Som singeltjej i ett umgänge som i allt högre grad är par, åtminstone bland de tidigare vännerna, så har jag ett tag känt mig bortglömd. Par gör saker med andra par och det är inte alltid som man som singel ens blir tillfrågad. Och ja, det har sårat mig att inte ha blivit tillfrågad, framför allt när det är av tidigare mycket nära vänner som plötsligt verkar ha puttat ner mig ett antal pinnhål. För då är jag plötsligt den där lilla flickan som inte hör hemma någonstans och som inte får vara med. Då är jag flickan som ingen tycker om. Det sista kanske inte är sant, men det är ett faktum att jag inte befinner mig på samma plats i livet som par-vännerna och på sätt och vis inte hör hemma i deras krets. Kanske har vi rentav vuxit ifrån varandra lite?
I stället har jag aktivt försökt söka ett nytt umgänge, bejakat nya kontakter och aktivt behållit dem som jag klickar mest med. Och det har också getts tillfällen till att möta nya människor; nya kontakter har knutits, nya vänskaper - riktigt djupa sådana - formats. Det är de som ställt upp när livet dippat under året, det är de som dragit med mig ut när jag isolerar mig. De vet mer om mig här och nu än vad mina äldre, närmare, vänner gör, för de äldre vännerna verkar bara inte längre intresserade. De har väl nog med sitt, antar jag. Och då tränger jag mig inte på.
Några av kärnvännerna är kvar, men inte heller där lika ofta. Även där är vi på lite olika platser i livet. På ett sätt känns det sorgligt att ha glidit ifrån varandra, framför allt som det handlar om vänner som betytt så oerhört mycket för mig, och som jag fick under år då jag verkligen var rädd för att öppna mig och släppa in någon. Plötsligt verkar det nästan som om vi är färdiga med varandra. Det är väl en sorgeprocess, som skapar en del tomhet.
Det här blev uppenbart på nyår, då jag först hade bestämt att fira lugnt med några av mina närmaste och äldsta vänner, men sedan kände att jag hellre ville umgås med nya vänner, som faktiskt står mig närmare. Det gick inte att kombinera, och valet var självklart. Jag hade inte sett delningen så tydligt förut.
För det finns nya vänner, närmare vänner, som känner mig bättre här och nu och som mycket mer är på samma våglängd. Det känns lovande och jag ser framtiden an med tillförsikt, men mitt uppe i glädjen över dem finns det en liten sorg över dem jag upplever stängde dörren och gick vidare utan ett ord. Som plötsligt bara var ... inte borta, men otillgängliga. Avlägsna. Och tillförsikten färgas så lätt av känslan av att vara ratad, inte önskad; av att inte få vara med.
3 kommentarer:
Ibland växer man ifrån varandra, men ibland kan det ta tid att acceptera. Kanske blir man arga eller besvikna på varandra först, innan man som du står där att man väljer att acceptera faktum och gå vidare. Det som var bra i relationerna har man ju kvar ändå på samma sätt som vid alla slags avsked. Det är alltid sunt att växa! Men ibland växer man ju åt olika håll hur gärna man än hade önskat att det var annorlunda.
förstår vad du menar och känner vännen...! det gör ont, jag vet. *tycker om och kramar*
Du publicerar inlägg på löpande band ser jag... dags att ta igen lite ;)
Jag måste säga att jag är oerhört glad över att ha träffat och lärt känna dig! Jag förstår verkligen det där med att vara singeltjej när alla andra är par, man blir lite utanför och känner sig bortglömd. Det självklart sorgligt och gör ont, men samtidigt kan man nog inte göra så mycket. Och nu när jag inte längre är själv så undrar jag hur det kommer bli framöver, är man välkommen igen kanske? Hm, ja det ska bli intressant att se...
God fortsättning på det nya året!
Kram
Skicka en kommentar