tisdag 9 mars 2010

Att tillåta sig att koppla av

Jag fick en intressant kommentar på en statusuppdatering idag, från en av mina kloka systrar i England. Statusuppdateringen gällde att min positiva syn på att vara förkyld (som jag är nu), för då kan jag ligga i sängen och gosa med katterna, läsa böcker och titta på film utan att känna att jag slösar bort tiden. Kommentaren jag fick var en indirekt fråga om varför vi inte ger oss sådana dagar annars också. J som skrev den har arbetat i 24 år och när hon nu har gett sig en paus från arbetet undrar hon varför hon hela tiden skäller på sig själv för att hon inte är tillräckligt produktiv.

Ja, jag frågar mig detsamma. Varför får vi dåligt samvete av att göra "ingenting", när detta ingenting egentligen är något så viktigt som att vila, koppla av och ladda batterierna? För mig krävs det snudd på att jag är sjuk för att jag inte ska tänka på allt jag borde göra i stället för de där sakerna som är livsviktiga men inte så produktiva. Och inte ens då slipper jag tankarna helt. Det är mer att jag inte har dåligt samvete för att jag struntar i dem och ger mig en timeout.

Men hur sjukt är inte det? Hur stressad-överpresterande-storstadsmänniska-i-2000-talet-som-glömt-vad-som-är-viktigt är inte jag? Mer än vad jag vill vara, helt enkelt. Jag är uppenbarligen väldigt uppe i varv, jättestressad till och med, och att ens komma ihåg att det är en bra idé ibland att stanna upp och ta en paus, djupandas, slappna av och återhämta krafterna (framför allt med tanke på tröttheten) ligger ibland lite för långt bort. Jag glömmer helt ärligt att ge mig tid till ... ingenting. Jag glömmer att även jag behöver ladda batterierna.

Jag älskar att läsa (kanske föga förvånande eftersom jag är litteraturvetare i grunden), men gör det nästan bara på semestern, för det är först då jag har ro att ägna mig åt en bok. Ja, eller när en bok bara suger tag i mig och får mig att släppa allt annat. Det händer inte ofta, men när det händer... himmelrike! På samma sätt älskar jag att skapa meditera, ägna mig åt små ritualer och ceremonier för att skapa ett andligt utrymme, men har sällan ro till det heller - trots att det är en viktig del av mitt liv. Inte konstigt att jag känner att jag har tappat bort mig själv!

Så det är nog dags att påminna mig själv om vikten av nedtid, om att jag inte behöver göra saker som får resultat hela tiden, och släppa alla tankar på borden och måsten under de lediga stunderna. Jobb är jobb och fritid är fritid. Världen klarar sig utan mig några timmar då och då.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Jag känner igen mig väldigt väl, oja! Alltid vara på språng, vara nyttig och produktiv och få dåligt samvete om man inte lever upp till det...

Vet du vad? Igår kväll tog jag fram ett broderi, slog på ett gammalt avsnitt av Saltön och sedan satt jag i soffan, drack hallonte och bara gjorde ingenting (utom att sy korsstygn då, men det är något som får mig att koppla av!). Kom på sen när jag gick och la mig att det var evigheter sedan jag gjorde så...

Iris sa...

jag har också på senare år tvingat mig och övat mig och till slut något så när lärt mig att göra ingenting....men helt fri från dåligt samvete är jag inte alltid....
särskilt när det gäller att vara borta från någon av mina träningar....och då bara när jag är småförkyld eller inte mår bra....men då får jag ändå dåligt samvete och resonerar med mig själv om huruvida det kan vara så att jag "smiter"....sjukt...
men jag övar på....det ger resultat... :)

Josefin sa...

Tack för din kommentar på min blogg, Lisa!

"Så det är nog dags att påminna mig själv om vikten av nedtid" - JA! :)

Kramen!