Sitter föräldraskap i könet?

Vidare funderingar efter Eva Sternbergs debattinlägg om fäders livsfarliga föräldraskap.

Jag kan vara ganska drastisk i min syn på män, och har inte sällan små inslag av mansförakt, men kommer helt uppenbarligen inte ens i närheten av den syn på mannen som så underlägsen kvinnan som jag upplever att Eva Sternberg ofta ger uttryck för. Åtminstone när det gäller föräldrarollen, där kvinnan tydligen vida övertrumfar mannen på alla områden. För mig låter hennes uttalanden som en återgång till 50-talet, stark färgade av en extremt konservativ familjepolitisk syn som skulle få den mörkblåaste kristdemokrat att jubla av glädje, och en biologism som åtminstone jag har svårt att ta på allvar.

Är föräldraskap i betydelsen mamma- och papparollen verkligen medfött och en del av våra genom evolutionen utvecklade egenskaper? Är det biologiska egenskaper eller något inlärt?

Rent fysiologiskt kommer vi inte ifrån att även om kvinnan och mannen bidrar med varsin cell till det blivande barnet, så är det kvinnokroppen som fungerar som kuvös för fostret. Att i drygt nio månaders tid dela sin kropp med ett barn skapar givetvis ett band till barnet. Men inte hos alla. Dessutom kan både adoptivföräldrar och pappor vara precis lika hängivna och bra som en biologisk mamma, så det räcker inte som förklaringsmodell. Men det är just kuvösargumentet och det faktum att det bara är kvinnor som kan amma barnet som jag hört många kvinnor använda för att förklara varför mamman även på alla andra sätt är den bäst lämpade föräldern. Det skulle väl innebära att lesbiska par vore den idealiska föräldrakonstellationen. En mamma är bra, två mammor är bättre. Eller?

Men utöver de rent fysiologiska faktorerna, är det verkligen något biologiskt hos kvinnor respektive män som påverkar hur de är som föräldrar? Är kvinnor av naturen mer vårdande än män? Är män av naturen mindre uppmärksamma på andras behov än kvinnor? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnor och män än idag fostras olika så att skilda egenskaper uppmärksammas, bejakas och premieras och därför också förstärks? Inlärt eller medfött?

Såvitt jag vet har män i allmänhet inte svårare än kvinnor i allmänhet för att lära sig se samband, läsa signaler eller förstå behov och borde därför vara precis lika väl lämpade att vara föräldrar om de bara fick chansen. Men det är kanske där vi har ett problem. Om kvinnor fortsätter att hålla fast vid att de är de bäst lämpade föräldrarna och därför inte låter männen vara det, så kommer männen inte att utveckla sina föräldraegenskaper på bästa sätt. Detta underlättas inte heller av ett ojämlikt försäkringssystem där kvinnor fortfarande tar ut den största delen av föräldradagarna. Kanske skulle vi kunna råda bot på det genom en individuell föräldraförsäkring som visar att båda föräldrarna är lika viktiga och har samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet.

Hur tänker du kring föräldraskap: vem är bäst lämpad som förälder och varför?