Det får räcka nu - om den manliga kulturelitens trakasserier

Den senaste veckan har jag läst många artiklar, debattinlägg och bloggar om den manliga kulturelitens fortsatta objektifiering av kvinnors kroppar, trakasserier, elitism och andra utslag för sin egen manliga fåfänga. Den utlösande faktorn har varit den arbetsrättsliga anmälan mot Operans balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier. Ribaud hade redan innan han fick tjänsten vid Operan fått kritik för just sexuella trakasserier, och att han ändå tillsattes, och dessutom till viss del försvaras av Operans chef, Anders Franzén, ger en fingervisning om att det där med sexuella trakasserier tydligen inte tas på alltför stort allvar på Operan. Eller för den delen inom kultursfären. (För den som inte är insatt i hur ett balettkompani fungerar, så är det balettchefen som tillsätter roller i balettuppsättningarna, vilket innebär att alla dansare i Operans kår är utelämnade till dennes välvilja; något som antagligen gör att man inte riktigt vågar höja rösten.)

Callisto skrev i torsdags ett läsvärt blogginlägg på detta tema, Sexistiska svinerier okej bland kultureliten?, och det har under veckan även dykt upp ett antal debattinlägg och artiklar om hur manliga skådespelare upprepade gånger handgripligen har trakasserat kvinnliga kollegor och blivande kollegor, hur manliga författare tar sig rätten att verbalt trakassera och förlöjliga kvinnliga kollegor och så vidare. Det framstår tyvärr med all icke önskvärd tydlighet att en stor del av den manliga kultureliten har en minst sagt mossig kvinnosyn och verkar anse sig ha rätt att objektifiera kvinnan och ta sig ungefär vilka friheter de vill mot hennes kropp - för att de är kända män, eller?

Åsa Beckman skrev igår en artikel i DN om den manliga kulturelitens beteenden, Manliga genier med rätt att svina, om hur Stig Larsson på slutet av 1990-talet slängde ur sig en rejält sexistisk harang mot henne, efter att under ett föredrag lagt stor tid på att mer eller mindre idiotförklara just Åsa Beckman. Och han gjorde det oemotsagd. Ingen sa ifrån, ingen trädde till Beckmans försvar. Inte ens hon själv. Någonstans har det byggs in en föreställning om att man som kvinna måste acceptera att reduceras till kropp; en kropp som är tillgänglig för männen att trakassera och kränka nästan som de vill. Detta fortgår än idag.

I stället för att reagera med ilska vid kränkningarna och aktivt försvara sig genom att slå tillbaka och höja sin röst för att säga ifrån reagerar alltför många med ett passivt försvar; de backar undan och tiger. Ja, det är otroligt kränkande att reduceras till kropp och kritiseras inte för det man gör, utan för sitt utseende, men så länge vi kvinnor ger männen rätt att göra det genom att acceptera och tiga så behåller de den rörelsefriheten. Vår tystnad vidmakthåller deras makt och bemäktigande över våra kroppar. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag förstår att man som (ung) kvinna i en mansdominerad kultursfär känner sig svag och utsatt och är rädd att inte få jobb om man blir känd som besvärlig, men är lösningen verkligen att spela med i männens sexualiserande machospel?

Är lösningen att acceptera, låta sig reduceras till en tillgänglig kropp och därigenom bevara den manliga kulturelitens beteenden, eller är den att stå upp för sin rätt att behandlas med respekt och kräva att behålla makten över sin egen kropp? Antalet kvinnor i kultursfären är inte bara en handfull, och där finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier. Och det handlar inte bara om kultureliten.

Att tiga är att tyst acceptera. Det är att bevara maktordningen. Det är att genom passivitet lämna walkover och ge männen rätt att fortsätta reducera och trakassera. Det är inte rätt.

SF-författarinnan Ursula Le Guin har uttryckt det här bra:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

En man har aldrig rätt att kränka en kvinna, på något sätt. En kvinnas kropp är alltid hennes egen och borde inte vara något hon behöver försvara. Men som det ser ut idag måste vi kvinnor stå upp och försvara våra kroppar. För att göra det måste vi börja med att faktiskt tycka att de är värda att försvara, att vi är värda att försvara. Hur ska vi annars kunna försvara oss?

Det måste vara grunden för allt kvinnligt självförsvar: Jag har något som är värt att försvara. Jag är värd att försvara.

Den kvinna som inte tycker att hon är värd att försvara gör inte heller det. Då blir det kanske bara ett indignerat uttalande om hur kränkt hon kände sig i efterhand; utan handling, utan påföljd. Den som verkligen tycker att hon är värd att försvara tillåter ingen att ta sig friheter mot henne; säger ifrån direkt och låter sig inte kränkas. Hon tar inte emot. Hon är inte passiv.

Männens makt bibehålls av kvinnornas tystnad. Av kvinnornas acceptans och tillåtelse av trakasserierna. Det får räcka nu.