En gång ätstörd, alltid ätstörd i andras ögon?

Jag har nu varit fri(sk) från de ätstörningar som präglat större delen av mitt liv i 6½ år, men fortfarande möts jag till och från av tvivlet på att det går att bli frisk. Det är en fördom som är otroligt spridd, givetvis till stor del beroende på att många aldrig släpper taget om ätstörningen helt och därför inte blir helt friska, men ändå en fördom. För det är klart att det går att bli fri(sk). När man slutar leva ut ätstörningen, slutar låta tankar på mat och vikt styra tillvaron, normaliserar sitt ätande och slutar med kompensationsbeteenden så släpper man ätstörningen. Det är inte mer mystiskt än så. Visst innebär det att jag antagligen aldrig kan banta utan att riskera att väcka de ätstörda tankarna igen, men det finns faktiskt ett steg mellan tanke och handling. En ätstörd tanke innebär inte att jag kommer att agera på den. En dålig dags missnöje med kroppen och påföljande tanke om att gå ner lite i vikt behöver inte leda till att jag tar fasta på den tanken. Jag har ett val.

Jag har stött på tvivlet på att det går att bli frisk både inom och utanför vården, och de som vågar fråga är dem jag verkligen uppskattar. Den tvivlande blicken är svårare att bemöta. För då går jag in i försvarsställning, även om det bara är mentalt, och känner mig ifrågasatt. Och eftersom "alla" vet att anorektiker ljuger, så finns det inte mycket jag kan säga till den som tror att man inte kan bli frisk. Jag försöker leva friskt och på så sätt visa att jag faktiskt har befriat mig från alla kontrollerande tankar, att jag äter som jag vill och tränar när jag har lust och faktiskt struntar i vad jag väger. Jag har inte ens särskilt bra koll på det, utan gissar utifrån vad min kassa gamla IKEA-våg visade senast.

Förra veckan var jag en sväng på akuten för att tigga till mig en remiss till öppenpsykiatrin eftersom den hjälp jag kan få från vårdcentralen inte känns adekvat för mina behov. Det lilla besöket, som var enormt ångestframkallande för mig eftersom jag avskyr sjukhus och känner mig extra utsatt där – utöver den sårbarhet och utsatthet jag redan känner i och med depression, ångest och panikattacker – innebar att dra en snabb redogörelse för nuläge och historik för två personer. Först en sköterska och sedan för en läkare. Jag säger redogörelse, för den var inte omfattande nog för att jag ska vilja kalla den för en korrekt anamnes.

Givetvis nämnde jag att jag i min historia har både långvariga ätstörningar och självskadebeteenden, men att jag varit fri från anorexin sedan 2004. Ändå kommer det frågor om maten, om jag verkligen inte har ätstörda tankar osv. Läkaren frågade om vikt och BMI, om hur jag äter och liknande, och jag blev bara så trött. Varför kan de inte lägga fokus på det jag säger är problemet i stället för att problematisera något som inte längre är något problem?

Det är sant att jag är längre än genomsnittet och något smalare än genomsnittet, det vill säga inte direkt storvuxen. Och jag har kanske tappat några kilo under den här depressionsperioden eftersom jag helt enkelt inte har någon aptit och inte alltid orkat äta. Men det är inte ett problem och jag vill inte att det ska bli en felfokus bara för att någon inte förstår att man kan bli fri(sk) även från långvariga ätstörningar.