tisdag 30 mars 2010

Sitter föräldraskap i könet?

Vidare funderingar efter Eva Sternbergs debattinlägg om fäders livsfarliga föräldraskap.

Jag kan vara ganska drastisk i min syn på män, och har inte sällan små inslag av mansförakt, men kommer helt uppenbarligen inte ens i närheten av den syn på mannen som så underlägsen kvinnan som jag upplever att Eva Sternberg ofta ger uttryck för. Åtminstone när det gäller föräldrarollen, där kvinnan tydligen vida övertrumfar mannen på alla områden. För mig låter hennes uttalanden som en återgång till 50-talet, stark färgade av en extremt konservativ familjepolitisk syn som skulle få den mörkblåaste kristdemokrat att jubla av glädje, och en biologism som åtminstone jag har svårt att ta på allvar.

Är föräldraskap i betydelsen mamma- och papparollen verkligen medfött och en del av våra genom evolutionen utvecklade egenskaper? Är det biologiska egenskaper eller något inlärt?

Rent fysiologiskt kommer vi inte ifrån att även om kvinnan och mannen bidrar med varsin cell till det blivande barnet, så är det kvinnokroppen som fungerar som kuvös för fostret. Att i drygt nio månaders tid dela sin kropp med ett barn skapar givetvis ett band till barnet. Men inte hos alla. Dessutom kan både adoptivföräldrar och pappor vara precis lika hängivna och bra som en biologisk mamma, så det räcker inte som förklaringsmodell. Men det är just kuvösargumentet och det faktum att det bara är kvinnor som kan amma barnet som jag hört många kvinnor använda för att förklara varför mamman även på alla andra sätt är den bäst lämpade föräldern. Det skulle väl innebära att lesbiska par vore den idealiska föräldrakonstellationen. En mamma är bra, två mammor är bättre. Eller?

Men utöver de rent fysiologiska faktorerna, är det verkligen något biologiskt hos kvinnor respektive män som påverkar hur de är som föräldrar? Är kvinnor av naturen mer vårdande än män? Är män av naturen mindre uppmärksamma på andras behov än kvinnor? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnor och män än idag fostras olika så att skilda egenskaper uppmärksammas, bejakas och premieras och därför också förstärks? Inlärt eller medfött?

Såvitt jag vet har män i allmänhet inte svårare än kvinnor i allmänhet för att lära sig se samband, läsa signaler eller förstå behov och borde därför vara precis lika väl lämpade att vara föräldrar om de bara fick chansen. Men det är kanske där vi har ett problem. Om kvinnor fortsätter att hålla fast vid att de är de bäst lämpade föräldrarna och därför inte låter männen vara det, så kommer männen inte att utveckla sina föräldraegenskaper på bästa sätt. Detta underlättas inte heller av ett ojämlikt försäkringssystem där kvinnor fortfarande tar ut den största delen av föräldradagarna. Kanske skulle vi kunna råda bot på det genom en individuell föräldraförsäkring som visar att båda föräldrarna är lika viktiga och har samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet.

Hur tänker du kring föräldraskap: vem är bäst lämpad som förälder och varför?

1 kommentar:

Jacob C sa...

Själv tror jag att det finns vissa medfödda skillnader mellan män och kvinnor, och att dessa t.ex. kan förklara olika livsval och prioriteringar. Enligt vad jag tror (men inte vet) blir dessa synliga endast på statisk nivå. Jag kan tänka mig att kvinnor - av biologiska skäl - generellt sett är mer inställda på att ta hand om små barn. I såfall tror jag inte att de har så mycket med att se samband, läsa signaler eller förstå behov att göra, utan mera handlar om vad man känslomässigt är inställd på att prioritera.

Dock tror jag inte på en kvinnlig "essens" som alla kvinnor delar, eller någon motsvarande manlig.

Även om jag tror på vissa biologiska skillnader mellan könen tror jag inte alls att spädbarn som vårdas av män skulle vara i livsfara. Jag kan förstå resonemanget i artikeln du länkar till, och motsätter mig inte sådan statistisk forskning. Men jag ogillar när man inte i första hand ser män och kvinnor som individer. Jag tycker att det skall mycket till för att man skall avstå från att bygga samhället efter den principen.

Intressant det du säger att du har tendenser till mansförakt. Kanske har vi ofta en viss benägenhet att inta vårt eget köns perspektiv? Jag tror själv inte att jag föraktar kvinnor, men jag har noterat att jag reagerar olika emotionellt på män och på kvinnor. Vilket säkert påverkar hur jag möter dem. Generellt.

Drar mig förresten till minnes att Steven Pinker i "How the Mind Works" hävdar att män och kvinnor evolutionärt sett har olika intressen och därför alltid kommer att befinna sig i viss konflikt. (Om jag fattade rätt och minns rätt.)