Toppar tycks ständigt följas av dalar, lycka av sorgsenhet, gemenskap av ensamhet. Det är väl så som livets flöde fungerar, så man behåller en balans mellan högt och lågt, ljus och mörker. Mina toppar är kanske högre än en del andras och dalarna därför också djupare. Mitt idealtillstånd av balans blir därför när topparna är lika många och långa som dalarna snarare än ett liv som är en rak linje. Den där raka linjen representerar för mig stillestånd, stagnation, brist på liv. Ni vet den där linjen på en hjärtmonitor när hjärtat stoppat. Inte idealiskt alls.
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)
I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.
Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, "du hade inte råd att inte åka dit". Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.
Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar