Mat och träning

Jag har äntligen tagit tag i en av de halvtaskigt lagda bitarna i mitt livspussel igen: träningen. Fitnessmässan förra helgen inspirerade mig och var nog den spark jag behövde för att gå från "jag vill" till "jag gör" - alldeles bortsett att det var en mycket underhållande freakshow som fick mig att känna mig otroligt frisk. Så den här veckan har jag utöver två kvällar med dans tränat två gånger: Body Combat och Body Pump. Jag är otränad och har en kondis som jag skäms över, men jag klarar ändå av ett ganska intensivt pass som combaten, biter ihop och kör på, studsar inte hela passet, men jag ger inte upp. Visst, det svartnar för ögonen några gånger, hörseln blir sisådär (som den blir för mig när jag får yrsel eller håller på att svimma), men vadå? Jag har kul, jag överlever. Det är första gången på två år. Pumpen är enklare, det har jag kört så mycket att tekniken sitter klockrent (jag är teknikfreak och året med sjukgymnaststudier och anatomikunskaper har satt sina spår) och det enda är att jag har lättare vikter när jag har hållit upp ett tag.

Och jag tycker att det är fantastiskt roligt! Jag är ju en kicksökare och verkligen älskar endorfinkicken från träning, och adrenalinkicken av att sparka och slå, även om det bara är i luften. Jag mår bättre, stressen rinner ur mig tillsammans med svetten och jag är lycklig. Jag behöver träna för att må bra, och nu är jag dessutom taggad att komma i bättre form - inte minst för dansens skull.

Men: Jag har en historia av träningsmissbruk. Av att vara beroende av de där kickarna och överträna - och jag har slitna leder som en följd av det. Så jag frågar mig fortfarande två gånger extra om jag vill träna för att jag mår bra av det, eller för att jag "behöver" kicken. Tanken att träna för att gå ner i vikt, även om jag antagligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt, dyker inte upp särskilt ofta längre, och den är i vilket fall som helst en anledning som jag inte skulle lyssna på.

Numera vet jag egentligen att jag har tankarna under kontroll och att jag har en sundare inställning till såväl kropp som träning än de flesta, och att jag med 99% sannolikhet inte kommer att göra det till något destruktivt. Men jag är ändå försiktig, för endorfinruset är starkt och beroendeframkallande. Adrenalinet ännu mer så.

Något jag hoppas lite på nu är att jag ska få mer matlust av att träna. Det säger folk alltid, men det har tyvärr aldrig riktigt fungerat så på mig. En anledning till att jag inte tränat någon konditionsträning regelbundet på nästan 10 år är att om jag i så fall måste äta ännu mer än nu, och det känns inte som en vinst. Jag är inte särskilt förtjust i mat. Eller det är lite fel. Mat tillsammans med andra är jättekul och gott och allt det där, men att äta flera gånger varje dag är något jag gör för att jag måste, inte för att jag vill. Jag vet inte om det beror på att jag redan som foster var undernärd, matvägrade som baby och gick in i ett anorektiskt tänkande som litet barn, men mat har aldrig varit prioriterat för mig. Och eftersom jag dessutom har en väldigt barnslig och trotsig inställning till måsten, blir det också för det mesta inte odelat positivt.

Men det hade varit så skönt att få matlust igen. För just nu har jag en period när jag är nästan konstant illamående, och då är det måttligt roligt att äta. De här perioderna kommer då och då, ibland p.g.a. magkatarr, men inte den här gången, och jag har t.o.m. vid ett tillfälle haft en medicin som tog bort illamåendet (den finns inte i Sverige längre). Jag tror att det är så enkelt som något slags vagusnervpåverkan, och i och med att det alltid går över så oroar det mig inte. Det är bara irriterande, men jag har mina strategier för att ändå få i mig det jag behöver. Om jag däremot ska träna mer, så behöver jag få i mig mer, och där är jag ärligt talat osäker på hur mycket mer som är realistiskt.

Mat och träning ska vara roligt och lustfyllt, inte behäftat med krav och måsten. Mina tankar är idag inte alls färgade av ätstörningen, och det gör mig både stolt och lycklig, men samtidigt är jag medveten om att jag har ett sedan decennier inarbetat beroende av svält, och vet inte hur lättriggat det är. Så jag tänker inte utsätta mig för det!