Tråkig men viktig rapport från Amnesty

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet - när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja - är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt - det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!

Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.