Ibland häpnar man verkligen eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen

Ingen kan väl ha undgått utnämningen av Birgitta Ohlsson som EU-minister. En stark kvinna med egen vilja som röstar emot partiet när dess åsikter inte stämmer överens med hennes och som är uttalad feminist. Äntligen en feminist i regeringen! Här har vi en liberal som jag kan identifiera mig med och som hade kunnat få mig att förbli liberal - om det inte vore för att (fp) inte följer samma liberala linje som Ohlsson.

Tyvärr har de flesta reaktionerna på hennes utnämning kretsat kring det enkla faktum att Birgitta Ohlsson ska ha barn i juli. Först förekom det spekulationer om att hon skulle missa valrörelsen och vara inaktuell som EU-minister på grund av just en förestående födsel, sedan har kritiken haglat över att hon kommer att fortsätta arbeta trots att hon har fått barn. Jag vet inte vilken planet kritikerna kommer från, men för de flesta av oss är det naturligt att livet går vidare efter att man fått barn. Vi lever inte på 50-talet!

Ohlsson skriver själv i sin blogg:

Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur.

Fast ibland undrar jag verkligen om inte 50-talets kvinnosyn lever kvar starkare än vad jag trott (min tro bygger i det här sammanhanget på mina egna åsikter och erfarenheter och åsikterna hos dem som jag umgås med). Inte minst när jag läser Eva Sternbergs debattinlägg i onsdagens Expressen: Birgitta Ohlsson borde stanna hemma.

Min första tanke är att detta måste vara ett dåligt skämt, för inte kan det väl idag finnas kvinnor som på fullt allvar säger följande:

Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.

Det här är alltså skrivet av en av initiativtagarna till Kvinnor Kan, det vill säga någon som jag i min relativa enfald trodde kunde betraktas som feminist. Men icke! Det här är nämligen ungefär så långt från jämställdhetstänkande och feminism jag kan tänka mig. Åh, vad KD måste ha jublat när de läste Sternbergs inlägg. Kanske vill de rent av ha med henne i valrörelsen, så som de tidigare flörtade lite lätt med Anna Anka. Bakåtsträvande kvinnor som anser att kvinnans plats är i hemmet och hennes roll att ta hand om barnen. Det måste vara mumma för antifeministerna.

I min värld finns det inget könsförnekande i att en kvinna vill förverkliga sig själv eller göra karriär, inom vilket fält det vara månde. Vi har väl ändå kommit så långt i utvecklingen att en kvinna kan vara både kvinna, mamma och ledamot i en bolagsstyrelse, läkare, minister, president eller rent av överbefälhavare. Könet sitter inte i mitt yrke. Jag måste medge att det känns lite kränkande att det finns kvinnor, med relativt hög profil, som idag, 2010, tycks anse att vissa delar av arbetsmarknaden ska vara stängda för kvinnor för att vi, om vi ger oss in på dem, leker män. Hur absurt är inte det? Låt gå för att jämställdhetstanken är relativt bräcklig även i 2000-talets Sverige, men så bräcklig? Hjälp!

Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.

Birgitta Ohlsson säger att vi inte kan leva i en förgången tid. Men hon är ingen föregångare, hon är en kvarleva från den tid när vi inte förstod vad barn behöver.

Jag är helt övertygad om att Birgitta Ohlsson, som den intelligenta kvinna hon är, noga har tänkt över sin livssituation och det förestående moderskapet (man har trots allt nästan 9 månader på sig att planera) innan hon tackade ja till ministerposten. Att inte noga väga för och emot inför en sådan utnämning vore rent ut sagt korkat, oavsett om den utnämnde är en kvinna eller man. Så hon är nog oerhört medveten om vad som komma skall. Så tvärtom mot att vara en farlig förebild tycker jag att Ohlsson är en stimulerande förebild; en kvinna som visar att man inte behöver ge upp hela sitt liv för att man ska bli mamma.

Och det det är klart att barn är ett stort ansvar och att de har behov. Men inte kan deras behov vara att klänga en hemmabunden mamma i kjolarna hela dagarna. Barnet har ett behov av närhet, närvaro och stimulans av någon vuxen, det behöver inte nödvändigtvis vara just mamman. Vad är det för fel på pappan som närhetsfaktor och förebild? Eller en konstellation av mamma+mamma eller pappa+pappa, plus minus mor- och farföräldrar och ett stort nätverk av vänner? Barn behöver trygga vuxna som mår bra, är närvarande och kan skänka trygghet, värme och stimulans.

om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?

(Eva Sternbergs blogg, den 3 februari)

Jag är ärligt talat inte säker på att hemmafrun är lyckligare än karriärkvinnan. Personligen skulle jag snart klättra på väggarna av att vara hemmabunden med ett barn, alldeles oavsett min kärlek till detta barn, för jag har ett så stort behov av stimulans att jag skulle bli fördummad, deprimerad och olycklig. Men just det, ja, jag är ju ingen riktig kvinna heller.

Min syn på feminism, som jag kommer att brodera ut vid ett senare tillfälle, går till stor del ut på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att utvecklas och förverkliga sig själva. Ingen ska komma och tala om för mig att jag är en förrädare mot mitt kön oavsett vad jag väljer, och givetvis innebär mitt val också att jag tar konsekvenserna av valet. Det som verkligen stör mig i just det här fallet är att det är en annan kvinna som tar sig rätten att döma ut Birgitta Ohlsson som en dålig mor redan innan hon fött barn.

Vi kvinnor är så fruktansvärt fega, så inställsamma och så djävliga mot varandra[...]

Vi är så livrädda och ägnar oss åt så vansinniga saker och dyrkar fel gudar och äktar fel slags män, att vi inte vågar stå upp för något. Inte för oss själv och inte för våra döttrar eller våra svärdöttrar eller några andra kvinnor!

(Eva Sternbergs blogg, den 15 januari 2009)

Just så. Det är väl lite synd att just Sternberg är ett sådant praktexemplar på just detta beteende, att döma av hennes elaka totalsågningar av Ebba Lindsöö och Yrsa Stenius i sin blogg. Så länge kvinnor kritiserar och baktalar varandra är jag rädd att jämställdheten kommer att förbli lite lätt krackelerad, för det spelar verkligen motståndarna i händerna. Jag har mina åsikter, men försöker verkligen att inte fördöma andra kvinnor för deras val - så länge de inte dömer mig för mina.

Ytterligare en bra reaktion på samma debattinlägg: Kvinnans plats i hemmet?