FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.
Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.
Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.
Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.
Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar