Byte av vänkrets?

Under 2009 märkte jag att min vänkrets började bytas ut. Det var inte ett medvetet val från min sida, utan mer något som hände i och med att jag var mer social. Ju mer som mig själv jag blir, desto mer social blir jag tydligen, och jag börjar våga släppa på rädslan att ingen egentligen är intresserad av att umgås med mig, att jag inte är någon människor tycker om. För jag vet ju innerst inne bättre. Men jag är kräsen med vänner och har få som kommer riktigt nära. Många bekanta, få nära vänner, helt enkelt. Och det är så jag vill ha det. Jag är inte intresserad av att ha massor av vänner som jag inte har särskilt mycket gemensamt med, utan förbehåller närheten till dem jag verkligen har något gemensamt med, klickar med, får ut något av att umgås med, och verkligen vill umgås med. Närhetsgraden är givetvis otroligt skiftande och ett vitt spektrum.

Som singeltjej i ett umgänge som i allt högre grad är par, åtminstone bland de tidigare vännerna, så har jag ett tag känt mig bortglömd. Par gör saker med andra par och det är inte alltid som man som singel ens blir tillfrågad. Och ja, det har sårat mig att inte ha blivit tillfrågad, framför allt när det är av tidigare mycket nära vänner som plötsligt verkar ha puttat ner mig ett antal pinnhål. För då är jag plötsligt den där lilla flickan som inte hör hemma någonstans och som inte får vara med. Då är jag flickan som ingen tycker om. Det sista kanske inte är sant, men det är ett faktum att jag inte befinner mig på samma plats i livet som par-vännerna och på sätt och vis inte hör hemma i deras krets. Kanske har vi rentav vuxit ifrån varandra lite?

I stället har jag aktivt försökt söka ett nytt umgänge, bejakat nya kontakter och aktivt behållit dem som jag klickar mest med. Och det har också getts tillfällen till att möta nya människor; nya kontakter har knutits, nya vänskaper - riktigt djupa sådana - formats. Det är de som ställt upp när livet dippat under året, det är de som dragit med mig ut när jag isolerar mig. De vet mer om mig här och nu än vad mina äldre, närmare, vänner gör, för de äldre vännerna verkar bara inte längre intresserade. De har väl nog med sitt, antar jag. Och då tränger jag mig inte på.

Några av kärnvännerna är kvar, men inte heller där lika ofta. Även där är vi på lite olika platser i livet. På ett sätt känns det sorgligt att ha glidit ifrån varandra, framför allt som det handlar om vänner som betytt så oerhört mycket för mig, och som jag fick under år då jag verkligen var rädd för att öppna mig och släppa in någon. Plötsligt verkar det nästan som om vi är färdiga med varandra. Det är väl en sorgeprocess, som skapar en del tomhet.

Det här blev uppenbart på nyår, då jag först hade bestämt att fira lugnt med några av mina närmaste och äldsta vänner, men sedan kände att jag hellre ville umgås med nya vänner, som faktiskt står mig närmare. Det gick inte att kombinera, och valet var självklart. Jag hade inte sett delningen så tydligt förut.

För det finns nya vänner, närmare vänner, som känner mig bättre här och nu och som mycket mer är på samma våglängd. Det känns lovande och jag ser framtiden an med tillförsikt, men mitt uppe i glädjen över dem finns det en liten sorg över dem jag upplever stängde dörren och gick vidare utan ett ord. Som plötsligt bara var ... inte borta, men otillgängliga. Avlägsna. Och tillförsikten färgas så lätt av känslan av att vara ratad, inte önskad; av att inte få vara med.