill bara gråta. Det går inte. Paniken närmar sig, för jag tänker inte backa ur trots att jag bara vill fly. Att backa ur eller fly skulle få motsatt effekt, stärka ångesten och prestationstankarna, och det tänker jag inte göra. Min passion för dansen är starkare och ska besegra prestationstankarna.

Det finns egentligen tre flykter för mig nu: jobb (medan jag jobbar kan jag inte tänka på annat, men tyvärr ger bristen på jobb en väldigt ohälsosam stressnivå), dans och böckernas värld. Närmare bestämt en serie. Twilight-sagan räddade mig förra vintern och har fortfarande en förmåga att dra mig in på ett sätt som inga andra böcker har gjort sedan jag var en liten bokslukare. Det är en väldigt välkommen flykt, och nödvändig sådan.

En del av mig försöker få mig att ta tag i problemen och lösa dem, men vad gör man när problemet är någon slags obalans som ger mig återkommande depressioner och ångest? När depressionerna får näring av en stress som till stor del handlar om en jobbsituation som jag inte vet hur jag ska lösa? När stressen späs på av en kvardröjande PTSD- och utmattningsreaktion som inte har hunnit gå över men som det inte finns något kvar av att lösa i terapi? Jag är färdigpratad, det som är kvar är kroppens reaktion som uppenbarligen behöver få ta sin tid. Och hur sätter jag mig och samlar tankarna tillräckligt för att ens få en överblick över vad jag behöver förändra, för att inte tala om hur, när jag inte kan samla tankarna?

Jag behöver inte medicin, eller terapi. Jag behöver en rejäl dos energi och massiv peppning, en PT som kommer förbi och drar med mig ut på saker och en livscoach som hjälper och pushar mig att göra just den där överblicken. Eller lite tid, för jag vet att mörkret kommer att skingras även denna gång. Det handlar mest om att överleva under tiden och inte falla in i det där svarta hålet.

måndag 9 november 2009

Murens fall - 20 år sedan revolutionernas år

9 november 1989 hände det som många hade drömt om, men få vågat tro att vi skulle få uppleva: Gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin öppnades. Egentligen av misstag, men när orden väl var sagda gick det inte längre att stoppa östberlinarnas frihetslängtan.
Jag var 15 då, och minns 1989 som det politiskt mest omvälvande året i mitt liv. 1989 var revolutionernas år, frihetskamper där friheten segrade, men också en kamp som brutalt slogs ned; det var totalitära regimer som föll, ett kallt krig som slutade, maktfullkomliga ledare som drogs ned från sina piedestaler och dödades. Det var studentrevolternas år, det var folkets revolution som till den största delen var fredlig.
Idag ligger all fokus på Berlinmurens fall, men för mig är den en del av en hela den sekvens av frihetslängtan, framtidstro och hopp som svepte över världen. Det var den fredliga studentrevolten i Kina som slogs ned så brutalt i massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni, det var glasnost och perestrojka under Michail Gorbatjov, det var de första fria valen i Polen där tidigare förbjudna Solidaritet vann en jordskredsseger, det var den ungerska regeringens beslut att öppna gränsen till Österrike och därmed riva Järnridån, det var Berlinmurens fall, det var kommunismens fall i Tjeckoslovakien och Vaclav Havel som republikens första demkratiskt valda president på över 40 år, det var toppmötet på Malta som kan betraktas som Kalla Krigets slut, det var demonstrationerna i Timisoara som växte till det rumänska folkets uppror mot Nicolae Ceauşescu, som efter en summarisk rättegång tillsammans med sin hustru arkebuserades mot en mur på juldagen 1989, en händelse som visades i TV-kanaler världen över.

    


När jag ser tillbaka på 1989 är det med starka känslor och en underlig blandning av stolthet över studenten som ställde sig i vägen för pansarvagnarna på Himmelska Fridens Torg, sorg över den påföljande massakern i Peking, hopp, framtidstro, optimism och stor förundran. Ingen hade väl kunnat ana att kommunismen och Östblocket skulle falla sönder så snabbt! Jag minns att jag kände enormt obehag över avrättningen av Nicolae och Elena Ceauşescu och hur ovärdigt de behandlades sina sista dagar. Det spelar ingen roll hur regimer och tyranner har behandlat sina folk, om vi inte kan behandla även dem med respekt i en verklig övertygelse om att alla människor har rätt att behandlas värdigt och civiliserat, så förblir mänskligheten inte helt civiliserad och kommer att förbli kapabel att begå humanitära grymheter.

Just när det gäller Berlinmurens fall tror jag att det jag kände var ungefär samma overklighetskänsla som när planen flög in i Twin Towers den 11 september 2001: känslan av att det här kan inte vara verkligt och först efter att verkligen ha sett det gång på gång på TV så gick det in. Berlinmuren och järnridån var i de flestas sinnen massiv, orubblig, och så öppnades den bara sådär.

Det kvardröjande känslan från revolutionernas år 1989 är hopp och en förvissning om att människor kan riva alla murar om vi tillsammans står upp för friheten. När människor slutar låta sig styras av rädsla kan freden segra.

Dagens låt är självklart Ebba Gröns "Die Mauer".
(Mindre än ett år senare, i augusti 1990, invaderar Irak Kuwait och i januari 1991 inleds operation Ökenstorm med USAs bombning av Irak. Den som är konspirationsteoretiskt eller cyniskt lagd skulle kanske säga att USA var tvungna att hitta på en ny stor konflikt efter det kalla kriget för att berättiga sitt gigantiska krigsmaskineri.)

onsdag 4 november 2009

Fokus

Jag har funderat en hel del på fokus de senaste dagarna, mycket beroende på att jag för tillfället känner mig otroligt ofokuserad. Inom mental träning betonar man vikten av att sätta ett mål och ha fokus på målet. Om man inte vet vad man vill och vart man vill komma blir det svårt att komma dit, och att arbeta utan fokus blir ofta lite planlöst. Vilset. Vilket inte är så konstigt eftersom man inte har ett verkligt mål. Den som inte siktar på något kommer inte heller någonstans.

Samtidigt kan det vara lätt att tappa fokus, framför allt när det där Målet man har ligger en bit bort i fjärran och vardagen tränger sig på med allt annat. Men det fina med fokus är att det ju bara är att ta tillbaka den när man har tappat den. Och en hjälp på vägen är att dela upp Målet i delmål, där man betar av ett mål i taget på vägen mot Målet, och också berömmer sig för varje uppnått delmål. För vem orkar behålla fokus hela tiden på något som kräver arbete och kanske inte ger utdelning förrän om flera år?

Tappad fokus kan bero på att det där målet inte längre är så viktigt, att andra saker tränger sig före för att man prioriterar annorlunda. Då är det dags att fundera på om man kanske ska revidera målet. För de stora målen i ditt liv ska vara betydelsefulla för dig, annars tappar du intresset för dem. Om det är fallet kanske du behöver sätta dig ner ett tag, granska målet och dina tankar från alla håll, och plötsligt finns där kanske en lösning. Att något är viktigt för oss vid en punkt i livet innebär inte att det alltid kommer att förbli så. Fokus får inte göra oss stela och oföränderliga; förändring är ofta en del av processen mot större livsmål.

Jag märker att jag tappar fokus när stressen blir för stor och flera saker pockar på min uppmärksamhet. I nuläget måste jag prioritera de jobb som kommer, även om det hackar upp min tid och gör att jag går miste om viktig, sammanhängande tid att planera vad jag ska göra härnäst, vart jag ska gå nu, hur jag ska ta mig vidare från en livskostym som känns för trång. Så jag försöker i stället vara närvarande i det jag gör, men de senaste dagarna har inte heller det gått särskilt bra. Jag är helt enkelt frustrerande ofokuserad nu. Plockar gång på gång upp fokus, men tappar den igen. Mycket frustrerande.

I ett försök att ta reda på varför letar jag lite bra citat om fokus att ha som inspiration och börjar reda ut tanketrasslet. Stress är helt klart en faktor, för ingen klarar av att behålla fokus på för många saker samtidigt som oro gnager. Och när oron blir för stor, så tar den över och då flyttar jag blicken bort från målet till det som oron gäller. Problem här och nu vinner över drömmar och mål som ligger en bit bort. Men det gäller att veta vad som verkligen är ett problem som måste åtgärdas nu och vad som bara är oro och katastroftankar.

En annan faktor är tvivlet som fortfarande ligger alltför nära under ytan. När det gäller fokus så är det faktiskt så enkelt att vi får mer av det vi fokuserar på, genom att vi riktar vår energi mot det. Våra tankar skapar vår verklighet och dit jag riktar min fokus är oftast dit jag går. Jag kan välja att fokusera på det som är fel i mitt liv, eller på det som är rätt. Om jag stirrar mig blind på mina tillkortakommanden kommer jag inte leva upp till min potential; tänker jag att jag kommer att misslyckas så kommer jag att sätta upp hinder för att lyckas och skapar en självuppfyllande profetia; om jag lägger fokus på tvivlen kommer jag aldrig att våga leva drömmen. Och på det sättet blir inga mål nådda.

Det handlar om att sätta ett mål, fokusera på det och inte förlora målet ur sikte. Skulle jag tappa fokus är det bara att fästa blicken framåt igen.

Det handlar om att prioritera bland det jag vill så att jag ger mig möjligheter till fokus på mål: Hur ser mina prioriteringar ut? Lägger jag tid på saker som faktiskt varken tar mig närmare mina mål eller ger mig något annat? Kan jag se det jag måste göra som ett sätt att komma närmare andra mål? Saker jag gör, gör jag det för min skull eller för någon annans?

Det handlar också om att fokusera på min potential - inte på mina begränsningar. När jag lägger mitt hjärtas önskan bakom något och fokuserar på det med mina intentioner och min energi så är det självklart att jag kan uppnå det.

Marcia Wieder, en amerikansk motivationstalare och s.k. drömcoach, har sagt (min översättning):
"Fokusera mer på din önskan än på dina tvivel, så kommer drömmen att sköta sig själv. Du kanske blir förvånad över hur lätt det går. Dina tvivel är inte lika starka som dina önskningar - om du inte gör dem starkare."

Jag går vidare, plockar upp fokus igen och fäster blicken på målet, mot det jag vill och drömmer om.

söndag 1 november 2009

Anledningar att inte kunna eller anledningar att kunna?

Some men have thousands of reasons why they cannot do what they want to, when
all they need is one reason why they can.
~Martha Graham

Det här citatet av Martha Graham gick rakt in. Det är ju så sant! Hur ofta är det inte så oändligt mycket lättare att komma på anledningar att inte kunna göra något vi vill än anledningar att kunna göra det? De där anledningarna att inte kunna göra något kallas även för ursäkter. Hur många av oss har inte tusen ursäkter på lut när vi ska göra något, men väldigt få anledningar att göra det?

Hur blev det så? Var någonstans på vägen började jag använda ursäkter i stället för att bara göra något? Vem lärde mig det - mamma, mina skolfröknar, "samhället"?

När jag tänker efter, så är det mer regel än undantag att människor kommer med ursäkter i stället för handling; anledningar att inte göra något de vill, snarare än anledningar att göra det. Ännu värre: Hur många gånger händer det inte att vi kommer med ursäkter utan att ens försöka? Och på det sättet kommer vi inte framåt. För en sak är säker: Framsteg föds inte ur ursäkter.

Egentligen är väl det enda som krävs ett förändrat tankemönster, där vi bejakar och är aktiva i stället för att blockera, förkasta och vara passiva. Tänk om jag nästa gång jag kommer på något jag vill göra slår bort ursäkterna och i stället tar fasta på alla anledningar att faktiskt göra det?

Det är precis så jag försöker göra idag - och om jag sedan inte lyckas med det jag ville, ja, då har jag åtminstone försökt och tagit chansen att lyckas. En ursäkt ger mig inte ens den chansen.