Ibland är det så enkelt

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto - något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: "tänk om jag inte är tillräckligt bra". Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över "bra nog" - och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.

Allt fler unga får förtidspension

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  "Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här", men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar. 

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls. 

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

Uppföljning av Lindex och storleksförvirringen

Efter att Jennies blogginlägg om Lindex något mystiska storlekar spridits på Facebook, Twitter och i diverse bloggar har nu DN och Stockholmsfolket snappat upp och skrivit om det. Med kanske inte särskilt mycket bättre förklaringar av det enkla faktum att tröjor i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är flick- eller pojktröjor.

Lindex informationsansvariga, Kristina Hermansson, svarar följande på frågorna om hur detta kan komma sig:

– Vi har ju olika passform på våra olika kollektioner. Hur mycket som ska skilja däremellan är något som vi ständigt jobbar med i vårt utvecklingsarbete. (DN 20110125)

– Ett annat skäl till att plaggen kan skilja sig åt är att vi samarbetar med många olika leverantörer. (DN 20110125)

- Det är lite upp till vad kunden väljer att köpa. Vi erbjuder olika kollektioner där passformen varierar efter materialet och modegraden. Vissa typer av plagg har en nättare passform. (Stockholmsfolket 20110125)

Att plagg kan ha olika passform på bredden kan jag köpa, även om jag inte håller med om att pojkar skulle behöva större rörelseutrymme än flickor. Däremot undrar jag fortfarande hur olika passform kan påverka plaggens längd. För ett barn som är 110 cm långt är fortfarande 110 centimeter långt oavsett hur aktivt det är, och borde ha i stort sett lika långa armar och ben som andra barn i samma längd. Det finns grundmått för de olika centilongstorlekarna just för att storlekarna ska vara överensstämmande. Men tydligen följs inte det. Att skylla på att man har olika leverantörer känns lite… undvikande. Om en leverantör inte klarar av att följa de mönster som skickas till leverantören, mönster som väl borde följa måttstandarderna, får man väl påpeka det för leverantören eller byta leverantör.
Jag skulle vilja påstå att det blir en felmärkning om storlek 110 för pojkar är lika stor som storlek 122 för flickor, och att den är minst sagt vilseledande. När jag köper kläder till mina syskonbarn eller till vänners barn tittar jag på storleken, jag har inte med mig barnet för att prova runt i butiken. Och precis så tror jag att många andra gör, för att vi räknar med centilongsystemets lika mått för lika storlekar. I vissa fall finns det "slim fit" eller större passform angivet, men längden borde fortfarande vara densamma.

Jag är helt säker på att detta inte bara gäller Lindex, utan många av de större kedjornas barnkläder. Nu råkar det bara vara Lindex som har uppmärksammats.

En annan sak, som många har påpekat i diskussionen som blivit, är hur flickkläderna allt som oftast inte bara är "nättare" utan dessutom av sämre material. Tunnare, tightare och mindre slitstarka. Och det gäller allt från jeans till overaller. Finns det en rent generell tro på att flickor är lugnare än pojkar och därför ska ha "nätta" kläder som ger mindre rörelsefrihet, går sönder lättare och inte alltid ens går att tvätta lika varmt? Man talar mycket om konsumentmakt, och det här känns som ett tydligt exempel på ett område där konsumenterna borde utnyttja sin makt. Granska, ifrågasätt, välj var och vad du handlar.

Dagens öööh: På Lindex är flickor kortare än pojkar. Även om de är lika långa

En god vän tipsade mig om ett blogginlägg från "Den nya bloggen" om en intressant upptäckt som bloggskribenten hade gjort på Lindex: Barnkläder i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är pojk- eller flickkläder. Gissa vilka som är minst? Men eftersom klädstorlekarna baseras på barnens längd blir det något bisarrt: är en flickcentimeter kortare än en pojkcentimeter?

Det är alltså inte nog med att barnkläder fortfarande är pinsamt tydligt uppdelade i flick- respektive pojkkläder, man kan inte heller helt sonika köpa ett plagg från "den andra sidan" och utgå från att samma storlek ska passa.

Ur blogginlägget:

Jennie: Så en tjej som är 116 cm är kortare än en kille som är 116 cm?

Lindexkvinna: Men om du kollar så ser du på dagis tex att tjejerna är lite kortare i samma ålder.

Jennie: Ja precis, men en femårig tjej som är 116 cm är väl lika lång som en fyraårig kille som är 116, och de ska väl ha 116 bägge två? (Visar två tröjor i 116, killtröjan har ca 4 cm längre ärmar, är ca 5 cm större i bröstvidd och är större i ärmöppningen)

Lindexkvinna: Jaa.. Jo men det är väl mer att det är större rörelsevidd i pojkkläderna. Dom busar ju runt på ett annat sätt.

Snacka om dagens öööh. Det skulle vara roligt att se logiken bakom det resonemanget. Om det finns någon.

P!nks nya video: "Fucking perfect"

P!nks nya video till låten "Fucking perfect" tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don't you ever ever feel

Like you're less than fuckin' perfect

Pretty pretty please, if you ever ever feel like you're nothing

You're fuckin' perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

"Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won't make it go away."

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: "Nu vill jag bara hetsäta." Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. "Jaha. Nej, det ska jag inte." Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång - något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det "omöjliga" på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Okunskaper kring ätstörningar

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet ("Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog"), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: "jag är mätt", "jag hinner inte äta", "jag kan inte äta tillräckligt", "jag glömde äta", "jag har precis ätit". Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att "ätstörning" är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet "ätstörningar", så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.


Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört

Vägen till en lyckad förändring - perspektiv kring mål

Jag kommer ut från morgonens BodyPump-pass på gymmet och det första jag ser utanför salen är en affisch med texten "Motivation" och en bild av en våg. *suck* Som om det är den enda anledningen till att man tränar!

Det är nytt år och högtryck på landets gym, viktväktarklubbar, viktminskningsgrupper och hos hälsocoacher. Nyårslöften ska infrias, kilon och centimeter bort; ut med det gamla, osunda och in med ett Nytt Hälsosamt Liv. Vilket för många löftesgivare är synonymt med smalare. Jag skulle gissa att gymmen får in merparten av sina årskortsköp under de första veckorna i januari, och det är också då som det är som mest fullt på både passen och i gymmet. Otränade kroppar ska späkas och tvingas till hård träning redan från början när man går från 0 till 10 i ett steg, kosten läggs om helt, ofta till low cal-lowcarb, för i siktet hägrar Målet. Som ska nås så snabbt som möjligt, som om det var en tävling om vem som snabbast når målvikten. Målet är en siffra. Och vad händer? Träningsvärken slår till, kanske rentav skador, och det tar emot att resa sig ur soffan eller stiga upp tidigare för att gå och träna trots att det gör ont. Förkylningen slår till när kroppen plötsligt får mindre näring och samtidigt pressas för att bränna mer energi, vilket är en påfrestning på immunförsvaret mitt i vinterns virushärd, och så frigörs en massa slagg och skräp när man går ner i vikt och ökar förbränningen. Och sedan är det trögt att komma tillbaka. Känner ni igen det? Många av de där årskorten utnyttjas flitigt en månad, kanske två, och sedan  allt mer sporadiskt för att i vissa fall inte användas alls efter ett tag. De som ger upp når inte målet.

Andra fortsätter ihärdigt och når målet. Målvikten, det nya midjemåttet eller vad det nu handlade om. Gärna på kort tid efter hård träning och sträng diet. Och vad händer då? Påfallande ofta minskar motivationen att fortsätta träna på samma nivå, för man tränade ju för att nå målet, inte för en bestående förändring eller för att det är roligt. Detsamma gäller maten: plötsligt kan man "unna sig" både det ena och det andra, för vikten är ju nådd. Hurra! Men efter en period av hård träning och bantning så har ämnesomsättningen ofta sjunkit en del (ju mindre man ätit, desto mer har kroppen oftast kompenserat genom att dra ner på förbränningen), och om man då börjar äta precis som före årsskiftet kan vikten ta ett skutt uppåt. Den där Nya Hälsosamma Livet är det inte alltid så mycket bevänt med om motivationen enbart handlar om en siffra. Och även för den här gruppen är nya träningsvanor och sund kosthållning snart ett minne blott om motivationen sviktar när det nådda målet alltför snabbt drar iväg mot hur det var innan.

Hur vore det att sätta ett bättre mål än en siffra? Att till exempel sätta "en sundare livsstil" med mer motion och bättre mat som mål, och låta det ta tid. Inte satsa allt i ett jättekliv, utan ta det bit för bit under lite längre tid. Och med delmål. För en bestående förändring krävs en bestående förändring av beteenden, inte en kort tids engångssatsning. Det handlar mest av allt om att tänka på ett nytt sätt, och tro mig: att tänka i termer av vikt är banne mig varken något "nytt sätt" eller vidare långsiktigt. Att befästa nya vanor tar tid, kräver aktivt, långsiktigt arbete inte bara av beteenden utan av tankemönstren bakom beteendena. Låt det ta tid. Sätt realistiska mål som motiverar just dig. Om din Stora Livsförändring efter nyår handlar om ett hälsosammare liv med mer träning och bättre ätande, se till att du blir klar över varför du vill det, och hitta sätt som faktiskt är belönande i sig. Att tänka att träning är ett nödvändigt ont och en plåga kommer inte att skapa motivation. Bestäm dig i stället för att träning är roligt och hitta en form, eller former, som passar dig.

Jag triggas jättemycket av all fokus på viktnedgång, för det är inte därför jag tränar. Det tog mig ett antal år att efter 25 års ätstörning få ett förhållande till både min kropp och träningen som jag vet är friskt, och än idag kan jag ibland komma på mig med att tycka att träning är så roligt att jag inte vet om det är sunt. Men jag kan lova en sak: viktminskning finns inte på kartan och inte bland mina mål. Snarare skulle jag väl kunna säga att ett mål för 2011 är att inte gå ner i vikt. Jag vill helt enkelt hitta en balans där jag tränar så mycket jag vill och mår bra av och äter bra, utan tanke på vikten. För mig är det ett sunt mål.

Läs mer:
För suveräna tips om hur du håller dina nyårslöften, läs det här inlägget från Callisto på Framgångstankar.
För kloka ord och en sund reaktion på nyårets bantningshets, läs Thérèses inlägg på Tankestormar.

Nytt år – MITT år

2011 är året då jag river murarna och krossar gränser som hållit mig tillbaka. Det är ett år när jag når mål och förverkligar drömmar; lever i sanning med mig själv, allt friare och starkare, utan att förminska mig själv eller hålla igen. Jag väjer inte för det svåra eller smärtsamma, hoppar ner i Livet med båda fötterna före, låter dammluckorna öppnas, utmanar gamla uttjänta föreställningar och tar ytterligare steg mot den jag är född att vara.

2011 är mitt år.