Stop Rape Now

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”

–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.

Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):

• Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
• Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
• Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
• Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
• Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
• Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
• Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
• Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter - till och med i den här bittra vinterkylan! - och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.