2009 - ett spännande år

Ytterligare ett år är snart till ända. 2009. Det har varit ett omvälvande och utmanande år, ekonomiskt riktigt tufft och stressande, men samtidigt fantastiskt. På många sätt har bitar fallit på plats, hemvister hittats, slumrande sidor väckts till liv igen. Jag är helare än någonsin utan att vara riktigt hel, har fått viktiga insikter som lett till stora beslut och har en framförsikt som jag aldrig tidigare tror att jag har haft.

Vinter
Depressionen släpper något men ångesten hänger envist kvar. Funderar på om jag ska gå in i anorexin igen, mycket motstridiga känslor, men jag väljer det friska. Det finns egentligen inget alternativ och tankar är bara tankar. Undrar ändå om jag alltid kommer att leva med mörkret. Twilight hjälper när jag behöver fly och får mig att känna mig levande på ett sätt som jag inte gjort på länge. Känslorna vaknar, starkare än någonsin, liksom en längtan efter kärlek. Efter att älska så som jag vet att jag är kapabel till; djupt och på ett sätt som förändrar mig in i själen. Jag inser att jag aldrig varit riktigt kär, aldrig tidigare varit helt redo att förbehållslöst öppna mitt hjärta och låta kärleken förändra mig för alltid. Jag bestämmer mig för att jag vågar drömma utan att tänka på vad resultatet ska bli. Fyller 35. Skriver mer. Bestämmer mig för att börja dansa igen. Skaffar en katt till, lilla Bonnie.

Jobbstress över nästa bok. Vårens kurser i Tribal Fusion börjar. För första gången på 15 år ställer jag mig i en dansklass, tänker att eftersom det är en helt ny stil så har jag inga krav på mig och kan njuta av att lära. Den tanken håller sisådär. Jag är ganska snabbt fast, men känner mig urkass, för det är ett nytt sätt att röra mig och jag vill kunna direkt. Kämpar med mina egenkrav, försöker att bara njuta, för det är ju så roligt! Avslutar terapin.

Känner mig allt mer hemma i fetish-/BDSM-världen, träffar M och det är en rejäl fysisk attraktion. Jag är glad att jag träffade just honom, för det finns många mindre pålitliga personer i den här världen.

Vår
Dans. Sex. Skoj. Enkel relation, men jag är inte kär. Trött och sönderstressad. Växer i acceptansen av vem jag är och vad jag tycker om. Blir ledsen över vänner som inte kan acceptera att vänskap måste ske på bådas villkor; jag kan inte dansa efter någon annans pipa, kan inte alltid bara umgås när och så som de vill, och vägrar att låta mig kontrolleras. Av någon. Kallas för svikare, men den som sviker är vännen som försvinner när jag inte gör som hon vill. Börjar släppa på krav och förväntningar, prioriterar det jag behöver och försöker verkligen att inte ta åt mig av andras reaktioner på att jag sätter mig själv främst. Lättare sagt än gjort. Inser att jag kan släppa på garden och vara svag om jag känner mig trygg.

Makeupjobb, vårbal, dans. Dansworkshops under Tribal Powertrip Weekend - känner mig väldigt grön men är stolt över att jag klarar mig. Gothic-workshopen är underbar och jag påminns än en gång om varför jag valde det här. Ovärderliga vänninnor. Är trött och rastlös, understimulerad. Sover dåligt och är osäker på mig själv och allt. M börjar bete sig avvisande och frånvarande.

Dumpad igen - stark känsla av att det är något fel på mig och att jag inte kan bli älskad. Väninnorna är räddande änglar som drar ut mig. Vill tröstshoppa men känner sedan inte för det och piercar mig i stället. Lika bra att passa på när det inte finns någon som kan störa läkningen. Inser att min reaktion över att ha blivit dumpad handlar om min rädsla för att alltid förbli ensam eftersom jag inte duger och annat hos mig, inte om att jag förlorat den stora kärleken. För det har jag ju inte. Mycket ångest och vikttankar, men jag håller mig sysselsatt för att slippa känna när det är för mycket som surrar i huvudet. Sminkar för en reklamfilm. Älskade vännen S har sin bröllopsfest. Eva Brunne väljs till biskop i Stockholms stift och Sverige får därmed sin första lesbiska biskop. Bonnie löper och kastreras. Missar första lektionerna på sommarkurserna i dans pga jobb, och kämpar i uppförsbacke med mig själv och en kropp som inte verkar vilja lyda. Ångest och depression en ständig följeslagare, men jag kan nästan ignorera dem ibland. Maj slutar med sommarvärme och en mer positiv inställning.

Sommar
Tatuering nummer 7 som jag är vansinnigt stolt över. Blir invald i SHEDO:s styrelse och är tillbaka i engagemang för ätstörningar och självskadebeteenden. Diskuterar andlighet med underbara dansvänner och inser att den sidan av mitt liv har vaknat igen och än en gång är en självklar del av tillvaron. Det har varit ensamt att vara den enda runt mig som har en mer pagansk tro. Prästinnan i mig är en del av den jag är och jag förnekar den inte längre. Nyvaknande av vikten att leva i min sanning och vara helt sann mot mig själv. Öppnar mig för transformationens kraft och känner att det är en stor förändring på gång.

Kommer ut som flata. Det sista steget på en lång process, och jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge. För det är egentligen inget steg alls, inget omvälvande, inget trauma. Bara enkelt och självklart. Jag kan helt enkelt inte längre lura mig att jag är bisexuell eller vill ha en man, för känslomässigt var det längesedan en man gjorde något för mig. När jag inför mig själv bejakar min läggning hör jag Rhiannon säga "what took you so long" och inser att Hon redan för flera år sedan mycket, mycket övertydligt påpekade just detta. Jag var väl bara fortfarande alltför fast i det normativa träsket för att förstå eller vilja se. Men nu är jag helare i vem jag är, min läggning, min identitet. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att ha sex med en man, för det kan hända, men jag skiljer på sex som handling och sexuell identitet.

Dansen kommer allt högre upp på listan över viktiga saker - trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla den som bara vilken annan hobby som helst? Nej - jag dansar för livet och lever när jag dansar, men jag kämpar enormt med mina egenkrav och känslan av att vara för dålig, aldrig bra nog. Går upp alldeles för mycket i vikt under sommaruppehållet, jag som var så nöjd med min kropp under våren! Kämpar enormt med mig själv de sista klasserna på sommarkursen. Ser bara en fet tatuerad brud i spegeln, som inte kan göra något rätt, när jag ser mig. Gråter på bussen hem efteråt och funderar allvarligt på att bränna alla danskläder och lägga ner det totalt, för jag är ändå bara misslyckad. Men drar efter andan, lugnar mig och bestämmer mig för att ge det en termin till innan jag i så fall hoppar av. För jag har ändå en känsla av att det kommer att bli bättre, jag vet att jag har mer att komma med, och dessutom är jag fast - dansberoende. Workshopen i mental träning för dansare får mig att inse att jag gör rätt som stannar kvar.

Höst
Dans, dans, dans. SHEDO och engagemang. Ekonomiskt allt svårare, inte minst när förlaget meddelar att de lägger ner större delen av fantasyutgivningen, däribland "min" författare. Där försvinner halva årsinkomsten i ett slag. Lillasyster fyller 30, jag färgar håret svart. Bror D och hans fru E får en dotter, min fjärde systerdotter.

Dark & Tribalicious-helg. Underbara workshops för de främsta, och förundras över att jag inte är helt misslyckad. Tränar uppåt en timme om dagen, har satt mål med dansen och är fast besluten att göra mitt bästa för att också uppfylla dem. Det är lustfyllt igen, lite prestationskrav på mig själv, men har bättre tålamod med mig själv. Hur dålig dag jag än har, så släpper det när jag kommer till klassen och går helt upp i dansen. Känner själv att jag gör stora framsteg, försöker ha realistiska förväntningar på mig själv, men det är lättare sagt än gjort. Plötsligt är det som att allt ljus faller på alla saker jag inte kan och det känns som om jag inte kommer framåt, men samtidigt vet jag egentligen att det går framåt. Utforskar allt mer mitt eget uttryck, min energi i dansen. Älskar.

Allt starkare andlighet i livet. Känner Rhiannons närvaro, är öppen för att älska och bli älskad och vet att det är på gång. Jag har däremot svårt för att tro att någon kan vara intresserad av mig och arbetar på det. Jag försöker släppa tanken på hur, vem, när och bara är. Samtidigt är det skönt att vara ensam, att inte behöva förklara eller försvara varför jag lägger så mycket tid på dans. Jag inser att jag inte kan ha en seriös relation med mindre än en jämlike. Och det blir nog till att vänta, för de är få. Blir tillfrågad om jag håller i ceremonier eller workshops och börjar fundera på det. Det känns som ett naturligt nästa steg när jag väl kommer fram till HUR.

Nya vänner, depressionskänningar, utmattning, ångest, positiva tankar, New Moon. Den 22 oktober röstar kyrkomötet för att behålla vigselrätten och därmed för vigsel av samkönade par - HURRA!!!

Vinter igen
Dans, dans, dans. SHEDO. Frustrationsbryt som ger nya tankar. Inser att jag har en grundinställning till livet, ett sinnestillstånd, som är lycka. Jag är lycklig även när jag har stunder av olycka. Jag växer hela tiden, blir allt klarare i vad jag verkligen vill. Bitarna faller på plats, mitt i all ekonomisk stress väcks tankar på något annat, något mer. Något nytt. Det är en stor förändring på gång; jag känner mig som en fjäril i en alldeles för trång kokong. Förr eller senare bryter jag mig ut och breder ut mina vingar. Lusten att träna väcks igen, jag kickar på positiv energi och möjligheter, börjar känna igen mig själv. Upptäcker en verklig ödessyster! Mest mysko speglingen jag varit med om i hela mitt liv, men på ett bra sätt. Fler bitar faller på plats. Konfronterar mina minnen från att ha varit ett särbegåvat barn i en skola som inte tillåter att man sticker ut, bejakar allt mer min intelligens. Med mer intellektuell stimulans mår jag bättre. Ångesten finns och det hjälper inte alltid att distrahera, men det går. Julen förlöper lugnt, blir medveten om hur jag har förändrats det här året och hur mycket mer som mig själv jag känner mig.

Kort sagt har året inneburit att jag återvänt till dansen med samma kärlek och passion som när jag lämnade den för 15 år sedan, men med en mycket större självkännedom och ett konstnärligt behov av uttryck. Jag har bejakat allt mer av mig, i takt med att jag hittat saker att bejaka, och släppt fler förnekelser.

Jag är verkligen otroligt tacksam för vad det här året har gett mig och vad jag har åstadkommit, och har en djup insikt om att den här höstens enorma tillväxt bara är början. Jag ser fram emot 2010 och vart den här nya vägen kommer att leda. Det är bra idag, och det kan bara bli bättre.