I vår politik står friskhetens möjligheter i centrum i stället för sjukdomens begränsningar.
Fina ord från Moderaterna under rubriken Kortare vägar tillbaka om förändringarna i sjukförsäkringssystemet och kritiken mot utförsäkringarna. M, ivrigt anförda av Gunnar Axén och Helena Rivière (vars syn på den utförsäkrade Alexandra vi kunnat läsa i Aftonbladet), klappar sig på axeln och berömmer sig över hur utanförskapet minskat. Det utanförskap som tydligen felaktigt sjukskrivna personer drabbades av innan, när de hindrades att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att alla som kan arbeta självklart också ska göra det; det är så ett samhälle överlever. Men det ska vara arbete efter förmåga och de som av en eller annan anledning inte kan arbeta heltid ska få stöd och hjälp att arbeta så mycket de kan. Det är inte bra för någon att bli inaktiv. Men det innebär att det måste finnas ett skyddsnät, en flexibel arbetsmarknad (skulle kortare normalarbetstid kunna hjälpa här?) och en habiliterings- och rehabiliteringskedja.
– Under många år har vi haft en situation där sjukskrivna inte har fått hjälpen de behöver, arbetslinjen har försvagats och utanförskapet växte. Sjukförsäkringen behövde reformeras men att förändra ett så omfattande trygghetssystem är inte lätt. Man kan säga att det har varit lite som att vända en atlantångare, säger Gunnar Axén
Skillnaden är förstås att ingen försöker vända en atlantångare på fläcken, så som man kan göra med vissa stridsbåtar. Men det är precis vad M försöker göra. De börjar med att ändra reglerna för utförsäkring och så ska systemet anpassas efter det. Därför är de omtalade rehabiliteringskedjorna än idag inte på plats. De fanns inte förut heller!
Det har länge varit alldeles för svårt att få en vettig rehabilitering, och om nu fler ska snabbrehabiliteras för att komma tillbaka till arbetsmarknaden innan de blir utförsäkrade och flyttas från Försäkringskassans bord till Arbetsförmedlingens, så vore det kanske på sin plats att släppa lite på etableringsrätten för t.ex. legitimerade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra rehabprofessioner.
Jag har svårt att tänka mig att särskilt mycket skulle ha förändrats från min tid som förtidspensionär - det som idag skulle ha varit aktivitetsersättning - då jag inte fick någon rehabilitering alls. Jag var för högutbildad och inte fysiskt arbetshindrad. Men det var i själva verket inte rehabilitering jag hade behövt, utan habilitering, för jag hade inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden än, bortsett från sommarjobb och extrajobb som lärare på Universitet under studierna. Jag var student, jag hade inget arbete att komma tillbaka till. Och en stor anledning till att det är så få som går från sjuk- och aktivitetsersättning till arbetslivet är nog just bristen på (re)habilitering.
Den tidsbegränsade sjukersättningen, ett mellanting mellan förtidspension (icke tidsbegränsad sjukersättning) och sjukskrivning, fasar vi nu ut till och med 2012. Anledningen till detta är att många fastnat i denna ersättning utan något aktivt stöd för att komma tillbaka i arbete. Den har försatt många människor i ett utanförskap med en ständig oro över om sjukersättningen kommer att förlängas eller inte när det på nytt blir dags att pröva rätten till den. (Från sjukskriven till arbete, 091026)
Men problemet kvarstår: Om människor fastnar p.g.a. bristande rehabilitering så är lösningen inte att friskskriva dem, utan att skapa en fungerande rehabiliteringskedja, ett trygghetssystem där man inte faller igenom maskorna. Att fasa ut utan något alternativ är inte en lösning.
Och visst finns det en rehabiliteringskedja. Problemet är bara att den inte innehåller rehabilitering, utan tidsgränser för sjukskrivning:
Den 1 juli 2008 trädde den nya rehabiliteringskedjan i kraft. Alliansen rev upp ett passivt system utan tydliga avstämningspunkter till förmån för tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser.
En person som varit sjukskriven i tre månader ska enligt rehabiliteringskedjan se om han eller hon klarar av att utföra något annat arbete hos sin arbetsgivare.
Om denne efter ytterligare tre månaders sjukskrivning inte kan utföra sitt tidigare arbete ska han eller hon försöka hitta ett jobb där den nedsatta arbetsförmågan inte är ett hinder. Det är oftast bättre att byta arbetsplats än att stanna kvar i en passiv sjukskrivning.
Men det finns ett antal undantag. Människor som är allvarligt sjuka eller förväntas kunna återgå till sin arbetsgivare inom en överskådlig framtid är två av de dem.
...
Efter ett års sjukfrånvaro finns sedan möjligheten till förlängd sjukpenning i ytterligare ett och ett halvt år, varefter sjukförsäkringens bortre gräns är nådd. För allvarligt sjuka kan en fortsatt sjukpenning då betalas ut utan tidsbegränsning. (Korta vägar tillbaka, 100301)
Det låter finfint, men att döma av det vi redan hört, så fungerar det inte riktigt lika fint. Framför allt så har bedömningen av vad som räknas som allvarligt sjuk visat sig vara svår, och överskådlig framtid är ett luddigt begrepp. Hur lång tid får jag på mig att hämta mig efter en hjärntumör, en ryggskada, en utmattningsdepression? Och var finns egentligen rehabiliteringen? Ja vet, det är förstås tänkt att den ska pågå hela tiden, men vem tror egentligen på det? Jag slutade tro på tomten när jag var ungefär 4, och det här låter ungefär lika troligt. Fast kanske ser jag det bara utifrån mina erfarenheter, och erfarenheterna från andra unga med depressioner, ätstörningar, ångestproblematik och somatiska problem som fibromyalgi och whiplashskador. Kanske ser det helt annorlunda ut egentligen.
Från den där tillfälliga sjukpensioneringen, som jag bröt själv efter ett år, tog det mig först 2 år att bråka mig till vettig behandling, och sedan ytterligare 1½ för att få komma till behandlingshem, som visade sig vara avgörande för mig. Därefter arbetade jag hårt på egen hand och med hjälp av privat terapi som jag betalade ur egen ficka eftersom jag inte fick någon terapi genom den offentliga vården, och kontakter inom den psykiatriska öppenvården, i ytterligare tre år innan jag var fri(sk). Jag var bara helt sjukskriven under några månader när jag var på behandlingshemmet och en kort tid därefter, sedan försökte jag jobba så mycket jag orkade. Min lösningen på att anpassa arbetet efter min förmåga var att jag var egenföretagare och därför kunde anpassa min arbetstid efter läkarbesök och ångeststatus. Jag skapade en flexibilitet som jag var tvungen att ha, utan så mycket som en sekunds hjälp från vare sig FK eller AF. Den möjligheten har inte alla. Vad hade hänt idag, på den vanliga arbetsmarknaden? Jag vill inte tänka på det.
Senast nu i veckan har det kommit rapporter om att antalet nya personer med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Fast det är förstås inte helt sant, för antalet nya personer med aktivitetsersättning (som ges till personer till och med 29 års ålder) ökar. Och inget vet ännu vad som händer med dem som tidigare skulle ha fått sjukersättning. Utförsäkras de också, eller får de inte ens en godkänd sjukskrivning? Ska vi gissa att det blir Soc som får lösa deras försörjning?
Jag vill inte leva i ett samhälle där synen på människor är att de är lata fuskare, där man inte tillåts vara svag eller sjuk och där en sjukdom eller skada måste ha ett slutdatum. Jag blir mörkrädd när politiker tycks anse att man gör människor friska genom att dra tillbaka deras bidrag, och jag blir rent ut sagt förbannad över den cynicism som bland annat Helena Rivière och Gunnar Axén visar. Vad kommer härnäst? Fattighus för dem som inte kan bo kvar i sina hem när de blir utförsäkrade, tvångsarbete? Så vill jag inte ha det, och det är en anledning till att jag engagerar mig politiskt.
Men har ni tänkt på hur enkelt det tydligen är, och hur fin gränsen mellan sjuk och frisk kan vara? Det är så enkelt som ord på ett papper. Den ena dagen är du sjukskriven. Nästa är du utförsäkrad och betraktas som frisk. Bara så där. Tänk om det var så lätt i verkligheten.
2 kommentarer:
fattighuset nästa!
Nä men visst är det galet.
Jag har, misstänker jag en ruggigt klok försäkringskassehandläggare, enligt vad jag hört av andra + den gången jag själv träffade henne för en bedömning om dom kunde sätta igång med rehabilitering.
Tyvärr (eller glädjande för henne) så har hon en stor fin mage, kommer att få barn inom max en månad. Så då blir det ny handläggare.
Hur som så blev jag rätt utdömd - långt ifrån redo för arbetsrehabilitering. Snarare en frustrerad handläggare som funderade vad psyk pysslade med.
Trots mina försök att få börja med lite komma igång grejs så nej jag var inte redo. Hade nästan väntat mig att jag skulle gå till arbetsförmedlingen nästa.
/Kattis
Jag hade en jättesympatisk FK-handläggare för ett ärende 2008, men tyvärr var det inte hon som handlade det längre sjukskrivningsärendet. Hon frågade bara efter papper och var en jäkla paragrafryttare.
Men det är jättetrist om FK inte kan hjälpa dig med något sätt att komma igång, även om det bara är en dag i veckan eller två timmar om dagen. Varför kan inte vården, FK och AF samarbeta???
Skicka en kommentar