Ingen riktig kvinna

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbet Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) är normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst - JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur "en riktig kvinna" är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[...]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att "ge närhet, näring och beskydd till små barn", trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd - då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?