Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.

I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är "inte särskilt smart, kanske till och med dumt" att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha - och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.

Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler - deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

...

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta - men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.