Jäntelagen

Med anledning av ett (mycket läsvärt!) inlägg i bloggen Framgångstankar kom jag att tänka på Jantelagens antites: Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Jäntelagen

Du ska tro att du är något.

Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.

Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.

Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra.

Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket.

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.

Du ska tro att många bryr sig om dig.

Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

Jag har själv lagt ganska mycket kraft på att frigöra mig från den sortens tänkande som Jantelagen uppmuntrar, och som jag aldrig har kunnat följa ordentligt. Jag är verkligen inte en person som kan smita in i den grå massan och vara en i mängden. Jag försökte. Det gick inte så bra. Däremot levde jag länge, ända sedan barnsben, med en upplevelse av att man inte "fick" sticka ut, för då straffades man på något sätt (och det är helt sant, men lösningen är inte att anpassa sig) och med enorma tvivel på mig själv och mina förmågor. Att jag sedan har gått i en skola som inte förmådde se och uppmuntra begåvning gjorde inte saken bättre. Jag har vuxit upp som särbegåvad i en skola som strävar efter att alla ska in i ett mittfålla, utan bekräftelse eller utmaningar, och alltid upplevt att jag var besvärlig som lärde mig för snabbt och att jag inte passar in. Hur vet man när man gjort något tillräckligt bra, eller till och med riktigt fantastiskt bra som är bättre än andra om ingen vågar säga det? Om alla bara är ljumma och har något tänkande om att exceptionalitet och individualitet är farligt och därför inte vågar eller vill berömma?

Så gör tvärtom mot Jante eller vad du nu kallar den där lilla rösten som uppmanar dig att hålla tillbaka din lyskraft, inte ta plats utan i stället sjunka in i mängdens anonymitet. Var större, ta mer plats, gör din röst hörd och våga tro på sanningen: Du är lika mycket värd som alla andra, du är fantastisk i din unikhet och du duger alldeles perfekt. Var dig själv, det är allt du någonsin behöver vara.