Felsteg, Försäkringskassan!

Många har kanske läst eller hört om Miriam Landau, som när hon fick skadestånd efter det slavarbete hon tvingades till i ghettot under Förintelsen förlorade halva det retroaktiva skadeståndet till Försäkringskassan, som dessutom sänkte hennes pension till den s.k. garantipensionen. Anledningen? Den tyska staten kallade ersättningen för pension och FK ansåg därför att det var pengar som Miriam Landau hade tjänat in på frivilligt arbete, och som därför skulle ersätta en del av hennes pension.

Efter tre års processande, där både Läns- och Kammarrätt gav FK rätt, slog Regeringsrätten i veckan fast att FK inte har rätt att sänka Miriam Landaus pension på grund av skadeståndet. (Läs mer här och här, och se hur frågan uppmärksammades i Times Online.)

Personligen tycker jag att FKs resonemang är helt obegripligt. Hur kan någon resonera som att arbetet i det judiska ghettot var frivilligt? Hur kan man ta ifrån en människa som överlevde Förintelsen och Auschwitz-Birkenau, men med så svåra följder att hon tidigt blev sjukpensionär, det skadestånd hon får för slavarbete och som är en liten upprättelse från den tyska staten? Man får inte vara så stelbent att man tittar på hur skadeståndet betecknas och sedan fatta beslut därifrån, utan att ens undersöka saken med den tyska staten. För de erkänner att det handlar om något annat än en pension för utfört arbete. Om FKs handläggare hade haft lite mer hjärta och tagit ett steg till för att undersöka vad det här handlade om, i stället för att stelbent följa sina paragrafer, så hade kanske en idag 85-årig kvinna sluppit att ägna tre år åt processande. Historien förtäljer dock inte om hon får tillbaka den delen av skadeståndet som Försäkringskassan lade beslag på.

Men Miriam Landau är inte den enda som råkat ut för FKs stelbenthet. Jag fick idag veta att min farmor, som gick bort för ungefär ett och halvt år sedan, tydligen inte fick någon svensk pension. Anledningen var den veteranersättning/-pension hon fick från sitt gamla hemland, Finland, för arbete och insatser under andra världskriget. Trots decennier i Sverige tvingades hon alltså att välja mellan dessa båda pensioner. Jag vet inte om det blev så på grund av att farmor, såvitt jag vet, var den som tog hand om gården och familjen och därför hade större delen av sitt livs förvärvsinkomst från Finland (dvs från andra sidan älven), eller om det är någon annan sorts paragrafrytteri som låg bakom beslutet. I Tornedalen var det i stort sett tvunget att kvinnan tog hand om hemmet, eftersom arbetstillfällena var få och männen ofta borta i långa perioder, i skogen eller på älvarna. Signalen som sänds känns som att det finns ytterligare orättvisor inbyggda i vår så kallade välfärdsstat, och att de framför allt drabbar kvinnor. I just det här fallet undrar jag i och för sig om det inte kan vara på liknande sätt för andra som kom från Finland efter kriget.

Är det inte dags att Försäkringskassan eller lagstiftare stannar upp och tänker efter lite? Är det verkligen människovärdigt att räkna krigsskadestånd och -ersättning som pension och berättiga att man drar in eller sänker personens befintliga pension? Är det så vi vill att de äldre som utstått umbäranden som de flesta av oss aldrig kommer att ha en aning om ska behandlas?

Ja, det är lättare att inte veta och att inte förargas, men det kan är inte rätt. Det är inte rätt någonstans och jag begriper bara inte FK:s resonemang.