Bakåtsträvande i mörkblå kostym

Just nu pågår Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping, och trots att jag av naturliga skäl inte har ägnat dem särskilt mycket tid eller energi, har det jag sett gjort mig rejält upprörd. Det började i torsdags då jag såg ett inslag i SVT:s rapport. Glada KD-medlemmar viftade med plakat med texten "Mer medmänsklighet", något jag tycker känns som ett hån med tanke på den milt sagt obarmhärtiga människosyn som genomsyrar alliansens socialförsäkringspolitik. Sedan var det KD-medlemmar som talade om att tydligare nischa partiet till höger om M, eftersom det finns utrymme där. Befinner sig inte KD redan till höger om M? Är de inte redan det mörkblåaste av de blå partierna? Men visst, det är bra om de är tydliga. Höger om M finns utrymme för en mörkblå/brun sörja tillsammans med SD. Är det de väljarna som KD försöker attrahera i ett försök att klamra sig kvar över 4%-spärren?

Men det som verkligen upprörde mig var pratet om att lagstifta mot kvotering. Mot? M gick ju nyligen ut med att det kan bli nödvändigt att lagstifta om kvotering för jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ska ett av de andra allianspartierna då gå åt motsatt håll? M försöker bli det nya feministpartiet, så som de i förra valet satsade på att framställa sig som det nya arbetarepartiet, medan en av deras allierade gör tvärtom.

Tyvärr är pratet om att lagstifta mot kvotering inget nytt för KD, utan bara alltför välbekant. Det är inte ett parti som värnar om kvinnors och mäns lika ställning, vare sig i samhället eller familjen. Ja, de döljer det bra bakom en retorik kring individens valfrihet och att kunskap ska gå före kön, men vad löser det när det fortsätter vara kvinnor som drabbas, kvinnor som får lägre löner, som tvingas till deltidsarbeten? När det finns ett systemfel går det inte att lösa problemet genom att prata om valfrihet. Jag är inte för regleringar för sakens skull, jag är alldeles för mycket liberal i grunden för det, men vissa inbyggda tankefel som den rådande könsmaktordningen kräver lite mer för att en gång för alla förändra. Att stoppa huvudet i sanden ger ingen förändring.

KDU lanserade igår sitt nya jämställdhetsprogram, We Can Do It! - utan kvotering. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det gör mig lite rädd att unga kristdemokrater idag tycks ha en allt annat än modern syn på jämställdheten. För faktum kvarstår: det finns ett könssegregerat tänkande djupt rotat i även vårt svenska samhälle, som är anledningen till löneskillnader och svårigheten för kvinnor att komma fram i styrelser i såväl privata som offentliga bolag och myndigheter.

Charlie Weimers, KDU:s förbundsordförande, skriver följande i sin blogg:

Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på min debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

Jag undrar lite vad det är de definierar som "radikalfeminism". Är det all feminism som strävar efter att bryta upp den rådande könsmaktordningen till förmån för äkta jämställdhet, där kvinnor och män får lika villkor att skapa det liv de vill ha? Alla som talar om att man kan behöva lagstifta för att råda bot på en under årtusenden djupt inarbetad kvinnosyn? Som anser att genusfrågor är viktiga och att genus är en naturlig del av alla sammanhang? Eller är det helt enkelt alla som inte tycker som KDU? Ja, i så fall är jag radikalfeminist. Fast det är jag nog på många sätt, även om jag absolut inte är någon anarkafeminist.

Tongivande i KD:s jämställdhetspolitik är Alice Teodorescu, som var initiativtagare till nätverket "En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra". Detta nätverk har en i grunden intressant tanke, och formulerar sig själva som:

En särskild plats vikt åt kvinnor som inte sväljer samtidens alla sanningar utan eftertanke. En plats för kvinnor som både vill och kan. Som inte är offer för omständigheterna, strukturerna eller andra uppdiktade konstruktioner. En plats för de som saknar genen som styr den kvinnliga avundsjukan, har dumpat Jante och som numera vågar ta risker. Med andra ord kvinnor, som inte drivs av rädslan för att misslyckas utan av möjligheten att lyckas.

Teodorescu definierar sig inte som feminist, och nätverket vill bryta sig loss från radikalfeminismens ok, som har tagit fokus från sakfrågorna. Starka, självständiga, lysande kvinnor i all ära - jag sticker inte under stol med att jag är allt det - men det är inte riktigt så lätt att komma tillrätta med den systematiska ojämställdheten.

I detta nätverk hymlar vi inte med att vi är kvinnor. Vi är tvärtom stolta över det! Vi skäms inte för oss utan bejakar rätten att vara eleganta och feminina och knivskarpt kompetenta. Samtidigt. Vi kopierar inte manligt beteende, manligt kläd- eller kroppsspråk. Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män. Så varför då nöja sig med att vara bleka kopior när alternativet kan vara färgsprakande original

Ja, varför? Sedan när kan en feminist inte vara kvinnlig, snygg och intelligent? Sedan när kan inte en feminist vara i högsta grad ett original? För mig innebär feminism att bejaka individen. Jag är kvinna, högintelligent, kompetent och stolt över det, men jag ser inte till kvinnligt eller manligt i mina beteenden och kvalitéer. Jag anser att alla kvinnor har rätt att vara som de är och klä sig som de vill utan att diskrimineras och kritiseras av sina medsystrar. Det är alltför sällan fallet. Jag har stött på hård kritik från feminister av olika slag för att jag sminkar mig, ofta bär kjol och höga klackar och inte sticker under stol med att jag är kvinna och älskar det! Som feminist är det för mig främmande att fördöma en annan kvinnas stil eller livsval. Jag förstår det kanske inte, men jag har inte rätt att döma henne.

Charlie Weimers skrev också i fredagens SvD en debattartikel om vikten av en kristdemokratisk jämställdhetspolitik. Han anger att KD har tre alternativ:

Det första är att låta det vara som det är. Analysen bakom denna strategi bygger på att Kristdemokraterna inte vinner val på jämställdhetsfrågorna, eftersom borgerliga jämställdhetsivrare har tre feministiska alternativ att välja bland.

Det andra är att ta efter Nya Moderaternas partiledning, och acceptera det feministiska problemformuleringsprivilegiet. Det politiska priset för detta är en reträtt från valfrihet inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen.

Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet.

"det feministiska problemformuleringsprivilegiet". Jo, man tackar! Sedan när är det den starkare, överlägsne parten som ska ha konkretisera och peka på problemen? När problemet ifråga är till deras favör är självklart problemformuleringen ointressant. Ökad jämställdhet är per se inte ett hot mot valfriheten. Jag är själv mycket nyfiken på hur man bedriver en jämställdhetspolitik utan genusperspektiv, för det måste väl vara det som avses med att "låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben".

Maria Wilhelmsson tar i en krönika i Kristdemokraten den 26 januari avstånd från Nya Moderaternas feministiska nyorientering, som hon anser är en "förnedrande offersyn":

Moderaterna orienterar sig nu mot en radikal feministisk ideologisk syn på kvinnor och män som inte hör hemma i en borgerlig regering. Det är förnedrande för kvinnor att alltid betraktas som offer. Det är inte bra för kvinnors självkänsla, mäns självbild eller relationerna mellan könen. I synnerhet är det dåligt för unga kvinnors självbild och självförtroende att matas med föreställningen om att det egna könet är det som ständigt är drabbat av orättvisor.

Naturligtvis är det inte heller bra för unga mäns självbild att pådyvla bilden av att män är överordnade kvinnor och att bli betraktade som förtryckare, potentiella våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare. Det är nämligen det som följer av att definiera maktstrukturerna i samhället på ett kollektivistiskt och förenklat sätt.

Nej, en sann feminism utmålar inte det ena könet som överordnat det andra, utan försöker tvärtom att tvätta bort tanken på mannen som överordnad kvinnan, denna tanke som än idag lever kvar i hela världen. Jag är själv stark motståndare till att måla upp någon som offer, men det är ett faktum att kvinnor ses på ett annat sätt än män. Könsmaktordningen är en konstruktion, men kan bara dekonstrueras genom att vi faktiskt belyser den. Att tiga är att acceptera och vidmakthålla.

Det är dock inte alla KDU- och KD-medlemmar som tycker så här. Det är jag medveten om, och jag hoppas att motståndarna inom partiet också får komma till tals. Mest av allt hoppas jag dock på att vi på morgonen den 20 september i år har en omritad politisk karta, med mindre mörkblått och en gnutta mer rosa.